Jag har innan här på bloggen flaggat för min förtjusning i vinter och isblåa glaciärer, så när jag hittade en nyutgiven spänningsroman med namnet Vargavinter så var det bara att ge andra väntande böcker på båten och kasta sig över den med ett varggrin.
Det visar sig att Nevada Barr har skrivit en hel serie om rangern Anna Pigeon, men det här är den andra boken som ges ut på svenska. För att förvirra det hela är det dock inte den första i serien, utan Vargavinter är del fjorton. Men det gör inget under själva läsningen, böckerna verkar vara helt fristående, även om de alla handlar om Anna Pigeon. Vad jag kan se så kommer faktiskt del ett i serien, Pumaspår, senare i år! Jag vet inte riktigt varför förlaget ger ut böckerna i en annan ordning, men för läsningen spelar det som sagt ingen större roll. Jag tänker att man får se det som en bonus att det kommer fler böcker om den härligt riviga Anna, som man kan se fram emot!
Anna Pigeon är park ranger, parkvakt. Hon arbetar i olika nationalparker i USA, med en polismans befogenheter, och löser brott mitt bland storslagen natur och livsfarliga rovdjur. Pigeon är en bestämd kvinna i femtioårsåldern, och hon kommer bättre överrens med djuren i parken än med människorna. I Vargavinter deltar hon i ett forskningsprojekt i en nationalpark på en ö i Lake Superior nära den kanadensiska gränsen. På ön ska en grupp forskare studera det unika samspelet mellan älgstammen och de olika flockar med vargar som rör sig i området. Det är en isolerad miljö på vintern, isen sjunger förrädiskt och man kan bara ta sig till och från civilisationen med flygplan. Förutsatt att den nyckfulla vintern tillåter det.
Snart så börjar den lilla gruppen människor att irritera sig på varandra. Det visar sig att vissa av deltagarna har dolda motiv, på ett eller annat sätt. Och Anna Pigeon hamnar mitt mellan de olika grupperingar som snabbt uppstår på den isolerade ön. Som det inte vore nog, så hittar de spår av ett monster till varg, spår så stora att det inte borde vara biologiskt möjligt. Slitningarna i gruppen, det hårda vädret, isoleringen och hotet av en okänd varelse gör snart att allting faller sönder. Och så försvinner en av forskarna en mörk kväll, ut i det vilda…
Den för mig lockande miljön till trots, så tyckte jag först att Vargavinter var lite seg. Den kom liksom inte igång. Men efter några kapitel så skruvas tempot upp ordentligt. Det blir fasansfullt och otäckt. Det är precis som att författaren vaggar in mig i en falsk säkerhet där jag tänker att: Jaja, det här blir nog inte så farligt. Och sen brakar det loss fullständigt! Det är en smart spänningshistoria som Barr har fått till, jag köper den rätt av. Jag tycker mycket om de fina miljöbeskrivningar som finns i boken, jag kan både se och höra den vrålande vinden, hotet från de ylande men ack så tysta vargarna, snöblindheten och den sjungande isen. Avlägsna ljud i fjärran, som man i allt det vita inte kan lokalisera vart de kommer ifrån.
Och jag gillar Anna Pigeon, hon tar plats och vet sitt värde samt har ett härligt stråk av galghumor! Jag vill gärna läsa mer om hennes äventyr. Sen kanske det bidrog till spänningen att jag läste boken när jag var på semester i fjällen. För visst hoppade jag till mer än vanligt när det kom en vind runt stugan och fjällbjörken utanför knackade på fönstret! Men jag tror Vargavinter passar vem som och i vilken miljö som helst. Kanske att du får mindre hjärtsnörp om du inte har fjällskogen och dess skuggor precis bakom dig…
/Malin
tisdag 31 mars 2015
måndag 30 mars 2015
Möte med bröderna Morgan
Klas Östergrens roman "Gentlemen" från 1980, har nyligen filmatiserats med många bra skådisar i rollistan, och den har hittills fått bra kritik av recensenterna. Jag ville gärna se filmen, men hade ju inte läst boken - och faktiskt ingen annan av Östergren heller, får jag erkänna - så det kändes som ett bra tillfälle att göra det!
"Gentlemen" handlar om Klas, en ung författare på uppgång, som under en sommar då han hankar sig fram med gräsklippning på en fin golfklubb, samtidigt som han på uppdrag skriver en modern version av Strindbergs "Röda rummet", träffar bröderna Morgan och dras in i deras värld. Efter att Klas förlorat allt han äger vid ett inbrott, erbjuds han att dela den stora paradvåningen på Hornsgatan i Stockholm med Henry och Leo Morgan. Historien utspelar sig hela tiden på flera plan; i nutid sitter Klas i bröderna Morgans anrika gamla våning och skriver, och parallellt får vi följa Henry och Leo Morgans liv och äventyr under föregående årtionden.
Henry Morgan är boxare, pianist och mångsysslare, en charmig typ som på något sätt alltid lyckas ta sig fram i världen. Henrys karaktär är nära besläktad med både Forrest Gump och Jonas Jonassons hundraåring - genom hans äventyr får vi en lektion i senare 1900-talshistoria. Henry har alltid lyckats befinna sig i händelsernas centrum; han har bott i Köpenhamn och Berlin, varit spion och träffat Salvador Dalí. Henrys yngre bror Leo är poet, och debuterade i "Hylands hörna" med uppläsning av egna alster, och ansågs då vara ett underbarn. Han är dock mycket känslig och något av en enstöring, och senare i livet drabbas han av psykisk ohälsa och fastnar i olika typer av missbruk.
