Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



torsdag 28 april 2016

Gästkatten av Takashi Hiraide

Hur långt måste man vandra innan man hittar sig själv? Inte särskilt långt! Ibland finns svaret i din egen bakgård. Det berättar den här fina romanen.
Den japanska författaren Takashi Hiraide har den stora förmågan att rama in livets små ögonblick. En trädgård och en liten katt, mer behövs inte.
Boken följer ett namnlöst par i trettioårsåldern. De är bägge två författare och arbetar hemifrån i ett litet hus som de hyr. Tillvaron tycks ha stagnerat och paret har till stor del slutat prata med varandra. Det finns en kylig, metalgrå distans mellan dem som får läsaren att fundera på vad som kan ha hänt. Paret säger att de inte vill ha några barn men kan det verkligen vara sant? Läsaren får inga svar. Tillvaron förändras dock när det dyker upp en liten söt katt i deras trädgård. Den nyfikna gästen återkommer dag efter dag och får snart namnet Lillan. Snart blir Lillan en naturlig del av parets hem och sakta får de något nytt att leva för. Man kan säga att paret finner en helt ny mening med tillvaron. Lillan är dock väldigt noga med att klargöra att den är gäst i deras hem. Det är inte deras katt. De får varken klappa eller ta upp den. Förhållandet till katten blir respektfullt distanserat men samtidigt starkt och nästan andligt. Mer ska inte avslöjas här för då förstör man boken, men Lillan kommer att påverka många av de val som paret gör.

Detta är minst sagt en charmig bok. Det finns också ett djup och ett allvar i boken. När jag började läsa så utgick jag ifrån att boken i princip skulle vara sorglös. En lättsam bok om en katt kan väl knappast beröra? Takashi Hiraide knäppte mig lite på näsan. Fy skäms för mina förutfattade meningar om katt-litteratur. Gästkatten är inte alls så lättsam. Det en fin blandning av både glädje och sorg. Den berättar om hur livet kan förändras och hur vi hanterar de förändringar som kanske aldrig blev av. Om inte annat så innehåller boken en jäkligt charmig katt. Det är ju inte kattskit ;)

/Henrik



fredag 22 april 2016

”Lasaros tårar”av Henrik Tord

Tord debuterade med deckartrillern "Kum", som utsågs till en av 2012 års bästa deckare av Svenska Dagbladet. Uppföljaren, den mycket fristående, andra delen ”Lasaros tårar”, av Svart Paradis-trilogin är minst lika stark, om inte starkare – den ger nästan magont att läsa! Det är mänskligt mörker på olika nivåer, mänskliga öden på olika plan och olika platser på jorden – men likväl samma mörker som omger människan, när hon inte kan styra sitt öde. Detta är en thriller som tangerar många olika genrer - här finns övernaturliga inslag, smärta och svärta, kärlek och hat, här finns det mesta. Och jag blir oerhört berörd, och ser verkligen fram emot den tredje, avslutande delen Laboon; Vågen som äter människor, som släpps nu i maj. Kan det bli starkare? Ja, handlar den om tsunamin – vilket titeln ger associationer till, så kan det kanske det. Fast på ett annat sätt. För hittills har Tord skrivit om mänsklig ondska i olika former, och jag hoppas han inte gräver fram sådant kring ett katastrofscenario. Men vad vet man – Tord kan det mesta!

Här berättar han i alla fall två parallellhistorier – en om Lorens i Avesta i nutid, och en om missionärsparet Erland och Ingbritt, på 70-talet i nordvästra Thailand. Lorens liv är ett riktigt sorgligt kapitel; han har sedan ungdomsåren levt ensam och utanför, och än i dag – medelålders – är han utstött och hånad av sina plågoandar från ungdomstiden. Men han har lyckats finna kärlek. På nätet. Thailändska Sunee kommer till honom, till Sverige – men hur kunde han i sin naivitet tro att han skulle komma undan blickarna, kommentarerna, skvallret.

