Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



tisdag 30 december 2014

Jag ger dig solen av Jandy Nelson


En fantastiskt vacker titel, på ett fantastiskt vackert omslag. Till en alldeles sagolikt fantastisk bok. Troligtvis den bästa jag någonsin läst!

Och det är tvillingarna Noah och Jude som den handlar om - så lika och ändå så olika, som omväxlande älskar och hatar varandra, som ställer till livet både för sig själva och för varandra. Det är en historia om konst, så färgstarkt och sprakande som det borde vara omöjligt att kunna förmedla i ord, men också en historia om kärlek; till varandra, till föräldrarna, till potentiella pojkvänner… och inte minst till konsten.

Vi får möta dem i omväxlande kapitel – först berättar Noah om deras tillvaro när de är i trettonårsåldern – han som en udda enstöring som lever sitt liv genom bilderna han skissar både på riktigt och i huvudet, och hon som lever det desto mer intensivt och utåtriktat. I nästa kapitel berättar Jude om hur deras liv ser ut när de är sexton. Som ser totalt annorlunda och uppochnedvänt ut – ingenting är som förut. Deras mamma är död, de pratar inte med varandra, det är Jude som går på konstskolan som var det enda som Noah drömde om – och hon ville ju inte ens! Och Noah har slutat måla.

Och varför det ser ut på detta märkliga vis, vad det är för olika dramatiska saker som har hänt, som har påverkat livet i den riktningen det har tagit, det får vi som läsare sakta ta del av i växelvis kapitel, från trettonårsåldern och framåt.

Det är något alldeles magiskt över den här boken – den är så snyggt och intelligent uppbyggd, är så fantasifull i sitt uttryck, med ett alldeles säreget språk som gör att man förstår precis – inte bara nästan – hur berättaren känner sig. Men den har också en uppfriskande humoristisk ton trots att den handlar om de största svarta hål som kan finnas inuti människor, som mörka hemligheter, förlorad kärlek och oändlig sorg över olika saker. Och det finns så mycket ont och gott i alla människor – det är ingen ände på allt som de ställer till för sig. Och det finns dessutom så många oväntade sidor hos alla inblandade – de förändras framför ens ögon, precis hela tiden… man vet aldrig var man har dem.
Det här är verkligen en bok som går utöver det mesta – sällan har en bok påverkat mig så mycket känslomässigt, berört så djupt. Och jag kan bara gratulera alla som har den här magiska läsupplevelsen framför sig fortfarande.

/Tuija

måndag 29 december 2014

Bokcirkel för män på biblioteket!

En av våra besökare har tagit initiativ till en bokcirkel för män. Kanske är det något för dig - eller någon du känner? Anmäl dig senast 9 januari på stadsbiblioteket eller via e-post: stadsbiblioteket[at]karlskrona.se

onsdag 24 december 2014

Ett mord på julafton!

I Maria Langs Tragedi på en lantkyrkogård befinner sig Puck Ekstedt på en prästgård i Västlinge över julen tillsammans med sin familj. Hon ser fram emot en fridfull jul hos sin farbror, byns kyrkoherde, Tord Ekstedt. Klockan nio på julaftonskvällen bultar Barbara Sandell på husets port - hennes man, köpmannen Arne Sandell är försvunnen! Sällskapet beger sig till affären är Puck snavar över den yxmördade köpmannen som ligger gömd under köpmannadisken. Vem kan ha mördat den omtyckte och charmige Arne Sandell på ett så brutalt sätt på självaste julafton? Misstankarna riktas mot hans mycket blonda hustru, Barbara men även den bråkige butiksbiträdet Connie. I vanlig ordning kallas kommisarie Christer Wijk in för att nysta i mordet. En pusseldeckare som passar utmärkt att läsa i julhelgen!

God jul önskar vi på Bokstuganbloggen!

/Sara

tisdag 23 december 2014

Beckomberga – Ode till min familj av Sara Stridsberg

Ibland drar jag mig för att läsa böcker som jag har så höga förväntningar på, och som är omskrivna och uppskrivna. Jag är alltid lite rädd att boken inte ska leva upp till dess rykte. Så det var med viss bävan jag gav mig på Sara Stridsbergs bok: Beckomberga – Ode till min familj. Men oj, vad den levererade!

Romanens egentliga huvudperson är mentalsjukhuset Beckomberga. Även när vi i boken färdas någon annanstans, så är det ändå det stora sjukhuset som lurar i bakgrunden. Här i de sjukhusluktande korridorerna och i trädgårdens bleka ljus möter vi Jimmie Darling, patient med tankar om att dränka sig i båda hav och sprit. Läkaren Edvard Winterson rör sig i periferin, med dolda motiv och lockar med nyckeln som släpper ut patienterna. Inger Vogel och andra sidan, lockar med medicin rum och gränser som dundras över. Här finns också Sabina och Paul, kärleken, vansinnet, hatet och rädslan. Till Beckomberga kommer även tonåriga Jackie. Inte som patient, utan för att hälsa på sin trasiga och missbrukande far, Jimmie. Och det är genom Jackie vi lär känna Beckomberga och dess människor.
Beckomberga – Ode till min familj är en mörk berättelse. Människorna vi möter är så sköra och så söndriga. Boken handlar om önskan att hålla den man älskar bredvid sig i ett krampaktigt grepp, när det enda den andra vill är att falla fritt ner i avgrunden. Med det sagt, så är samtidigt romanen otroligt vacker, författaren leker med ljus och natur, så att Beckomberga snart darrar i ett nästan magiskt smutsgult ljus. Och de trasiga människorna får vara just trasiga, precis som de är. Stridsbergs språk är bedövande vackert, hennes ord bränner verkligen.

Länge kommer jag bära Beckomberga- Ode till min familj med mig, vart jag än går.
/ Malin

måndag 22 december 2014

NaNoWriMo 2014

Jag har nu under november månad spenderat tidiga morgnar och sena kvällar med att skriva en roman på 50,000 ord. Ca 1667 ord om dagen. Varför, kan man då fråga sig, och varför just 50,000 ord?

Jag hörde talas om NaNoWriMo (National Novel Writing Month) för ett par år sedan, och jag fastnade för idén direkt! Utmaningen (eller tävlingen, om man känner sig mer åt det hållet) är att skriva en roman på 50,000 ord under november månad. De enda reglerna är att den ska vara skriven i november (inte börja innan, eller fortsätta med en roman som man har pysslat med under årens gång) och att det ska vara ett sammanhängande verk, inte 10 korta små exempelvis, även om de två sista kanske inte följs med noggrannhet. Huvudsaken är att man har skrivit en roman på 50,000 ord, enligt mig.

Projektet började i San Fransisco 1999 med 21 deltagare och det har fullkomligt exploderat sedan dess. 2013 var det uppåt 400,000 deltagare, över hela världen.

På hemsidan finns det forum för att få hjälp, om man behöver lite tips till miljöbeskrivning, karaktärer, eller helt enkelt om man har fastnat i handlingen och behöver hjälp. Man får även pep-talks utskickad på mejl, (oftast) av författare för att få lite styrka och inspiration i skrivandets värld. Där finns även olika grupper från hela världen som man kan gå med i och prata med likasinnade i närheten. Jag var med i gruppen för svenskar, där man samlades ett par gånger i veckan, oftast på ett bibliotek, för att skriva och stödja varandra. Jag bodde lite långt ifrån för att vara med på de mötena, men det gick utmärkt att prata via forumet, eller chatt som också finns där.

Hur gick det då? Jag kan väl säga så mycket att på dag 28, kunde jag validera min roman på 50,000 ord, och därmed vann årets NaNoWriMo. (Alla som validerar sin roman på 50,000 ord innan första december har vunnit.) Men resan har inte varit helt lätt ska jag säga. Mycket sömn och andra intressen fick helt utebli för att jag kände att jag inte skulle hinna annars. De två första veckorna gick relativt bra faktiskt. Det var början på tredje som det började gå lite saktare, och sista veckan, när jag satt på 40,000+ ord, ställde jag mig frågan ”Varför gör jag det här egentligen?” Detta efter att ha suttit och grämt mig över romanen som fastnat ett par gånger i handlingen. Och sen ser man på forumen personer som har hunnit skriva över 100,000 ord på någon vecka, och då vill man nästan ge upp.

Men, när man väl lyckas ta sig över hindren, så är det väldigt roligt. Att få skapa sin historia till slut, med mina egna karaktärer och händelser var riktigt intressant. Jag som annars inte skriver mycket var rädd att jag skulle få s.k. ”writers block” från början, men det gällde att bara slänga ut ord tills man kände att man fick en rullning i det hela. Jag ska definitivt göra om det nästa år, och har redan börjat klura lite på miljö och handling…

Är det någon som vill ta sig an utmaningen nästa år? Eller är lite sugen? All information finns på nanowrimo.org att läsa.

Jag kan även nämna lite böcker som var skrivna under NaNoWriMo och som sedan blev publicerade: (finns även att låna på vårt bibliotek) Erin Morgenstern – Nattens cirkus, Sara Gruen – Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow,  Hugh Howey – Ull, Marissa Meyer – Cinder, Liz Coley – Berövad och Carrie Ryan – De vassa tändernas skog.


/Helen K

fredag 19 december 2014

Systerland


… av den amerikanska författaren Curtis Sittenfeld är en fyllig roman om två tvillingsystrar, och deras liv och leverne. Titeln syftar egentligen på rummet de delade under sin uppväxttid och skylten satt uppe i många år på dörren, även långt efter att de blivit vuxna och flyttat hemifrån. Men den anspelar också på det gemensamma rum i tillvaron som de delar, som vuxna, vare sig de vill det eller inte. För det är en roman om systerskap, förstås, men egentligen än mer om tvillingskap, och allt vad det kan innebära, vare sig man är lika varandra eller olika, och vare sig man har den där extra speciella kopplingen till varandra, med en nästan telepatisk känsla för den andre, som ju många upplever. Men det är också en roman om synskhet – inte minst – och familjerelationer, småbarnsår… ja allt detta mer än om en jordbävningskatastrof, vilket är vad boken egentligen ska handla om.

