"Jag är här" av Clélie Avit

En oerhört vackert skriven kärlekshistoria av det något ovanligare slaget har fransyskan Clélie Avit skrivit. Visst finns det beröringspunker med romaner som t ex den oerhört populära ”Livet efter dig” av Jojo Moyes, och ändå inte… men den kommer säkert att tilltala samma läsekrets.

Romanen kretsar kring Elsa, en ung, driven alpinist, som gjorde sitt livs misstag på en glaciär i Alperna. Det resulterade i en fallolycka där hon begravdes under snömassorna, vilket ledde till att hon nu ligger i koma på sjukhuset sedan flera månader. På samma sjukhus, några rum bort, ligger en annan ung människa, en man som i rattfylla orsakat två 14-åriga flickors död och samtidigt åsamkat sig själv rejäl skada. Han har en bror, Thibault som nästan dagligen skjutsar dit deras mamma, men själv inte klarar av att gå in till brodern – han kan inte förlåta brodern misstaget att köra bil onykter. Han brottas med sig själv och sina känslor, och en dag när han bara vill dra sig undan hamnar han av misstag i Elsas rum. Där är det alldeles lugnt, bara ljuden från alla livsuppehållande maskiner runt Elsa bryter tystnaden, och av misstag somnar han därinne medan han väntar ut sin mor. Via journalen som hänger på Elsas säng har han läst in sig lite kort på vem Elsa är, och fascinerats av den unga kvinnan och hennes öde. Han blir dock påkommen med att sitta hos Elsa, både av hennes vänner, familj och läkare, men utgör sig för att vara en vän till henne, och lyckas därigenom luska ut mer och mer om den gåtfulla vackra kvinnan i sängen. Han kommer på sig själv med att vilja gå in till Elsa fler gånger, och börjar till slut längta efter dagarna han ska köra sin mamma till sjukhuset. Han pratar med henne trots att hon antagligen ingenting hör, och kommer på sig själv med att vänta ut dagen hon ska vakna upp ur koman. Han är kär. Mot allt vett och sans har han förälskat sig i en kvinna som ligger i koma, som han egentligen inte ens känner.

Elsa å sin sida (henne får vi följa genom hennes tankar) har sedan en tid tillbaka upptäckt att hon fått hörseln tillbaka, och redan från första dagen, när Thibault ramlade in på hennes rum, har hon med spänd förväntan sett fram emot besöken som bara blir fler och fler. Hon fascineras, och är oerhört nyfiken på människan som tar sig otroliga friheter i hennes rum, och inser att hon längtar oerhört efter besöken från en människa hon bara hört rösten på. Men hon hör också läkarnas diskussion med föräldrarna, som rör ett avslut av de livsuppehållande åtgärderna. Ingen vet att hennes hörsel är tillbaka, och frågan är hur hon ska lyckas få alla att förstå att hon kanske är på bättringsvägen innan det är försent?

Om inte detta är ett mardrömsscenario så… Samtidigt är det en viktig inblick i hur det kan te sig att vara totalt, verkligen totalt utlämnad - att inte kunna kommunicera, att inte kunna röra sig överhuvudtaget. Det är starkt. Och det är spännande!

/Tuija

”Vit syren” av Cecilia Sahlström

En Lundadeckare skriven av en kulturvetare, som blev polis, som blev ledarskaps- och organisationskonsult, föreläsare och coach, och så småningom chef inom socialtjänsten – och som numera även kan titulera sig författare. Inte illa – och ordentligt på fötterna erfarenhetsmässigt när det gäller inblick i olika yrkesgruppers vardag. En intressant debut, lagom fängslande och obehaglig, precis sådär som en deckare ska vara!

