Det förlorade landskapet av Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates har bjudit in oss till en minnesresa i hennes fotspår. Destinationen är en resa tillbaka till 40-talets New York. Närmare bestämt hennes uppväxt på bondgården i Lockport. Stoffet till boken kommer mestadels från tidigare publicerade essäer och anteckningar. Nu har hon sammanställt materialet för att ge oss en tydligare bild av sin barndom. Som läsare får vi följa hennes brokiga väg mot författarbanan. Det är en väg som både kantas av fattigdom, utanförskap och våld. Joyce blev själv aldrig misshandlad eller sexuellt utnyttjad men hon såg kamrater som föll offer. Våld blir ett tema som hon senare väver in i många av sina böcker. Det finns mängder med nycklar i boken för att öppna upp och förstå Joyce författarskap lite bättre.

Detta skulle kunna bli en väldigt traditionell självbiografi. Men Joyce är helt enkelt för egensinnig för att göra det så enkelt. Hon litar helt enkelt inte på sina egna minnen. Detta är ett problem som otaliga författare brottas med. Ett exempel är Harold Pinter vars litterära karaktärer ofta minns helt olika versioner av samma händelseförlopp. Joyce menar att den som återberättar sin barndom konstruerar ofta ihop en egen sanning. Vem förde egentligen minnesanteckningar när man var tre, fyra år? De första åren i Lockport beskriver hon inte ens ur sitt eget perspektiv, eftersom hon helt enkelt inte minns. Då får en mycket speciell höna på bondgården bli berättaren i boken. Vi får helt enkelt föreställa oss ungefär hur hönan kom att uppfatta Joyce. Då kan man förstå att detta inte är några vanliga memoarer. Frågan är om det ens är memoarer? Många personer i boken är nämligen hopslagna och har fått fiktiva namn. Joyce är mycket noga med att inte hänga ut någon som kan ta skada. Hon har verkligen helgarderat sig i från det som hon väljer att kalla "självutlämningslitteratur". Trots att hon har ett så misstänksamt förhållningsätt mot sin egen berättelse så blir det aldrig distanserat. Vi får  ta del av mycket personliga ögonblick, tankar och rädslor. Särskilt kring det komplicerade förhållandet till hennes syster Lynn Ann Oates som föddes svårt funktionsnedsatt. 


Efter att ha läst boken känns det som att vi känner Joyce Carol Oates lite bättre. Då har hon ändå hållit oss på kärleksfullt avstånd. Vilken annan författare klarar av det?
/Henrik

"Alla borde vara feminister" av Chimamanda Ngozi Adichie

För ett tag sen läste jag " Lila hibiskus" av den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie, och tyckte väldigt mycket om den, läs här vad jag skrev om boken. Jag blev därför nyfiken när jag såg att hon gett ut den här lilla boken (61 sidor) med den stora titeln.

Adichie skriver om vad som fick henne att bli feminist, och om vilka problem som är förknippade med att vara feminist i Nigeria där hon själv är uppvuxen - och överhuvudtaget för afrikanska kvinnor. Hon skriver om de fördomar som finns mot feminister, och hon bemöter dem på ett lättsamt och sakligt sätt. Hon resonerar också kring hur vi redan som unga blir låsta och begränsade av könsrollerna, och hur detta tar sig uttryck i en afrikansk kontext.

Boken bygger på ett "TED talk", en föreläsning som Adichie höll, och delar av talet har också samplats av Beyoncé i låten "Flawless". Det är inte direkt några nya tankar eller idéer som framförs av Adichie. Men hon gör det med sin egen röst, och hon ger målande exempel från den kultur och vardag hon är uppväxt i och präglad av. Boken kommer i år att delas ut i alla svenska gymnasieskolor till elever som går andra året.

"Alla borde vara feminister" finns både som bok och som e-bok hos biblioteken i Karlskrona.

/Åsa

Konceptuell litteratur av en ordkonstnär

Bildkälla: nt.se

I och med Fredrik Rönnbäcks översättning av "Rummets rymder" från 1974 har jag upptäckt fransmannen, översättaren, ordkonstnären, forskningsbibliotekarien och författaren Georges Perec som helt enkelt älskar att laborera med ord. I sin roman "Förvinna", från 1969 har han helt uteslutit vokalen e (vilket är den mest använda vokalen i det franska språket). Perec har även skrivit "W eller minnet av en barndom", "Tingen" och "Livet : en bruksanvisning".

I essäsamlingen "Rummets rymder" studerar Perec det vi ständigt omges av. Rum, rummens funktion, föremål och existens. Han börjar med att fundera kring objekten i våra rum såsom sängen och menar att den är urtypen för det individuella rummet. Han pekar på exemplet att då Kronofogden ska ta ens tillhörigheter är sängen det absolut sista de tar. Han väcker tankar såsom: vilka en har mött i sin säng? Hur långt en har rest i sin säng? Perec fortsätter sin ”rumsvandring” genom att titta närmare på väggar för att vidga perspektivet till dörrar, trappor, rum, lägenheten, huset, gatan, kvarteret, staden, landet och slutligen rymden.

Det hela kan låta banalt att i två sidor beskriva en dörrs funktion och betydelse men det är oerhört facinerande, tankeväckande och inte minst roligt då Perec skriver med en trevlig och underfundig ton.
Jag bär speciellt med mig avsnittet om kvarteret som han delar in i två kategorier, kvarterslivet där en har sina närmaste vänner, är stammis på kaféet och givetvis skakar hand med ägaren, men även kvartersdöden, att kvarteren och närområdena utarmas. Perec sörjer till exempel det faktum att kvartersbiograferna med de förskräckliga reklamfilmerna för kemtvätten på hörnet, numera är allt färre till antalet. Han frågar sig även varför man inte kan sprida sitt boende och ha fem – sex rum utspridda i Paris för olika avseenden? Äta i ett kvarter, älska i ett annat och slutligen sova i ett tredje?

Det förekommer välkända men även okända citat, gåtor, frågeställningar, anekdoter och dikter som knyts ihop under rubriken Rum. Med all sin enkelhet fullproppad av klurigheter trollbinder han mig. Observera det ni har runt omkring er, se det med nya ögon, det uppmanar Georges Perec i "Rummets rymder".

/Sara

Om tid, livstid och samtid

Sven-Eric Liedman är professor i idé- och lärdomshistoria, och född i Karlskrona 1939. Han har gett ut ett flertal böcker tidigare, varav flera är essäsamlingar. I januari kom hans senaste bok ut som heter ”Livstid” och som även den är en essäsamling. Boken består av korta texter som alla rör sig kring liv och död, tid och samtid. Den tillkom då Liedman fick reda på att han skulle få ett barnbarnsbarn, som föds ungefär 100 år efter hans egen mamma. Detta får honom att fundera över sin egen livstid och över det kommande barnets. Boken handlar om livet, om de val man gör, och hur de påverkar den enskilda personen och livet i stort. Liedman illustrerar sitt resonemang med hjälp av kända och okända människoöden ur historien, bland andra Goethe, Kierkegaard, och även en skånsk präst som rymde med en konfirmand! Boken behandlar stora och tunga ämnen, fast på ett lättläst och trevligt sätt, och den ger upphov till många tankar och frågor under läsningen.

/Åsa

PS! Glöm inte Café Bokstugan ikväll, då tipsar Sara och jag om fler böcker ur vårens utgivning. Vi ses i stadsbibliotekets hörsal kl. 18!

PS 2! Imorgon är det dags för Bokstugan på turné på Nättraby bibliotek kl. 18!