För… Kate och Vi är födda med en synsk förmåga, som Kate under många år undertryckt för att hon tycker det är pinsamt och jobbigt på olika sätt. Vi däremot har odlat den här förmågan desto mer och livnär sig mer eller mindre på sina klärvoajanta uppdrag. Och detta är bara en faktor som skiljer dem åt – det finns massor, egentligen allt. De både älskar och hatar varandra känns det som, är som natt och dag i det mesta, och har i vuxen ålder en ganska ansträngd relation till varandra – tills det en dag inträffar en mindre jordbävning i Saint Louis där de bor. För då får Vi en föraning om att detta skalv bara var ett förskalv till något kollosallt mycket större som komma skall. Och detta går hon ut med i media, och får folk att antingen raljera över henne, eller att fly fältet. Men Kate får också en föraning, mot sin vilja, hon får ett datum några veckor fram i tiden, som Vi basunerar ut. Och detta skapar både skepsis, misstro, mediestorm och en mindre masshysteri bland folk. Och medan det magiska datumet sakta närmar sig får vi lära känna systrarna i mängder av tillbakablickar, men också genom nedslag i nuet, som gör att när dagen väl är inne, och alla väntar på skalvet, så händer en helt osannolik radda av händelser i Kates liv, som leder till en minst lika stor katastrof för henne som en jordbävning skapar.

Det är fängslande och intressant på många sätt, medan man bara väntar på att få veta om förutsägelserna stämmer, och man inser att en katastrof aldrig kommer ensam…

/Tuija

tisdag 16 december 2014

Nidstången av Åsa Larsson, Ingela Korsell med illustrationer av Henrik Jonsson.

Så här, veckan innan jul, kommer här ett lästips för de yngre bokälskarna! Och även för den som inte är så lässugen i vanliga fall. Kanske att lägga under granen, eller att läsa tillsammans under de lediga dagarna? Åsa Larsson känner många igen som deckarförfattare för vuxna, serien om Rebecka Martinsson har gjort stor succé. Men nu gör Larsson debut som barnboksförfattare, tillsammans med Ingela Korsell! Med illustratören Henrik Jonsson ger de ut fantasyserien PAX, där Nidstången är del ett.
I Nidstången träffar vi bröderna Viggo och Alrik, som bor i Mariefred. Bröderna har inte haft det så lätt, mamman har en del problem och därför har de nu flyttat till Mariefred och en fosterfamilj där. Livet är en smula skakigt, och Viggo och Alrik kämpar för att passa in. Och även om Laylah och Anders, som de bor hos är schysta, så känns det ändå orättvist att saker och ting inte är som de ska.
Men i Mariefred är det andra krafter som bubblar under ytan, tiden pulsar och magiska ting börjar väckas till liv. Mörka krafter och mörka tider nalkas. Under Gripsholms slott finns ett uråldrigt bibliotek med magiska skrifter, uråldriga kunskaper som nu måste skyddas från de onda väsen som vill åt dem. Snart verkar det som att just Viggo och Alrik är de två utvalda krigarna som har som uppgift att skydda biblioteket från ondskan! Plötsligt blir det farligt på riktigt, och bröderna måste enas och vara modiga för att överleva…
Det här en riktig slukarbok för både tjejer och killar i åldern 10 år och uppåt! Det är spännande nog för att sitta på nålar, samtidigt som det är lagom otäckt. Illustrationerna av Henrik Jonsson är väldigt snygga, och rätt så läskiga. Utöver själva fantasydelen av historien, så tar även boken upp ämnen som många barn brottas med, en familjesituation som inte fungerar, och att gå med en klump i magen till skolan för att på skolgården regerar mobbaren Simon. Det ger ett djup till Viggo och Alrik som jag verkligen uppskattar. Del två i serien, Grimmen, släpptes samtidigt och är lika bra den! Perfekta att läsa under jullovet.
Enda problemet med PAX-serien är att nästa del inte kommer förrän till våren. Hur ska jag orka vänta så länge på att få se hur det går för Viggo och Alrik?

/ Malin

måndag 15 december 2014

"Utan personligt ansvar" av Lena Andersson

"Utan personligt ansvar" är Lena Anderssons andra bok om Ester Nilsson. Den utspelar sig ett par år efter händelserna i "Egenmäktigt förfarande" - läs här vad Sara skrev om den. Ester träffar skådespelaren Olof Sten när han gör en roll i en av hennes pjäser. Hon blir omdelbart förälskad och de börjar träffas. Han är dock gift, och redan från början öppen med att han inte har några planer på att lämna sin fru. De inleder ett förhållande som snabbt faller in i ett destruktivt mönster där Ester upplever att Olof ömsom uppmuntrar och ömsom stöter bort henne.Vad Ester vill med förhållandet är glasklart - hon vill dela sitt liv med Olof. Vad Olof vill är däremot höljt i dunkel. Han verkar slitas mellan känslorna för Ester (kärlek? åtrå?) och känslorna för sin fru (kärlek? skuld?).

Till det yttre kan intrigen låta misstänkt lik den i förra boken, men det är faktiskt en hel del som skiljer sig åt. Den här gången är det fråga om ett längre förhållande, där Ester och Olof hinner lära känna och komma varandra nära. I den här boken får man också följa Esters tankar och sätt att resonera lite mer ingående. Hon är en tänkande och analyserande människa - egenskaper hon tyvärr inte har så mycket nytta av i detta sammanhang. Gång på gång blir Ester besviken när Olofs handlingar inte stämmer med hennes beräkningar. Det är verkligen ingen rolig läsning, man lider med Ester och vill inget hellre än tala henne tillrätta - vilket hennes väninnor i boken också lägger ganska mycket tid på. Det är ändå en mycket läsvärd och välskriven bok, liksom allt annat som kommer ur Lena Anderssons penna...

/Åsa

fredag 12 december 2014

"Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten" av Anna Hedlin


Boken med den långa titeln är en historisk roman som handlar om det engelska hovet under Tudor-renässansen. Den är skriven utifrån många förstahandskällor såsom brev och tal. Den är skriven i krönikeform. Huvudpersoner är främst Anne Boleyn och Henry VIII (Henrik VIII).

Vi slungas mellan de överdådiga middagarna med levande fåglar under pajskalen till stunderna när kungen sitter på sin ”toalett”. ”Låt oss tala om det absoluta förtroendet i att sitta bredvid Kungen då han, i sin innersta kammare, använder avträdesstolen med en sits stoppad av sammet fäst med gyllene nitar”.
Vi får veta en del om den brist på hygien som rådde, den bacillskräck kungen hyste och några av de sjukdomar han hade.

Anne Boleyn, den mörka och mystiska, är den kvinna som starkast framträder för våra ögon. Hon är den som först får kungen att vara ”så ägd av sina lustar att det är allmänt känt att om han kunde begära skilsmässa skulle han gifta sig” med henne. Senare när de blivit makar och några år har gått betraktar han henne som ”sin respektlösa hustru” och kungens tankar kretsar främst kring hur han ska bli av med henne. Anne och hennes bror George samt några andra män blir anklagade för i huvudsak otrohet och förräderi och döms alla till döden år 1536.

Boken är som sagt skriven i krönikeform och jag blev först konfunderad över en roman utan dialog men efterhand kom jag in i stilen och Anna Hedlin lotsade mig på ett fängslande sätt genom denna del av Englands historia. Jag rekommenderar boken varmt.

/Lotta

torsdag 11 december 2014

Lottas jul av Lotta Kühlhorn

Lotta Kühlhorn är kanske mest känd som formgivare då hon till exempel illustrerat några av bibliotekets allra vackraste bokomslag. Hon är även författare till böckerna "Rapport - en bok om att göra mönster" och nu "Lottas jul" - en bok full av inspirerande julpyssel för vuxna. Här har Lotta blandat traditionellt pyssel med en hel del nytänk, såsom ett gökur tillverkat av pepparkaksdeg, en bordslampa av kottar samt en egensydd jultrosa. När det gäller val av material flaggar hon ofta för återbruk, som att till exempel använda gammalt hyllpapper eller en äldre tidning till papperspysslet. Som sagt innehåller boken även pyssel som många av oss redan är bekanta med exempelvis hur man gör sina egna girlanger, julgransprydnader, smällkarameller, förslag på roliga julklappsinslagningar samt tips på goda och orginella julsnapskryddningar. För att slippa julstressen rekommenderar författaren att börja pyssla i tid och det är tillåtet att smygstarta redan innan advent!

En färgsprakande och rolig bok att ge bort eller låta sig själv inspireras av i jul.

/Sara

onsdag 10 december 2014

"Into the Forest" av Jean Hegland

Ända sedan jag för omkring tjugo år sedan såg "Shadowlands", en briljant filmatisering av en pjäs om förhållandet mellan författaren C.S.Lewis och poeten Joy Davidman, har jag ofta tänkt på ett särskilt citat i filmen. En av C.S. Lewis studenter berättar att hans pappa en gång sagt, "We read to know we’re not alone." När jag läste "Into the Forest" upplevde jag det bokens huvudperson återberättar i sin dagbok som något jag själv upplevt, som om jag mindes bokens berättelse samtidigt som den avslöjades för mig. Sanningen i de gamla visdomsorden från "Shadowlands" fick i min upplevelse av "Into the Forest" därmed ny kraft. För den här bokens värld är så verklig, karaktärerna så levande, förståelsen för deras förhållande så inkännande, att man dras in i berättelsen och tar till sig handlingen som om det handlade om en själv. Man känner igen sig i karaktärerna och återupptäcker sig själv i deras tankar som med känslig observans beskriver sådant man känt sig ensam med men inte kunnat sätta ord på.

