Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



torsdag 31 oktober 2013

Schimpansen från Munkfors av Ina Ekegård


Vilken fantastisk debutant! Med ett underbart språk, och ett underbart äventyr att berätta. Det här tyckte jag väldigt mycket om!

Boken kretsar kring Tuva som är 23, och är ute och luffar med Peter - hennes bästis sen barnsben. Vi får följa dem kors och tvärs runt Nya Zealand, men dessförinnan har de varit i Australien, som läsaren bara får korta nedslag kring. Och så småningom hamnar Tuva i Indien, på egen hand... Spännande? Ja! Och som det står på baksidan; "Det här är en bok för dig som är ung. För dig som varit ung. Det är en bok för dig som rest jorden runt med ryggsäck. Eller som aldrig kom iväg." Alltså en bok för alla - men särskilt för dem som själva luffat runt, eller står i begrepp att göra det. För här finns allt; tankarna och reflektionerna, flytet och oflytet, de oväntade mötena, både de goda och de mindre goda. Och erfarenheterna som gör dig både rikare och klokare. Och naturligtvis tilliten till att livet vill oss väl - allting ordnar sig, om man bara är öppen för möjligheterna. Ett jättebra komplement till Christina Wahldéns bok tidigare i år "En varm vinter", på ungefär samma tema.

Dock skiljer de sig åt i djup - här får vi följa Tuva i tillbakablickar i livet, som format henne till den hon är - för hon är inte en tjej vilken som helst.. En tuff uppväxt under skolåren, utsatt och ensam, som till slut fick henne att sätta ned foten radikalt och hänge sig åt punkrocken, välja kollektivet, bli vegetarian - väldigt mycket motvals, anti, hon tänker, hon känner en massa, och reagerar. Henne kör man inte över i första taget när hon väl blivit tonåring. Och på andra sidan kommer så småningom en stark och klok tjej ut, som vet vad hon vill, och vet vem hon älskar, till skillnad från dem hon tycker väldigt, väldigt mycket om.

Mycket läsvärd!

/Tuija

onsdag 30 oktober 2013

In memoriam: Lou Reed 1942-2013


Lou Reed gick bort den 27 oktober 2013. Med sitt band Velvet Underground, ett av de mest inflytelserika banden i rockmusikens historia, utvidgade Reed rockmusikens kreativa möjligheter. Han visade att med enkla medel går det att framkalla stora känslor, transportera en publik till andra platser med berättelser som berör likt konstnärliga filmer. David Bowie, nära vän till Reed och tillika inflytelserik och nyskapande artist, uttryckte sin sorg efter Reeds bortgång och beskrev Reed som en mästare.
 
"White Light/White Heat" av Richie Unterberger är en bok om Velvet Underground som är oumbärlig för många av Lou Reeds fans. Boken har också fått fin kritik av flera respekterade musiktidskrifter, exempelvis MOJO och The Wire:

"An impressive means to reflect on the conundrum of what could be the ultimate cult band ... detailed and anecdote-packed ... fascinating chronology, researched in forensic detail." - MOJO

"Unterberger pulls together a mass of contemporary reviews and reportage, with sources ranging from the mainstream media to obscure critics... He's particularly good at tying up odd historical detail." - The Wire

/Johan



tisdag 29 oktober 2013

Svarta havet av Kéthévane Davrichewy


Åh vad jag tycker om den här fina (både till utseende och inehåll) boken i fantastisk översättning av Anna-Karin Palm. Svarta havet är verkligen en bok som växer och växer under läsningens gång, och när jag till slut lägger ifrån mig den är jag helt förälskad i den.
 
I nutid befinner vi oss i en lägenhet i Paris. Tamouna vaknar upp till sin 90-årsdag, som ska spenderas tillsammans med hela familjen. Kanske kommer också ungdomskärleken Tamaz som hon inte har träffat på många år. I tillbakablickar får vi ta del av Tamounas uppväxt i Georgien, somrarna vid Svarta havet där hon för första gången träffar Tamaz, flykten till Paris då hennes far engagerar sig starkt i Georgiens kamp för självständighet. Vi får också träffa Tamouna i olika skeden av hennes vuxna liv, genom giftermål, barnafödslar och skilsmässa, och hela tiden finns Tamaz någonstans där i bakgrunden.

Det är en vacker historia som rymmer så mycket, och med ett underliggande vemod som är så fint beskrivet. En riktig liten pärla!