Vit syren handlar om en rad mord som landar i kommissarie Sara Valléns knä - Sara som är frånskild och lever ensam med sina tonårsdöttrar och -son. Det första brutala överfallet sker i Stadsparken i Lund, på en ung gymnasieflicka, och det råkar vara hennes egen son som upptäcker den nakna kroppen. Han larmar polisen, blir själv nedslagen, och tillråga på allt sedan själv anhållen som misstänkt gärningsman. En fruktansvärd erfarenhet för både Sara och pojken, som tar det hela ännu hårdare när flickan inte överlever misshandeln. Fler mord uppdagas, alla med avskuren tunga och en vit syrenkvist i handen, och polisen står handfallen. Men så småningom upptäcker man kopplingar mellan flera av de inblandade, och allt visar sig härröra från småbarnsåren då sexuella övergrepp begicks på dagis. Men här finns många andra mörka ingredienser från samhällets baksida såsom knark mot sexuella tjänster, alkoholism och våld inom hemmets väggar, och till råga på allt brutal kvinnomisshandel som drabbar Sara personligen. Men hon är en stark och driftig kvinna, så liten hon är, det är bara synd att man inte får veta mer om hennes bakgrund än de jobbiga saker som antyds mellan raderna. Kanske ska det vara så, kanske har någon gått för snabbt fram med korrekturpennan och strukit information som skulle funnits med. Hur som helst – spännande och intressant ny deckarröst är det i alla fall!

/Tuija

”Vågspel” av Ann Rosman

Åh, vilken lycka när Ann Rosman släpper en ny bok, och åh, vilken sorg när den är utläst! Få författare lyckas fängsla mig såsom hon, hon är en fantastiskt begåvad och driven berättare, som skriver deckare som är så mycket mer än just det. Det är alltid spänning på hög nivå, men samtidigt får man en rejäl historielektion av bara farten, utan att man ens märker det. Och lyckan över denna, hennes senaste, är total… det känns som hennes bästa – av så många bra!

Denna gång skickas Karin Adler vid Göteborgspolisen, från Marstrand där hon bor – dock inte längre i sin segelbåt utan i en liten stuga uppe på ön – till de gröna och vindpinade Orkneyöarna norr om Skottland. Detta kommer sig av att man där funnit en segelbåt drivandes, tillhörande en saknad man boendes på en grannö till Marstrand. Mannen, Bosse, som är pensionerad Nordsjödykare, står inte att finna någonstans och man befarar att han fallit överbord, eller utsatts för ett brott. Varför han hastigt skulle begett sig till just Orkney är det ingen som vet och därför skickas Göteborgspolisen dit för att bistå utredningen.

Parallellt med det nutida mysteriet får vi följa Bosse under en dykexpedition utanför just Orkneyöarna under augusti 1977, som han anlitats till, för att leta efter guld i vraket av det brittiska krigsfartyget HMS Hampshire, som förliste där under första världskriget. Det är under stark hjärtklappning man läser om deras oerhört riskfyllda uppdrag under vattnet samtidigt som man får en nyttig dos av hur oljeindustrin under många år utnyttjat djuphavsdykare ansvarslöst. Och det är bl. a. dessa faktorer som är kopplingen till mysteriet Bosse idag. Som faktiskt har en viss verklighetsbakgrund – som vanligt när det gäller Rosman - och som gör skeendet än mer intressant.

Det här är så makalöst bra, och vansinnigt spännande – jag kunde inte komma hem fort nog för att läsa vidare under dagarna när jag slukade den – och jag avundas alla som fortfarande har den här läsupplevelsen framför sig. Tack Ann Rosman för ännu en pärla!

/Tuija

Laboon av Henrik Tord

Titeln betyder ungefär ”vågen som äter människor” på moken, som är språket som talas av havsnomaderna utanför Thailands västkust. Och vågen som äter människor syftar ju förstås på en tsunami, och här den som påverkade livet för så oerhört många människor i december 2004. Det är en stark, nästan lite magstark skräckthriller, den tredje och sista i Tords Svart paradis-trilogi, som alla utspelar sig delvis i Asien och berör mänskligt mörker, kulturella skillnader, men framför allt är oerhört intressanta berättelser om komplexa skeenden i människors liv oavsett religion och kultur. Om Kum och Lasaros tårar har jag skrivit gott om på bloggen tidigare, gå gärna in och läs om du blir nyfiken!