Bostaden på Hornsgatan där bröderna, och sedermera även Klas, bor, har ärvts från adliga farfar Morgonstjärna och är helt oförglömlig. Våningen är som ett museum eller en kuriosabod med oräkneliga mörka rum, skrymslen och vrår, fullproppad med prylar som Görings gamla säng, och ett bibliotek med värdefulla gamla böcker, som Henry säljer av då och då för att få in lite pengar. I källaren pågår en skattjakt där bröderna Morgan och några av kvarterets invånare gräver en tunnel för att hitta den skatt som brödernas farfar började gräva efter, och var övertygad om skulle finnas där. Beskrivningen av våningen för tankarna till en annan lika fantastiskt beskriven våning som jag nyligen läst om; den som tillhör antikvitetshandlaren Hobie i Donna Tartts "Steglitsan", där den unge Theo hamnar efter att han förlorat sin mamma, läs mitt inlägg om den här.
"Gentlemen" är ett välskrivet läsäventyr, med intressanta karaktärer och en spännande historisk bakgrund. Som vanligt är det svårt att avgöra om man ska se filmen eller inte, men i det här fallet kan jag nog inte låta bli; manus av Östergren själv och med David Dencik och Sverrir Gudnason som bröderna Morgan - måste ses... :-)
/Åsa
"Gentlemen" handlar om Klas, en ung författare på uppgång, som under en sommar då han hankar sig fram med gräsklippning på en fin golfklubb, samtidigt som han på uppdrag skriver en modern version av Strindbergs "Röda rummet", träffar bröderna Morgan och dras in i deras värld. Efter att Klas förlorat allt han äger vid ett inbrott, erbjuds han att dela den stora paradvåningen på Hornsgatan i Stockholm med Henry och Leo Morgan. Historien utspelar sig hela tiden på flera plan; i nutid sitter Klas i bröderna Morgans anrika gamla våning och skriver, och parallellt får vi följa Henry och Leo Morgans liv och äventyr under föregående årtionden.
Henry Morgan är boxare, pianist och mångsysslare, en charmig typ som på något sätt alltid lyckas ta sig fram i världen. Henrys karaktär är nära besläktad med både Forrest Gump och Jonas Jonassons hundraåring - genom hans äventyr får vi en lektion i senare 1900-talshistoria. Henry har alltid lyckats befinna sig i händelsernas centrum; han har bott i Köpenhamn och Berlin, varit spion och träffat Salvador Dalí. Henrys yngre bror Leo är poet, och debuterade i "Hylands hörna" med uppläsning av egna alster, och ansågs då vara ett underbarn. Han är dock mycket känslig och något av en enstöring, och senare i livet drabbas han av psykisk ohälsa och fastnar i olika typer av missbruk.
Bostaden på Hornsgatan där bröderna, och sedermera även Klas, bor, har ärvts från adliga farfar Morgonstjärna och är helt oförglömlig. Våningen är som ett museum eller en kuriosabod med oräkneliga mörka rum, skrymslen och vrår, fullproppad med prylar som Görings gamla säng, och ett bibliotek med värdefulla gamla böcker, som Henry säljer av då och då för att få in lite pengar. I källaren pågår en skattjakt där bröderna Morgan och några av kvarterets invånare gräver en tunnel för att hitta den skatt som brödernas farfar började gräva efter, och var övertygad om skulle finnas där. Beskrivningen av våningen för tankarna till en annan lika fantastiskt beskriven våning som jag nyligen läst om; den som tillhör antikvitetshandlaren Hobie i Donna Tartts "Steglitsan", där den unge Theo hamnar efter att han förlorat sin mamma, läs mitt inlägg om den här.
"Gentlemen" är ett välskrivet läsäventyr, med intressanta karaktärer och en spännande historisk bakgrund. Som vanligt är det svårt att avgöra om man ska se filmen eller inte, men i det här fallet kan jag nog inte låta bli; manus av Östergren själv och med David Dencik och Sverrir Gudnason som bröderna Morgan - måste ses... :-)
/Åsa
Etiketter:
film,
romaner,
Åsas inlägg
lördag 28 mars 2015
Om Tranströmers poesi
I torsdags gick Tomas Tranströmer ur tiden, 83 år gammal. Nedan kan du åter läsa BG:s fina inlägg, som vi först publicerade hösten 2011, när det just tillkännagivits att Tranströmer skulle få Nobelpriset i litteratur:
Om poesi är den förtätade textens konst så är Tranströmer ett lysande exempel. Ibland blir varje mening en egen berättelse med både början och slut. Och däremellan oväntade vinklar och metaforer som öppnar sig mot ett försök till en förklaring av vad det innebär att leva. Färdiga svar får man leta efter hos andra.
Jag mötte Tomas Tranströmers poesi första gången på ett litet litet filialbibliotek i Lerum. 25 m2 stort tror jag det var. Men man hade skyltat med diktsamlingen "För levande och döda". Låter intressant tänkte jag. Efter ett halvår hade jag köpt på mig en hyllmeter blandad poesi. Så kan det gå om man läser Tranströmer. Upptäckte också efter den där hyllmetern att inte all poesi har Tranströmers lätta tyngd. Men ofta kan man bli förflyttad till en ny plats där världen känns ovan och spännande men ändå bekant. Pröva.
Var ska man då börja i Tranströmers författarskap? Börja varsomhelst, bli överraskad. Ibland kan det vara bra att låta slumpen bestämma. I synnerhet i ett så jämnt författarskap. Men här kommer två av mina favoriter, båda ur "Det Vilda Torget" från 1983:
Minnena ser mig
En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.
Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.
De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden. Perfekta kameleonter.
De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande
Eldklotter
Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldsflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
- glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret genom olivträden.
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.
"Minnena ser mig" är också titeln på en kort memoarbok där Tranströmer beskriver sin uppväxt. Också klart läsvärd.