/Helen

måndag 28 oktober 2013

Den stora matchen av Arnaldur Indridason

Den isländske författaren Arnaldur Indridason fortsätter att berätta om poliskollektivet kring polisen Erlendur. Här hamnar vi i 1970-talet och får lära känna Marion Briem, Erlendurs mentor som nybliven polis. Sommaren 1972 är Reykjavik värd för ett schackmästerskap. Schackmästarna Fischer och Spasskij ska spela om världsmästartiteln. Det kryllar av utlänningar i staden, kalla kriget pågår för fullt och mitt i allt detta blir en ung pojke knivskuren till döds på en biograf. Ett till synes lika meningslöst som oförklarligt mord. Marion Briem utreder i skuggan av världspolitiska drag, för mordet visar sig ha kopplingar till både öst och väst. Mordutredningen är en sak i denna deckare, samtidigt får man en inblick i Marion Briems barndom. Island var hårt drabbat av tbc och Marion Briem ett av de smittade barnen som vistades länge på sanatorium.

Jag gillar Indridasons isländska deckare. Hans böcker kanske inte är de mest spännande och våldstäta, men han skriver med ett exakt språk och får med både det aktuella världsläget, personliga detaljer om sina karaktärer, den isländska miljön och historiska tillbakablickar. Det är skickligt.

/ Carina

fredag 25 oktober 2013

Analfabeten som kunde räkna

...av Jonas Jonasson... uppföljaren till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Och ja, det känns i varenda mening att det är Jonasson bakom språket. På både gott och ont. Lite trött känner jag mig inledningsvis när jag ramlar in i detta – för det känns omedelbart som om jag har läst detta förut. Vilket jag ju inte har – men språket, rösten, uttrycket... ja det är Jonassonskt ända ner på cellnivå. Och ja, jag vänjer mig efter ett tag, för det ju inte Allan Karlssons öden och äventyr jag följer utan Nombekos. Och hennes liv utvecklar sig till samma totalt osannolika skröna i romanform. Och man vänjer sig vid det också. Det är småhumoristiskt, ibland lite omständligt, många sidospår varav de flesta ändå har sitt berättigande (inser man längre fram i boken)... ja det är mycket som känns bekant.

Vi får i alla fall följa lilla 10-åriga sydafrikanska Nombeko, från att som icke läs- och skrivkunnig i de fattiga slumområdena i Soweto, tömma latrintunnor, till att bli överkörd och därefter inspärrad på ett område där atombomber tillverkas. Städerska blir hon där, men som den nyfikna och vetgiriga själ hon är, så lär hon sig allt hon kommer över, och inser i de flesta sammanhang att hon alltid är omgiven av idioter – oavsett vilken position de har i samhället. Jonasson driver med högt och lågt, alla får sig en släng av sleven, alla framställs som ungefär lika korkade (med vissa undantag..), vare sig hon är i Afrika, eller Sverige där hon så småningom hamnar. Med en atombomb på släptåg. Som egentligen inte finns. Och lär känna Holger och Holger – varav den ene av dem, som finns lika lite som atombomben, (och hon själv, för den delen) blir hennes kärlek och stöd genom livet. Som allt mer går ut på att få överlämna atombomben i statsministerns händer, vilket sannerligen inte låter sig göras i första taget. Och jag kan inte låta bli att undra vad Reinfeldt och Kungen – som båda är ganska välporträtterade här - tänker om de läser denna bok...

Men lite lagom putslustigt är det, fullständigt och totalt osannolikt på varendaste punkt, lite i drygaste laget känns det som ibland (drygt 400 sidor) – men ändå samtidigt en liten smula uppfriskande – för det finns ju inget liknande . Fast jag kan inte låta bli att undra över hur många såna här jätteskrönor man mäktar med som läsare. Nyhetens behag – javisst, men sen infinner sig en viss mättnad. Åtminstone för mig. Återstår att se hur många storsäljare han kan producera. Eller om han får omvärdera sitt stilistiska grepp.

/Tuija

torsdag 24 oktober 2013

Om den lidande passionen

Ester Nilsson, poet och skribent, lever i en till synes trygg och stabil relation med sin sambo. Till den dagen hon får i uppdrag att hålla ett anförande om konstnären Hugo Rask, en man hon sedan länge beundrat. Föredraget går över förväntan, Hugo Rask är en av åhörarna och berömmer sedan Ester med orden "aldrig har någon utomstående förstått mig så på djupet och med sådan precision.". Sedan den meningen yppats är Hugo Rask det enda som upptar Esters tankeverksamhet. Allt annat blir jämförelsevist färglöst och ointressant. Hon bryter med sin sambo för att kunna lägga all sin tid på Hugo Rask. På grund av den Hugo Rask- kännedom hon besitter får hon nya uppdrag; att skriva en intim artikel om Hugo Rasks förhållande till Jag och Du i hans verk. Uppgiften innebär att Ester och Hugo spenderar långa sessioner ihop i hans ateljé där de diskuterar allt mellan definition av konst till om det är mer etiskt korrekt att äta ryggradslösa djur eller ej. De förflyttar sina träffar till restauranger och trots att det är samtalet som dominerar deras relation så blir stämningen dem emellan mer och mer laddad, i första hand för Ester... "Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.".

