Vinnare av Bookerpriset 2008, 2016 och 2018

Den Vita Tigern av Aravind Adiga vann Bookerpriset 2008. Romanen berättas genom ett långt brev skrivet under sju nätter, där Balram delger sitt liv för en kinesisk politiker som ska besöka Indien. Vi får följa Balram från att han växer upp i extrem fattigdom till att han startar ett framgångsrikt taxiföretag i Bangalore, vilket han lyckas med trots att han är eftersökt för mord på sin tidigare arbetsgivare. I skolan utmärkte han sig som unikt smart och en besökande inspektör kallade honom den Vita Tigern.

I Balrams ögon finns det två sorters Indien: Det Ljusa Indien, representerat av de rika kuststäderna, och Det Mörka Indien, den ofattbart fattiga delen av landet i inlandet, främst av allt längs med den hopplöst förorenade floden Ganges. Trots dess vassa samhällskritik bjuder boken på en hel del underhållning och komiska poänger som kastar så många ljusa strimmor att tonen aldrig blir övervägande mörk. En rapp handling gör den även snabbläst, men den lever kvar länge i minnet.

Paul Beatty mottog Bookerpriset 2016 för Svikaren, som berättar om en afroamerikan vars far mördats av en polis utan att polisen blev straffad för det. Huvudpersonen ifråga bestämmer sig för att sätta sin hemstad på kartan efter att alla skyltar med namnet på ghettot tagits bort, vilket för honom känns som om hans förflutna suddats ut. Men något måste gått väldigt fel på vägen, för när vi först möter honom står han inför rätta för att ha försökt återinföra segregation och slaveri.

Svikaren har många komiska satiriska inslag och kan jämföras med Moment 22 av Joseph Heller. Beatty utforskar de mest ologiska samhällsproblemen i USA. Huvudpersonen ses som en svikare av många av sina vänner för att han anser att man inte ska censurera gamla böcker som har rasistiska skamfläckar. Svikaren är ofta rolig i dess samhällskritik, men du sätter skrattet i halsen, för den får dig att se se hur djupt rotad orättvisan är i den värld handlingen utspelar sig i, där det inte finns jämlik tillgång till bra utbildning, så att många afroamerikaner är fast i fattigdom. Beatty skriver slagfärdigt i denna fräna, insiktsfulla bok.

Anna Burns The Milkman, vinnare av Bookerpriset 2018, ger oss en universellt relaterbar återspegling av vår inre konflikt med oss själva, oberoende av var vi befinner oss i världens ofta absurt godtyckliga hierarkier. I centrum av berättelsen finns en ej namngiven tonårsflicka som undviker omvärlden genom att läsa böcker, helst från 1800-talet, för hon vill fly tiden hon lever i: 1970-talet. Ett mjölkbud har förföljt henne och kommit med sexuella anspelningar som i hennes värld ses som ingenting i jämförelse med det våld som sker omkring henne. Mjölkbudet, lokalt beundrad dissident, är gift, och hon är både äcklad av honom och dragen till faran.

Boken berättas i en tankeström, i stil med James Joyce. Detta gör att handlingen är flytande, sparsam i händelser men rik på tankar och känslor, och man kommer in under skinnet på berättaren och känner och lever med henne. Författaren har en väldigt sällsynt förmåga att fånga ögonblick och att ta oss tillbaka i tiden till de stunder på 70-talet som starkast gjorde intryck på henne, och vi återupplever världen som den var då och hur det är att vara ung och alla de känslor och tankar som flödar och strömmar fritt. En tänkvärd tillika känslovärd bok.

/Johan

Alternativet av Karolina Bång och Uppgång & fall av Liv Strömquist

I manuset till mästerverket Watchmen, innan beskrivningen av den första scenen, tar Alan Moore tillfället i akt att peppa medskaparen Dave Gibbons och han avslutar med: "Let's get out there and make trouble!" En ambition som innebar att de tillät sig bryta mot konventioner och trotsa invanda synsätt, något som de har gemensamt med en del serieskapare inom den samtida svenska seriescenen. Det här inlägget presenterar två av dem.