Romanen utspelar sig i framtiden och spekulerar hur samhällets fullständiga sammanbrott skulle påverka individer som redan i stort lever i samhällets marginal. Syskonen i boken, som i den kommande filmen spelas av Ellen Page och Evan Rachel Wood, är 17 och 18 år gamla och bor i ett hus i en skog på USA:s västkust och har utbildats av föräldrarna istället för att gå i skola. Den ena systern är hyperintelligent och drömmer om att komma in på Harvard, medan den högsta drömmen för den andra systern är att bli balettdansös. Krig och epidemier är på betryggande avstånd i början av civilisationens fall, men snart försvinner elektriciteten och maten håller på att ta slut. Systrarnas föräldrar dör och de måste nu ta hand om sig själva. I början försöker de härda ut ensamma i huset men inser till slut att elektriciteten och ordningen inte kommer återställas och att de måste lära sig att överleva utan att få hjälp av någon utanför deras skog. Till skillnad från Margaret Atwoods lysande postapokalyptiska romaner, med vilka den jämförts, är det här en tunn roman, men i likhet med "Den Store Gatsby" av F. Scott Fitzgerald går det inte att hitta en överflödig mening i boken. Allt med den här boken, från karaktärernas samspel till hur yttre omständigheter driver handlingen framåt, är ypperligt genomtänkt. Den svenska upplagan, som fått titeln "In i skogens djup", är tyvärr slutsåld på förlaget. Förhoppningsvis kommer den få större uppmärksamhet och ges ut på nytt i samband med filmen som kommer någon gång under 2015.

/Johan

tisdag 9 december 2014

Nätter i Reykjavik av Arnaldur Indridason


Jag trodde att det var sista gången man mötte den isländske polisen Erlendur efter att ha läst ”Den kalla elden” (2012). Slutet är nämligen skrivet på ett sådant sätt. Men jag hade fel! Erlendur dyker tillfälligt upp i ”Den stora matchen”(2013). Men här i ”Nätter i Reykjavik” är han återigen huvudperson, men nu möter vi honom som ung och ganska ny i polisyrket. Han jobbar som ordningspolis och dagar och nätter består mycket av att åka på pass i polisbil tillsammans med kollegor. De tar hand om bråk, misshandel, fylleri med mera… Ibland kan det vara upptäckten av en död kropp där man anar en olyckshändelse. Så är det i fallet med Hannibal - en alkoholist och uteliggare. Han hittas drunknad i en vattenfylld torvtäkt. Erlendur kan inte släppa tankarna på Hannibal som han stött på en del som ordningspolis. Han börjar på eget iniativ nysta sig bakåt i Hannibals historia. Det visar sig att en kvinna försvann samma helg i samband med en utekväll. Kvinnan hittas inte, inte heller någon kropp. Erlendur börjar ana ett samband. Kvinnan försvinner och Hannibal hittas drunknad samma kväll. Erlendur gör en kriminalutredning på eget bevåg, tjänstefel förstås. Men fallet blir löst ingen skyldig går fri. Erlendur är ihärdig, uthållig, pusslar och funderar. En riktig detektiv som sakta men säkert kartlägger vad som har hänt.

Arnaldur Indridason är belönad med många priser för sina böcker om den isländska polisen. Jag tycker mycket om dem. Dels för personteckningen av Erlendur och kollegor, miljöskildringen och polisens idoga grävande. Tålmodigt och konstant.

Böckerna är inte bladvändare som håller spänningen uppe, det är inte mycket våldsinslag, inga utstuderade mord som gränsar till tortyr. Såna böcker finns det andra som skriver.

Indridason förlitar sig mer på människorna och miljöerna han berättar om. Och det är fullt tillräckligt!

/Carina

måndag 8 december 2014

"Tusen tranor" av Ann Lagerhammar


Om du viker tusen tranor av papper (origami) så kommer din innersta önskan att gå i uppfyllelse. Så säger en japansk legend. Detta fick Amos höra av en läkare när han var barn och låg på sjukhuset i sviterna av snäckfeber.

När han blivit påkörd av juristen Eva i mörkret på en gata i Malmö, blivit uppsläpad i familjens övernattningslägenhet och lämnad ensam där under något dygn tar han till det där med tranorna för att äntligen få sin önskan om att hamna på en plats där han hör hemma uppfylld.

Det Amos varit med om innan han hamnade i Sverige är hemska och uppslitande händelser som han tyvärr inte är ensam om att behöva uppleva i vår värld. När han berättar i långa stycken för Eva sin historia säger han också att det inte bara är hans egen historia han berättar, utan att han ibland blandar ihop den med andras berättelser som han mött på sin väg.

Från uppväxtens Kamerun tar han sin tillflykt för att finna ett bättre liv – genom Saharas obarmhärtiga landskap, över Medelhavets helvetiska vågor. Väl i Europa lever han som ”papperslös” med det ständiga hotet om att bli lurad på lön för sitt arbete eller helt sonika utslängd från det land han befinner sig i.

”Tusen tranor” är en mycket angelägen bok som är skriven på en briljant och berörande prosa.

Läs den! Eller ge den i julklapp till någon som bryr sig eller kanske till någon som skulle behöva skakas om…

/Lotta

fredag 5 december 2014

Den andra kvinnan av Therese Bohman


Den andra kvinnan handlar kanske inte så oväntat om en otrohetsaffär mellan en kvinna och en gift äldre man, men romanen rymmer så mycket mer... Till exempel tankar om klass och kvinnlighet... Vår huvudperson är en ung kvinna som arbetar i storköket på Norrköpings sjukhus. Hon är klart missnöjd över sin situation samtidigt som hon inte vill förknippas med andra i samma ålder som på ett eller annat sätt verkar befinna sig i universitetsvärlden. Tvärtom drar hon sig undan och väljer en självvald ensamhet istället för att umgås med vännen (och studenten) Emelie och hennes kurskamrater. Man skulle kunna påstå att hon står i konflikt med hela sin omgivning och generation för att istället drömma om ett helt annat liv där hon kan ägna sig åt sitt skrivande, en passion som fått komma i andra hand...

När den äldre och charmige överläkaren Carl Malmsten uppmärksammar henne bland grytor, disk och matrester går hon vant in i rollen som älskarinna, en roll hon till en början trivs med, tills hon blir mer och mer förälskad i honom. Kan han bli hennes väg ut? Överläkaren Carl Malmsten har precis de egenskaper som hon söker. Han tar med henne på konstutställningar, bistår med klänningar, underkläder och middagar tills det slutligen urartar och det hela slutar med en upplösning som läsaren nog inte kan förutse...

/Sara

torsdag 4 december 2014

Skuggorna...


…heter Katarina Wennstams senaste samhällskritiska spänningsroman. Hon har blivit allt skickligare på att skildra fenomen i tiden, och här spänner hon bågen en smula ytterligare. Återigen får vi möta kriminalkommissarie Charlotta Lugn, vars äktenskap med Agneta knakar ordentligt i fogarna nu, och advokat Shirin Sundin, som nyskild upplever ett annat friare liv än tidigare. Den här gången möts de i rätten igen - dock på var sin sida om det märkligaste mål Sverige någonsin upplevt. För skuggorna som titeln anspelar på är fyra stycken maskerade personer som begår våldsbrott. De misshandlar män som utövat våld mot sina kvinnor och blivit dömda för det. Ordagrant följer de deras domar och låter dem få utstå varken mer eller mindre än vad männen själva gjort sig skyldiga till. Och de fyra kvinnor som alltså är de nya våldverkarna, som kopierar männens eget våld mot dem själva, visar sig inte vara vilka kvinnor som helst – men det blir man inte varse förrän boken slutar. Kvinnor med ansenlig mängd både ansvar och makt har iscensatt en händelseutveckling som inte bara sätter skräck i män i rädslan för övergrepp (en rädsla och skräck som alla kvinnor kan känna bara på grund av sitt kön). De får också ett oväntat stort gensvar från stora delar av svenska folket som tycker att det inte är mer än rätt mot männen – trots att de redan egentligen dömts och sonat sina brott. Och det rättsliga Sverige prövas också, eftersom domstolsväsendet anser, och agerar därefter, att ingen, inte ens våldsutsatta själva, kan sätta sig till doms över lag och rätt och hämnas öga för öga.

Det är alltså en högaktuell och stark, och mycket läsvärd historia Wennstam knåpat ihop, riktigt skickligt uppbyggd kring vilka de nya förövarna egentligen är, och vad de faktiskt åstadkommer. Och man kan inte låta bli att fundera över om det kunnat hända i verkligheten..?

/Tuija

onsdag 3 december 2014

"Vild" av Cheryl Strayed

"Vild" är den mest utlämnande biografi jag läst och därför också den modigaste. Det finns en djärv uppriktighet här, en tro på värdet av att ge av sig själv utan att förvänta sig att få något tillbaka, något för mig efterlängtat, även om jag inte visste hur mycket jag längtat efter det förrän jag var flera kapitel inne i boken och helt uppslukad. Det är inte lätt att erkänna sina svagheter som Strayed gör, men någon sa en gång att bara genom att öppna dig kan du nå andra och därigenom nå dig själv. Jag tror det är sant. Endast då vi blottställer oss, så som Strayed vågar göra, och delar det hudnära och sårbara kan vi känna oss mindre ensamma.

Strayeds öppenhet ger henne insikter som hjälper henne överleva, både själsligt och som överlevare i vildmarken, dit hon begett sig för att markera en vändpunkt i sitt liv. Då hon vandrar uppför sin vandringsleds väldiga berg sker en yttre gestaltning av hennes inre klättrande upp ur den avgrundslika sorg hon gått igenom som lämnat henne själsligt död. Hon måste ta sig upp och över och komma tillbaka helskinnad på andra sidan, både fysiskt och själsligt. Strayed beskriver sitt ensamma strövande genom elementen så varsamt som om rätt ord kan vara skillnaden mellan liv och död, och läsare som på samma sätt känner sig vilsna i livet och kräver förändring av sig själva har här mycket att hämta inspiration från. Här finns vilja att slåss för sig själv och glädje över att ha lyckats med hisnande bedrifter, lycka över äventyr som Strayed aldrig kunnat ana. Hennes mödor uppför bergen efter att ha klängt fast vid minnet av sin borgångna mamma kan liknas vid hur huvudpersoner i grekiska myter lämnar dödsriket och vandrar upp till de levandes värld igen efter att de lärt sig att släppa taget om de döda. Hon har lämnat sin man och släppt taget om sitt destruktiva förflutna för att leva i nuet, för att i det vilda, i människans släktskap med naturen, hitta sig själv och bli levande igen.