Här får vi i alla fall följa Sandra, som tillsammans med sin man Matti förlorade den nioårige sonen Viktor på Annandagsmorgon, under samma skräckliknande former som så många verkligen gjorde, då när det hände. Men vi får också följa lille André, också nio år, som varit fosterhemsplacerad men nu blivit hämtad av sin pappa ”söderhavskungen” för att tillbringa tid med honom på hans dykskola i Khao Lak. Och mitt under tsunamin är de ute till havs och dyker, och överlever trots oddsen. Men båten är full av svenskar, som alla blir chockade när de närmar sig land och ser förödelsen som drabbat regionen. Andrés pappa Marko tar befälet och beordrar ut dem till havs igen, för nya vågor kan komma, och han tar dem med långt norrut, in på burmesiskt vatten, och tar iland dem på en obebodd ö som en av de thailändska besättningsmännen känner till. Där börjar sedan en ofattbar katt-och-råtta-lek utspela sig, för vad ingen vet är Markos bakgrund som grovt kriminell och efterspanad av andra sådana, och att han nu insett vilka möjligheter tsunamin gett honom och därför när drömmen om att de facto gå upp i rök en gång för alla – inte bara hålla sig undan, utan faktiskt passa på att ”dö” av tsunamin och sen kunna starta om på nytt. Men det kräver ett högt pris – han behöver se till att eliminera alla de andra svenskarna för att kunna genomföra sin plan. André anar men blundar, de övriga fattar ingenting när en efter annan dör under mystiska omständigheter. Men – plötsligt måste det finnas någon annan som är ute efter dem… För att inte tala om alla de mörka andar som bebor ön…

En modern variant av Agatha Christies Tio små negerpojkar”? Vansinnigt spännande och obehaglig i alla fall! Och jag hoppas och önskar att Tord inte slutar skriva för att denna svit är till ända. Han är alldeles för bra för det!

/Tuija

”Så nära barfota” av Marie Hedegård.

En mycket intressant och välskriven debut, som jag är glad att jag lät mig övertalas att läsa! Den handlar om medelålders Ellen. Med x antal medelåldersbekymmer. Hon är lågstadielärare, men känner att klassrumssituationerna börjar glida henne ur händerna. Hon är gift med Per-Olof sedan 25 år tillbaka och har de vuxna, utflugna barnen Malin och Niklas ihop – men äktenskapet går minst sagt på tomgång, hon vill inte längre att han rör vid henne. Dessutom misstänker hon att han är otrogen. Livet går överstyr en dag, när hon känner att hon inte längre orkar. Orkar ta hand om eleverna, orkar ta hand om Per-Olof, orkar finnas till och ställa upp för de vuxna barnen, väninnor etc… hon orkar ingenting längre. Hon stänger in sig i huset, så utbränd hon är, och känner det som att livet är slut. Ingen bryr sig, ingen tycker om henne, ingen vill ha henne till någonting. Och hon duger ingenting till.

Och livet som sjukskriven tassar på. Tills en dag när hon får ett vykort från sin barndomsvän Lana, som skiljt sig, träffat en ny man och flyttat med honom till hans hemby i Ghana. Och lämnat sin tonåriga dotter Zanna i Sverige.. (”hur kunde hon!?”). Hon låter sig övertalas att åka ned till Lana för att hälsa på, kanske kan det vara stärkande för henne. Och hon ångrar sig i samma sekund hon går ur planet. Vad skulle hon därnere i den vidriga hettan att göra – hon och Lana har ju helt tappat kontakten med varandra sen hon skiljde sig.

Kontrasterna är stora och Ellen vill bara hem. Tillbaka hem till den tråkiga tryggheten. Bort från hettan. Bort från allt det primitiva. Bort från Lana och alla besvärliga frågor. Men succesivt vänjer hon sig vid både de fysiska umbärandena och lyckas närma sig Lana varsamt. Lanas liv är inte fullt så okomplicerat som det förefaller, även om hon går in i allt hon företar sig med en helt annan – avundsvärd - attityd än Ellen. Lana är ju allt Ellen önskat att hon var. Stark, självständig, inte så ängslig, och framför allt inte så präktig av sig. Men allt det där har ju också ett pris, som Ellen alltmer får erfara. Så succesivt, i det varma umgänget med Lanas nya släkt och i de stora kulturella skillnaderna, växer sig Ellen allt starkare, och vågar kanske till slut åka hem och konfrontera sin familj med en skilsmässa. Eller inte?

Visst kan mycket kännas förutsägbart och stereotypt, men samtidigt är Ellen och alla i hennes omgivning tämligen representativa för många livsval och synsätt. Det finns alltid många ingångar i alla problem, många sätt att se på sanningen. Och trots att jag under hela första halvan av boken stör mig på Ellen och hennes motsägelsefullhet (”rör inte vid mig, men ta med mig på en romantisk weekend”!?), så vet jag att vi alla är motsägelsefulla och komplexa, ingenting är så enkelt som man lätt kan föranledas att tro. Men både boken och Ellen växer, särskilt under Ghanavistelsen där romanen tar ordentlig fart, och jag bara älskar att läsa Ellens tankar som går stick i stäv med det hon säger, mellan raderna, i alla dialoger. Bra grepp! Dessutom intressant och tänkvärt på många andra vis.