Och till sist en sån där mening som står för sig själv lösryckt ur dikten. Från Vermeer ur "Levande och döda" 1989:
"Det gör ont att gå igenom väggar, man blir sjuk av det men det är nödvändigt"
/BG
Om poesi är den förtätade textens konst så är Tranströmer ett lysande exempel. Ibland blir varje mening en egen berättelse med både början och slut. Och däremellan oväntade vinklar och metaforer som öppnar sig mot ett försök till en förklaring av vad det innebär att leva. Färdiga svar får man leta efter hos andra.
Jag mötte Tomas Tranströmers poesi första gången på ett litet litet filialbibliotek i Lerum. 25 m2 stort tror jag det var. Men man hade skyltat med diktsamlingen "För levande och döda". Låter intressant tänkte jag. Efter ett halvår hade jag köpt på mig en hyllmeter blandad poesi. Så kan det gå om man läser Tranströmer. Upptäckte också efter den där hyllmetern att inte all poesi har Tranströmers lätta tyngd. Men ofta kan man bli förflyttad till en ny plats där världen känns ovan och spännande men ändå bekant. Pröva.
Var ska man då börja i Tranströmers författarskap? Börja varsomhelst, bli överraskad. Ibland kan det vara bra att låta slumpen bestämma. I synnerhet i ett så jämnt författarskap. Men här kommer två av mina favoriter, båda ur "Det Vilda Torget" från 1983:
Minnena ser mig
En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.
Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.
De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden. Perfekta kameleonter.
De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande
Eldklotter
Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldsflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
- glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret genom olivträden.
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.
"Minnena ser mig" är också titeln på en kort memoarbok där Tranströmer beskriver sin uppväxt. Också klart läsvärd.
Och till sist en sån där mening som står för sig själv lösryckt ur dikten. Från Vermeer ur "Levande och döda" 1989:
"Det gör ont att gå igenom väggar, man blir sjuk av det men det är nödvändigt"
/BG
Etiketter:
biografier,
litteraturpris,
lyrik,
läsning
fredag 27 mars 2015
Stalker
…är titeln på Keplers senaste thriller (eller paret Ahndorils, egentligen), och det är rätt obehaglig skräck som serveras i ett rasande tempo. Vi får återigen möta den ärrade kommissarien Joona Linna, som i praktiken återuppstått från de döda – vilket var skickligt iscensatt för att han skulle kunna dra sig undan sin förföljare och samtidigt kunna skydda sin familj. Vi får också följa hypnotisören från den första boken, Erik Maria Bark, där han förhållandevis nyskild inleder ett förhållande med sin pianolärarinna. Och både Joona och Erik blir inofficiellt inkopplade i ett seriemördardrama i Stockholm, där mördaren, några timmar innan mordet ska ske, lägger ut en filmsnutt på Youtube, där kvinnan som strax ska mista livet iakttas genom sina fönster. Det är obehagliga, privata observationer, och det blir nästa alltid panik i polisleden, när man inte kan identifiera och lokalisera kvinnan i tid för att förhindra nästa mord.
Och morden, de är alltid på kvinnor, vars samband till en början förefaller omöjligt att finna, och de är bestialiska, och i mitt tycke, onödigt detaljerade… hela historien frossar i blod och inkännande detaljer – som om jag som läsare behöver veta hur olika kniv- och yxhugg känns innan medvetslösheten och döden tar över. Jag vet inte, men hälften kunde räckt för mig, liksom alla mediciner, medicinska termer, alla möjliga och omöjliga förkortningar – det är som om författarna inte kan hejda sig i sin uppvisning av hur noggrann research de gjort… lagom hade varit ett bättre ledord för dem. Men det är oerhörd spänning på absolut högsta nivå, från första till sista sidan, och att det skulle sluta i en helt osannolik klappjakt på den stackars Erik kunde väl ingen ana. Allra minst jag, som inte kan låta bli att hela tiden se Mikael Persbrant framför mig – även om bara den första boken av åtta planerade hunnit bli filmad än, och inte var särskilt bra heller. Men filmrättigheterna till alla böckerna finns, och Paganinikontraktet har länge planerats vara klar för visning under hösten 2015, men om detta finns ännu inget bekräftat. Men böckerna är detaljmässigt som rena filmmanus – du ser allt väldigt noggrant framför dig medan du läser – vare sig du vill eller inte.
Är du nyfiken på vad vår kollega Carina tyckte om boken? Läs hennes recension här.
/Tuija
Och morden, de är alltid på kvinnor, vars samband till en början förefaller omöjligt att finna, och de är bestialiska, och i mitt tycke, onödigt detaljerade… hela historien frossar i blod och inkännande detaljer – som om jag som läsare behöver veta hur olika kniv- och yxhugg känns innan medvetslösheten och döden tar över. Jag vet inte, men hälften kunde räckt för mig, liksom alla mediciner, medicinska termer, alla möjliga och omöjliga förkortningar – det är som om författarna inte kan hejda sig i sin uppvisning av hur noggrann research de gjort… lagom hade varit ett bättre ledord för dem. Men det är oerhörd spänning på absolut högsta nivå, från första till sista sidan, och att det skulle sluta i en helt osannolik klappjakt på den stackars Erik kunde väl ingen ana. Allra minst jag, som inte kan låta bli att hela tiden se Mikael Persbrant framför mig – även om bara den första boken av åtta planerade hunnit bli filmad än, och inte var särskilt bra heller. Men filmrättigheterna till alla böckerna finns, och Paganinikontraktet har länge planerats vara klar för visning under hösten 2015, men om detta finns ännu inget bekräftat. Men böckerna är detaljmässigt som rena filmmanus – du ser allt väldigt noggrant framför dig medan du läser – vare sig du vill eller inte.
Är du nyfiken på vad vår kollega Carina tyckte om boken? Läs hennes recension här.