Få böcker jag läst har varit så här välskrivna och ingen så poetiskt stark. Trots att det är en sann historia är den skriven mer i linje med en roman än vad man förväntar sig av en biografi. Nick Hornby, som skrivit manuset till filmatiseringen av boken, säger det bäst: "It is destined to be loved by a lot of people, men and women, for a very long time."

/Johan

tisdag 2 december 2014

Dash och Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan

Visserligen är det bara den 2 december idag, men ni vet hur det är, alldeles strax har hela december gått och julen står och knackar på dörren! Därför tänkte jag redan nu tipsa om en härlig bok som utspelar sig i New York under julhelgen. En perfekt historia att läsa i december, kanske smyga undan julstöket och gotta ner sig i favoritfåtöljen en stund.
Dash och Lilys utmaningsbok är klassad som ungdomsbok. Men nu för tiden skrivs det så mycket bra ungdomsromaner, eller YA (Young Adult) som genren med kallas, som lika väl passar vuxna läsare! Och även den mest vuxne av oss minns någonstans inom oss hur det var att vara runt 16 år.. Med allt vad det innebär.
Nåväl, kan det bli mer juligt än ett New York i vinterskrud? Med julgranar, dignande affärsfönster fulla med tomtar och glitter, skridskobanor och glödgat vin? Kombinerat med tonvis av stressade människor som vill köpa sig till den perfekta julen med så klart.
I den stora bokaffären Strand går Dash omkring och muttrar. Han muttrar över julen och de allmänna sakernas tillstånd. Dash älskar verkligen inte julen. Och hans skilda föräldrar bryr sig inte om honom, mamman tror att Dash är hos sin pappa och har därför åkt på semester med sin nya man. Medan pappan förmodligen inte minns hur Dash ens ser ut, med tanke på hur sällan de ses. Han är därför lätt att lura i att Dash firar jul med mamma. Så det enda positiva med årets jul är en lägenhet helt för sig själv, samt tillgång till favoritbokaffären Strand tycker Dash. När han spatserar bland hyllorna, kollar han automatiskt in om det har kommit in något nytt på hyllan med hans älsklingsförfattare. Och där står något han inte känner igen! En röd anteckningsbok, fylld med ledtrådar och instruktioner. Dash känner att han kan inget annat göra än att följa bokens ord. Äventyret kan börja.
För det är Lily som har lämnat boken bland de vanliga böckerna på Strand. Lily som även hon är 16 år gammal, och som fullkomligt älskar julen! Lily som är glad och ljus inuti, och som kanske är världens bästa fotbollsmålvakt. Men som även är rätt så ensam, hon får inte vara med de populära tjejerna på skolan. Och julen, som alltid brukar vara full av famljemys, då Lily har kusiner och fastrar över hela staden, verkar i år bli ett fiasko. Lilys föräldrar har åkt på semester, vilket i sig kanske är okej, eftersom Lilys storebror kan ta hand om henne. Om nu inte sagda storebror hade varit tokförälskad i sin nya kille och helt bortkopplad från verkligheten. Lily lämnar den röda anteckningsboken på Strand i hopp om att just rätt person ska hitta den. Dash och Lily känner inte varandra, men börjar nu skicka boken mellan sig, lämnar den på olika platser i New York med utmaningar för den andre att lösa.
Och den här historien blir så fin, så hjärteknipande, rolig och så dramatisk! Under läsningen sitter jag och bara hoppas, hoppas, hoppas att det här två udda fåglarna ska kunna flyga tillsammans. Och när snön dalar över ett julglittrande New York i boken, så kommer jag på mig själv med att le lite fånigt i adventsstjärnans varma ljus.

/ Malin

 

måndag 1 december 2014

Jul i Bokstugan med lustläsning ikväll!

Om jag räknar rätt är det ikväll femte året i rad vi har årets sista Café Bokstugan ihop med Bibliotekets vänners Lustläsarkväll. Dubbelt så bra brukar det bli - och efter att ha smygtittat på kvällens tipslista vågar jag utlova att det blir så även i år. Som vanligt är det Ulla som kommer och har med sig sina bästa julklappstips. Lotta och jag har också hittat några riktigt fina klappar att lägga i strumpan eller under granen. Kvällen till ära delar vi ut några extra bokvinster, och vi hoppas förstås att Systrarna Lindqvists, som serverar fika för liten slant, har med sig sina goda julkakor...
 
Vi ses i stadsbibliotekets hörsal kl. 18 ikväll! Varmt välkomna!
 
/Åsa

fredag 28 november 2014

De oanständiga profeterna i Tibet...


…är titeln på Arto Paasilinnas senaste alster. Och hela historien är precis lika sanslöst befängd som titeln. Den börjar med att två barndomsvänner, varav den ena är en OppfinnarJocke-typ och den andra just blivit arbetslös, får för sig att vilja starta upp en produktion av tekniskt moderna bönekvarnar. För det har det ene av dem just uppfunnit. En bönekvarn som går att tillämpa på alla slags religioner, på alla tänkbara språk – det är bara att programmera in det man vill ha. Och sen kan köparen använda sig av det, för eget bruk, mest passande innehållet. Så de ger sig iväg till Indien för att sondera terrängen för massproduktion och marknadsföring. Sedan drar de vidare i sina ambitioner via Dalai Lama, vidare till Peking för att ta supersnabbtåget över den tibetanska högplatån till Tibets huvudstad Lhasa, med svepskälet att skriva en bok om tågfärden. Väl i Lhasa ogillar kineserna deras dolda agenda med en bönekvarn, så de fängslas i ett gammalt munkkloster, lyckas rymma och vandra sig över Himalaya tillbaka till Indien. Och passar på att skapa en egen religion av bara farten – fri från gudar och profeter. Och väl hemma i Finland igen skapar de en gigantisk pilgrimsplats i norr för utövarna av den nya tron ”Världsalltet” som bygger på att göra goda gärningar… Ja, det är en skröna utan dess like, och gillar man Paasilinnas berättarstil och typ av humor så är detta antagligen ett säkert kort. För det händer rasande mycket. Men det är också egentligen det enda – det bara händer en hel massa. Personligen känner jag mig som en betraktare av en stumfilm eller sittandes med en kikare studerandes ett händelseförlopp på avstånd, utan att egentligen komma nära någon av huvudkaraktärerna. Jag har ett behov av mer kött på benen för att få ut något av en bok, och därför var väl detta kanske inte något för mig, trots att jag blev nyfiken på själva historien som sådan. För den är ju både makalös, sanslös och skruvad, och inte det minsta trovärdig. Vilket ju inte är meningen heller. Men egentligen vet jag inte ens hur rolig jag tycker att den är. Det är bara en vansinnigt massa händelser som staplas på varandra i ett högt skruvat tempo. Och utan någon egentlig knorr, ens på slutet… Men – smaken är ju tackochlov olika, och säkert finns det läsare som njuter mer av Paasilinna än jag.

/Tuija

torsdag 27 november 2014

Presidentens hatt av Antoine Laurain


Det hela sker av en ren slump. Sedan vilar den i Daniel Merciers händer, presidentens Francois Mitterands svarta filthatt, och den besitter oanade krafter… Kvällen börjar med en storslagen middag beståendes av skaldjur och vin som Daniel unnar sig i sin ensamhet då hans familj är bortrest. När självaste Frankrikes president slår sig ner med ett sällskap vid bordet bredvid är kvällen fulländad för Daniel. Han tjuvlyssnar på deras samtal och njuter av att vara en fluga i rummet. När sällskapet lämnar restaurangen upptäcker Daniel att Mitterands hatt är kvarglömd. Efter en kort betänketid rafsar han åt sig hatten och försvinner därifrån. Daniel har aldrig mått bättre. Hatten ger honom självförtroende och mod, den bidrar till och med till att Daniel blir befordrad till ett kontor i en stad utanför Paris. Dagen då familjen flyttar händer det som inte får hända, hatten glöms kvar på tåget från Paris…

Vi får sedan följa hattens vandringar från den ena till den andre och ta del av de tillfälliga ägarnas förändrade beteende och beslut som görs mycket tack vare hatten och den auktoritet den skänker dem, beslut rörande allt från kärleksuppbrott till att göra karriärframsteg…

Daniel kan dock inte glömma Mitterands hatt och gör allt för att spåra den. Efter att ha satt in en kontaktannons i tidningen får han till slut kontakt med den kvinna som fann hatten på tågets hatthylla. Hon lämnade i sin tur hatten på en parkbänk där en nedstämd man som sysslar med att framställa parfymer blir den nya ägaren… Men tro inte att jakten slutar där!

"Presidentens hatt" är en fransk, charmig, lättläst feel good/pusseldeckare med en knorr på slutet. Romanen har funnit flertalet priser i Frankrike, USA och England och kommer säkerligen uppskattas av många i och med sina många likheter med succéromanen ”Igelkottens elegans”.

