Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



fredag 30 mars 2012

Julia Thorells uppgörelse med hippiekulturen

När Julia Thorells debut Juni var tillgänglig för beställning var jag kvick till att göra ett inköpsförslag. Och finns det något bättre än ett nykommet seriealbum? Möjligtvis vårsolen - och när den sedan skiner i kombination med att serielbumet slås upp, då är lyckan gjord.

Inledningsvis får vi en inblick i huvudpersonen Junis uppväxt. Det halvnakna flickebarnet spenderar sina dagar lite som hon vill. De vuxna är frånvarande och friheten är enorm. Hon kastar sig i lianer och umgås med de andra barnen från trakten. Men när kvällen kommer så kryper även rädslan och otryggheten fram. Väl hemma sitter pappa förnöjsamt utanför huset och spelar flöjt.

Boken övergår sedan till den vuxna Juni som pluggar på Konstfack, träffar män från alla världens hörn, har en märklig självkänsla och visar ett starkt missnöje mot sin bohemiske pappa. Junis pappa får en central roll i romanen och förekommer på ett antal platser där han alltid visar ett lika starkt sinne för frihet och spontanitet. Att ett barn ska vara så självständigt som möjligt visar sig även under Junis uppfostran - något som hon känner snarare har hämmat än hjälpt henne- därav detta förakt gentemot hippies! Därav denna osäkerhet inför hur livet ska levas för att uppnå total frihet? Vi får följa Juni i hennes vilsenhet och äventyrliga nätter i Italien. En mycket lovande debut. Jag fylls av hopp inför framtida Junibetraktelser.

/Sara

torsdag 29 mars 2012

Min allra första deckare

För cirka två månader sedan gav min kära bloggkollega Åsa mig en diger utmaning - att ta mig an en deckare. Jag vet inte varför jag sätter mig på tvären när det gäller deckargenren. Kanske är det att polisarbetet intresserar mig föga? Nog med pessimism för detta inlägg - för jag har faktiskt hittat en deckare som verkligen föll mig i smaken. Stig Sæaterbakkens Osynliga händer är precis lika syndigt svart som omslaget vittnar om. I poliskommisarien Kristian Wolds vardag härjar eländet. Han får i uppdrag att ta över ett ouppklarat brott, nämligen fallet där den fjorton år gamla Maria numera har varit försvunnen i ett år. Kristian inger själv inget hopp till att hitta flickan utan ser det som sin uppgift "att vaka över ett lik" eller knyta ihop säcken för att sedermera avsluta fallet. För sakens skull träffar han Marias mamma Inger samt hennes exman, Marias pappa Halvard för vidare intervjuer.

Men det är kontakten med Inger som till slut blir regelbunden. Inger visar en tydlig splittring över att fallet "återupptas", hon pendlar mellan hopp och förtvivlan då hon i ena stunden visar stark tilltro till Wold för att sedan tvivla på hans avsikter. Mötena med Inger och Wold sker ofta och de blir båda beroende av varandra - och mycket riktigt blir deras relation till en destruktiv och förbjuden kärleksrelation. Parallellt med fallet får vi även inblick i Wolds plågsamma äktenskap - där hans ständiga frånvaro äter upp hans partner Anne-Sofie inifrån, den psykiska och fysiska misshandeln gör inte situationen bättre. Jaget Wold är en mycket osympatisk person - och jag själv, blir stundtals knäsvag inför den här grisiga kommisarien som trotsar precis varenda regel för hur en hel och ren människa bör bete sig. Han är förbannad, våldsam, alkhoholberoende och fruktansvärt egoistisk. Då Inger avvisar honom söker han sig inte till sin partner utan till bordellen för tröst - och det enda som driver honom vidare i fallet Maria är att han då med största säkerhet även vinner mamma Ingers kärlek. Detta går att se från två håll - antingen är han ett eogcentriskt svin som inte skyr några medel för att få det han vill ha - eller så är han skör och söker trygghet och balans, vilket han aldrig hittat i någon annan än just Inger. Jag väljer att tro på det sistnämnda.

Vad jag kan utröna är Sæaterbakkens deckare en så kallad "hårdkokt" sådan. Den ger läsaren sällan något hopp utan målar istället upp en mörk och eländig samvaro. Wold är en håglös men samtidigt färgstark karaktär som var anledningen till att jag fastnade för den här deckaren. Det blir två intriger att följa, dels fallet om Maria och dels Wolds svinaktiga beteende och utveckling och framtida bättring? Om det hade funnits fler deckare skrivna av Stig Sæaterbakken så hade jag antagligen lusläst dem - men tyvärr är detta hans enda noir. Sorgligt nog lämnade Stig Sæaterbakken denna jord i januari i år. Läs Vertigo-förläggaren och vännen Carl-Michael Edenborgs avsked.