/Tuija

”En syster i mitt hus” av Linda Olsson

Linda Olsson har ju skrivit ett antal vackra, stillsamma romaner, sedan debuten ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”. Dessa har uppskattats av många, men senast gav hon sig i kast med ett deckarprojekt med medförfattaren Adam Sarafis; ”Ingenting är glömt”, som nog fler än jag tyckte var ett svagare och väldigt annorlunda verk. Nu har hon däremot hittat tillbaka till berättandet där stillsamma tankar i fåordig stil driver fram ett livsdrama – nej, egentligen två – för det är Marias tankar vi får följa, i mötet med systern Emma.

Maria bor nämligen ensam i Spanien, och har en smula oöverlagt bjudit ned sin syster på besök när de sågs senast, vilket var vid moderns begravning två år tidigare. Besöket blev aldrig av just då, men nu har plötsligt Emma hört av sig, och står en dag nere i byn där Maria möter upp henne. Det är ett ytterst trevande återseende, vi får ana att väldigt mycket har hänt – under barndomen, efter barndomen, men också sedan de senast möttes, två år tidigare. Det är ett familjedrama som spelas upp inför oss, under trevande ordalag, av två ytterst sköra kvinnor som egentligen inte vågar närma sig allt det svåra. Sakta men succesivt får vi som läsare inblick i två levnadsöden som för alltid är starkt sammanbundna av styrkor, svagheter och skuld, och inte minst den allomfattande längtan efter kärlek som de alla är svältfödda på. Under veckan som Emma är i Spanien får vi följa med på en stark och gripande resa genom systerskap och försoning, där sanningen måste ses ur betraktarens ögon. En mycket berörande roman, på det lilla och snabblästa omfånget av ca 200 sidor, som jag nog kommer att bära med mig länge.

/Tuija

"När inget annat återstår" av Mats Ahlstedt

Så trevligt med en ny Göteborgsdeckare! Ska jag läsa deckare, så ska de åtminstone utspela sig på västkusten – det ger ett mervärde jag behöver, och det behöver vara intressanta karaktärer. Och det tycker jag nog att Ahlstedt bjuder på den här gången – han har skrivit så många bra historier, men också en svagare svit med en f.d. fängelsepräst som huvudkaraktär. Jag är glad att han lämnats därhän, för att nu ge utrymme för en ny, ung tjej; Ella Werner, som anställts hos Göteborgspolisen som gärningsmannaprofilerare. Hon har ett kroatiskt förflutet, och ett dolt kroatiskt namn, och verkar ha åtskilligt i bagaget från Balkankriget, som man som läsare bara får ana. Förhoppningsvis följer fler böcker, för man blir ju nyfiken!

Nyfiken blir också Sandra, som är den andra huvudkaraktären vi får följa, när hon en natt väcks av att det ringer på dörren, och någon som påstår sig vara hennes kusin, vill bli insläppt eftersom han påstår sig vara jagad. Vilket han inte blir, förstås, för någon kusin har hon ju inte. Väl? Men strax därefter hittas han mördad på hennes vind. Hmm… Otrevligt och obehagligt, och det föranleder henne att ta kontakt med sin älskade farbror alzheimerforskaren, ute på Brännö , för att höra hur det egentligen står till med den här kusinhistorien. Och ja – visst var han kusin, ett barn som farbrodern dock aldrig fått se, och nu heller inte lär kunna få träffa, vilket varit en dröm han närt i hela sitt liv.

Detta blir upptakten till en riktigt rafflande historia, där läkemedelsforskning ligger nära drogproduktion, där droger ska lägga grunden till krigsföring, där skrupelfria droghandlare äventyrar ungdomars liv och hälsa. Och mycket, mycket mer. Det är riktigt isande obehagligt, och ruskigt spännande, ända in i kaklet! Det gläder mig att Mats Ahlstedt är tillbaka på banan igen!