I tillbakablickar får vi följa kärleken mellan det barnlösa missionärsparet Erland och Ingbritt – hon ledd av Guds röst och ljus, han tvivlaren som ser djävulens tecken överallt. I en otillgänglig glänta i Thailands djungel försöker de bygga upp sin egen missionsstation, och finner där en dag ett förvildat flickebarn, smutsigt och blodigt, bakbundet vid ett träd. Flickan är som ett vilddjur, men Ingbritt ser henne som Guds gåva eftersom de inga barn fick själva. Erland tvivlar och våndas, och söker barnets ursprung under många år, medan han alltmer kommer att tvivla på sig själv, sin gärning, såväl som deras hopplösa uppdrag i ett gudsförgätet hörn av världen.

I både Avesta och Thailand eskalerar våldet och ondskan, och på Tordskt manér korsas människoödenas vägar – förstås. Det är så oerhört tragiska öden som skildras, det finns så mycket sorg och smärta - men likväl kärlek och hopp. Dock finns här inte mycket utrymme för lyckliga lösningar – för det finns här tyvärr alltför mycket makaber fasa, för mycket mänsklig ondska. Men det är oerhört skickligt skildrat, lämnar ingen oberörd, och sätter djupa spår åtminstone hos mig.

/Tuija

torsdag 21 april 2016

Varje dag är en vårdskandal av Sebastian Lönnlöv

Skulle du våga bli gammal i dagens samhälle? Den usla vård som många äldre möter idag får mig otvivelaktigt att svara nej på frågan. Ständigt får vi läsa om hur de äldre behandlas illa och tidningarna slår ofta upp det med rubriken vårdskandal. Men om du nu trodde att dessa vårdskandaler hörde till ovanligheten så får du tänka om. Dessa skandaler sker nämligen varje dag i det tysta. De syns inte och hörs inte men de finns där. Författaren Sebastian Lönnlöv har sett verkligheten från insidan och kan vittna om den vanvård som de äldre utsätts för. Sebastian är inte bara författare utan har ett förflutet inom äldrevården. Som ung timvikarie kastas han in bland mediciner, blöjbyten och tunga lyft. Ett ansvar som han varken har kunskap eller utbildning för. Hans upplevelser blev stoff till denna bok. Det är en synnerligen mörk skildring. Rutinerna på boendet är helt ohållbara. Personalen förväntas vara på tre ställen samtidigt och varje dag när Sebastian går hem har han en gnagande känsla av att någon kommit till skada eller dött på grund av brister i rutinerna. Det hektiska schemat och den ständiga stressen skapar i sin tur en psykisk ohälsa. Personalen blir mer och mer avtrubbade och börjar behandla vårdtagarna som viljelösa ting. Sexuella trakasserier förekommer men precis som alla andra är Sebastian för feg för att säga ifrån. I ett särskilt otäckt kapitel blir en avliden kvinna ivägskickad och begravd trots att hon är nerbajsad. Hon är ju ändå död, menar den ansvarige handledaren.

Här finns dock inte bara elände utan även små stunder av ljus. När någon faktiskt hinner sätta sig ner och prata och lyssna på vad de gamla har att säga. En kort stund av den kommunikation som borde anses självklar. Sebastian har inga magiska lösningar på alla problem men han efterlyser en slags kontinuitet. Att träffa en och samma assistent skapar lugn och trygghet, vilket är precis vad många äldre behöver, särskilt vårdtagare med demens. Detta är en bok som förhoppningsvis kan öppna upp debatten. Vi behöver samtala kring hur vi skapar en bättre och värdigare äldrevård. Sebastian Lönnlöv har skrivit en av årets viktigaste böcker. Det vågar jag påstå trots att året bara har börjat.