/Sara

tisdag 27 mars 2012

Min gröna passion


Helgens sol och värme lockade fram lusten att klippa bort allt visset och rensa upp i trädgården. Snödroppar och krokus är nästan överblommade och tulpaner och påskliljor börjar sätta knopp. I skogsbrynet hittade jag både blåsippor och vitsippor.
För att få inspiration lånade jag hem Gunnel Carlsons nya bok ”Min gröna passion”.
Boken följer årets skiftningar i naturen och börjar med de växter som blommar tidigt på våren. Snödropparna får ett eget kapitel.
Vi får möta människor som har inspirerat Gunnel, bland annat pappa trädgårdsmästaren, Lotte Möller, Karin Berglund och Åke Truedsson.
Tips om hur man klipper träd och buskar samt hur man gör en varm bänk varvas med avsnitt om pioner, julrosor, magnolior och sparrisodling. Några recept ingår.
Det författaren vill förmedla till oss är att trädgården inte ska vara vårt dåliga samvete och att vi har trädgården för får egen skull - inte för grannen. Boken avslutas med det gröna året vecka för vecka. På varje uppslag finns vackra bilder att njuta av.
/Katarina

måndag 26 mars 2012

Monster av Micael Dahlén

Micael Dahlén är professor i ekonomi. Han har skrivit flera böcker angående marknadsföring och även boken Nextopia, med teorier om förväntningssamhället.

Monster är en helt annan typ av bok. Det började med att Micael blev intresserad av personer som fått rubriker för att de mördat någon. Dessa människor som får människor att avguda dem, även att de mördat en eller flera personer. Micael känner avsky först mot dessa människor, de är ju trots allt mördare. Han börjar utforska världen som är fylld med mördare, blod och deras hängivna fans. När han sedan börjar forska i det går han sedan från avsky till fascination över dessa människor. Vilka är dem? Hur kan de uppnå denna status? Och hur kan de få så mycket fans världen över?

Micael besöker fem olika mördare, som på olika sätt har mördat en eller flera personer. Han besöker bland annat Issei Sagawa som sköt ihjäl en student i Paris och styckade sedan henne och åt upp delar av henne. Han möter den kände Charles Manson, och även Wayne Lo som var en av de första skolskyttarna genom tiderna.

Denna bok är otroligt intressant att läsa och Micael skriver på ett sätt som triggar igång ens egna fascination för detta ämne och han för en väldigt intressant diskussion om varför mord och mördare är så hypade i dagens samhälle. Jag själv blir fascinerad av dessa personer/mördare, vissa har jag hört om innan och vissa inte. Han beskriver detaljrikt om deras möten och morden som de begått. Vissa meningar blir man verkligen äcklad av, men om han inte hade beskrivit allt i detalj hade det inte varit lika äkta. Han beskriver det äckliga och makabra med ett vackert språk.

Författaren gör även flera tester för att se om människor blir mer fascinerade av en person om de får veta om denna har mördat en person. Och resultaten är verkligen skrämmande, men samtidigt så otroligt intressanta. Av att läsa Monster blir jag själv nyfiken på dessa människor som gått över, vad jag själv kallar den heliga gränsen och tagit en annans liv. Jag vill veta mer om dem och börjar googla och titta på klipp på youtube om dem. Varför gjorde dem detta, och var det värt det. De verkar ju vara som vanliga människor förutom att de mördat. Och det visar kanske att det finns både gott och ont inom oss.

Och som Issei Sagawa sa ” Alla vill göra något ont, men ingen vill bli straffad för det”. Och att några har gjort något ont och hamnat i blickfånget, har nog gjort att det blivit en sådan stor fascination kring dessa människor. Människor är fascinerade av mord och mördare, detta märks tydligt på vad de flesta vill läsa, Deckare. Och vad finns mest i tv-tablån, jo, deckare och kriminalserier.

/Louise

fredag 23 mars 2012

Frihet av Jonathan Franzen

Jonathan Franzen fick sitt genombrott med ”Tillrättalägganden” (The Corrections 2001). Uppföljaren lät vänta på sig, det tog Franzen 9 år att färdigställa ”Frihet”. Boken är skriven från tiden kring 11:e september och fram till Irakkriget och finanskrisen. Samma tid bildar fond i boken. Detta är karamell som smälter långsamt (600 sidor!). Jag har läst den sparsmakat och långsamt under en lång tid och ungefär halvägs in i boken tyckte jag att ”Tillrättalägganden” nog var den bättre, men nu är det oavgjort. Båda är bra, läsvärda och fantastiska.