/Tuija

”Hjärtats innersta röst” av Jan-Philipp Sendker

Så har då Sendkers uppmärksammade roman ”Konsten att höra hjärtslag” (2014) fått sin uppföljare – en minst lika vacker och poetisk skriven historia, och egentligen med ett starkare och mer trovärdigt innehåll – helt enkelt en roman som till och med är flera strån vassare enligt min mening.

Tiden är tio år senare, tio år som förflutit under hektiskt arbete, med en separation som följd, för Julia. Nu lever hon ensam, jobbar sig in i väggen, är bottenlöst trött och förvirrad – för hon hör en röst inom sig prata med henne – och hon förstår inte hur kontakten med halvbrodern i Burma blivit så sporadisk, trots att hon älskar honom så mycket.

I ett försök att hitta tillbaka till sig själv och söka svaren på rösten inom henne, återvänder hon till Burma. Där får hon berättat för sig historien om kvinnan Nu Nu och hennes barn – en historia som är en oerhört stark och berörande livsberättelse om kampen för kärlek och kampen för sina barn, trots krig och sorger. I sökandet efter en försvunnen man finner Julia till slut svaren på många av sina frågor, liksom den frid i livet hon så väl behöver. Men hon upptäcker också att det faktiskt går att släppa taget om hat och bitterhet, och att det faktiskt går att gå vidare i livet och börja om på nytt. Trots allt.

Sendkers berättande är både vackert och berörande för att det är så djupt mänskliga skeenden som skildras, och görs med sådan ömhet. Men det är också viktig läsning om Asiens historia som vi vet alldeles för lite om i västvärlden. En bok jag varmt rekommenderar!

/Tuija

”Lasaros tårar”av Henrik Tord

Tord debuterade med deckartrillern "Kum", som utsågs till en av 2012 års bästa deckare av Svenska Dagbladet. Uppföljaren, den mycket fristående, andra delen ”Lasaros tårar”, av Svart Paradis-trilogin är minst lika stark, om inte starkare – den ger nästan magont att läsa! Det är mänskligt mörker på olika nivåer, mänskliga öden på olika plan och olika platser på jorden – men likväl samma mörker som omger människan, när hon inte kan styra sitt öde. Detta är en thriller som tangerar många olika genrer - här finns övernaturliga inslag, smärta och svärta, kärlek och hat, här finns det mesta. Och jag blir oerhört berörd, och ser verkligen fram emot den tredje, avslutande delen Laboon; Vågen som äter människor, som släpps nu i maj. Kan det bli starkare? Ja, handlar den om tsunamin – vilket titeln ger associationer till, så kan det kanske det. Fast på ett annat sätt. För hittills har Tord skrivit om mänsklig ondska i olika former, och jag hoppas han inte gräver fram sådant kring ett katastrofscenario. Men vad vet man – Tord kan det mesta!

Här berättar han i alla fall två parallellhistorier – en om Lorens i Avesta i nutid, och en om missionärsparet Erland och Ingbritt, på 70-talet i nordvästra Thailand. Lorens liv är ett riktigt sorgligt kapitel; han har sedan ungdomsåren levt ensam och utanför, och än i dag – medelålders – är han utstött och hånad av sina plågoandar från ungdomstiden. Men han har lyckats finna kärlek. På nätet. Thailändska Sunee kommer till honom, till Sverige – men hur kunde han i sin naivitet tro att han skulle komma undan blickarna, kommentarerna, skvallret.

I tillbakablickar får vi följa kärleken mellan det barnlösa missionärsparet Erland och Ingbritt – hon ledd av Guds röst och ljus, han tvivlaren som ser djävulens tecken överallt. I en otillgänglig glänta i Thailands djungel försöker de bygga upp sin egen missionsstation, och finner där en dag ett förvildat flickebarn, smutsigt och blodigt, bakbundet vid ett träd. Flickan är som ett vilddjur, men Ingbritt ser henne som Guds gåva eftersom de inga barn fick själva. Erland tvivlar och våndas, och söker barnets ursprung under många år, medan han alltmer kommer att tvivla på sig själv, sin gärning, såväl som deras hopplösa uppdrag i ett gudsförgätet hörn av världen.

I både Avesta och Thailand eskalerar våldet och ondskan, och på Tordskt manér korsas människoödenas vägar – förstås. Det är så oerhört tragiska öden som skildras, det finns så mycket sorg och smärta - men likväl kärlek och hopp. Dock finns här inte mycket utrymme för lyckliga lösningar – för det finns här tyvärr alltför mycket makaber fasa, för mycket mänsklig ondska. Men det är oerhört skickligt skildrat, lämnar ingen oberörd, och sätter djupa spår åtminstone hos mig.