/Henrik

tisdag 19 april 2016

Nödåret av Aki Ollikainen


Nödåret är en tunn liten roman, men sällan har jag läst något så tungt. Inte tungt som att texten är svår att ta sig igenom, utan för att innehållet är svartare än natten. Nödåret är en sorgesaga på blott 144 sidor. Men ack så bra, och ack så viktig! Ibland läser man de där berättelserna som får en att skruva sig som en mask på kroken, men samtidigt så måste man bara läsa klart, för man känner att det i meningarna ryms något så viktigt att det inte får undkomma.
Ollikainens historia utspelar sig under missväxtåren på 1860-talet i Finland, som resulterade i en desperat hungersnöd som tvingar människor från sina hem och på vandringar genom ett land i kris. Inget finns att äta, och de som redan är fattiga blir än mer utsatta. De färdas söderut, och även för människor i norra Sverige var verkligheten likadan. Över hundratusen människoliv släcktes i svältens grepp.
Bonden Juhani ger all mat till barnen och blir till slut liggande med snö som enda föda. Hans fru, Marja ser bara en utväg och får lämna sin man kvar för att ge sig iväg med de två barnen. Det blir en vandring i sträng vinter och med hungern i magarna som enda sällskap. Och snart inser Marja att de tre bara är en droppe i havet, för utanför varje hus, kyrka och fattighus står redan drivor med tiggande och avmagrade människor.
Det är eländigt. Men bokens bilder spiller över i vår tid, där vi ser människor driva över havet i flykt, på ständig jakt efter ett bättre och drägligare liv, och utanför våra affärer sitter människor och ber om pengar. Ali Ollikainens bok är en påminnelse om en tid vi trott vi lämnat bakom oss. Och till viss del har vi det, men ändå är mycket sig likt. Och under århundranden så har de människor som är längst ner på stegen allra svårast att ta sig upp.
Trots sitt tunga ämne, så är Nödåret vackert skriven i allt det mörka. Och i sista kapitlet anas ett försiktig litet hopp om att det kanske är bättre tider på väg. Och lika mycket som jag förfäras in i själen över Marja och hennes barns resa, lika mycket förundras jag i mitt hjärta över människors drivkraft.
Nödåret är en viktig bok som jag kommer att bära med mig under lång tid, och ett historiskt dokument vars vingslag drar en kall pust över min kind in i vårt moderna samhälle.

/ Malin

måndag 18 april 2016

"Hustrun" av Meg Wolitzer

I lördagens DN skriver Stina Otterberg om att många av litteraturhistoriens stora manliga författare varit gifta med kvinnor som haft en betydelsefull del i skrivandet. Om detta handlar också Meg Wolitzers roman "Hustrun" som gavs ut på engelska 2003, men först nu blivit översatt till svenska.

Joan Castleman är gift med Joe, framgångsrik amerikansk författare, som räknas som en av "de stora". Något Nobelpris har det ännu inte blivit, men han har just fått veta att han tilldelats det prestigefyllda Helsingfors-priset. När Joe och Joan är på väg till Finland och sitter på planet, inser hon plötsligt att hon måste lämna honom, hon står inte ut med att leva ihop med honom längre.

Joan ser tillbaka på sitt liv med Joe, från att de träffades på college - han var då lärare och hon student. Han berömde och uppmuntrade hennes skrivande, men när de blev ett par slutade hon skriva för att stötta honom i hans författarkarriär. Joe lämnade sin första fru för Joan, och detta beteende återkommer ständigt under hela deras relation, Joe är notoriskt otrogen men återvänder alltid till Joan.

Efter hand som deras liv tillsammans rullas upp i Joans huvud under besöket i Helsingfors, börjar hon revidera sin berättelse för läsaren, och det visar sig att allt inte är riktigt som det ser ut...

Detta kanske låter som en ganska ordinär relationsroman, av vilka vi fått oss till livs ganska många de senaste åren. Men på några punkter skiljer den sig från massan. Joan är en s.k. "opålitlig berättare", vi vet inte riktigt om vi kan lita på henne. Hon beskriver också sitt liv med den store författaren på ett både sakligt och självkritiskt sätt, och dessutom med mycket humor, hon är inte alls någon martyr i det avseendet. Berättelsen innehåller också en twist, som den uppmärksamme läsaren nog hade kunnat förutse. Kritiken består möjligen i att man känner sig lite snopen när boken är slut. Den handlar ju egentligen om en fråga som man hade önskat läsa betydligt mer om. Men resonemanget utvecklas däremot i Otterbergs artikel, som nämndes ovan, och rekommenderas för läsning!