Förhållandet mellan dem trappas upp, dock i en mycket långsam takt. Ester åtrår Hugo Rask allt mer medan han istället distanserar sig. Han blir svår att nå, försvinner iväg under helgerna, svarar inte på sms, vilket driver Ester till vansinne. Hon söker upp honom, försöker konfrontera honom, men lindas åter igen in i hans tomma ord och löften. Allt blir ett tecken värt att analysera. Detta resulterar även i att Ester tappar större delen av sitt förnuft då hon ställer oerhörda krav på deras relation som i Hugo Rasks ögon anses vara ytlig och spontan. Hon begriper inte varför han inte kan förstå att de är ämnade åt varandra, något som är alldeles uppenbart för Ester.

Författaren Lena Andersson målar upp Ester med ett rationellt och klart språkbruk som på ett naket och osentimentalt sätt visar upp den olyckliga förälskelsen som hon drabbats av. Och vem kan inte identifiera sig med Ester? Där kärleken omvandlas till besatthet, handlingarna man önskar vore ogjorda, tomheten och otillräckligheten då han går till en annan kvinna... Läs Egenmäktigt förfarande, nominerad till årets Augustpris.

/Sara

tisdag 22 oktober 2013

Nominerade till Augustpriset 2013

Nu är nomineringarna till årets Augustpris klara...

Skönlitteratur:
Lena Andersson: "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek"
Per Olov Enquist: "Liknelseboken"
Athena Farrokhzad: "Vitsvit"
Katarina Frostenson: "Tre vägar"
Sven Olov Karlsson: "Porslinsfasaderna"
Kjell Westö: "Hägring 38"

Facklitteratur:
Tore Janson: "Germanerna. Myten. Historien. Språken."
Dan Josefsson: "Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick"
Gustav och Marie Mandelmann: "Självhushållning på Djupadal"
Martin Schibbye och Johan Persson: "438 dagar"
Lena Sundström: "Spår"
Bea Uusma: "Expeditionen. Min kärlekshistoria"

Barn- och ungdomslitteratur:
Anna Höglund: "Om detta talar man endast med kaniner"
Sara Kadefors: "Lex bok"
Ellen Karlsson och Eva Lindström: "Snöret, fågeln och jag"
Frida Nilsson: "Jagger, Jagger"
Klara Persson: "Maximilian och minimalian"
Lena Sjöberg: "Cirkusloppor på luffen"

Vinnarna tillkännages den 25 november.

/Åsa


måndag 21 oktober 2013

Läsa klart – eller inte?

Förra lördagen hade DN en intressant krönika av Johan Västerbro, där han analyserar det fenomen han själv kallar ”det avbrutna läsandets mysterium”, och frågar sig självkritiskt om det faktum att man ibland överger en bok efter några sidor eller kapitel, kan tyda på ”bristande läsdisciplin”. På ett mycket läsvärt och underhållande sätt undersöker han problemet systematiskt, med hjälp av bland andra Horace Engdahl och Johan Svedjedal.

Min sommarläsning anno 2012 - en av
dessa böcker blev aldrig färdigläst...
En idé som lanseras är att vårt avbrutna läsande hör ihop med den allmänna konsumtionskulturen. Vi är helt enkelt så bortskämda med utbudet av böcker och deras tillgänglighet idag, att vi kan unna oss att bara läsa det vi tycker om, till skillnad mot hur det var på den tiden böcker var en bristvara och varje volym vårdades som en skatt.

Horace Engdahl ångrar både böcker han slutat läsa – och en del han läst klart... Själv är jag kluven – ibland kan även det som kanske är lite tungt och svårt att ta sig igenom för stunden vara både viktigt och givande i längden – men samtidigt så finns det ju så många bra böcker som bara ligger och väntar på att bli lästa... Kanske är det tillfället som avgör – en bok som man inte alls kan fördra vid första läsförsöket, kan vid ett senare tillfälle visa sig vara en riktig pärla...

Min senaste avbrutna läsning var Hilary Mantels hyllade roman ”Wolf Hall” om livet vid Henrik den åttondes hov i England. I det fallet skyller jag faktiskt på flera samverkande faktorer - dels tillfället – jag var lite stressad och kände att det just då tog för mycket energi att hålla sig ajour med det talrika persongalleriet och alla intriger dem mellan – dels var det faktiskt kö på boken här på bibblan, så jag fick lämna tillbaka den rätt snabbt... Men början kändes ändå så pass lovande att det säkert blir ett återseende snart!