/Sara

tisdag 25 november 2014

Burnt Shadows av Kamila Shamsie


För några år sedan läste jag den här otroligt vackra boken, Burnt Shadows av Kamila Shamsie. Det är en bok som jag minns än idag, så bra var den. Och nu har boken precis kommit på svenska, med titeln Brända Skuggor, så därför passar jag på att tipsa om den! Båda utgåvorna finns så klart att låna på biblioteken i Karlskrona.
Burnt Shadows tar sin läsare på en resa från Nagasaki 1945, över världen, och slutar i USA 2002. Under de åren följer vi en familj och deras öden, och hur omvärlden formar deras väg. Hiroko står på sin balkong i Nagasaki den 9 augusti, hon har precis släppt iväg sin kärlek Konrad. Hon är tjugoett år gammal, och giftermålet med Konrad står för dörren. Konrad, som nu går där nere på gatan, och Hiroko som står på balkongen och ser efter honom och sin framtid. Men så blir världen vit, atombomben har fallit och livet blir aldrig detsamma igen. Bara ärren är kvar, de som Hiroko bär inom sig, men även skuggorna på ryggen efter svanmönstret på den kimono som brändes in i hennes hud när bomben slog ner. Hon reser till Indien och där, där hon trodde livet var färdigt, att alla känslor smält bort, så möter hon livet igen, i en indisk man.
Den här boken tar mig från Japan, till Indien, Pakistan, Afghanistan och ett New York dagarna efter 11 september. Till en kall bil i Kanada och till en obegriplig smuggel båt full med människor i Iran. Till religion, kärlek och hur människor bara lever sina liv. Läsningen går långsamt, men inte för att det är händelselöst, snarare tvärtom, utan för att språket är så vackert. Varje mening, varje ord vill etsa sig fast. Nu har jag inte läst den svenska översättningen, men är texten ens hälften så bra som den engelska utgåvan, till och med då blir det bra!
 
Som jag nämnde så är det några år sedan jag läste Burnt Shadows. I maj 2011, för att vara exakt.
Det minns jag för att precis samma natt som jag läser klart den här historien, som till stor del utspelar sig i Pakistan och Afghanistan, dör Osama Bin Laden i ett hus i just Pakistan. Jag ska inte avslöja för mycket, men att den händelsen sker i verkligheten samtidigt som jag befinner mig i bokens fiktiva värld, gjorde läsupplevelsen näst intill overklig. Och jag minns att jag rös dagen efter. Detta spelar så klart in i att jag kommer ihåg Burnt Shadows så väl. Men det som framförallt fastnade hos mig var det vackra språket. Och en särdeles fascinerade historia.

/ Malin

 

måndag 24 november 2014

Eben Alexander: Till himlen och tillbaka – en neurokirurgs nära-döden-upplevelse

Eben Alexander är läkaren, neurokirurgen och forskaren som har rönt mycket uppmärksamhet i USA och media. ”Till himlen och tillbaka” är hans egen berättelse om hur han vaknar en dag, känner sig sjuk, tänker att det nog är en släng av influensa men bara några timmar senare är han medvetslös och hämtas med ambulans till närmaste sjukhus. På sjukhuset hamnar han i koma, en djup koma som varar i sju dagar. Läkarna kommer framtill att han har drabbats av en ovanlig och allvarlig form av hjärnhinneinflammation. Hans chanser att överleva bedömdes som mycket små.

I detta tillstånd upplever han vad han själv kallar en nära-döden-upplevelse, en färd bortom tid och rum eller som titel säger ”Till himlen och tillbaka”. Som läkare och vetenskapsman avfärdade han tidigare denna typen av upplevelse som något hjärnan fabricerar. Han kände till begreppet och var ibland med om att patienter försökte förmedla upplevelsen till honom. Men att det var något som hände ”på riktigt” kunde han inte tro som läkare.

Mirakulöst nog vaknar Eben Alexander upp ur sin koma och har kunnat komma tillbaka till ett normalt liv. Något läkarna inte trodde skulle vara möjligt. Med sig har han sin unika upplevelse. Och han ser det som sin mission att berätta och dela med sig av upplevelsen till andra, särskilt andra läkare och vetenskapsmän. Budskapet är att vi är mer än våra fysiska kroppar.

Detta är helt klart en gripande berättelse, inte minst hur livet ställs på ända från en dag till en annan för hans fru, söner, släkt och vänner. Själv är han ju bortkopplad i sitt djupa koma-tillstånd, men runt omkring honom förbereder sig nära och kära på hans bortgång. Hur man vill läsa hans erfarenheter av färden i det han kallar andra dimensioner av tillvaron är upp till var och efter tro och övertygelse.

/ Carina

fredag 21 november 2014

De små prinsarna...

… är verkligen inte vilka små prinsar som helst, som Conor Grennan berättar om i sin biografi med undertiteln – en mans kamp för att hjälpa Nepals förlorade barn tillbaka hem. Det är en helt fantastisk historia om föräldralösa barn, den mest hjärtevärmande historia man bara kan tänka sig, som serveras – det är bara att sluka; jag sträckläser i ett rasande tempo, vill bara få veta hur det går, hela, hela tiden. Och det som berättas är historien om hur den ca 30-årige amerikanen bryter upp från sitt inrutade liv i Europa, för att ge sig ut på en jordenruntresa på ett år. Som ska inledas med 3 månaders volontärarbete på ett barnhem i Nepal. Men barn har han ingen erfarenhet av, inte heller fattigdomen i Asien. Men det blir en vistelse som sätter oerhört djupa spår, och hans förbehållslösa kärlek till de här små föräldralösa prinsarna på barnhemmet Små prinsar, kommer att förändra hans liv fullständigt. För vad han fått klart för sig under den här tiden är att barnen inte alls är föräldralösa, utan föremål för en fruktansvärt cynisk människohandel. De oerhört fattiga föräldrarna i de avlägsnaste av trakter har helt enkelt betalat stora belopp för att deras barn ska räddas undan det maoistiska kriget mot kungen - i tron att barnen skulle få en bättre framtid, med utbildning och näringsrik mat, i Katmandu. Istället har de sålts vidare som slavar eller tjänstefolk, eller helt enkelt dumpats på gatan. Och somliga har alltså lyckats bli omhändertagna av olika organisationer, och framlever sina liv på barnhem istället.

När Conor ska resa vidare lovar han både sig själv och barnen att han ska återvända, vilket han också gör något år senare. Men då har han också lyckats starta upp en verksamhet, som ska utmynna i ett eget barnhem, men framför allt ska han göra sitt yttersta för att försöka hitta de små prinsarnas familjer. Vilket blir ett fullständigt makalöst äventyr i sig, med livet som insats; veckolånga vandringar på de vackraste av platser – världens tak, under Himalayas svindlande höjder.

Det här är en bok som gör mig både varm och lycklig inombords, både över beviset på - i alla fall somliga - människors inneboende godhet, men också över de helt galet underbara små barnen.
Så olika lottade vi ändå är - och hur olika vi hanterar detta. Grennans berättelse gör skillnad, sådana här dokumentationer är viktiga för vidare hjälp till utsatta. Men även om det är en dokumentation i första hand, så är det också en oerhört välskriven och skickligt berättad sådan. Som verkligen förtjänar att läsas av många!

/Tuija

torsdag 20 november 2014

Straff av Paula Polanski

Håkan Nesser har gett röst åt pseudonymen Paula Polanskis debutroman ”Straff”. Romanen gränsar till att vara en pusseldeckare, men väljer själv att klassa sig som ”en tät och gåtfull thriller”. Författaren Max Schmeling, vår huvudkaraktär, får ett mystiskt brev från en avlägsen bekant. De har inte haft någon kontakt sedan barndomstiden och nu ber avsändaren om en tjänst av Max. En tjänst som Max tveksamt nästlas in i. Barndomsvännen, även kallad Tibor Schittowski, har skrivit ner sin livshistoria som han ber Max läsa igenom där det mot slutet kommer att uppdagas vad för typ av tjänst Tibor vill ha hjälp med. Tibors berättelse bjuder på en saftig läsning för Max, som hela tiden slåss mot att inte ryckas med i Tibors privata anekdoter. För varför ska han hjälpa en man som han knappt känner? Vad har han för förpliktelser gentemot Tibor Schittowski?

Tibor levde som ung i Barcelona där han förälskade sig i den vackra Kristiana Henkel, en kvinna från Tibors och Max hemstad som även Max haft en intim relation med. Problemet är att Kristiania är gift med den våldsamme affärsmannen Carlos Fuentes som hon inte vågar lämna… När Kristiania blir gravid med Tibor smider de fram en plan om det perfekta mordet på Carlos. Men det hela går inte alls som planerat, Tibors liv förändras drastiskt och nu behöver han Max hjälp för att komma i kontakt med sitt förlorade barn.

Max har nog med sina egna problem då han brottas med gamla uppbrott och ex-fruar som han fortfarande bearbetar hos en psykolog… Samtidigt dras han till fallet då hans gamla flamma Kristiania är inblandad, högst ovetandes om vilka konsekvenser detta kommer att ha för hans liv…

En minst sagt klurig och smart skriven thriller som lurar läsaren ända till slutet… Frågan är vem som döljer sig bakom pseudonymen Paula Polanski? Vissa spekulerar att det är Nesser i egen hög person…

/Sara

tisdag 18 november 2014

En mörk och förvriden flod av Sharon Bolton


Jag läser inte så mycket deckare, jag dras i regel mer mot skräckhistorier. Jag är en av dem som släcker ned än mer i rummet, för att locka ut monstren i garderoben så att jag kan ta mig en ordentlig titt. Desto mörkare böcker, desto bättre alltså!
Med det sagt så har Sharon Boltons deckarserie om Lacey Flint ändå passat mig utmärkt. Det är smutsiga miljöer, trasiga huvudpersoner och ond bråd död. Första boken i serien kom för några år sedan, den i mitt tycke helt briljanta Nu ser du mig. En otroligt spännande historia som jag sträckläste. Efter det så har Bolton skrivit två böcker till om Lacey Flint, och nu kommer den fjärde delen; En mörk och förvriden flod. Jag har tyckt att böckerna tappat lite fart efter den rafflande inledningen, men nu är Bolton tillbaka med besked! För att hänga med i historien och det som har hänt Flint, så tror jag att det är en fördel att ha läst de andra delarna i ordning.

När vi nu återser Lacey Flint så har hon lämnat sitt arbete vid The Metropolitan Police, ärren hon bär inom sig är för djupa, så nu har Lacey tagit anställning vid Londons flodpolis och bosatt sig på en husbåt med förhoppningar om en lugnare tillvaro. I sitt hjärta bär hon med sig Mark Joesbury, mannen hon älskar men aldrig kan vara med. En man som dessutom försvunnit från jordens yta och oron för vad som hänt honom tär på Lacey.