/Åsa

fredag 15 april 2016

"Kum" av Henrik Tord

Varje förälders mardröm är att tappa bort sitt barn. Ett ögonblicks ouppmärksamhet och barnet är spårlöst borta. Det är en av flera mardrömmar som bildar navet i debutanten Henrik Tords thriller ”Kum”. Titeln är på khmer och skall uttydas ”oproportionerlig hämnd”. Handlingen utspelar sig på olika platser i Sydostasien och i centrum står två familjer, en kambodjansk och en svensk, vars våldsamma och djupt tragiska öden kommer att flätas samman.

Pappan i den svenska familjen, Mikael, har ett välavlönat jobb i Singapore. Han lever ett privilegierat liv med fru och två små barn: rymligt hus, swimmingpool, barnflicka och mängder av andra förmåner. Men äktenskapet går på tomgång. Mikael drömmer om att vara otrogen och är på god väg att vara just det när han får ett samtal som för alltid förändrar hans liv. Deras femåriga dotter har blivit kidnappad i ett köpcentrum. Ena sekunden var hon där, ett par meter från sin mamma, glatt fingrande på nya kläder till Barbiedockan. Nästa sekund är hon försvunnen.

Den kambodjanska familjen bor i norra delen av landet och sliter hårt för att få det att gå runt. De bor i ett litet skjul och har en eländig och uttorkad liten jordplätt som enda försörjningskälla. Därtill har de skulder till sin allt annat än sympatiske kusin för att han hjälpte till att täcka sjukvårdskostnaderna när elvaårige sonen i familjen, Rithisak, fick stora delar av ansiktet förstört av en landmina.

Kusinen lurar med Rithisak och hans storasyster till Phnom Penh för att betala av skulden. Där finns arbete till dem på fina lyxhotell påstås det, men vad som väntar är förnedring av värsta sorten.

Det är en oerhört stark historia som Henrik Tord har vävt ihop. Här finns mardrömsscenarior av flera olika slag, fattigdom, människohandel, barnprostitution, och hämnd – förstås. Det är fruktansvärt spännande, och synnerligen trovärdigt – Tord har själv bott i Singapore och kan skildra sitt Asien på ett ytterst äkta vis. Men det är också näst intill plågsam läsning, om ett ständigt aktuellt och viktigt ämne.

/Tuija

torsdag 14 april 2016

Stockholmsjävlar av Jan Bylund

Det finns ingenting som förenar oss så mycket som vårat hat för Stockholmare. Det menar Jan Bylund i sin nya bok "Stockholmsjävlar".
Boken är fullproppad med oneliners, små korta meningar som ringar in och driver med stockholmare. Det är en elak och humoristisk betraktelse över huvudstadens
märkliga livsvanor. Varför betalar man egentligen flera miljoner för en bostadsyta som är stor som en toalett? Varför säger man att man jobbar med "management-business-inquiry" när man egentligen är timavlönad telefonförsäljare?
Här skojas friskt med alla udda personligheter som du hittar i storstaden. Brats, hipsters, lattemammor, bloggerskor, förortsungar och stekare får sig en rejäl örfil. De normer som styr livet i storstaden får också stort utrymme. Pengar, status och trendkänslighet tycks alltid stå över värme, kärlek och medmänsklighet.

Men är det roligt? Ja det är det faktiskt. Bylund är duktig på att hitta en fin balans i sin dissekering av stockholmare. Han vet precis vad han skriver om. Jag bodde ett år i Stockholm och kan peka ut flera märkliga saker som Bylund tar med i sin bok. Det finns också en tydlig brasklapp i boken. Bylund menar att de värsta stockholmsjävlarna kanske inte är de som är födda i Stockholm utan snarare de lantisar som flyttat dit under de senaste åren. Desperat försöker lantisarna dölja sin bakgrund och vill leva som Carrie i "Sex and the city". Resultatet blir att vi anammar så många konstiga trender som möjligt och framstår som kompletta idioter. Hur vi än väljer att betrakta Stockholm så är det en märklig smältdegel av olika kulturer, ständigt i rörelse. Vi kommer nog alltid beundra vår huvudstad med skräckblandad förtjusning. Jag avslutar "in the words of Anna Kinberg Batra". "stockholmare är smartare än lantisar". Punkt!