Läs hela artikeln i DN här.

/Åsa

fredag 18 oktober 2013

Rörgast av Johan Theorin

....har så äntligen kommit – den sista, och av många, inklusive mig, efterlängtade sista delen i Johan Theorins årstidssvit från Öland. Och kanske är det så att Öland måste ligga en väldigt varmt om hjärtat, om man till fullo ska uppskatta hans verk. För han inledde så storslaget med den mäktiga Skumtimmen, som nu också går på bio, att det inte kan ha varit lätt att skriva uppföljarna. Och antagligen är det också därför det har tagit sin tid innan sviten nu är fullbordad. Visst var Nattfåk och Blodläge svagare historier, och nu när jag så läser den sista så känns det som att… det här har jag ju läst förut. För mycket går igen. Det är fortfarande Gerlof, vars nyfikenhet inte kan tyglas, som nystar i mysterier, det är återigen en liten pojke som är en av huvudkaraktärerna, det är återigen mycket välbärgade sommarölänningar som inte har rent mjöl i påsen, det är återigen någon, långt bak i tiden, som emigrerat, som nu lite mystiskt återvänt. Ja, kanske är det för mycket som går igen. Och det är synd, för det känns som att Theorin antagligen inte kan skriva på nåt annat sätt än så här. Och så är det ju verkligen inte. Den helt fristående Sankta Psyko var ju något helt annat – en annan röst, ett annat språk, en helt annan typ av historia. Så varför förmår han inte variera sitt Ölandsberättande mer? Det blir svårflörtat med litteraturförståsigpåarna gissar jag, det kanske bara är de redan frälsta (Theorinfansen tillika Ölandsälskare) – såna som jag – som kan ha överseende med allt det redan välbekanta. För det ändå en njutning att läsa den, och det är dessutom en viss sorg som medföljer, över att det – antagligen – var den sista. Om Gerlof - den kloke, gamle, eftertänksamme, som nu börjar känna att livet sjunger på sista versen. Jag hoppas innerligt bara att inte Johan Theorins berättande gör det.

/Tuija

torsdag 17 oktober 2013

Kattbarnen av Emma Nordlander

Kattbarnen är en debutroman full av sorg och otrygghet. Den utspelar sig någonstans i Smålands skogar. De tre syskonen Amos, Dalia och Ella står utan föräldrar efter att deras mamma har gått bort i cancer och pappan hanterat sorgen genom att fly landet. Kvar lämnas Amos med ett arbete på fabriken och det huvudsakliga ansvaret för familjen och Dalia som tvingas hoppa av skolan för att ta hand om den yngsta systern Ella, blott 1,5 år gammal. 

Utan någon nära släkt att söka hjälp och stöd hos intar de båda syskonen Amos och Dalis rollerna som Ellas föräldrar vilket rör om i relationen mellan dem båda. Sveket från pappans flykt och oron över att samhället kommer att upptäcka deras tragedi, hänger över dem. De tvingas agera som vuxna, trots att de inte alls är redo för det. De har det även svårt ekonomiskt, hur de ska få maten att räcka är ett ständigt dilemma...

Det är överlag en lågmäld ton genom hela romanen, sparsmakat men med mycket som döljer sig mellan raderna.  Romanen bjuder på en laddad och obehaglig stämning dels genom Dalias inlednade självmordsförsök, strejk och hot om nedläggning på Amos fabrik samt rädslan över allt till slut kommer att uppdagas vilket i så fall kan resultera i att socialen tar Ella ifrån dem. Men någonstans, i fattigdomen, oron, eländet finns det trots allt hopp.

En fascinerande liten berättelse som hänger kvar i en, länge. Påminner om Carl Johan Vallgrens Havsmannen, där vi även får följa unga människor svikna av vuxenvärlden.