/Tuija
Etiketter:
deckare,
thriller,
Tuijas inlägg
torsdag 26 mars 2015
”Tankar mellan hjärtslag” av Neftali Milfuegos
Detta är, enligt mig, en bok som har allt. Men som ändå till en början är lite svår att ta till sig, mest på grund av det ungdomliga talspråket tänker jag. Tranströmer-citat och brinnande, insiktsfull samhällskritik blandas med wate fakk, cash, tuben, keff med flera.
Boken är skriven under pseudonym. Det är en ung mans dagbok. Författaren, med svensk mamma och chilensk pappa, upplever ett slags ”mellanförskap”. I det svenska samhället, där han bott hela sitt liv, kan han bli stoppad och förhörd av polis på gatan på grund av sitt utseende för att efter en stund få höra: ”Det är lugnt, du kan gå, du bara såg ut som en blatte”. Eller få beröm för sin vältalighet, också baserat utifrån sitt utseende: -”Vilken bra svenska du har. Så ren.” – ”Jo, jag tackar, jävla sneare. Jag har bara bott här hela mitt fakkin liv” tänker han.
I Chile där han mestadels befinner sig i boken känner han sig trots allt inte riktigt hemma – mest på grund av språket, han talar flytande spanska men ett språk förändras ju och slang och uttal måste underhållas för att vara levande och en del av en människa.
Det är mycket droger och sex i boken, men inte så att det överskuggar engagemanget för människorna och samhället runt omkring honom. Främlingsfientlighet, kvinnoförtryck, vapenexport – får sina rättmätiga slängar i boken!
Drivet, aggressionen och passionen hos författaren och i hans språk går det inte att ta miste på. :
”Min värld brinner och jag kan inte släppa det. Jag kan inte acceptera min verklighet. Jag gråter över de fattiga. Jag gråter över krigen. Över de som sover utan tak. Över de som går hungriga. För att kulor plöjer sönder deras kroppar. Jag gråter över planeten. Över skogarna och haven”.
Och så tiden på marinbasen i Karlskrona! Läs boken – jag tror inte ni blir besvikna. Vilken debutbok!
/Lotta
Etiketter:
café bokstugan,
debutanter,
Lottas inlägg,
romaner
tisdag 24 mars 2015
Det hänger en ängel ensam i skogen av Samuel Bjørk
Snart står påsken för dörren, och vad bättre då än att anamma den norska traditionen med att läsa påskekrim? Vilket helt enkelt innebär att man under lediga påskdagar passar på att grotta ner sig i otäcka deckare och kusliga spänningsromaner. Så härligt!
Jag har läst den just norske författaren Samuel Bjørks bok; Det hänger en ängel ensam i skogen som rätt nyligen kom ut på svenska. Det är första delen i en tänkt serie om poliserna Mia Krüger och Holger Munch. Samuel Bjørk är en pseudonym för en norsk författare, men det är inte så värst hemligt, det finns bild på fliken i boken samt information på nätet vem som står bakom namnet.
Nåväl, i bokens början så sitter den unga polisen Mia Krüger ute på en isolerad ö i skärgården, och tänker mörka tankar. Vi förstår snart att något har hänt, Mia arbetar inte längre och dras längre och längre ner i sina snåriga minnen. Samtidigt hittas en ung flicka hängande död i skogen, med sin skolväska på sig och en lapp från ett flygbolag runt halsen där det står: Jag reser ensam. Och snart försvinner ytterligare ett barn…
Holger Munch, en polis med många yrkesår bakom sig blir inkopplad på fallet som berör hela Norge. Media står och stampar utanför polishuset och från ministerhåll kommer påtryckningar om en snabb lösning, medan oroliga föräldrar håller sina barn hemma från skolan. Munch åker därför med ett fladdrigt hjärta ut till den ö där Mia Krüger sitter för att försöka övertala sin gamla kollega att komma tillbaka till kåren.
Det hänger en ängel ensam i skogen är en spännande deckare, med många tvära kast och mystiska frågetecken. Jag hade mina funderingar över vem som är mördaren, men jag gissade inte rätt alls, vilket alltid är uppfriskande! Det finns förvisso en del klassiska deckargrepp i boken, men den känns ändå så pass bra och ”ny” att det inte stör mig. Boken lämnar dessutom många frågetecken kvar kring den två huvudpersonerna, att jag ser fram emot nästa del i serien. En rätt så perfekt deckare för lata dagar! Eller för att varva ner under stressiga dagar, för den delen.
/Malin
Etiketter:
deckare,
Malins inlägg
måndag 23 mars 2015
"Fortfarande Alice" - igen
Vi brukar försöka undvika att upprepa oss här på Bokstugan-bloggen, men ibland blir det nödvändigt. När nu filmen "Still Alice" skördar framgångar efter att Julianne Moore tilldelats en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, vill jag gärna påminna om den mycket läsvärda boken bakom filmen, "Fortfarande Alice" av Lisa Genova. Här är en kortfattad version av mitt inlägg från september 2010:
Alice Howland är 51 år när hon får diagnosen Alzheimers sjukdom. Hon är professor i psykologi vid Harvard och forskar och undervisar i språkpsykologi. Språk är viktigt för Alice, och det är just i språket som de första tecknen på hennes sjukdom börjar visa sig. Det börjar med att hon glömmer ord under sina föreläsningar. Alice förklarar det med att hon är överansträngd och i klimakteriet. En dag när hon är ute på sin vanliga joggingtur tappar hon bort sig och minns inte var hon är eller var hon bor. Efter den händelsen blir hon rädd och söker upp sin läkare. Efter en rad olika prover och utredningar får hon till slut diagnosen Alzheimers. Boken följer Alice under två års tid, då sjukdomen förvärras snabbt och blir väldigt påtaglig, både för Alice själv, och för hennes man och deras vuxna barn. Boken känns som en mycket trovärdig skildring av sjukdomen, sedd ur patientens synvinkel. Under läsningen märker man hur språket i boken försämras, i takt med att Alices sjukdom blir värre, och i slutet minns hon inte längre namnen på sina nära och kära. Författaren, Lisa Genova, är neuropsykolog och arbetar med frågor som rör Alzheimers. Även om det är ett jobbigt ämne så är det en mycket läsvärd bok, som väcker tankar och frågor som stannar kvar hos en långt efter man har läst ut boken.