/Henrik

måndag 11 april 2016

Nya och ännu nyare Novellixer!

Fyra gånger om året ger förlaget Novellix ut en ny kvartett små styckvisa noveller. Ofta finns ett tema som binder ihop dem, en tidsepok eller ett land, och ibland är det fyra noveller av samma författare. Den senaste kvartetten består av nyskrivna noveller från fyra samtida svenska författare. Av dessa har jag än så länge bara hunnit läsa Sara Stridsbergs "American hotel". Berättelsen är ett kompakt och klaustrofobiskt drama mellan tre personer; en kvinna och två bröder. Hon har levt med dem båda, periodvis samtidigt. Med den ena brodern får hon ett barn. Kanske är det början till slutet. "American hotel" har också blivit teater, och spelas just nu på stadsteatern i Stockholm, i regi av Ingela Olsson och med bland andra Shanti Roney och Liv Mjönes i rollerna.

Den 19 april kommer nästa kvartett Novellixer, och då blir det fyra noveller av Hjalmar Söderberg. Som alltid är omslagen jättesnygga och väcker habegär hos varje bokälskare. Söderberg använde sig ju ofta av det korta formatet i sina noveller och historietter, så det här kan nog bli riktigt bra!

På biblioteken i Karlskrona gillar vi idén med styckvisa noveller. Hos oss finns alla utgivna Novellixer att låna - både i pappersformat och som e-böcker!

/Åsa

torsdag 7 april 2016

Thugnotes av Sparky Sweets

Idag tänkte jag tipsa er om litteratur på nätet.
Gillar man att utforska konstiga Youtube-kanaler så kanske man stött på serien "Thugnotes".
Jag noterade att vår favoritbibliotekarie Jenny Lindh hade uppmärksammat detta i Dagens Nyheter och jag vill inte vara sämre. "Thugnotes" är kort sagt litteraturanalys på förorts-slang. Under varje avsnitt får vi följa med den sköna snubben Sparky Sweets när han sammanfattar och analyserar litterära klassiker. Han gör det komplett med guldkedjor och tunga hipphopp-referenser. Här finns allt från Dostojevskij, Shakespeare, Harper Lee och Jane Austen. En karaktär som Hamlet får plötsligt helt nytt liv när han beskrivs som "player", "homeboy" eller "my man". Det är galet underhållande att se gammal litteratur möta nya subkulturer. Thugnotes är ett hett tips till alla er lärare därute som kämpar med att få trötta tonåringar att börja läsa. Kicka igång ett avsnitt och låt gangstern Sparky visa hur fett coolt det kan vara att läsa böcker. En personlig favorit är hans analys av "Bröderna Karamazov. Missa inte den! (Länkar finns här under)