/Tuija

"Kum" av Henrik Tord

Varje förälders mardröm är att tappa bort sitt barn. Ett ögonblicks ouppmärksamhet och barnet är spårlöst borta. Det är en av flera mardrömmar som bildar navet i debutanten Henrik Tords thriller ”Kum”. Titeln är på khmer och skall uttydas ”oproportionerlig hämnd”. Handlingen utspelar sig på olika platser i Sydostasien och i centrum står två familjer, en kambodjansk och en svensk, vars våldsamma och djupt tragiska öden kommer att flätas samman.

Pappan i den svenska familjen, Mikael, har ett välavlönat jobb i Singapore. Han lever ett privilegierat liv med fru och två små barn: rymligt hus, swimmingpool, barnflicka och mängder av andra förmåner. Men äktenskapet går på tomgång. Mikael drömmer om att vara otrogen och är på god väg att vara just det när han får ett samtal som för alltid förändrar hans liv. Deras femåriga dotter har blivit kidnappad i ett köpcentrum. Ena sekunden var hon där, ett par meter från sin mamma, glatt fingrande på nya kläder till Barbiedockan. Nästa sekund är hon försvunnen.

Den kambodjanska familjen bor i norra delen av landet och sliter hårt för att få det att gå runt. De bor i ett litet skjul och har en eländig och uttorkad liten jordplätt som enda försörjningskälla. Därtill har de skulder till sin allt annat än sympatiske kusin för att han hjälpte till att täcka sjukvårdskostnaderna när elvaårige sonen i familjen, Rithisak, fick stora delar av ansiktet förstört av en landmina.

Kusinen lurar med Rithisak och hans storasyster till Phnom Penh för att betala av skulden. Där finns arbete till dem på fina lyxhotell påstås det, men vad som väntar är förnedring av värsta sorten.

Det är en oerhört stark historia som Henrik Tord har vävt ihop. Här finns mardrömsscenarior av flera olika slag, fattigdom, människohandel, barnprostitution, och hämnd – förstås. Det är fruktansvärt spännande, och synnerligen trovärdigt – Tord har själv bott i Singapore och kan skildra sitt Asien på ett ytterst äkta vis. Men det är också näst intill plågsam läsning, om ett ständigt aktuellt och viktigt ämne.

/Tuija

Bläckfisken av Christer Lundberg

Denna sköna radiopratare har nu släppt sin andra fantasifulla skröna – den första var ”Gräspojken”, som kom ut 2012. Det var en underbart helgalen historia, som rönte stor uppmärksamhet, och nu har han släppt en minst lika galen historia, eller egentligen en betydligt galnare, som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt, alternativt njuta eller förfasas över. Trots den sanslösa humorn, som gör att man sitter och småler mest hela tiden, så sätter man nästan kaffet i halsen mellan varven, när actionthrillerådran i boken tittar fram. Det är både mjukt och kärleksfullt, liksom makabert och bisarrt. En härlig mix av genrer, med andra ord!

Och i centrum för denna skröna är det dels den trettiofemårige halvlo
sern Jimmie - tidigare halvkriminell, nu arbetslös hemmason - som ägnat sina senaste femton år åt dataspelande, efter att hans bästis sprängts i luften framför ögonen på honom. Han får en praktikplats på Sjöfartsmuséet, där ett av hans uppdrag går ut på att ta hand om en speciell liten bläckfisk. Denna lilla Julia blir därmed den andra centrala figuren i romanen, för hon växer i en hastighet som blir okontrollerbar för Jimmie, varpå han förvarar henne i sumpen, muséets stora vattenbehållare under golvet, och till slut tvingas släppa ut henne i Göta Älv…! En annan central figur, framför allt för Jimmies växande självkänsla, är kollegan Lisa, som tycker om honom precis som han är, trots alla hans tvivel, och som blir indragen i denna bläckfisksoppa utan like, mot sin vilja. Tillsammans hamnar de i händerna på gangsters (som visar sig vara något helt annat och oväntat dessutom) och driver denna makabra historia till det enda goda slutet det skulle kunna få. För - som undertiteln lyder – det är verkligen ”en vidunderlig kärlekshistoria”.

/Tuija