Den femte oktober har vi på Karlskrona stadsbibliotek vad man skulle kunna kalla en comictoberfest, då vi bjudit in Karolina Bång som hedersgäst för att inviga vår nya serieavdelning. Mitt nörderi vad gäller serier består vanligtvis av att beundra verk utgivna av amerikanska Image Comics, en outsinlig källa till allmän geekout, men jag gör ett undantag för Bång och Strömquist, som gör fantastiska serier på svenska. Bångs Alternativet introducerar uppfriskande icke-konforma relations- och familjealternativ. På ett ögonöppnande sätt ifrågasätter hon de livsstilsval som självhjälpsböcker samt populärlitteratur inom psykologi oftast ställer upp som de enda möjliga för att uppnå lycka.

Liv Strömquists bok Uppgång & fall delar titel med en låt av Ebba Grön, och det finns en punkattityd i den här boken, en smittsam glöd och energi som hos de allra bästa låtar av band influerade av The Clash. Det finns också en nerv och intensitet som är svår att beskriva, men även en befriande satirisk humor, och tillsammans är det en perfekt brygd för att stå pall mot ett alltmer deprimerande nyhetsflöde. Att vår ängslan för framtiden och sorg över det förflutna är berättigade känslor blir bekräftat, men vi blir också upprymda av alla tankeväckande nya sätt att se på världen, som om Naomi Kleins böcker summerats och tonsatts av Joe Strummer och framförts av Kathleen Hanna. Allting vi tagit för givet omprövas här, och då du kommit till sista sidan vill du läsa allt igen. Genom att omkullkasta gamla synsätt gör Strömquist världen ny igen och vi är lyckligt skattade att ha hennes snillrika böcker.

/Johan

Svarta idéer av Franquin

Det eminenta förlaget Cobolt inriktar sig främst på storsäljande fransk-belgiska serieböcker som de översätter och ger ut i unikt fina utgåvor med tydlig kärlek till seriekonsten. Många av dessa verk är ovärderliga klassiker i seriehistorien och att dessa berättelser nu presenteras för svensk publik är väldigt välkommet. Nu har turen kommit till en betydelsefull bok av André Franquin, en av Belgiens mest älskade serieskapare, som skapat oförglömliga karaktärer både för barn, som exempelvis Marsupilami, och för vuxna, som Gaston. Jag växte upp med en stor kärlek till fransk-belgiska serier och upptäckte Franquin genom seriealbumen om Spirou och Gaston, och jag har alltid varit full av beundran inför hans charmiga sätt att teckna, hans fantasirika berättande och hans oefterhärmliga humor, som ofta fick mig att skratta högt.

Tillsammans med Moebius, Francois Bourgeon och Christin och Mézières, vars verk har eller kommer snart att publiceras av Cobolt, är Franquin en av de största franskspråkiga serieskaparna. Franquin var en av de främsta inom Marcinelle-skolan, som i motsats till ligne claire-stilens livlösa, schematiska tydlighet lade tonvikten på livlig expressiv rörelse. Det finns en säregen explosivitet i Franquins bilder och i hans berättande kan man ana en stark vilja att vilja skaka om läsaren.

I den här boken kommer Franquins mer satiriska sida fram. Fröet till Svarta idéer såddes i slutet av 1970-talet då Franquin ville få utlopp för lite mer vuxna idéer än vad hans unga, enormt stora, publik var van vid. Från 1977 till 1983 skapade Franquin nästintill ohämmat 65 ocensurerade samhällskritiska episoder som finns samlade i denna volym. Franquin tar sig an bland annat militarism, dehumanisering, miljöförstöring, teknikdyrkan och alienation, allt tecknat med karikatyrisk stil som balanserar det spontant kaotiska med det omsorgsfullt uttrycksfulla. Titeln på boken syftar inte bara på dessa seriers svarta humor, mer vågad än tidigare, utan anspelar även på den mörka delen av människans natur som Franquin blottlägger och på att dessa serier helt och hållet är tecknade med svart tuschpenna. Det är en träffande, om än ofta sorglig, bild av den moderna människan man får av denna bok, sprängfylld av idéer som både manar till eftertanke och lockar fram förlösande skratt!

/Johan

Stockholmsjävlar av Jan Bylund

Det finns ingenting som förenar oss så mycket som vårat hat för Stockholmare. Det menar Jan Bylund i sin nya bok "Stockholmsjävlar".