/Sara

onsdag 16 oktober 2013

"Aldrig godnatt" av Coco Moodysson

Det har för många människor funnits en tid i livet då musiken betytt allt. Den tiden inträffar oftast under brytningstiden då man lämnar barndomen bakom sig och letar efter sin identitet som vuxen. Igenkänningsfaktorn för musikälskare borde vara hög när man läser "Aldrig God natt" av Coco Moodysson, en briljant skildring av vänskap och musikens makt att befästa och stärka vänskapsband. I en rörande scen får man tal del av när bokens tre huvudpersoner, Coco, Klara och Matilda, hör The Clashs album "London Calling" för första gången. Scenen inleds med texten i översta panelen: "En dag förändrades allt...". De unga kvinnorna börjar spontant dansa, dansen blir alltmer befriad från självmedvetenhet, tills de unga musikälskarna faller ihop på golvet och börjar snyfta av lycka. "Det här är den bästa dagen i hela mitt liv," säger Matilda, Klaras storasyster, medan de tre tjejerna håller om varandra. Andra scener som berör med sin enkelhet och rättframhet är när de tre tjejerna blir som förälskade i musikinstrument i ett skyltfönster och hur deras liv därefter kretsar kring hur de ska få ihop pengar till instrumenten så att de ska kunna starta upp ett band. Tiden då de använder musiken som utlopp och uttryck för inre frustrationer är en tid laddad med ödesmättat allvar, betydelsefullhet och omedelbarhet, som om de upplever att världen är hotad och tiden håller på att rinna ut. I själva verket är det barndomstiden som håller på att rinna ut och världen som är hotad är den där vänskap går före allt, en värld fri från cynism, i vilken tre vänner är beredda att ta sig an världen utanför.
 
Just nu kan man se Lukas Moodyssons "Vi är bäst!" på Sveriges biografer. Filmen har visats på olika filmfestivaler och brittiska och amerikanska filmkritiker har varit hänryckta av Lukas Moodyssons tappning av Coco Moodyssons serieroman. Både filmen och boken bjuder på stor glädje.

/Johan

tisdag 15 oktober 2013

The man who rained av Ali Shaw

Som jag älskade Flickan med glasfötter, och som jag längtade efter att få läsa något mer av författaren och ville att Ali Shaw skulle skriva sin nästa bok på en gång! När så The man who rained kom hade jag absolut inte tålamod att vänta på någon översättning utan valde att läsa den på engelska. Förutom en del beskrivande naturord som jag inte hade koll på flöt läsningen på väldigt bra och jag är glad att jag inte väntade.

Elsa har vuxit upp med en pappa som jagar oväder - när en tornado eller ett åskväder är på gång beger han sig till platsen där han kan studera det hela från första parkett. Elsa har många tidiga morgnar smugit ut med sin pappa för att få vara med och bevittna det fantastiska skådespel som ett oväder kan utgöra. Det blir dock också ovädret som tar hans liv och lämnar Elsa med en stor sorg och en längtan att komma bort från sitt liv i New York. Hon har länge fascinerats av en plats hon en gång såg från ett flygplansfönster: ett samhälle som ovanifrån såg ut som ögat i en tornado. Hon lyckas ta reda på samhällets namn; det mycket passande Thunderstown, och beger sig dit för att börja ett nytt liv. Här lär hon känna Finn, en man som inte är som alla andra. Han bär nämligen på en storm inom sig, och kan bokstavligt talat förvandlas till ett regnmoln. Det är inte bara Finn som är sådan, flera djur i trakten är också delvis uppbyggda av olika väderfenomen. Självklart är människorna i byn väldigt misstänksamma mot dessa onaturliga varelser, och Elsa blir gång på gång varnad för att umgås med Finn.

Jag tycker mycket om tonen och stämningen i boken, och att saker får vara så där härligt och självklart magiska. Det är liksom helt naturligt att kanariefåglar består av solsken, när man läser det så tänker man bara ja! självklart! Det är många, många fina scener i boken och jag tycker hela idén är mycket väl genomförd. Boken påminner en del om Alice Hoffmans The ice queen, som jag också tyckte väldigt mycket om. Som ni ser är omslaget också sådär fantastiskt, i samma stil som hans förra.

Men, enligt mig så håller boken inte riktigt samma klass som Flickan med glasfötter. Det hade varit nästintill omöjligt att skriva en bok som jag skulle fastna för lika mycket, så det känns nästan orättvist att jämföra, men en liten liten besvikelse blev det allt. Jag längtar dock även denna gång något helt otroligt efter Ali Shaws nästa bok, som han enligt uppgift ska sitta och skriva på i detta nu. Skriv färdigt den snabbt Ali!

/Helen

måndag 14 oktober 2013

Exotisk läsning i översättning

Förra måndagen hade vi ett mycket trevligt och intressant bokcafé här på stadsbiblioteket, där temat var översättning. Gäster var Meta Ottosson som översätter från engelska och tyska samt Mats Andersson som översätter från arabiska och turkiska. Förutom att Sara och jag fick tillfälle att grotta ner oss ordentligt i frågor som gäller detta spännande yrke, så fick vi också möjlighet att läsa böcker som våra gäster översatt - böcker som vi kanske inte hade stött på annars.