Efter att ha läst boken kändes det som om man hade fått insikt i något man helst skulle slippa - men ändå aldrig skulle vilja vara utan - om ni förstår vad jag menar... Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska se filmen, den har fått varierande kritik av recensenterna, kanske är det bäst att bevara det starka minnet av boken och läsupplevelsen...
/Åsa
Alice Howland är 51 år när hon får diagnosen Alzheimers sjukdom. Hon är professor i psykologi vid Harvard och forskar och undervisar i språkpsykologi. Språk är viktigt för Alice, och det är just i språket som de första tecknen på hennes sjukdom börjar visa sig. Det börjar med att hon glömmer ord under sina föreläsningar. Alice förklarar det med att hon är överansträngd och i klimakteriet. En dag när hon är ute på sin vanliga joggingtur tappar hon bort sig och minns inte var hon är eller var hon bor. Efter den händelsen blir hon rädd och söker upp sin läkare. Efter en rad olika prover och utredningar får hon till slut diagnosen Alzheimers. Boken följer Alice under två års tid, då sjukdomen förvärras snabbt och blir väldigt påtaglig, både för Alice själv, och för hennes man och deras vuxna barn. Boken känns som en mycket trovärdig skildring av sjukdomen, sedd ur patientens synvinkel. Under läsningen märker man hur språket i boken försämras, i takt med att Alices sjukdom blir värre, och i slutet minns hon inte längre namnen på sina nära och kära. Författaren, Lisa Genova, är neuropsykolog och arbetar med frågor som rör Alzheimers. Även om det är ett jobbigt ämne så är det en mycket läsvärd bok, som väcker tankar och frågor som stannar kvar hos en långt efter man har läst ut boken.
Efter att ha läst boken kändes det som om man hade fått insikt i något man helst skulle slippa - men ändå aldrig skulle vilja vara utan - om ni förstår vad jag menar... Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska se filmen, den har fått varierande kritik av recensenterna, kanske är det bäst att bevara det starka minnet av boken och läsupplevelsen...
/Åsa
Etiketter:
romaner,
Åsas inlägg
fredag 20 mars 2015
Systrarna Tides sista sommar
…är titeln på Hannah Richells roman om familjehemligheter kring en tragedi. Och det är de tre kvinnorna Tide som omväxlande berättar, i dåtid och i nutid. Och då, det var för tio, tjugo år sedan, när Helen träffade sin man Richard, snabbt blev gravid med Cassie, och kände sig obekväm med Richards föräldrar som bodde ute vid havet någonstans sydost om London i ett jättelikt, gammalt hus. Strax därpå föddes även Dora, och familjen levde sitt ganska vanliga, hektiska barnfamiljsliv i London tills Richards föräldrar plötsligt och oväntat dör. Och för Richard känns det oerhört viktigt att förvalta vidare sina föräldrars ögonsten – huset vid havet. Så trots Helens ovilja river de upp sitt Londonliv och flyttar ut på landet. Barnen vänjer sig ganska snabbt medan Helen sörjer sitt yrkesliv vid universitetet och trampar runt i sin svärmors gamla grejer hela dagarna och känner det som att hennes liv på något vis tagit slut. Dock får de en nystart när en lillebror till flickorna föds och alla lever upp, och ett ganska gott liv för dem alla tar vid, tills plötsligt en sommardag, när Dora är runt tretton och Cassie runt femton, det händer som bara inte får hända. Familjen drabbas av den värsta av katastrofer, och sorg och skuld driver dem isär så till den milda grad att familjen totalsplittras.
Tio år senare är Dora ganska glad och lycklig trots allt, och när hon blir gravid känner hon att hon måste ta tag i det förflutna – helt enkelt ta kontakt med sina familjemedlemmar, om hon ska kunna gå vidare harmoniskt och bilda en egen, ny familj. Hennes gamla är alltför sargad och trasig i sitt nuvarande skick och något måste göras. De måste kunna lätta på sina skuldbördor och gå vidare, men hur? Ju mer de lyfter på locket desto fler skuldbelagda hemligheter kommer fram i ljuset. Går det att försonas med det förflutna, och går det att försonas med varandra? Och hur mycket kan man förlåta för att kunna gå vidare, när det svåraste är att förlåta sig själv…?
Intressant och spännande läsning, även om jag än en gång lyckats få en bok i mina händer som innehåller enorma mängder sorg, skuld och skam. Men det viktigt att inte glömma att katastrofer aldrig väntar borta vid horisonten, dem lever vi parallellt med – det räcker med ett enda litet snedsteg, en ynka liten obetänksamhet, ett litet, litet felaktigt beslut… så blir livet aldrig mer som det var. Huu… lite läskigt är det allt!
/Tuija
Etiketter:
romaner,
Tuijas inlägg
torsdag 19 mars 2015
Amanda Svensson till Karlskrona
Foto: Andreas Rasmusson |
Amanda Svensson är från Malmö och hennes berättelser utspelar sig ofta i Skånetrakten. Ett vanligt förekommande tema är, som jag tidigare nämnde, unga identitetssökande kvinnor. Hon arbetar även som kulturjournalist och är verksam på bland annat Expressen och Sydsvenskan. Svensson debuterade tidigt med Hey Dolly (2008) som har lyfts fram som en generationsroman. Den utspelar sig i Malmö och handlar om den något dysfunktionella Dolly som längtar efter något annat, något större, en verklighetsflykt, bort från Malmö och hennes genomtråkige och ospontana pojkvän Mårten. Jag läste den för några år sedan och blev helt knockad av det rappa men fram för allt roliga språket. Jag ska nu läsa om boken inför bibliotekets läsecirkel och det ska bli intressant att se om jag uppfattar den idag. Därefter utkom Välkommen till den här världen (2011) som blev nominerad till Augustpriset. Åsa läste och bloggade om den vilket går att läsa här.
