Så skulle man mycket kortfattat kunna beskriva Amanda Hellbergs debutroman Styggelsen. Men kortfattat är inte riktigt min grej, så jag ger mig nog på en lite längre utvikning. När jag hade läst Hellbergs nyutkomna Döden på en blek häst, och fullkomligt uppslukats av den, och bara ville läsa mer av henne direkt, så upptäckte jag ju att hon faktiskt hade skrivit en roman förut, och dessutom med samma huvudperson, Maja Grå. När jag efter en tids väntan fick boken i min hand kastade jag mig över den, bara för att rätt snart märka att det här var något helt annat än Döden på en blek häst.
"Skräckroman" är ett sätt att kategorisera den här boken, om man har behov av det (och det har man ju ofta av någon anledning). Skräcken är dock inte av det "mys-rysiga" slaget utan mer av typen som äcklar och väcker avsmak. "Skräckel" kanske passar bättre att kalla det? Stilistiskt är den dock precis lika bra som efterföljaren. Språket flyter på fint, och huvudpersonen Maja beskrivs på ett trovärdigt och intresseväckande sätt. Skildringen av 40-talet känns också väldigt genuin, ner i minsta detalj och även i talspråket. Historien är också spännande och flätas ihop på ett snyggt sätt.
Så till Liselott och alla andra som har läst och uppslukats av Döden på en blek häst, och därför kastat lystna blickar på Styggelsen, vill jag bara säga: läs gärna - men på egen risk! Ät inte under läsningen, och lämna gärna en nattlampa tänd när ni går och lägger er...
/Åsa