Men den lugna tillvaro hon har tänkt sig får ett slut, redan innan den börjat. En morgon när Lacey simmar i Themsen, vilket för övrigt är en aktivitet med livet som insats, hittar hon ett kvinnolik. Trots att Lacey har lämnat kriminalpolisen bakom sig, så kan hon inte låta bli att börja nysta i fallet. Vem är kvinnan i floden? Och lämnades inte liket misstänkt nära Laceys husbåt? Är det någon som vill att Lacey Flint ska bli indragen? Och vem är det som simmar runt hennes båt på nätterna?

Jag tycker om Lacey Flint, hon har sina djupa sår och sina trauman, men hon har ändå stor integritet
och ett driv som jag tycker utvecklar karaktären. Dock så känner jag nu henne ganska väl. Det Bolton då gör i En mörk och förvriden flod är att hon låter andra personer ta plats, människor som mest figurerat i bakgrunden i de första böckerna. På så sätt så fortsätter jag att intressera mig för Lacey och hur det ska gå för henne, utan att tröttna. Kapitlen är korta och skiftar från en person till en annan, vilket gör att jag tänker: Äsch, bara ett kapitel till! Poff, så försvann halva natten.

Och det är en mörk och förvriden flod vi får lära känna, Themsen rinner som ett varigt sår genom staden och genom historien. Floden håller hårt i sina hemligheter, tills plötsligt allt flyter upp till ytan. Under bokens gång så tar floden en roll som antingen fiende eller vän, och med hjärtat i halsgropen undrar jag hela tiden vad vattnet ska ta mig, och Lacey Flint.
En mörk och förvriden flod är en deckare fylld med mörker och våld. Det är då ingen mysdeckare, om vi säger så. Men jag tycker mycket om den, och jag längtar redan efter mer!

/ Malin

måndag 17 november 2014

Elly Griffiths: The outcast dead

Detta blir den sjätte boken om rättsarkeologen Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson. Ruth har hittat en benrester efter en kvinna vid en utgrävning vid slottet i Norwich. Ruth är övertygad om att det är lämningar efter en kvinna som kallades ”Mother Hook”. Kvinnan hängdes år 1867 anklagad för att ha mördat fem små barn som hon hade vårdnaden om. Detta är upptakten till historien som utvecklas till en berättelse om små barn och deras mödrar. Harry Nelson utreder samtidigt ett fall där en åtta månaders baby har dött under misstänkta omständigheter. Barnets mor anklagas för att ha mördat barnet. Ruth dras in en våg av nya och spännande händelser med anledning av fyndet av ”Mother Hook”. Ett tv-bolag är intresserade av att göra en dokumentär om utgrävningen och historien kring ”Mother Hook”. Ruths chef på universitetet går i spinn över utsikterna att medverka i tv. Så tv-inspelning blir det och Ruth träffar nya och intressanta människor i tv-teamet. Speciellt en amerikan. En ny kärlek på gång för Ruth kanske?

Så händer det värsta, ett barn rapporteras som saknat.

Böckerna om Ruth Galloway är trivsamma mycket på grund av Elly Griffiths sätt att skildra alla inbördes relationer och bygga upp trovärdiga karaktärer.

The Outcast dead heter De utstötta i svensk översättning.

/ Carina

fredag 14 november 2014

Filmnyhet: The Selfish Giant



The Selfish Giant är en brittisk film som utspelas i Bradford, en stad i norra England. I filmens centrum står två trettonåriga pojkar, Arbor och Swifty. De lever båda i dysfunktionella, fattiga familjer och blir utsatta för glåpord och mobbing från andra elever i skolan. Arbor och Swifty utgör på flera sätt varandras motpoler: Arbor är impulsiv, har stora koncentrationssvårigheter och blir lätt arg medan Swifty är lugn och omhändertagande. Mellan Arbor och Swifty finns en varm och stark vänskap. För att tjäna in pengar till sina skuldsatta familjer börjar Arbor och Swifty samla skrot till skrotsamlaren Kitten. Han är en skrupelfri, våldsam man som inte skyr några medel för att hålla sin verksamhet igång. Arbetet visar sig snart bli farligt för Arbor och Swifty, men det är för sent att dra sig ur...

The Selfish Giant är en oerhört stark och gripande film. Regissören Clio Barnard är från början dokumentärfilmare och detta märks till viss del. Vi får följa pojkarnas vardag och den bistra verklighet de lever i på nära håll. Filmens titel kommer från en saga av Oscar Wilde, Den själviska jätten, som handlar om en jätte som stänger ute barn från sin vackra trädgård eftersom han vill ha den för sig själv. Då förbannas trädgården med evig vinter ända tills jätten inser sitt stora misstag och släpper in barnen i sin trädgård igen. Denna saga finns med som ett ständigt eko genom filmens gång.

Några av städerna i norra England räknas till de fattigaste områdena i EU och det är omöjligt att missa samhällskritiken som förs fram av filmen. Detta tillsammans med det vackra bildspråket och de fantastiska skådespelarna Conner Chapman och Shaun Thomas som Arbor och Swifty gör The Selfish Giant till en av de bästa och mest gripande filmer jag har sett i år.

/Maja

torsdag 13 november 2014

Ondskans spår av Mats Ahlstedt

Den tredje, helt fristående, deckaren med f.d. fängelseprästen Johannes som huvudkaraktär, som dessutom lär vara den sista. Och det kan nog bli bra, det, för jag upplever nog att Ahlstedts Göteborgsdeckare som han skrev tidigare, var bättre på något diffust sätt – jag vet inte om det är, det ibland, en smula naiva uttryckssättet jag stör mig på, som jag inte kan påminna mig ha reagerat alls på, förut. Men själva historierna är det inget fel på, de är skickligt uppbyggda, har många trådar som lyckas bli snyggt ihopknutna på slutet – även om man som läsare länge, länge har svårt att se kopplingarna mellan olika mysterier. Som även denna gång.

För här tar sig Johannes an uppgiften som en kvinnlig bekant ber honom om – att försöka luska reda på vad som hänt hennes dotter, som försvann spårlöst för tolv år sedan. Flickan gick bokstavligen upp i rök efter ett restaurangbesök, och har blivit ett nedlagt fall, men mamman vill få ett avslut. Men någon får oförklarligt veta att han börjat rota i fallet, och tipsar honom, märkligt nog, om var hon ligger nedgrävd. Men den som faktiskt ligger nedgrävd är inte alls flickan utan en underhuggare till ”Juggemaffian” , som dessutom var den servitör som meddelade flickan på restaurangen om att hon behövde skynda hem till sin sjuka mamma. Ja, var finns kopplingarna..? Det blir Sören Högströms, men framför allt Fatima Wallinders stora huvudbry, när maffiahistorien bara växer och växer, och det dessutom visar sig att Fatimas fästmans tvillingbror är en internationellt efterlyst krigsförbrytare från Balkan, som tycks vara högsta hönset i hela historien och dessutom är i Sverige, på jakt efter sin bror?

Mycket spännande läsning, som manar till sträckläsning. Kanske lite extra för mig, eftersom varenda buske känns bekant från mina barndomstrakter…

/Tuija

tisdag 11 november 2014

The Paying Guests av Sarah Waters


Jag fullkomligt slukade den senaste boken av Sarah Waters, Främlingen i huset, som kom för några år sedan. Det var nästan så att jag villade bort mig i de miljöer som författaren beskrev, det var som att jag själv smög omkring där i det stora ödsliga huset. Sen fanns det ett rätt så tydligt spökinslag, vilket jag är barnsligt svag för!
Dock är Waters nya bok, The Paying Guests, något helt annat! Även om de mustiga miljöbeskrivningarna känns igen. Boken utspelar sig i London 1922, en stad mellan två krig, en fattig och överbefolkad stad. På gatorna driver före detta soldater omkring, soldater med fysiska och psykiska sår, män som har svårt att hitta arbete. Det är kärva tider, helt enkelt!

Kärvt är det även för Frances Wray och hennes mor Mrs Wray. De bor i ett vackert, stort hus i det fina kvarteret Champion Hill. Pengarna är på väg att ta slut, hemhjälpen har fått lov att gå och Frances skurar själv golven och försöker få mjölken att räcka till. Det finns ingen utväg, de måste annonsera om inneboende till övervåningen för att ha råd att behålla huset.
In på scenen stiger då herrskapet Barber, Lilian och Leonard, ett ungt modernt par. Snart fylls övervåningen i den annars tysta och mörka villan med skratt, musik och rökelse. Lilian och Frances blir oväntat vänner, en vänskap som snart får konsekvenser för hela hushållet. Och berättelsen vrids upp, till en mörk och hotfull historia.

 The Paying Guests är till en början en långsam läsning, och boken är en ren njutning att läsa på engelska. Som jag nämnde innan så är författarens miljöbeskrivningar riktigt fina. Snart vandrar jag runt i huset på Champions Hill, rättar till en spetsduk som hamnat på sned, eller nyper av skott i den lummiga trädgården. Som läsare blir jag lätt invaggad i ett falskt lugn, att allt är som det ska. För att på nästa sida slungas in i något helt annat.

 Det är svårt att definiera boken, men ett relationsdrama med thrillerinslag om jag nu ska sätta en etikett. Jag tyckte mycket om The Paying Guests, den lever kvar i mitt minne, framförallt den just lugna känslan av en dimmig trädgård med trötta humlor blandat med en stickande känsla av olust inför att det kanske kommer att gå illa. Och när jag lägger ifrån mig boken, så har jag hungrat mig igenom de 564 sidorna, och jag är helt uppskruvad.