Amanda Svensson skriver lekfullt och i ett högt tempo, ofta med en stor portion humor och värme, men hennes texter är även laddade med en hel del svärta. Missa inte hennes föredrag på onsdag, den 25/3, kl. 19. Biljetter finns att köpa på stadsbiblioteket.
/Sara
Etiketter:
författare,
Saras inlägg
måndag 16 mars 2015
Litteraturprisens tid är här
Vår och höst är det säsong för utdelning av litteraturpriser, och inte helt sällan figurerar samma författarnamn i nomineringarna till flera priser. Ett par pristagare har redan utsetts i år, och flera nomineringsprocesser är i full gång. Borås Tidning i samarbete med Bibliotekshögskolan delar årligen ut sitt debutantpris till en svensk författare som debuterat under året som gått, och pristagare blev denna gång Maxim Grigoriev för novellsamlingen ”Städer” – läs här vad jag skrev om den.
Den 6 mars delades Sveriges Radios Romanpris ut, och vinnare blev Lotta Lundberg med romanen ”Timme noll”. Priset delas ut till en svensk roman utgiven under året som gått. Sex titlar nomineras av en kritikergrupp, därefter utses vinnaren av en jury bestående av sju radiolyssnare som fått anmäla sitt intresse för att delta. Juryns diskussioner kring böckerna sänds i P1 och brukar vara roliga att lyssna på, särskilt om man läst några av de nominerade förstås!
Nordiska rådets litteraturpris delas ut i oktober, men redan nu har man avslöjat de nominerade till priset. Dessa utses inom Nordens alla språkområden, som utgörs av Sverige, Norge, Danmark, Finland, Island, Åland, Grönland, Färöarna och det samiska språkområdet. De nominerade från Sverige är Bruno K. Öijer med diktsamlingen ”Och natten viskade Annabel Lee” och Therese Bohman med romanen ”Den andra kvinnan” – läs här vad Sara skrev om den. Bland tidigare års pristagare finns Sofi Oksanen, Merete Lindström och Kjell Westö.
Den 31 mars tillkännages vem som får ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne, som varje år delas ut till en författare, illustratör eller organisation som verkar inom barn- och ungdomslitteraturen. Listan över nomineringar är alltid lång och innehåller många kända namn från hela världen. Till årets pris är 197 kandidater från 61 länder nominerade, bland andra Eva Eriksson (Sverige), Michael Morpurgo (Storbritannien), Jimmy Liao (Taiwan) och Marjane Satrapi (Frankrike).
Här på bloggen håller vi förstås koll på alla litteraturpriser efterhand som de lyckliga vinnarna utses!
/Åsa
"Timme noll" av Lotta Lundberg, bild från Natur & Kultur |
Nordiska rådets litteraturpris delas ut i oktober, men redan nu har man avslöjat de nominerade till priset. Dessa utses inom Nordens alla språkområden, som utgörs av Sverige, Norge, Danmark, Finland, Island, Åland, Grönland, Färöarna och det samiska språkområdet. De nominerade från Sverige är Bruno K. Öijer med diktsamlingen ”Och natten viskade Annabel Lee” och Therese Bohman med romanen ”Den andra kvinnan” – läs här vad Sara skrev om den. Bland tidigare års pristagare finns Sofi Oksanen, Merete Lindström och Kjell Westö.
"Skogens hemligheter" av Jimmy Liao, bild från Mirando bokförlag |
Här på bloggen håller vi förstås koll på alla litteraturpriser efterhand som de lyckliga vinnarna utses!
/Åsa
Etiketter:
bilderböcker,
litteraturpris,
romaner,
Åsas inlägg
torsdag 12 mars 2015
De osynliga
En ganska vanlig boktitel på en ganska ovanlig bok, skriven av holländske Karel Glastra van Loon. Berättelsen utspelas i stora delar i Burma, berättad från ett flyktingläger på den thailändska sidan, och beskriver i stora drag Burmas nutidshistoria, och dess många olika folkgrupper, på ett nog så intressant vis. Författaren bodde själv i flera månader i norra Thailand och besökte de burmesiska flyktinglägren, och inspirerades där till denna roman.
Vi får följa Min Thein, som har en burmesisk far och en karensk mor, från att växa upp i en mindre stad i början av 60-talet, via den dag då hans bror drunknar och militären tar över makten i landet, till att efter studentexamen börja studera juridik i Rangoon. Han lär känna en kvinna Yi Yi Win, som kommer att följa honom genom livet – i hjärtat – men väl färdig advokat tar sig livet en annan bana och han får arbete i mindre provinshuvudstad. Både han och hans gravida hustru Hser Hser Paw känner sig slutligen så hotade av det ökande förtrycket att de bestämmer sig för att försöka fly till Thailand. Men en granat förstör hans syn, och blind lyckas han slutligen ta sig över gränsen med hjälp av en avhoppad barnsoldat. Hans historia ger en viktig och intressant inblick i vad våld gör med människor, och hur mycket av ett land och dess folk det förstör.
/Tuija
Vi får följa Min Thein, som har en burmesisk far och en karensk mor, från att växa upp i en mindre stad i början av 60-talet, via den dag då hans bror drunknar och militären tar över makten i landet, till att efter studentexamen börja studera juridik i Rangoon. Han lär känna en kvinna Yi Yi Win, som kommer att följa honom genom livet – i hjärtat – men väl färdig advokat tar sig livet en annan bana och han får arbete i mindre provinshuvudstad. Både han och hans gravida hustru Hser Hser Paw känner sig slutligen så hotade av det ökande förtrycket att de bestämmer sig för att försöka fly till Thailand. Men en granat förstör hans syn, och blind lyckas han slutligen ta sig över gränsen med hjälp av en avhoppad barnsoldat. Hans historia ger en viktig och intressant inblick i vad våld gör med människor, och hur mycket av ett land och dess folk det förstör.