Liksom i ”Tillrättalägganden” är det en familj i centrum – Walter och Patty Berglund och deras barn Joey och Jessica. Vi följer Walter och Patty genom livet, deras ungdom, hur de träffas och fram tills de är i den desillusionerade medelåldern. Däremellan hinner mycket hända både i det lilla och det stora. Franzen ställer hela tiden mikro mot makro. Dramatiska och omvälvande händelser inträffar och avverkas i några få meningar medan ett betydelselöst telefonsamtal kan breda ut sig på flera sidor. Samtidigt bildar samtiden fond och ger sina avtryck i händelseförloppet. Walter och Patty är moderna människor, engagerade i miljön och sin barn, demokrater och fria att välj hur de vill ha sina liv. Här finns ett persongalleri som hela tiden rör sig i trianglar. Walters vän Richard från collegetiden har en stark dragningskraft på Patty (hon blir dock nobbad med hänsyn till Walter) men Richard finns hela tiden med i deras liv och är något av en joker i leken. Relationerna till barnen rör sig också i trianglar, Patty knyter sonen Joey hårt till sig och lämnar Walter utanför. Exemplen är flera, senare i handlingen dyker det upp en ung kvinnlig assistent till Walter som beundrar och älskar honom urskillningslöst. Dessutom bor hon hos Patty och Walter.

Frihet är bokens genomgående tema, friheten att välja men också att ta ansvar för sina val. Och är friheten alltid något bra? Richard är fri att välja bland kvinnor och ha flera korta förbindelser men i takt med åldern växer sig känslan av ensamhet allt starkare. Det finns mycket att säga om ”Frihet”, mycket att läsa, upptäcka och fundera över. Jag kan bara säga ge den tid. Det är en bok som växer och när den är slut vill man nästan börja om från början igen.

/ Carina

torsdag 22 mars 2012

Bokcirkeln: ”Främlingen” av Albert Camus

I måndags var det återigen dags för stadsbibliotekets bokcirklar att träffas. Denna gången hade vi läst Albert Camus’ klassiker Främlingen från 1942. Boken handlar om och berättas av Mersault, en yngre man i Alger som i början av boken bevistar sin mors begravning och sedermera gör sig skyldig till ett mord, allt med samma till synes likgiltiga inställning. Under rättegången som följer på dådet dras hans karaktär och förflutna upp och hålls emot honom. Boken behandlar teman som främlingsskap och det absurda och meningslösa i tillvaron.

Vi pratade förstås mycket om Mersault, denna komplicerade (eller okomplicerade?) person - hur han är och varför han blivit sådan. Vi hade uppfattat honom lite olika, vi beskrev honom bland annat som ”neutral, kan inte ljuga, visar inga känslor, likgiltig, bara intresserad av ytan, har inget behov av andra människor, följer med strömmen, tar inga beslut”. Mersaults handlande förblir till stora delar oförklarligt. Men vissa av oss menar att det inte är så konstigt. Kanske ett naturligt beteende i en omänsklig värld.

Den rättsliga processen mot Mersault uppfattar vi som absurd och Kafka-liknande. Den handlar mer om hans karaktär än om det brott han begått. Det läggs stor vikt vid hur Mersault uppträdde vid moderns begravning. Medan moderns vänner grät högljutt satt Mersault själv tyst och tände en cigarett. Inte heller ville han se sin mor i kistan. Allt detta läggs honom till last inför domstolen. Vi tyckte det var lite hårt att döma honom efter hans beteende i den situationen, alla har ju olika sätt att visa sin sorg på, och alla vill inte se den döde i kistan. Någon föreslog att det kanske handlar om en kulturkrock mellan det västerländska och det arabiska sättet att sörja helt enkelt. Vi tror också att Mersault blir en tacksam måltavla för rätten, han uppfattas som fräck och arrogant och provocerar genom sitt beteende. Han beter sig inte som förväntat, försöker inte försvara sig eller bortförklara det han gjort.

Det var intressant att jämföra de olika översättningarna av boken som finns, en från 1946 (Sigfrid Lindström) och en från 2009 (Jan Stolpe). Det är till exempel stor skillnad på om man benämner en ordväxling som "skrik" eller "samtal". Helst hade vi dock velat gå en snabbkurs i franska så att vi kunde läsa på originalspråk och liksom få svaret på vad Camus menade med sin bok. Det hade antagligen bara hjälpt lite grand...

Sammanfattningsvis var vi ense om att det var en mycket bra bok som trots sin ålder kändes både aktuell och allmängiltig. Främlingen är bedrägligt kort och snabbläst, men tar tid att smälta. Den ger upphov till många frågor, men få av dessa får några svar…

Har du läst boken? Vad tyckte du? Svara gärna i kommentarerna! Till nästa gång läser vi Ät mig av Agnes Desarthe.