Artikel från Sydöstran 2013-10-08
"Lösen" av David Malouf (översatt av Meta Ottosson) är en bearbetning - eller tolkning om man så vill - av den tjugofjärde sången ur Iliaden, i vilken Trojas kung Priamos beger sig till grekernas läger för att be om kroppen efter sonen Hektor som dödats av Achilles som hämnd för att Hektor dödat hans vän Patroklos. Handlingen känns igen från Iliaden men i Maloufs version är personerna mer nyanserade med komplexa känslor och relationer.

"Eunucken och ormen" av  Ömer Zülfü Livaneli (översatt av Mats Andersson) utspelar sig i det osmanska riket på 1600-talet. Den som berättar historien - eunucken i titeln - är föreståndare för sultanens harem. Berättelsen utspelar sig under en kortare period då sultanen avsätts och spärras in, och hans lille son sätts på tronen. Genom eunuckens ögon får vi följa hans herres öde och det maktspel som föregått händelserna.

"Tant Safiyya och klostret" av Bahā' Tāhir (översatt av Mats Andersson) är en sagoliknande berättelse om en liten by på den egyptiska landsbygden under 1960-talet, dess invånare och det närliggande klostret. I centrum för handlingen står Safiyya och Harbi, två unga vackra bybor som alla tror ska bli ett par, men som istället - av ödet eller av egna val? - blir svurna fiender. Här återkommer samma tema som i Maloufs bok - blodshämnden...

Alla tre böckerna är mycket läsvärda och ger i både tid och rum inblick i kulturer man inte så ofta kommer i kontakt med.

/Åsa

fredag 11 oktober 2013

Tro dina ögon av Barclay Linwood

…en tragikomisk spänningsroman.. ja, faktiskt! Hans böcker är alltid lite thrillerbetonade, men den här gången, med den alldeles nya, så kommer jag på mig själv att jag sitter och småler, mer eller mindre hela tiden, samtidigt som jag vill forcera framåt i händelserna. Och det är lite det som gör att jag tycker extra mycket om just denna av hans böcker. Hela historiens händelseförlopp består av en rad smått osannolika händelser – men ändå inte så otroliga så det tappar i trovärdighet – utan bara känns helt galet… Och man kan inte annat än undra hur allt ska sluta…

Historien rör sig i alla fall kring de två medelålders bröderna Kilbride – Ray och Thomas, där Thomas har någon schizofren störning. Och allt börjar med att Ray kommer till sitt föräldrahem när pappan dött, för att ta hand om allt det praktiska, för det kan ju inte brodern. Han sitter istället instängd på sitt rum hela dagarna, och surfar sig systematisk igenom världens alla städer, gata upp och gata ner, via ett särskilt datorprogram; whirl360. För allt han ser minns han. Han försöker memorera världens alla gator, så att de finns någonstans i alla fall, när papperskartorna är borta och alla datorer slås ut. Och detta gör han åt CIA. Tror han i alla fall. Och plötsligt en dag ser han någon mördas i ett fönster, på Manhattan. Fast han vet ju inte när bilden har tagits. Så därför lyckas han övertala sin bror Ray att åka till just den adressen och luska vidare, vilket han aldrig skulle ha gjort, för detta startar en seriereaktion av händelser som bara är obetalbara – man roas och förfasas om vartannat. Thomas har faktiskt sett ett mord – men ett mord av misstag, på fel person, och när mördarna fattat att händelsen ligger ute på nätet, för vem som helst att se, så drar en otrolig klappjakt igång…

Men detta är bara spänningsdelen av boken – här finns en väldigt tragisk historia inbakad också, den om den psyksjuke brodern som inte är som alla andra, som dessutom blivit utsatt för något förfärligt i unga år, som ingen ville tro på. Och sen är det historien om faderns död, som kanske inte var någon olyckshändelse egentligen… Ja, här finns ovanligt mycket att hämta - det är en riktigt snyggt uppbyggd historia… det är bara att läsa och njuta.

/Tuija

torsdag 10 oktober 2013

Och vinnaren är...

I år går Nobelpriset i litteratur till den kanadensiska författarinnan Alice Munro. Enligt Svenska Akademiens motivering är hon ”den samtida novellkonstens mästare”.

Bild från Bokförlaget Atlas

Alice Munro har gett ut ett flertal novellsamlingar, de senaste är...

Brinnande livet (2013)
För mycket lycka (2010)
Nära hem (2009)

Hennes böcker finns förstås att låna på biblioteken i Karlskrona.