/Tuija
Etiketter:
romaner,
Tuijas inlägg
tisdag 10 mars 2015
Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg
Den här gången vill jag tipsa om ett fartfyllt äventyr, en lite smått galen bok! Fast härligt galen, så klart. Alkemistens Dotter av Carl-Michael Edenborg blev Augustnominerad 2014, och jag vet knappt hur jag ska kategorisera den, men en svensk äventyrsroman kanske kommer närmst. För vilket äventyr det här blir. Vi befinner oss i Sverige på slutet av 1700-talet, på gården Hermestorp. Här i en av längorna huserar Alkemisten, den store och hänsynslöse patriarken av släkten Drakenstierna. Hans dotter, Rebis Aurora Drakenstierna, står vid faderns sida för att lära sig allt om alkemins mysterier och dess vindlande kunskapsgömmor. Rebis är den sista i släkten, och hon har ett ofattbart stort uppdrag att uppfylla. För släkten Drakenstiernas alla alkemister strävar mot ett gemensamt mål, det heliga uppdraget att befria alla världens själar genom att förinta universum. Och endast en person har blivit utsedd genom generationerna att göra just detta. På en enda människas smala axlar vilar ansvaret att genomföra detta ofattbara. Vid det här laget har ni kanske redan räknat ut att det är den unga Rebis som ska förinta den värld vi känner till. Men så dör den dominante fadern, innan Rebis är fullärd. Vem ska nu lära henne att experimentera med olika sprakande substanser för att få fram den gyllene materian som ska spränga universum i miljoner delar?
Rebis sökande efter svaren på sina frågor tar oss nu ut i 1700-talets Europa, och här tar verkligen berättelsen fart. Äventyret går till bakgator i Berlin, vindpinade klippor i Marstrand och till smutsiga bordeller i Paris. I mörka vrår smyger hotfulla varelser omkring och Rebis blir indragen i både det ena och det andra. Alkemistens dotter får aldrig tvivla eller lämna sin utstakade väg, men frestelserna är många för vår hjältinna och hon betalar ett högt pris…
Det här är en oerhört fascinerande historia, med en huvudperson som är en riktig krigare. Rebis påminner ofta om en stentuff actionhjälte från någon film. Edenborg väver skickligt ihop sin historia, det märks att han har disputerat på alkemi en gång i tiden. Jag lär mig en massa om detta djupt spännande ämne. Och jag får mig en ordentlig historielektion, en rad kända historiska personer skymtar förbi i mer eller mindre framträdande roller. Men framförallt så är Alkemistens Dotter en väldigt levande berättelse, med en text som far fram med mig som ett piratskepp på ett stormigt och vackert hav. Jag blir helt hänförd och kan knappt tro att det är sant när boken är slut. En djup känsla av: Va, är det redan över? infinner sig. Läs Edenborgs briljanta tripp, det blir en resa du sent ska glömma.
/Malin
Etiketter:
historia,
Malins inlägg,
romaner
fredag 6 mars 2015
Rapport från en skurhink av Maja Ekerlöf
Nu på söndag den 8 mars är det den omdiskuterade Internationella kvinnodagen, huruvida kvinnokamp ska koncentreras på en dag istället för att spridas ut under årets alla dagar lämnar jag osagt... På biblioteken har vi under veckans gång skyltat böcker av Elin Wägner, Moa Martinson och Sonja Åkesson m.fl. Och i tisdags anordnades ett kvinnocafé där Bibi Jonsson talade om den komplicerade kvinnliga vänskapen i ett antal romaner där kvinnor tenderat till att konkurrera ut varandra istället för att förena sig. Men så klart finns det exempel som talar emot det, t ex Elin Wägners "Norrtullsligan" där fyra arbetande kvinnor går samman i tankarna om en mer jämlik arbetssituation.
1970 utkom Maja Ekerlöfs "Rapport från en skurhink" som skildrar 50-åriga Majas tillvaro som en låglönad städerska som med ekonomiska svårigheter försöker att försörja sina barn och se till deras bästa. Genom dagboksanteckningar får vi följa Majas vardag och hennes tankar kring arbetarens rätt där hon pekar på stora klasskillnader i samhället. Hennes kropp är trött efter ett slitigt arbete där lönen är så pass låg att hon tvingas gå till socialvårdsbyrån. Barnen söker arbeten i olika delar av Sverige där de erbjuds tillfälliga anställningar utan trygghet eller långvarighet. Trots elände och bekymmer är Maja hela tiden solidarisk med andra arbetare och lider med offrena i Israel och Palestina, Vietnamkriget och Koreakriget. Hon hänger med i nyhetsuppdateringarna som ger oss inblick i kapitalismens framfart, hur bilismen ökar och att samhället alltmer liknar ett slit- och slängsamhälle, något som vår huvudperson tar avstånd ifrån. Förrutom arbetsvillkor och politik handlar romanen även om Majas längtan efter något annat, att få vara en egen individ och inte bara en mamma. Hon studerar svenska och engelska på Läroverket, läser böcker av Harry Martinson och är en läs- och kunskapstörstande människa som vill bidra till förändring men hittar inte riktigt orken...
"Rapport från en skurhink" blev Maja Ekerlöfs enda roman. Den fick stor uppmärksamhet på 70-talet, dels för att den vann Rabén och Sjögrens romanpris men framförallt för att det var "den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet" enligt författaren och litteraturkritikern Karl Vennberg, en av många som visar på romanens storhet.