/ Malin

måndag 10 november 2014

Möte med Modiano

”En cirkus drar förbi” utkom 1993, och är kanske inte den mest kända titeln av årets Nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano. Den utspelar sig i Paris under tidigt 60-tal, och handlar om 18-årige Jean, som en dag kallas till polisförhör, på ganska vaga grunder. När han kommer ut från polisen möter han en ung kvinna som är på väg in. Han blir helt fängslad av hennes uppenbarelse och bestämmer sig för att vänta på henne tills hon kommer ut igen. De inleder då ett samtal och det visar sig att kvinnan inte heller vet varför hon blev förhörd av polisen. Hon är dessutom i en svår situation då hon måste lämna den bostad hon hyr hastigt, och inte har någonstans att ta vägen för natten. Jean erbjuder sitt eget hem som tillfälligt uppehälle och tillsammans beger de sig dit kånkande på kvinnans väldigt tunga väska. Jean och hans mystiska väninna befinner sig båda i en tid av uppbrott, då han snart måste lämna den våning han hittills betraktat som sitt hem, men som ägs av hans far, som efter ett långt och hårt liv beslutat dra sig tillbaka till Schweiz och sälja bostaden i Paris. Tillsammans gör det unga paret upp planer för framtiden trots att de så nyligen träffats. Men Jean blir snart varse att kvinnan han just mött har bekanta och hemligheter som kan försvåra deras gemensamma framtid...

Boken är ganska snabbläst med sina ca 140 sidor, och det är faktiskt en viss känsla med böcker man kan läsa ut "i en sittning". Det blir mer som att läsa en lång novell - eller en kort roman - man ser berättelsen mer som en helhet. Språkligt utmärker den sig inte särskilt, vilket förvånade mig lite, som aldrig tidigare läst något av Modiano (och kanske hade förutfattade meningar om Svenska Akademiens grunder för utmärkelsen). Dock framkommer Modianos kvaliteter som skildrare av hemstaden Paris med all önskvärd tydlighet. Man upplever sig stå bredvid Jean på Gare de Lyon när han vinkar av sin far vid tåget. Mötena mellan de olika karaktärerna blir också mycket intensiva och dialogerna är fulla av underförstådd mening i Modianos berättelse.

Utan att ha läst något mer av Patrick Modiano, vågar jag mig på chansningen att "En cirkus drar förbi" är ett ganska typiskt verk av författaren, och ett bra val om man vill lära känna både hans miljöer och hans berättarstil.

/Åsa

fredag 7 november 2014

Kunskapens frukt av Liv Strömquist


Äntligen är tre års väntan över... Sedan "Ja till Liv" ges nu Liv Strömquists efterlängtade seriealbum "Kunskapens frukt" ut. Och om man som jag får Liv-abstinens mellan varven så figurerar hon i två poddar, dels Lilla Drevet, en podcast innehållandes politisk satir som ges ut av Aftonbladet Kultur samt En varg söker sin podd som Liv driver tillsammans med författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli i samarbete med Expressen Kultur.

Serieboken sätter det kvinnliga könsorganet i centrum. Liv ger oss en historisk överblick över vulvan. Här möter vi till exempel flertalet (idiotiska) män som intresserat sig för det kvinnliga könsorganets delar (i en alldeles för hög grad), menstrationens betydelse samt kvinnlig onani som i de flesta fall kopplats till något smutsigt, fult och mindre värt. Ett exempel ur boken är den diskussion som förekom angående huruvida Drottning Kristina egentligen var kvinna eller ej då hon besatt så många manliga egenskaper. Hennes färdigheter inom matematik, astronomi och filosofi samt att hon sällan kammade sig eller bar smycken gav upphov till spekulationer och drev så småningom en grupp forskare och präster till en öppning av hennes grav (!) 1965, där man inte kunde konstatera någonting nytt på grund av hennes alltför förmultnade kropp... Ett skräckexempel där frågan om könets betydelse gått alldeles för långt.

Strömquist pekar på den okunskap som historiskt sett alltid funnits kring kvinnans kön såsom bibliska texter som fördömer menstruationen och biologiböcker som används i dagens undervisning och innehåller felaktiga uppgifter om klitorisens storlek och funktion samt ger oss en bild av det kvinnliga könet som en konstruktion efter mannen, där vulvans enda syfte är komplettera det manliga könsorganet. Men det framhålls även att vulvan till viss del dykats, mystifierats och avbildats på flertalet religiösa platser runt om i världen.

Kunskapens frukt är fruktansvärt rolig läsning, likt allt Liv tidigare skrivit, men även skakande om kvinnors komplex över vulvans utseende och mens som något skambelagt. Liv knäpper i vanlig ordning dessa förkastliga åsikter och maktstrukturer på näsan och ger oss en portion vett och sans. Nu håller jag bara tummarna för att boken ska ingå i grundskolans biologiundervisning. En bok som varje människa bör läsa. Heja Liv!

/Sara

onsdag 5 november 2014

"The Windup Girl" av Paolo Bacigalupi

Klimatkris, överbefolkning, ekologisk kollaps, terrorattentat, spridning av sjukdomar utanför vår kontroll, ohållbar konsumtion av jordens resurser. Vad innebär dagens eskalerande kriser för morgondagen? Olika kriser tas upp i olika science fiction-berättelser. Huvudfokus för "The Windup Girl", en prisbelönt debutroman av amerikanen Paolo Bacigalupi, är – likt alla stora berättelser – dess karaktärer. Men det som prövar karaktärerna och tar fram det bästa och det sämsta ur dem är deras omvärld, tiden de lever i. Det är berättelsens värld som ramar in handlingen och driver den framåt, och i framtidsvärlden vi får uppleva i "The Windup Girl" har dagens mest kritiska kriser drivits till sin spets.

Bacigalupi har förlagt handlingen i framtidsskildringen "The Windup Girl" till en värld som påminner om vår, kanske för att få oss att se att små saker vi gör idag – vare sig det är uppoffringar eller egocentrism – har enorma konsekvenser i en inte alltför avlägsen morgondag. I boken har vår generations stora misslyckande med att minska utsläpp av växthusgaser straffat den framtida generation som får ärva en brusten värld, tom på vild natur, överfull av själsdöda människor. De som är mest vid liv och fortfarande känner hopp är ironiskt nog artificiellt konstuerade människor, genetiskt modifierade för att vara slavar till ett elitiskt maktskikt. Det är en kamp för dessa människor att bryta sig fria från ett av människor skapat öde. De är inte bara slavar till sin omgivning utan även till sina gener som ger dem en benägenhet att vara undergivna sina skapare. De är oftast designade för tungt kroppsarbete, men även designade sexslavar existerar. I många av jordens länder är konstgjorda människor vanliga, men i Thailand, där romanen utspelas, är genmanipulation tabú. Bokens huvudperson, Emiko, som designats att vara en underdåning tjänarinna, måste gömma sig. Emiko har skapats för att vara vacker och då hennes porer är mikroskopiska kan hon lätt överhettas. I Thailand kan hon inte vistas utomhus i dagsljus. Ute i det öppna finns dessutom fördomsfulla människor som hatar hennes konstgjorda släkte. Boken handlar om flera andra personer och konflikter uppstår mellan mäktiga personer som är lojala till såväl statsapparater som storföretag. Men det är Emiko som är intressantast. Fastän det var länge sedan jag läste den här boken har jag ett starkt minne av henne. Hon är en kluven karaktär, ambivalent till sig själv och osäker på om hennes känslor är äkta eller konstgjorda. Detta öppnar upp för frågor om fri vilja och hur mycket någon människa under mänsklighetens historia någonsin varit helt fri, i sken av att vi alla ofta styrs av våra gener som driver oss att överleva och reproducera för att föra generna vidare till nästa generation.

/Johan

måndag 3 november 2014

Missa inte deckarkväll i Bokstugan!

Ikväll får Café Bokstugan riktigt fint besök av Kerstin Bergman, docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, forskare och författare till flera böcker om deckaren som litterär genre. Hon är också ledamot av Svenska Deckarakademin, som varje år delar ut priser till deckare som utmärkt sig i olika klasser.

Hos oss kommer hon främst att tala om pusseldeckaren som genre, med anledning av att en av dess främsta företrädare i Sverige skulle ha fyllt 100 i år, nämligen Maria Lang. Lotta, Sara och jag har grävt djupt i bibblans magasin och tipsar om våra favoriter bland alla Langs pusseldeckare!
 
Som vanligt träffas vi i stadsbibliotekets hörsal kl.18. Systrarna Lindqvists café & surdegsbageri serverar fika för liten slant, och kvällen avslutas med bokutlottning.
 
Varmt välkomna!
 
/Åsa

fredag 31 oktober 2014

"Norrut åker man för att dö" av Ida Linde

Jag har lyssnat mycket på låtarna på Bruce Springsteens Nebraska (finns som CD på Stadsbiblioteket för övrigt). Det har Ida Linde också gjort berättade hon i en kort intervju jag såg med henne.
I intervjun säger hon också att en sak som hon och Springsteen har gemensamt i sina berättelser är att ekonomiska omständigheter ibland skrivs som en sorts förklaringar till de dåliga saker som händer.

Norrut åker man för att dö är en tung historia eller egentligen många tunga historier. De olika historierna sammanbinds av inledningens händelser.

I bokens filmiska inledningskapitel mördar Ben och Sara många oskyldiga människor! I slutet av boken kastas vi långt bakåt i tiden när Benjamins släktingar förlorade sin skog, eller i alla fall de pengar som den genererade, under konstiga omständigheter.

”Detta oändliga land skulle avbefolkas medan de i Stockholm skulle fortsätta bullra på som de gjorde. Kanske Elof var den sista som skulle bli kvar. Han hade överlevt difteri och depression men var osäker om han skulle överleva ilskan... Och där började oväntat den tredje tideräkningen i Elofs liv. Inte av hat, inte först och främst av kärlek, utan av nödvändighet.”

Det är mörker, ilska och hopplöshet. Ibland i snåriga avsnitt, men det är vackert skrivet ändå! Jag kan inte förklara det på något annat sätt och jag rekommenderar dig att läsa boken.

Boken har fått många fina recensioner i dagspressen.