Boken är fullproppad med oneliners, små korta meningar som ringar in och driver med stockholmare. Det är en elak och humoristisk betraktelse över huvudstadens
märkliga livsvanor. Varför betalar man egentligen flera miljoner för en bostadsyta som är stor som en toalett? Varför säger man att man jobbar med "management-business-inquiry" när man egentligen är timavlönad telefonförsäljare?
Här skojas friskt med alla udda personligheter som du hittar i storstaden. Brats, hipsters, lattemammor, bloggerskor, förortsungar och stekare får sig en rejäl örfil. De normer som styr livet i storstaden får också stort utrymme. Pengar, status och trendkänslighet tycks alltid stå över värme, kärlek och medmänsklighet.

Men är det roligt? Ja det är det faktiskt. Bylund är duktig på att hitta en fin balans i sin dissekering av stockholmare. Han vet precis vad han skriver om. Jag bodde ett år i Stockholm och kan peka ut flera märkliga saker som Bylund tar med i sin bok. Det finns också en tydlig brasklapp i boken. Bylund menar att de värsta stockholmsjävlarna kanske inte är de som är födda i Stockholm utan snarare de lantisar som flyttat dit under de senaste åren. Desperat försöker lantisarna dölja sin bakgrund och vill leva som Carrie i "Sex and the city". Resultatet blir att vi anammar så många konstiga trender som möjligt och framstår som kompletta idioter. Hur vi än väljer att betrakta Stockholm så är det en märklig smältdegel av olika kulturer, ständigt i rörelse. Vi kommer nog alltid beundra vår huvudstad med skräckblandad förtjusning. Jag avslutar "in the words of Anna Kinberg Batra". "stockholmare är smartare än lantisar". Punkt!

/Henrik

Han är tillbaka - Timur Vermes

Får man skoja om Hitler? Idén till boken "han är tillbaka" är lika enkel som genial. Tänk om Hitler hade återuppstått i dagens samhälle? Vad hade hänt då? Hur hade världen tagit emot honom? Det kanske låter som en skrämmande tanke? Det är nämligen precis vad som händer i denna vassa politiska satir av författaren Timur Vermes.
Hitler vaknar en dag på en gräsmatta mitt i centrala Berlin. Året är 2011 och allt han minns är att han nyss befann sig bunkern. Han har inget minne alls av andra världskrigets förlust. Det är som bäddat för kulturkrock. Trots att världen ser väldigt annorlunda ut så är Hitler övertygad om att han fortfarande är "der fuhrer" som styr sitt rike med järnhand. Alla runt omkring verkar dock helt och hållet ha tappat respekten för dikatorn. Hans trogna hitlerjugends har börjat klä sig i säckiga, äckliga brallor och pratar konstigt. Ännu mer skruvat blir det när Hitler kräver respekt och börjar skälla ut pöbeln för dess risiga moral. Han blir misstagen för att vara en skicklig Hitler-imitatör och snart blir han ett youtubefenomen. Han bjuds in till talkshows över hela världen och folk tror att han är en harmlös skådespelare. Hitler är dock inställd på att återupprätta tredje riket igen och med hjälp av media har han en stark plattform att åter sprida sin propaganda. Mitt framför ögonen på det naiva folket.

Det märks att Timur Vermes har gjort en grundlig research. Han ger verkligen liv åt den griniga dikatorn. Det finns också massor av roliga förväxlingar i spelet mellan Hitlers konservativa livssyn och dagens samhälle. Men det är inte bara skoj. Vermes vassa penna öppnar för mängder av tolkningar. Kanske menar han att dagens samhälle är förblindat av sin egen underhållning? Är det en attack på medias dumma vilja att exploatera en säljande idé till vilket pris som helst?  Kanske menar Vermes att främlingsfientligheten finns rakt framför näsan på oss utan att vi förstår det? Det är upp till läsaren att hitta sin tolkning. Somliga menar att boken inte alls är kul och att det är upprörande att använda Hitler i underhållningssyfte. Men visst måste man väl få skoja om Hitler...Eller?

Ps. Notera det snygga bokomslaget där titeln till boken utgör den karaktäristiska mustaschen.

/Henrik