www.youtube.com/wisecrack
https://www.youtube.com/watch?v=cOyUBtJFJvk

/Henrik

tisdag 5 april 2016

Jag lät dig gå av Clare Mackintosh


Femårige Jakob är på väg hem från skolan en regntung eftermiddag tillsammans med sin mamma. Han håller henne med ett fast grepp i handen och pladdrar för fullt om dagens äventyr. Så är de två nästan precis hemma, det är bara över vägen sen är de inne i värmen. Jakob släpper mammans hand och rusar mot huset, ivrig för att komma in till te och mellanmål. Då händer det som inte får hända, en bil kommer från ingenstans och den kalla plåten träffar mjuk och varm människokropp. Bilen och dess förare smiter bort i regnet och kvar hörs en pojkes sista andetag och en mors förtvivlade skrik. Livet blir aldrig detsamma igen.
Smitningsolyckan hamnar på polisen Ray Stevens stökiga bord, där högarna med brottslighet svämmar över. Till sin hjälp har Ray ett väl sammansvetsat team där den unga och ambitiösa Kate ingår. Tillsammans lyfter de på varenda sten och letar i varje hörn efter förövaren. Men snart står utredningen stilla.
Jenna flyr Bristol, minnena är för smärtsamma och hennes vardag är fylld av svarta sargade sår. I Wales hittar hon en fristad, i ett litet slitet hus precis vid havet försöker hon hitta ett sätt att andas igen. Kanske att livet kan börja om igen, oavsett vad man har varit med om? Men det förflutna hinner som bekant alltid upp människan, hur ivrigt vi än springer mot andra hållet.
Om jag ska vara helt ärlig så tyckte jag nog att den första delen av den här boken var likt ungefär femhundra andra spänningsberättelser jag läst genom åren. Och jag retade nästan ihjäl mig på Ray Stevens. Ytterligare en manlig polis som dricker för mycket, jobbar för mycket och lämnar frun hemma dagarna i ända. Och så är han klassiskt ”olycklig” i sitt äktenskap och kan inte låta bli att snegla på unga och glada Kate. Vilken supertönt kände jag! Så verkar han rätt dålig på sitt jobb med får jag lov att säga, som den väldiga expert jag inte alls är.
Nåja. I mitten av boken ungefär så trillar vi in i del två. Och nu börjar det hända saker! Då följer vi Jenna i Wales, och helt plötsligt blir det här en väldigt spännande och intressant historia som håller mig vaken om nätterna. Det är en riktig kovändning Mackintosh har vävt in i sin bok, en twist som heter duga. Jag hade inte räknat ut att den var på väg, vilket alltid är fint som läsare, att få en omskakning så där när man rätt så självgott tror att man räknat ut hur det ligger till.
Jag lät dig gå är en bra bok, första delen är som en spänningsroman du läst många gånger förr men om du tröskar dig igenom det så finns det en oslipad pärla som väntar. Dessutom så är naturbilderna från undersköna Wales väldigt fina.
Kanske att jag bara har läst lite för mycket Paula Hawkins, Sharon Bolton och Gillian Flynn på sistone för att vara helt positiv i mitt omdöme? Med det sagt, andra halvan av boken täcker mer än väl upp för det jag tycker svajar i början. Fast Ray Stevens? Nä, inga fler sopiga gubbiga poliser på ett tag nu. Den skivan har vi spelat så många gånger att den repar sig på första låten.

/ Malin




måndag 4 april 2016

"Generation loss" av Elizabeth Hand

Boken har legat på min "att läsa-lista" hur länge som helst, efter tips från ett antal tillförlitliga bokbloggare. När jag nu äntligen tar mig an den, råkar det slumpa sig så att den samtidigt kommer ut på svenska för första gången, översatt av Linda Skugge och utgiven på hennes förlag Constant Reader.

Cassandra "Cass" Neary är fotograf, och en gång i tiden var hon en känd sådan. Hon dokumenterade punkscenens uppgång i New York, och blev även uppmärksammad för en fotobok med bilder på döda kroppar. Nu, 30 år senare, jobbar hon på lagret i bokhandeln Strand, och ingen är intresserad av hennes foton. Livet har farit illa fram med henne, men hon har heller inte varit så snäll mot sig själv. Hon missbrukar det mesta som går att missbruka; sprit, tabletter, sex. En gammal bekant från tidningsbranschen erbjuder henne ett jobb, att intervjua och fota en kvinnlig fotograf, Afrodite, som förr i tiden var en förebild för Cass. Numera lever hon på en isolerad ö utanför Maines kust.

Cass åker dit, totalt oförberedd på det karga landskapet, isoleringen och kylan hon möter. Det visar sig att Afrodite inte hört talas om eller godkänt någon intervju. Hon protesterar inte mot besöket, men gör heller inget för att få Cass att känna sig välkommen. Istället är det hennes son, Gryffin, som får agera värd. Cass är först besluten om att ta sig ifrån ön, så fort hon kan ordna med båttransport. Av Gryffin får hon höra talas om hippiekollektivet som Afrodite grundade på ön, och som upplöstes under mystiska omständigheter. Hon får också reda på att flera människor försvunnit spårlöst från ön under ett antal år, senast en ung tonårstjej som Cass träffade under resan till ön. Plötsligt finner hon sig indragen i öns dramatiska och mystiska historia.