/BG, Ida, Sara och Åsa


onsdag 21 mars 2012

Om mor och dotter

Justine Levy har skrivit två böcker som getts ut med 15 års mellanrum, men som handlar om samma huvudpersoner, Louise som berättar historien och Alice, som är hennes mamma. I den första boken, Vi ses på Place de la Sorbonne, är Louise i tjugoårsåldern. Hon sitter på ett café och väntar på sin mamma. De har stämt träff där, men mamman är sen. Det är inget ovanligt så Louise blir inte orolig. I tankarna går hon igenom sitt liv med mamman. Alice var ganska ung när Louise föddes, och hon är fortfarande en mycket vacker kvinna, fotomodell, omsvärmad av män och har många vänner. Föräldrarna skildes när Louise var liten, och hon bodde mest hos sin pappa. Periodvis försökte hon bo hos sin mamma men det slutade alltid olyckligt. Alice hade problem med droger och mediciner, levde ett utsvävande liv, och även om hon alltid var mycket kärleksfull mot Louise så klarade hon inte riktigt av att ta ansvar för sitt barn. Istället var det pappan som blev den fasta punkten i Louises liv. Moderns opålitlighet har gjort att Louise själv har blivit överdrivet försiktig och ordentlig. Fadern däremot är ”helig” för Louise, modern jämförs ständigt med honom, och det är svårt för henne att vinna den kampen. Det komplicerade förhållandet mellan mor och dotter beskrivs i den här boken helt ärligt, naket och med en hel del humor.

Nästa gång vi träffar Louise och hennes mamma i En ovärdig dotter så har det gått ca 10 år. Mamman är då döende i cancer, och Louise väntar sitt första barn, som hon vet är en flicka. Louise befinner sig i en väldigt svår situation när hennes egen mamma är döende och samtidigt ska hon själv bli mamma med allt vad det innebär av tankar och oro. Louise funderar mycket över förhållandet till modern, och oroar sig över hur förhållandet till den egna dottern ska bli. Hon bär också på en del känslor som kan kännas förbjudna, ibland längtar hon efter att mamman ska dö, hon oroar sig också för att hon inte ska kunna älska sin dotter tillräckligt, och frågar sig varför hon skulle bli en bra mamma när hennes egen mamma inte klarade av det. Allt detta gör att Louise inte vågar eller vill berätta om graviditeten för modern, förrän det nästan är försent. Efter moderns död hittar Louise hennes adressbok, och försöker med hjälp av den pussla ihop bilden av henne, och kanske också förstå och förlåta henne. Det är en mycket stark skildring av känslorna efter moderns död. Jag tyckte det gav en större upplevelse att läsa böckerna ihop, man får ett mer nyanserat porträtt av både Louise och hennes mor. Böckerna handlar om Levys eget liv, pappan är känd fransk författare och filosof, mamman var fotomodell.

/Åsa

måndag 19 mars 2012

Skynda att älska av Alex Schulman

Alex Schulman är en känd medieprofil, som varit uppmärksam med olika tv-program och bloggar. Han är en person som aldrig skämts för att säga vad han tycker och tänker om människor. Jag tror att man antingen hatar honom, eller så gillar man honom. Detta är hans debut. Skynda att älska är en självbiografi om honom själv och hans relation till sin pappa, Allan Schulman, även han en känd tv-profil, som bland annat producerat Hylands hörna.

Boken handlar om Alex uppväxt med en far som är nästan 60 år äldre än honom. Vi får se inblickar i hans barndom med sin far, händelser under de somrarna de spenderade på deras torp. Sen får vi även inblickar i hur Alex hanterade pappans död, där han valde helt att stänga av sina känslor och inte tänka på att fadern var borta. Men efter ett tag funkar inte det. När Alex sen själv blir pappa öppnar han upp saknaden efter sin egen far och försöker då gå igenom sin sorg med hjälp av en psykolog.

Jag tycker att detta är ett underbart personporträtt. Det är vackert och vemodigt, nästan poetiskt. Miljöerna och personerna skildras på ett väldigt omtänksamt sätt med mycket kärlek i texten, men det blir heller inte för mycket, utan det är en fin balansgång han beskriver förhållandet mellan far och son.

Något som bidrar till att denna bok blir så bra som den blir, är att pappan, Allan Schulman, hade en väldigt stark personlighet, med mycket liv och rörelse i sitt liv. Hans heta temperament höjer boken, och jag gillar verkligen de små anekdoterna från barndomen där pappan skäller ut mannen som står först i minutenkön och som tar ut pengar flera gånger och tänker inte att det är kö bakom. Det bevisar att även om man har passerat 60 år så kan det vara full med fart och djävulskap på ens pappa. Att åldern ibland inte behöver betyda allt.

Alex skriver väldigt öppenhjärtigt även om hur det var att han en så mycket äldre pappa. Att sonen själv ibland blev pappa till pappan, att barnen ibland skyddade pappan, och att de väldigt tidigt i sina liv började oroa sig för pappans ålderdom och döden som började närma sig.

Jag tror många kan döma ut denna bok på grund av vad författaren har gjort innan, men det tycker jag är otroligt tråkigt. För denna bok är verkligen värd att läsa. För det är en bok som berör.

/Louise

lördag 17 mars 2012

Sveriges radios romanpris - och vinnaren är...