/Åsa

onsdag 9 oktober 2013

Beatrice och Vergilius av Yann Martel

Henry är en författare med två framgångsrika böcker bakom sig men som nu har drabbats av skrivkramp. Han har dock inledningsvis en idé om en bok där ena delen utgörs av en essä och den andra av en kortroman på temat förintelsen. Då han lämnar in manuskriptet till sitt förlag blir han nekad och kraftigt ifrågasatt. Henry flyttar då till en annan stad, tillsammans med sin fru Sarah och börjar arbeta på ett café. Henry mottar beundrarbrev som han flitigt svarar på, men en dag får han ett som sticker ut mer än vanligt. Brevet innehåller utdrag från två pjäser: Legenden om Julianus den gästfrie av Gustave Flaubert där styckena med detaljer om slaktandet och plågandet av djur är understrykna. Den andra pjäsen är en dialog mellan två gestalter, Beatrice och Vergilius, som för en diskussion om ett pärons smak och utseende. Det medföljer även ett kryptiskt meddelande som väcker Henrys intresse. Han söker upp avsändaren som visar sig vara en äldre, mystisk man med arbete som djurkonservator. Mannen visar sig även han heta Henry och behöver hjälp för att komma vidare med sin pjäs som han har ägnat hela sitt liv åt att skriva. Pjäsens huvudrollsinnehavare, Beatrice och Vergilius, visar sig vara en vrålapa och en åsna, som konservatorn har, bland många andra djur, uppstoppade i sin affär. Henry ägnar mycket tid med konservatorn och det är också det primära för bokens handling, pjäsen och hur den fortskrider. Henrys privat- och familjeliv, såsom fruns graviditet kommer i andra hand.

Det går så småningom upp för läsaren (och för författaren Henry) att pjäsen om Beatrice och Vergilius i själva verket är en allegori över Förintelsen, där syftet är att likna djurens dystra öde vid judarnas. En scen visar till exempel på plågandet av åsnan Beatrice, då hon blir instängd i en trång spilta för att bli torterad och plågad i timmar, något som mer tydligt anspelar på behandlingen av judarna.  Det förekommer även symbolrika scener där man som läsare ställer sig frågande till symbolernas betydelse för romanen. Recensenter ställer sig kritiska till romanens syfte och frågar sig även varför romanens struktur behövde vara så komplicerad. Vad vill Yann Martel säga oss? Är hans mål att provocera eller förbrylla? Influenser från Dantes "Den gudomliga komedin" och Samuel Becketts "I väntan på Godot" men även George Orwells "Djurfarmen" ger romanen en postmodern prägling.

Själv kan jag i alla fall konstatera att det är en läsupplevelse som gjort mig berörd och fundersam. En bok som lämpar sig för diskussioner och cirklar.

Romanen är ypperligt översatt av Meta Ottosson som i måndags gästade stadsbibliotekets bokcafé Café Bokstugan tillsammans med översättaren Mats Andersson. Meta berättade då att hon sökte upp en djurkonservator på Naturhistoriska museet enbart för att på bästa sätt kunna återge konservatorns arbetsmetoder i boken "Beatrice och Vergilius".

/Sara

måndag 7 oktober 2013

Om översättning i kvällens Café Bokstugan!

 
Ikväll får Café Bokstugan besök av översättarna
Meta Ottosson och Mats Andersson.
Vi träffas som vanligt i stadsbibliotekets hörsal kl. 18.
 
Varmt välkomna!
 
 

fredag 4 oktober 2013

Fint stickat och finstickat!

På stadsbiblioteket pågår just nu en utställning med fantastiska stickade alster av Elsie Fryksén. Det är en samling av tröjor, mössor och annat fint som hon tillverkat under en lång tid. Smygande rävar, ankor på rad, svampar och katter - det finns mycket att upptäcka i de fina och detaljrika mönstren. Tekniken kallas "hönsestrik" och beskrivs så här i NE:

"En fri stickning i starka färger och med mönster och figurer som speglar en stor lust och en tilltro till stickarens skapande förmåga. Den uppstod i Danmark och spred sig till Sverige på 1970-talet."

Utställningen blir som en resa genom inte bara Elsies eget liv, utan även tiden och samhället i stort. Missa inte detta! Och är du själv intresserad av att sticka finns det förstås många fina böcker och tidskrifter på biblioteken. Här är några tips...

"Kreativ stickning" är en tidskrift som kommer 6 gånger om året och innehåller beskrivningar och mönster av både kläder och inredningsdetaljer, för både nybörjare och vana stickintresserade.

Två helt nya böcker med stickmönster är "Härligt stickat" av Lene Holme Samsøe och "Lättstickat - finstickat" av Anna Wilkinson. De är så nya att de inte ens hunnit hit till biblioteket än, men självklart kan man reservera dem redan nu!

Trevlig helg!