Cass är verkligen en antihjälte; inte särskilt trevlig eller social, hon har problem med missbruk och relationer, och inte minst självkänslan. Men ändå sympatiserar man med henne. Hennes komplexa personlighet, de speciella människor hon möter på ön, och det karga landskapet - allt bidrar till en mörk och hotfull stämning, men en mycket trevlig läsupplevelse! Jag kommer definitivt att läsa mer av Elizabeth Hand, och det finns turligt nog ytterligare två böcker om Cass Neary!

/Åsa

fredag 1 april 2016

1684 sidor om kvinnlig vänskap

Ännu är Elena Ferrantes identitet inte avslöjad men jag gissar att det finns många som just nu gör allt för att bli den som gör det. Har svårt att tänka mig att hon kommer att lyckas hålla sig hemlig genom den berömmelse som bara ökar hela tiden. Namnet Elena Ferrante är en pseudonym för ett författarskap som började redan 1992 men det är först nu som hennes böcker slagit igenom. "Elena Ferrante" gjorde redan från början valet att inte ge ut böckerna under eget namn. Ibland har dock intervjuer per mail gjorts via den italienska förläggaren. Inför sin första bok skrev hon ett brev till sin förläggare som klargjorde hennes inställning :  

"I believe that books, once they are written, have no need of their authors. If they have something to say, they will sooner or later find readers; if not, they won’t"

Efter att ha läst ut sista delen i den Neapolitanska serien kan jag inte sluta tänka på hur hennes böcker kommer att tolkas i den planerade tv-serien (samma produktionsbolag som gjorde TV-serie av Roberto Savianos bok  "Gomorra" ). Några av nyckelscenerna i boken kan jag redan nu se  som en cliffhanger i någon av de 32 delar som planeras; ett väl ljussatt Neapel där smuts, skönhet och våld går sida vid sida. Bröderna Solara kommer ut på kyrkbacken efter begravningen och efter det går berättelserna isär... vad var det som hände?

Men åter till böckerna. Jag har precis läst de fyra delarna om de två vännerna Elena och Lila och deras uppväxt och liv som tar sin början i 50-talets Italien: My Brilliant Friend , The story of a new name, Those who leave and whose who stay, The story of a lost child. Berättarperspektivet är en återblick på vännernas liv av Elena . Hon får i nutid ett samtal av Rino, Lila son, som berättar att Lila är spårlöst försvunnen. Elena bestämmer sig då för att skriva deras berättelse för att bevara hennes minne och försöka förstå vad de betytt för varandra.

Du kommer genast att bli indragen i berättelsen. Språket flyter sömlöst mellan skolgång, familjeproblem, moderskap, feminismens och kommunismen utveckling, maktförhållanden i familj och samhälle, maffians ständiga närvaro och jag hade aldrig trott att skildringen av arbetet i en korvfabrik kunde bli så levande och skrämmande. Men mest handlar det om Elena och Lila och deras relation. De utvecklas och upplever sin samtid nästan i symbios på både gott och ont. Elena är den duktiga, ambitiösa men ibland försiktiga medan Lila tar risker, är kreativ och får oftast som hon vill men ibland till ett högt pris.

Romansviten har en mycket bred ansats och gestaltar både samhällsutveckling och personlig utveckling. Hela denna komplexa väv koncentreras och berättas med ett väldigt flyt i texten. Som om du satt och lyssnade på när en klok vän berättar vad det egentligen var som hände. Ibland växlar texten fart och koncentreras sammanfattande både bakåt och framåt och i en glipa kan du även se delar av ditt eget liv förklaras via det budskap som ges. Om du väljer att läsa böckerna kommer Elena, Lila, Nino och bröderna Solara att stanna kvar hos dig långt efter den sista sidan.

Första delen av sviten "Min fantastiska väninna" kommer nu ut på svenska, och finns på biblioteken i Karlskrona.

/BG