...Kristian Lundberg med Och allt ska vara kärlek, vilket han själv menar är en biografi över Malmö. Lyssnarjuryn motiverar sitt val med följande ord: ”För att han med sitt poetiska språk och sin obevekliga blick på samhället och människan, pekar på kärlekens kraft.”

Romanen är den fristående fortsättningen på romanen Yarden från 2009.  Ett stort och välförtjänt grattis till Kristian Lundberg.

Här kan du läsa Thereses tankar om såväl Yarden som Och allt ska vara av kärlek.

/Sara

fredag 16 mars 2012

Under huden på Bokstuganredaktionen 2

Sara har hittat en hel hög roliga bokrelaterade frågor, och igår kunde ni läsa hennes bokbekännelser - nu är det upp till oss andra att följa efter…

Senast lästa bok: ”En ovärdig dotter” av Justine Lévy
Senast köpta bok: ”Resan ut” av Virginia Woolf
Senast lånade bok: ”Tystnader och tider” av Eva Österberg
Favoritbokhandel: The English Bookshop i Gamla stan
Favoritbibliotek: Biblioteken i Karlskrona förstås!
Favoritfärg på bok: Svart (…som natten… som synden… som deckaren…)
Favoritmat/snack vid läsning: Torra kakor
Favoritdryck vid läsning: Kaffe eller te
Den här boken köper jag till min bästa vän: ”JA till Liv! Liv Strömqvists ABC”, feministiska betraktelser i serieform med mycket humor.

Bra exempel på ”ensliga-herrgårdar-
på-vindpinade-hedar-genren"

Den här boken köper jag till en partner: ”Tidsresenärens hustru” av Audrey Niffenegger, om den stora kärleken som trotsar tid och rum…
Favoritgenre: deckare, skräck, ”ensliga-herrgårdar-på-vindpinade-hedar-genren”…
Författarfavoriter: Siri Hustvedt, J C Oates, Elizabeth George, P D James…
Den tjockaste bok jag läst: ”Det” av Stephen King (1339 sidor)

Den tunnaste bok jag läst: Är nog en pekis… ”Max kaka” kanske…? ;-)
Favoritljud när jag läser: Inga ljud när jag läser!
Favoritbokblogg: Dark Places http://helenadahlgren.wordpress.com/
Mitt bästa bokminne: Lyckan att som barn få låna hem en hel kasse med böcker från bibblan varje vecka! Tack - mamma, pappa och biblioteket i Kallinge!
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Ger bort till vänner, lämnar till Kupan eller till bibblans bokbytarbord.
Så här sorterar jag min bokhylla: Lite genre, lite färg, lite… där det får plats.
Nästa bok jag ska läsa: ”Tistelblomman” av Amanda Hellberg

 /Åsa

torsdag 15 mars 2012

Under huden på Bokstuganredaktionen

Idag har jag bestämt mig för att avslöja mina djupaste bokbekännelser. Må det bära eller brista.

Senast lästa: Osynliga händer av Stig Sæterbakken
Senast lånade bok: Eldar och is av Birgitta Stenberg
Senast fådda bok: Leklust av Juli Zeh
Favoritbibliotek: Självklart Karlskrona stadsbibliotek, men utan Torsås folkbibliotek hade jag antagligen gått under jorden som tonåring…
Antal lånekort: 7 st. Har som ambitition att samla på mig som många som möjligt under min levnadstid, något måste man ju samla på...
Använder som bokmärke: Kvitton då jag inte hittar mitt fina laminerade bokmärke med rådjur på, en gåva från och av min kära kollega Johanna
Favoritmat/snack vid läsning: Popcorn, därav flåttiga sidor...
Favoritdryck vid läsning: Te, te och åter te.
Favoritställe att läsa på: I soffan tillsammans med kattbarnen
Den här boken köper jag till en förälder: De ovanliga  och De ovanliga 2 av Åke Mokvist till Pappa
Favoritgenre: Romaner med etik eller avvikelser som tema men även berättelser om eller av starka och vilda kvinnor.
Författarfavoriter: Erlend Loe, Jonas Karlsson, Anneli Jordahl, Ferdinand von Schirach, Charles Bukowski med flera...
Den tjockaste bok jag läst: Undviker tjocka romaner på grund av min rastlöshet men jag gissar att det faktiskt var Martina Lowdens Allt (627 sidor) men jag har tänkt ta mig an Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen på 742 sidor, en mycket, mycket regnig dag...
Den tunnaste bok jag läst: Maria och José av Erlend Loe (60 sidor)
Favoritljud när du läser: En eller två snarkande katter
Prenumererar på: DN helg
Mitt bästa bokminne: När jag var 13 år och läste Per Nilssons Ett annat sätt att vara ung och fann mig själv. Eller helgen då jag lånade Per Hagmans Cigarett/Pool/Volt av min bästa vän. Sträckläste och kände mig varm i bröstet av att ha hittat min dåvarande favoritförfattare som jag fortfarande kan återvända till och uppnå samma känsla av.
Senaste bokfyndet: Den röda soffan av Michèle Resbe
En bra bok att ge bort: Sommarboken av Tove Jansson, passar för såväl gammal som ung
Bokgenre som jag undviker: Deckare… och romaner som utspelar sig i 1800-talsmiljö. Har även svårt att begripa mig på fantasygenren.
Så här sorterar jag min bokhylla: Efter färg
Nästa bok jag ska läsa: Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer

/Sara

onsdag 14 mars 2012

När börjar det riktiga livet?