Trots att det har gått 45 år sedan romanen gavs ut så har jämställdsarbetet fortfarande inte gett de resultat som eftersträvats. Män tjänar fortfarande mer än kvinnor för likvärdigt arbete och sitter på betydligt fler chefspositioner än kvinnor. Fördelningen av hushållssysslor och föräldraskap har luckrats upp alltmer, dock är det fortfarande ovanligt att kvinnor och män delar lika på t ex föräldraledigheten.
"Rapport från en skurhink" är fortfarande aktuell och precis lika viktig nu som på 70-talet.
/Sara
1970 utkom Maja Ekerlöfs "Rapport från en skurhink" som skildrar 50-åriga Majas tillvaro som en låglönad städerska som med ekonomiska svårigheter försöker att försörja sina barn och se till deras bästa. Genom dagboksanteckningar får vi följa Majas vardag och hennes tankar kring arbetarens rätt där hon pekar på stora klasskillnader i samhället. Hennes kropp är trött efter ett slitigt arbete där lönen är så pass låg att hon tvingas gå till socialvårdsbyrån. Barnen söker arbeten i olika delar av Sverige där de erbjuds tillfälliga anställningar utan trygghet eller långvarighet. Trots elände och bekymmer är Maja hela tiden solidarisk med andra arbetare och lider med offrena i Israel och Palestina, Vietnamkriget och Koreakriget. Hon hänger med i nyhetsuppdateringarna som ger oss inblick i kapitalismens framfart, hur bilismen ökar och att samhället alltmer liknar ett slit- och slängsamhälle, något som vår huvudperson tar avstånd ifrån. Förrutom arbetsvillkor och politik handlar romanen även om Majas längtan efter något annat, att få vara en egen individ och inte bara en mamma. Hon studerar svenska och engelska på Läroverket, läser böcker av Harry Martinson och är en läs- och kunskapstörstande människa som vill bidra till förändring men hittar inte riktigt orken...
"Rapport från en skurhink" blev Maja Ekerlöfs enda roman. Den fick stor uppmärksamhet på 70-talet, dels för att den vann Rabén och Sjögrens romanpris men framförallt för att det var "den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet" enligt författaren och litteraturkritikern Karl Vennberg, en av många som visar på romanens storhet.
Trots att det har gått 45 år sedan romanen gavs ut så har jämställdsarbetet fortfarande inte gett de resultat som eftersträvats. Män tjänar fortfarande mer än kvinnor för likvärdigt arbete och sitter på betydligt fler chefspositioner än kvinnor. Fördelningen av hushållssysslor och föräldraskap har luckrats upp alltmer, dock är det fortfarande ovanligt att kvinnor och män delar lika på t ex föräldraledigheten.
"Rapport från en skurhink" är fortfarande aktuell och precis lika viktig nu som på 70-talet.
/Sara
Etiketter:
romaner,
Saras inlägg
onsdag 4 mars 2015
Postapokalyptisk litteratur - en ny våg
Då Cormac McCarthy skrev "Vägen" var det få kända författare som skrev postapokalyptiska böcker. McCarthys bok inspirerade många andra stora författare att skildra en framtida värld som skakats av en global katastrof, och efter kort tid uppstod ett nytt litterärt fenomen: en litterär postapokalyptisk våg. Denna nya våg kännetecknas av ett plötsligt växande intresse, både bland läsare och författare, för romaner som handlar om karaktärer som överlevt antingen civilisationens undergång eller dess förfall. Än så länge har läsarna inte blivit mätta på den här typen av romaner – tvärtom är aptiten på böcker som beskriver följderna av en apokalyps större idag än någonsin.
New York Times skrev nyligen en artikel om den nya vågen av postapokalyptisk litteratur. Kanske är de senaste årens mest tydliga litterära strömning just postapokalyptiska berättelser. En strömning som inneburit att marknaden överösts av romaner inom den här genren. Det är därför en stor hjälp att New York Times valt ut de mest anmärkningsvärda av dessa böcker. De böcker som nämns i artikeln är:
"Hungerspelen" av Suzanne Collins
"Märkliga dagar" av Michael Cunningham
"The Book of Strange New Things" av Michel Faber
"The Dog Stars" av Peter Heller
"Never Let Me Go" av Kazuo Ishiguro
"J" av Howard Jacobson
"On Such a Full Sea" av Chang-rae Lee
"California" av Edan Lepucki
"Vägen" av Cormac McCarthy
"Station Eleven" av Emily St. John Mandel
"The Bone Clocks" av David Mitchell
"The Dead Lands" av Benjamin Percy
"Divergent" av Veronica Roth
"Find Me" av Laura van den Berg
"Zone One" av Colson Whitehead
/Johan
New York Times skrev nyligen en artikel om den nya vågen av postapokalyptisk litteratur. Kanske är de senaste årens mest tydliga litterära strömning just postapokalyptiska berättelser. En strömning som inneburit att marknaden överösts av romaner inom den här genren. Det är därför en stor hjälp att New York Times valt ut de mest anmärkningsvärda av dessa böcker. De böcker som nämns i artikeln är:
"Hungerspelen" av Suzanne Collins
"Märkliga dagar" av Michael Cunningham
"The Book of Strange New Things" av Michel Faber
"The Dog Stars" av Peter Heller
"Never Let Me Go" av Kazuo Ishiguro
"J" av Howard Jacobson
"On Such a Full Sea" av Chang-rae Lee
"California" av Edan Lepucki
"Vägen" av Cormac McCarthy
"Station Eleven" av Emily St. John Mandel
"The Bone Clocks" av David Mitchell
"The Dead Lands" av Benjamin Percy
"Divergent" av Veronica Roth
"Find Me" av Laura van den Berg
"Zone One" av Colson Whitehead
/Johan
Etiketter:
Johans inlägg,
nyheter,
romaner,
science fiction
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)