/Lotta

torsdag 30 oktober 2014

Filmklassiker: Arsenik och gamla spetsar


I år är det 110 år sedan skådespelaren Cary Grant (1904-1986) föddes. Han var en av sin tids största filmstjärnor och spelade huvudrollen i ett flertal av Alfred Hitchcocks filmer, bland annat Ta fast tjuven! (1955) och I sista minuten (1959). Han blev även berömd för sin komiska timing och kan ses i många komedier från 1930-talet och framåt. En av dessa är Arsenik och gamla spetsar från 1944. Filmen är baserad på en pjäs och handlingen är en absurd historia. Två till synes snälla, ordentliga gamla damer har tagit på sig som sin uppgift att förgifta ensamma, äldre herrar med arsenik för att hjälpa dem ut ur sin ensamhet och sitt lidande. Genom en olycklig slump upptäcker deras brorson (Cary Grant) vad fastrarna håller på med. Han måste försöka hålla det hemligt för sin fästmö (Priscilla Lane), och senare även polisen, och detta leder till en mängd märkliga och lustiga situationer.

Hur tramsig handlingen än låter så är Arsenik och gamla spetsar en mycket rolig, kvick och smart komedi. Cary Grant får utlopp för hela sin komiska talang och de två gamla damerna (Josephine Hull och Jean Adair) balanserar perfekt på gränsen mellan godhet och galenskap. Filmen är regisserad av Frank Capra, en av Hollywoods största regissörer. Han är kanske mest känd för den klassiska julfilmen Livet är underbart (1946) med James Stewart i huvudrollen, men Arsenik och gamla spetsar räknas också till ett av Capras mästerverk. Jag har sett filmen flera gånger och tycker att den är lika hysteriskt rolig varje gång. Passar perfekt som verklighetsflykt en mulen höstkväll. Den utspelas dessutom på Halloween!

Arsenik och gamla spetsar finns att låna på stadsbiblioteket.

/Maja

tisdag 28 oktober 2014

Magisk oktoberläsning


Jag har sett fram emot denna boken länge, misstänkt att den skulle vara perfekt för mig, och väntat in det rätta tillfället att försjunka i den. Det rätta tillfället kom en kompledig fredag, då jag och Ray Bradburys Oktoberfolket tillbringade en ostörd förmiddag tillsammans. Det var den 24 oktober, och händelserna i boken utspelar sig just kring detta datum, så ni kan tänka er att jag var nöjd med timingen!
 
"Och är det kring den tjugonde oktober då allt luktar rök och himlen står brandgul och grå i skymningen, så känns det som om halloween aldrig skulle komma med sin ström av kvastar och sitt mjuka lakansfladder runt knutarna.
Men ett egendomligt, otyglat, mörkt, långt år kom halloween tidigt.
Ett år kom halloween den tjugufjärde oktober, tre timmar efter midnatt."

Så här låter det i prologen och redan där är jag ohjälpligt fast.
Vi befinner oss i en småstad i Illinois i oktober månad. Dit anländer en åskledarförsäljare, som varnar för att något är på väg att drabba staden. Han träffar på två trettonåriga pojkar vid namn Will Halloway och Jim Nightshade. Will är född en minut före midnatt den trettionde oktober och Jim är född en minut efter midnatt. Will är blond, gladlynt och oskuldsfull. Jim är mörkhårig, rastlös och verkar liksom dras som en magnet till det som är mörkt och farligt.

Så kommer cirkusen en natt, tre timmar efter midnatt, förebådad av doften av lakrits och sockervadd, transporterad av ett gammalt ånglok med en orgel som spelar någon underlig variant av kyrkomusik. Och det är inte vilken cirkus som helst... Something wicked this way comes är bokens originaltitel och den är verkligen talande för hela stämningen i boken.

Det är mörkt, magiskt, otäckt och vackert. Den klassiska kampen mellan det onda och det goda, mellan människors högsta önskan och de konsekvenser dessa kan föra med sig, tidlösa ämnen som här gestaltas i en närmast sagolik ton som får mig att tänka på Neil Gaimans böcker och på Mark Helprins fantastiska Vintersaga. Boken har också filmatiserats av Disney på 80-talet, filmen blev något av en flopp men det ryktas att en ny filmatisering är på gång.

/Helen

fredag 24 oktober 2014

Det finns ingenting att vara rädd för

...är en duktig debutants historia, delvis baserad på egna upplevelser, och det är Johan Heltne som har skrivit den. Huvudsakligen handlar den om två ungdomar och deras väldigt förbjudna kärlek – och det är Livets Ord i Uppsala, som är sammanhanget runtomkring. Den utspelar sig under tidigt nittiotal, och sjuttonårige Jonatan går i församlingens gymnasium. Han är en kille som ställer väldigt höga krav på sig – i fotbollen, skolan, församlingen – i alla sammanhang - och lever upp till dem. Nina däremot, är en till stan, och församlingens gymnasium, nyinflyttad tjej, som har levt ett betydligt mer vanligt tonårsliv i Göteborg tidigare, och som nog inte fullt ut förstår de stränga rättesnören Livets Ord lägger på dem att leva efter.

För Jonatans del är det inte bara attraktionen till Nina som stör hans vardag, det är också väldigt häftiga krampanfall som han får i tid och otid, och som blir allt värre, och som läkarna inte hittar någon förklaring till. Epilepsi har han tydligen inte, ändå medicineras han, ligger inlagd på sjukhus, och träffar en psykolog, som indirekt menar, liksom läkarna, att det är Livets Ord och den stress och press han utsätts för där, som orsakar anfallen. Vilket gör Jonatan oerhört förbittrad och förbannad.

Jonatan och Nina blir ändå ett par, även om Jonatan ända ner på cellnivå vet att det är fel av honom att bli attraherad av en tjej, och bejaka det. Han vet att ungdomar inte får ha kärleksrelationer, de t.o.m. skriver under ett kontrakt när de börjar skolan, där detta bl. a. ingår. Han vet att om någon, vem som helst, ser dem, så kommer det att rapporteras uppåt. Alla brott mot församlingens regler straffas hårt, och bygger på angiveri, förstås. Och Nina tycks inte fullt ut förstå vilken omöjligt sits hon försätter Jonatan i, när hon lockar med honom på olika förbjudna saker. Dels lever han med den oerhörda skammen och skuldkänslorna kring både sin egen pockande sexualitet - och andras nakenhet, samtidigt som han ändå, motvilligt, låter sig förföras av sin åtrå och av Nina.

Som utomstående kan jag, som läsare, mycket väl tänka mig att hans enorma ambivalens kring de här sakerna mycket väl kan utlösa både det ena och det andra. Och detta i kombination med hans inre tvivel kring varför han inte blir helad, av Guds ord, som ju pastorn säger att han ska bli, eftersom hans tro är så stark. Den tvivlar han ju inte på, men emellanåt sitt förstånd – han håller ju på att bli tokig, stackarn.

Och det är just detta som är så hemskt. Med sekter - totalitärt, och auktoritärt styrda, och deras väldigt obarmhärtiga syn på sjukdom. Men det värsta är ändå vad sekterna gör med människor. Hur de genom sin maktposition kan manipulera människor till nästan vad som helst. Styra dem genom rädsla. Och göra det i Jesu namn, dessutom. Och då var Jonatan ändå en oerhört stark och stabil kille från början.

Det är oerhört stark och viktig, känslomässig och tidlös läsning, och väldigt gripande skrivet.

/Tuija

torsdag 23 oktober 2014

Andningskonstnären av Per Odensten


Andningskonstnären handlar om Max, som i vuxen ålder befinner sig på Zürichs stadsakvarium i slutet på 60-talet för att färdigställa berättelsen om sitt liv, som i sin tur är romanens handling: Max är bara fyra år när hans mamma tar livet av sig, hans lillasyster Minna är endast tre månader gammal och mycket pekar på att det handlar om en förlossningsdepression. Deras storebror Aron är sex år och är den enda i syskonskaran som förstår vad som händer och sker. Deras mamma anförtror Aron hemligheten om att de alla är noshörningar som så småningom ska försvinna ut på savannen… Efter hennes död bygger därför Max och Aron en noshörning av skrot som de döper till Kaliafra och kring henne kretsar allt... Kaliafra blir deras nya trygghet.

Familjen bor i Karlskrona och har det gott ställt. Den frånvarande pappan äger sitt eget tryckeri och spenderar därför mestadels av tiden på arbetet. Tjänsteflickor kommer och går men det finns gott om släktingar som tar hand om syskonen... För att fly tid och rum håller Max andan, det sker en slags inre förflyttning som gör att han försvinner in i sagornas värld. Andningsuppehållen får Max att må bra, men han håller det för sig själv och gör det till sin egen hemlighet och talang. Han kallar sig själv för andningskonstnär och ägnar sig åt denna konst livet ut.

Vi följer sedan Max och Aron genom tonåren då Max börjar intressera sig för trolleri och tar kontakt med den danske illusionisten Cipolla för att arbeta som hans assistent under en period. Max vill samla på sig erfarenheter eftersom han har som ambition att en dag ha en varietéföreställning som andningskonstnär.

Mycket händer i Max liv under en kort tid, hans bror Aron försvinner spårlöst och misstänks gå i moderns fotspår, Max möter sin stora kärlek Åse i de småländska skogarna, men hela tiden pockar längtan om att en dag bli en andningskonstnär på inom honom… Han måste förverkliga sin dröm. Han reser till Hamburg och planerar att sätta upp en av de mest uppseendeväckande och farliga föreställningarna som man kan tänka sig… Nämligen att sjunka ner i en vattentank och hålla andan i mer nio minuter framför publik.

Romanen är en av de märkligaste men samtidigt största läsupplevelser som jag har haft... Andningskonsnären bjuder på gåtfull och mörk läsning med ett alldeles säreget språk av den Karlskronafödde författaren Per Odensten. En berättelse som dröjer sig kvar och lämnar en hel del frågor och funderingar hos läsaren.

/Sara