När börjar det riktiga livet är en novellsamling skriven av Fredrik Lindström (känd språkvetare, programledare m.m.) med korta lättlästa noveller som fångar aktuella fenomen som nog de flesta av oss känner igen. Man skulle kunna säga att den handlar om så kallade i-landsproblem, som man brukar kalla det när det egentligen gäller petitesser. Här handlar det till exempel om barn som har för många gosedjur, om killar som köper båt bara för att hitta en tjej, om man ska bjuda de polska hantverkarna på kaffe eller inte, vad skillnaden är på kvalitetstid och vanlig tid och andra bekymmer. Det finns dock undantag, en novell är alldeles underbar och handlar om en 80-årig dam som bestämmer sig för att ålderdomen inte bara behöver vara korsord och mata duvorna...
/Åsa

tisdag 13 mars 2012

Blåbärsmaskinen - en biografi om Stig "Slas" Claesson

Det har kommit många böcker av barn till kända föräldrar där de gör upp med den idealiserade bilden av föräldern. Blåbärsmaskinen är Nils Claessons porträtt av författaren och konstnären Stig ”Slas” Claesson. När Slas gick bort för några år sedan var det många som sörjde och man talade om honom med värme och beundran. Nils Claesson tröttnade på den bilden av sin far. Den Stig han levde med var en svekfull, mansgrisig och egocentrisk  alkoholist. För så är det ju en människa har flera sidor. Stig Claessons sämre sidor kom fram när han var tillsammans med sin närmaste. Då föll han ner i alkohol- och tablettmissbruk, var elak mot sin fru, betedde sig svekfullt och oberäkneligt. Samtidigt är han den kreativa och självsäkra konstnären som rör sig bland Stockholms kulturpersonligheter. Oerhört disciplinerad i arbetet och produktiv som få. Boken är rapsodiskt skriven där minnesbilder  skrivs ner efterhand som de dyker upp. Fin återgivning av ett 1970-tal på Söder i Stockholm med frigörelsekamp för kvinnor och andra tidstypiska detaljer. Här finns ändå en viss kronologi – Stig åldras och blir med åren allt mer märkt av alkoholism och sjukdom. Nils är vuxen och den som får ta hand om Stig.

/ Carina

måndag 12 mars 2012

Lantliga scener av Amos Oz

Amos Oz är en israelisk författare som skriver romaner för såväl vuxna som barn. Boken jag har valt att tipsa om är Lantliga Scener. Det är en roman som består av 8 noveller. Alla berättelser utspelar sig i den israeliska byn Tel Ilan, och varje berättelse utgår från någon av invånarna i denna by. Det är stor blandning på de olika novellerna. De handlar om väldigt skilda vardagshändelser. Till exempel handlar en om en man som bor hemma hos sin mor. Plötsligt dyker en främling upp och säger att de är släkt och är ute efter huset de bor i. En annan berättelse är om en ung tonårspojke som är förälskad i den dubbelt så gammal kvinna som jobbar på postkontoret.

Novellerna är på ett sätt väldigt lugna och harmoniska. De flesta novellsamlingar som jag läst är det alltid mycket som sker och berättelserna är alltid lite skruvade och det sker saker i ett högt tempo fort. Det gör det inte i denna roman. Amos skriver i ett lugnt tempo, där man som läsare blir inbjuden till att få en glimt i en persons liv. Den är lättsam och har ett lugn över berättelserna. Jag tycker att jag som läsare får någon slags ro när jag läser boken, den får mig att finna ett slags lugn.

Personerna i berättelsen söker efter något, de är på väg någonstans eller saknar något, men de vet inte riktigt vad det är, och det får vi som läsare inte heller veta. Utan vi får spekulera om det är det uppenbara de saknar, eller om det är något djupare än så.

Det är en vemodig bok där vi får följa karaktärernas längtan efter något som de desperat vill åt. Amos beskriver miljöerna väldigt bra, det är lätt att visualisera den israeliska byn. Han beskriver det detaljrikt, såväl miljöerna som karaktärernas känslor. En bra bok att läsa när man vill slappna av och inte tänka alltför mycket.