/Åsa

torsdag 3 oktober 2013

Tom Clancy 1947 - 2013

Bild från Bokförlaget Bra Böcker
Den amerikanske författaren Tom Clancy avled igår, 66 år gammal. Han har skrivit en rad populära thrillers, främst med politiska och militära motiv, till exempel "Röd storm" och "Påtaglig fara". Flera av dem har också blivit framgångsrikt filmatiserade, bland andra "Jakten på röd oktober" och "The sum of all fears".

På biblioteken är Tom Clancys böcker populära och mycket lästa, och det gäller även de äldre böckerna. Här följer en lista på de mest utlånade titlarna.

1. "Tom Clancys op-center. Spegelbilder"
2. "Tom Clancys maktspel. Politika"
3. "Dödligt spel"
4. "Presidentens order"
5. "Täcknamn Rainbow"

/Åsa

onsdag 2 oktober 2013

"Foxfire"

Den andra filmatiseringen av boken "Foxfire", en roman från 1993 av Joyce Carol Oates, har fått genomgående bra kritik. Detta är goda nyheter för alla som uppskattar Oates berättelser, som ofta innehåller skildringar av USA:s mörkaste sidor. Det är särskilt glädjande med tanke på att det enda minnesvärda från den första filmatiseringen av "Foxfire", regisserad av Annette Haywood-Carter, var en tjugoårig Angelina Jolie i rollen som gängledaren Legs.

Handlingen i Haywood-Carters adaption avvek från den ursprungliga berättelsen så mycket att det i stort sett bara var namnen på karaktärerna man kände igen från boken. Den nya filmatiseringen är däremot trogen handlingen i boken, som är en bildningsroman som ypperligt fångar känslan av att vara tonåring i ett inskränkt samhälle som förtrycker de yngre generationerna. Den äldre generationen i detta 50-talsdrama är orubbligt konservativ, kompromisslös, närmast paranoid inför förändringar och förväntar sig undergivenhet och konformitet av de unga. Detta gäller särskilt unga flickor, som får dåligt rykte om de gör uppror mot de män som utnyttjar dem. De unga kvinnorna i boken, och i Laurent Cantets nya film, går samman, bildar gäng, och straffar de som utnyttjat eller trakasserat dem sexuellt. I Guardian skriver Andre Pulver i sin recension av filmen att regissören har fått fram oklanderliga gestaltningar av sina skådespelare och att även om berättelsen haltar lite på slutet vinner den ändå i slutändan på sin passion och äkthet.

/Johan

tisdag 1 oktober 2013

Höstig läsning

Idag visar kalendern den 1 oktober och hösten får väl anses vara här på riktigt. Visst är det härligt att då få mysa ner sig under filten med en god bok! En författare som riktigt andas höstmys för mig är Kate Morton. Tyvärr har jag redan läst alla hennes böcker och ingen ny är att vänta i höst, men har ni inte testat dem tycker jag att den här tiden på året är perfekt för att stifta bekantskap med henne.
Istället parallelläser jag nu Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind och Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson, två historiska romaner om 1600-talets häxprocesser i Ångermanland respektive det omtalade Yngsjömordet utanför Åhus. Har kommit halvvägs i båda och tycker att de verkar mycket lovande! Framöver i höst ser jag också fram emot att sätta tänderna i Hilary Mantels Wolf Hall, Oates De fördömda och Johan Theorins efterlängtade sista del i Ölandskvartetten.

En annan bok som jag vill passa på att tipsa om är Lögnernas labyrint av Barbara Vine (pseudonym för deckarförfattaren Ruth Rendell). Här är det engelsk landsbygd, bibliotek och familjehemligheter som står i fokus. Med dessa huvudingredienser får författaren skriva riktigt dåligt för att jag inte ska falla totalt. Barbara Vine skriver verkligen inte dåligt och alltså är succén ett faktum.

Svenska Kerstin Kvist kommer till Lydstep Old Hall, en gammal herrgård på engelska landsbygden på 60-talet, för att ta hand om den vuxna sonen i familjen. Han bor där tillsammans med resten av familjen Cosway - modern och tre systrar, samt en fjärde syster som har lyckats skapa sig ett eget liv men kommer med pengar då och då. John, sonen, är galen enligt de övriga medlemmarna i familjen och vill helst spendera all sin tid i husets enorma, labyrintliknande bibliotek. Han får mediciner som ska hålla honom lugn, men behöver han verkligen dessa? Vad är det egntligen för fel på honom och vad är det för hemligheter familjen bär på?

En bok helt i min smak, framförallt för stämningen men tycker även att den är riktigt spännande emellanåt. Dock föredrar jag den engelska titeln The Minotaur och dess betydligt mer lockande omslag.

Vad ser ni fram emot att läsa i höst?

/Helen