/Louise

fredag 9 mars 2012

Jane Eyre x 2

Charlotte Brontës klassiska roman Jane Eyre från 1847 har fått nytt liv genom ett seriealbum och en ny filmatisering. Historien om den unga föräldralösa Jane Eyre är nog välkänd vid det här laget. Efter föräldrarnas tidiga död uppfostras hon hos sin elaka moster och de ännu elakare kusinerna. Efter ett antal hårda år på internatskolan Lowood kommer hon som guvernant till Thornfield Hall där hon ska undervisa lilla Adéle, skyddsling till den mystiske Mr Rochester. Kusliga saker händer i det stora huset, och snart uppstår också en attraktion mellan Jane och hennes arbetsgivare.

Seriealbumet Jane Eyre är ritat av John M. Burns och ingår i förlaget Argassos utgivning av "Klassiska seriealbum". Bland övriga titlar i serien finns Frankenstein och MacBeth. Texten följer originalet väl, men ibland upplever jag dialogen som lite stel och onaturlig i förhållande till bilderna, som är mycket stämningsfulla och känslosamma. Kanske hade texten behövt en bearbetning, eller så är det i översättningen glappet har uppstått...

I filmen Jane Eyre som kom förra året spelas Jane Eyre av Mia Wasikowska (från Alice i underlandet) och Mr Rochester spelas av Michael Fassbender (från bl.a. Fish Tank och Inglorious Basterds). Boken har ju blivit både film och teveserie ett antal gånger, men den här versionen är faktiskt den bästa jag har sett. Fotot är vackert och dramatiskt, miljöerna är karga hedar och ödsliga herrgårdar. Huvudrollsinnehavarna är perfekta för de karaktärer de gestaltar; den rättrådiga men samtidigt sköra Jane, och den kantiga men passionerade Mr Rochester... Se den, och ha näsdukarna redo...

/Åsa

torsdag 8 mars 2012

Rosa - den farligaste färgen av dem alla

I Fanny Ambjörnssons bok från 2011, Rosa - den farliga färgen, får man som läsare ta del av den omstridda och ibland kontroversiella färgen rosa och dess betydelse för såväl ung som gammal, kvinna som man. I bokens inledning får vi följa nyblivna föräldrars tankar kring färgen rosa då det gäller att klä sina små döttrar - eller för den delen pojkar. Det framkommer bland annat att en del av föräldrarna anser att rosa står för en omedvetenhet, det vill säga, klär man sin dotter i rosa står man utanför genusdiskussionen. Rosa står för något förlegat och gammalmodigt säger någon av de intervjuade och erkänner även att många av de presenter som den nyfödda dottern har fått, från just äldre familjemedlemmar, göms undan. Alla föräldrar som blir intervjuade hävdar att de är intresserade av och givetvis för jämställdhet ändå uppenbarar sig skräckexempel där en pappa hellre väljer att klä av sitt barn naken för en fotografering på dagis än att låta flickan visa sig i blåa byxor - trots att bilden sedan blir i svartvitt, vilket säger mycket om normen pojkar ska ha blått och flickor rosa. I kapitel två fokuserar Ambjörnsson istället på barnens åsikter och det traditionella flickrummet. Här ser man en splittring av flickor som dels infinner sig i den "rosa gemenskapen" och de som vill bryta sig fria och "inte vara som alla andra". Hon delger oss även pojkars erkännande om att rosa var deras favoritfärg tills de började på dagis och därmed inte ville riskera att bli retade och annorlunda.

Men min "favoritdjupdykning" i den här totalanalysen av rosa är delen om den "moderna mannen" och dennes rosa herrskjorta. Det ter sig nämligen så att när en kvinna bär ett klädesplagg i rosa uppfattas hon ofta som billig, dum och omedveten medan mannen ses som spännande, nytänkande och modern, men så finns ju även risken att tolkas som fjollig och homosexuell... Ambjörnsson kopplar det till vilken typ av social miljö mannen befinner sig i - på Östermalm och på golfbanan ses den rosa herrskjortan exempelvis som ett modernt grepp. Men det får inte riskera att gå till överdrift! En av de intervjuade männen berättar till exempel om rädslan att misslyckas på en arbetsintervju på grund av en för rosa klädsel.

Så, så, så, nu får jag faktiskt ta och lugna ner mig. För visst rör ämnet upp mycket känslor. Läs och bli förbannad.

/Sara

tisdag 6 mars 2012

Men fatta då!

Femton år efter att mina egna barn var tonåringar började jag läsa Men fatta då! Tonåringar i familjen. Boken är skriven av den välkände familjeterapeuten Jesper Juul. Författaren har tidigare skrivit ett antal böcker om familjerelationer bland annat Ditt kompetenta barn, Din kompetenta familj och Bomusföräldrar.
Den första delen av boken innehåller material från ett veckoslut då tio tonårsfamiljer med vanliga konflikter och problem samlades och fick en timmes rådgivande samtal med de andra familjerna som åhörare.
I mellandelen svarar författaren på brev från föräldrar. Frågorna varierar mellan skolk, alkohol, tomma kylskåp och hemmet som ett hotell.
Boken avslutas med att Juul arbetar med tio familjer som har olika problem att brottas med såsom gräl och konflikter, skolproblem, brist på tillit samt datorspel med mera.
Författaren talar mycket om hur föräldrarollen förändras då barnet blir tonåring och om hur rollen som uppfostrare förändras till en roll som coach och sparringpartner. Juul tar tonåringens parti.
Fastän det var länge sedan jag brottades med liknande problem kände jag igen mycket. En intressant bok som säkert kan stärka och hjälpa många föräldrar med tonårsbarn.
/Katarina

måndag 5 mars 2012

Nyinköpt pocket

Augustpristagare, romaner nu är aktuella som filmer och en och en annan klassiker med svärtade blad. Bland våra nya fina pocketböcker finner vi titlar såsom Mullvaden av John Le Carré, som Tomas Alfredsson förvandlat till filmen Tinker, tailor, soldier, spy - där varje klipp är likt ett utsökt fotografi, samt Marianne Fredrikssons Simon och ekarna som även den har nyaktualiserats genom en filmatisering av Lisa Ohlin. Andra ombloggade och hyllade romaner såsom Marie Hermansons Himmelsdalen, Tom Rachmans De imperfekta, Tomas Bannerheds Korparna och Att ringa Clara av Anna Schulze finns nu att låna som pocket på Stadsbiblioteket. Själv kommer jag inte att kunna motstå Karin Boyes Kris om tro och sexualitet i en nyupplaga med sidor svarta som synden...

Ikväll är det återigen dags för Café Bokstugan, med start 18.00 i stadsbibliotekets hörsal. Jag har hört det ryktas om rekord i antal boktips! Fri entré, ingen föranmälan. Varmt välkomna!

/Sara

fredag 2 mars 2012

Sommaren utan män av Siri Hustvedt

Inledningen till Siri Hustvedts Sommaren utan män är ganska slående. Kanske inte riktigt på samma nivå som ”Äntligen stod prästen i predikstolen” och liknande klassiker, men den väcker onekligen ett visst intresse hos läsaren.

”En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus.”

Den som blir galen är Mia, en medelålders kvinna som undervisar i litteratur på universitetet och skriver poesi. Och det som hänt är att hennes make sedan 30 år tillbaka, Boris, en dag berättar för henne att han vill ta en paus i deras äktenskap. Pausen visar sig vara fransyska, 20 år yngre än Mia och har dessutom långt blankt hår. Mia får ett sammanbrott och blir inlagt på psyket. När hon skrivs ut , tar hon ledigt från sitt arbete på universitetet och reser till sin hemstad, där hon ska undervisa en grupp unga tjejer i skrivande.

I staden finns också hennes gamla mamma och hennes väninnor på servicehemmet. Mia börjar umgås med de gamla damerna som alla är mellan 90 och 100, och deltar även i deras bokcirkel, och får höra mycket om deras långa liv. Samtidigt arbetar hon med tjejgruppen som hon undervisar, och det visar sig finnas en del spänningar och konflikter i gruppen som Mia får ta tag i. I kontakten med både de unga och äldre kvinnorna, som alla befinner sig i olika skeden i livet, får Mia många nya insikter både om sig själv och om andra kvinnors livsvillkor. Till slut blir hon också stark nog att kunna hantera sitt eget liv och krisen i sitt äktenskap.

Bokens tema kan dels sägas vara kvinnliga relationer, men det handlar också mycket om vad som är manligt och kvinnligt och om könsroller. Siri Hustvedt har en speciell stil, hon skriver med både humor och allvar. Och det märks att hon är allmänbildad framförallt inom litteratur- och idéhistoria. Hennes böcker är alltid fulla av utvikningar, resonemang och hänvisningar till litterära verk. Och hon kan både citera poeter och vetenskapsmän likaväl som Hollywoodstjärnor. Och det blir ganska roligt, för samtidigt som hon berättar historien om Mia och de andra kvinnorna, så sätter hon också in historien i ett större sammanhang, i ett mer allmängiltigt resonemang. En trevlig och ganska lättläst bok, men ändå inte banal och med ett visst allvar i botten. Jag har tyckt väldigt mycket om alla Siri Hustvedts böcker.

/Åsa

torsdag 1 mars 2012

Nödvärn av Ferdinand von Schirach

Ett basebollträ, en kniv, en nystruken skjorta och två dödsfall på en järnvägsstation. En undersökningsdomare med lusekofta och lågt blodtryck som ständigt fryser och är på dåligt humör. En inblick i det tyska rättssystemets vardag bland kylskåpslappar och linoleumgolv.
Sen mannen vars namn vi aldrig får veta. Och allt detta på 26 sidor, lagom till eftermiddagskaffet.

Ferdinand von Schirach är försvarsadvokat och författare. Nödvärn ingår i novellsamlingen "Brott" från 2009.

/BG