Analfabeten av Agota Kristof

Agota Kristof var författare och dramatiker, hon föddes 1935 i Ungern, och dog 2011 i Schweiz. Boken är en självbiografi på bara 50 sidor, som gavs ut 2004, men först nu har kommit på svenska.

Hon föddes och växte upp i en liten by i Ungern. Familjen var fattig. Hennes far var lärare och hon lärde sig tidigt att läsa och skriva. Som barn älskade hon att läsa och fantisera ihop egna berättelser, men hon blev ofta bestraffad och anklagad för att vara både lat och lögnare för att hon alltid satt och läste och hittade på egna historier. 

Som tonåring sattes Agota och hennes syskon på ett internat för fattiga barn. I Ungern var det sovjetiska inflytandet stort efter andra världskriget. När Stalin dog 1953 trodde alla det skulle bli bättre, men så blev det inte. Sen inträffade Ungernrevolten 1956, när folkets uppror slogs ned med vapen och gripanden, och det var då Agota Kristof flydde till Schweiz med sin man och deras nyfödda dotter. 

Hon fann sig aldrig riktigt tillrätta i sitt nya hemland. Hon saknade känslan av att tillhöra ett folk, att vara en del av en kultur. Hon lärde sig ganska snabbt att tala franska, men det dröjde länge innan hon lärde sig skriva på det nya språket. Hon såg sig som en analfabet, därav bokens titel, eftersom hon fick börja om från början med att lära sig språket. 

Boken är bara på 50 sidor, men hon hinner ändå få så mycket sagt. Hon berättar sitt livs historia i ögonblicksbilder, och det handlar om flykt, rotlöshet, och om att återerövra språket. Nyligen gavs det även ut en romantrilogi av Agota Kristof på svenska. Alla böckerna skrev hon faktiskt på franska, så man kan verkligen säga att hon lyckades erövra sitt nya språk. Jag tror att Analfabeten kan vara en bra introduktion till hennes författarskap, och mycket av hennes egna erfarenheter återkommer i hennes romaner.

/Åsa

Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund

Rebecka Åhlund är journalist och författare. Hon är strax över 40, gift och har två små barn. Familjen bor i London sen några år tillbaka. Boken är självbiografisk, hon berättar om sitt första år som nykter alkoholist och hur hon hamnade i ett beroende.

Rebecka kallar sig själv en missbrukarpersonlighet, och menar att hon aldrig har kunnat göra något med måtta vad det än gäller; godis, cigaretter eller vin. Beroendet grundlades tidigt men allt eskalerar när familjen flyttar till England. Där finns en annan alkoholkultur än vi är vana vid, plötsligt bjuds hon på alkohol överallt, allt umgänge verkar ske över ett glas vin. Alkoholen är ju också mer lättillgänglig eftersom man kan köpa vin i mataffären.

Hon beskriver på ett väldigt bra sätt hur lätt ett beroende kan utvecklas. Det kanske börjar med att man tar en överbliven vinslatt en tisdagseftermiddag när man inte har nåt annat för sig... Hon beskriver också sin vardag med ständiga lögner och smusslande för att få tag i alkohol, och gömma undan flaskor. Flera gånger blir hon så berusad att hon ramlar och får minnesluckor, och då ljuger hon också om vad som hänt.

Rebecka funderar också mycket över arvet från sin pappa, som också hade alkoholproblem och var periodare. Hon minns honom som en jättebra pappa, som ägnade mycket tid åt sina barn och tog med dem på olika aktiviteter. Men under sina perioder stängde han in sig och drack och skötte varken arbete eller familj. Många gånger lovade han Rebecka att sluta dricka men det blev inte så, och när hon var 11 år tog han livet av sig.

Vändpunkten för Rebecka kommer när hennes egna barn börjar fråga henne varför hon måste dricka vin, och hon inser då att hon är i samma ålder som hennes pappa var när han dog. Vägen till nykterhet börjar med ett samtal till AA, Anonyma Alkoholister i London. Hon börjar gå på möten, deltar i tolvstegsprogrammet och får en mentor.

Som nykter upptäcker hon att alkoholen finns överallt idag, och att vi nästan uppmuntras att dricka genom reklam och tillgänglighet. Vissa vänner försvinner efter att hon blivit nykterist. Rebeckas teori är att de ser sig själva avspeglas i henne: “om jag har druckit tillsammans med någon som är alkoholist - vad gör det då mig till?”. Hon kallar sig själv en “högfungerande alkoholist”, och de flesta omkring henne blir väldigt förvånade när hon berättar om sina problem. En del viftar bort det med fraser som "vi har väl alla fått i oss lite för mycket någon gång."

Boken är lättläst och skriven med mycket humor, och därför blir den inte så jobbig att läsa trots det tunga ämnet. Den stora behållningen är det ärliga sätt som Rebecka beskriver sig själv på, och insikten att detta skulle kunna hända många av oss under fel omständigheter.

/Åsa

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Tara Westover, som är född 1986, beskriver här sin mycket ovanliga uppväxt i Idaho i en familj som var mormoner, men även vad man idag skulle kalla preppers. De förbereder sig alltså för en kommande kris eller katastrof, genom att hamstra bensin, vapen och konserver m.m. Det är framför allt fadern i familjen som är väldigt pådrivande och radikal i sina idéer om att familjen ska stå utanför samhället och klara sig själva. Han skyr allt som har med kontroll och övervakning att göra. 

Tara och hennes syskon är inte registrerade hos några myndigheter, de är födda hemma, har aldrig gått i skolan och inte varit i kontakt med sjukvården. Deras mamma praktiserar örtmedicin, och hon är även självlärd barnmorska. Så fort barnen är stora nog får de hjälpa sin far på hans skrotupplag. Det är tungt, smutsigt och farligt arbete. Flera gånger råkar Tara och hennes syskon ut för hemska olyckor, men ingen ringer efter ambulans, alla skador behandlas med örtmediciner och böner till Gud. 

En av Taras äldre bröder bryter sig till slut loss från familjen, skaffar jobb och börjar plugga på college. När Tara är 15 år börjar hon också studera på egen hand för att kunna göra antagningsprovet till college. Hon får en del svårigheter att bli antagen, inte minst för att hon inte har något födelsebevis, och ingen minns exakt vilken dag hon är född. När hon till slut blir antagen och lyckas få sina föräldrars tillåtelse att flytta till Utah för att studera, så börjar den verkliga prövningen när hon ska försöka passa in och anpassa sig till ett normalt liv bland jämnåriga. 

Det här är en helt otrolig berättelse, man läser den med stigande bävan, och det verkar helt osannolikt att Tara Westover idag faktiskt har doktorerat i Cambridge, med tanke på att hon var 17 år när hon började skolan. Jag blir också imponerad av att hon beskriver sin familj med sådan kärlek och förståelse, trots allt hon varit med om. Boken har blivit mycket omtalad, inte minst för att Barack Obama hade med den på sin lista över sommarläsning förra året. 

/Åsa

3 x Maryse Condé

I Livet utan masker berättar Maryse Condé om en viktig period i sitt liv, när hennes författarskap grundlades. Hon är en franskspråkig författare, född 1937 och uppvuxen på ön Guadeluope i Karibien. Ön var från 1600-talet en fransk koloni, och tillhör fortfarande Frankrike. Föräldrarna hade det gott ställt och skickade tidigt sin dotter till Paris för att studera. Där läste hon bland annat vid Sorbonne-universitetet.

I Paris träffar Maryse en man från Haiti, som hon också blir gravid med. Men han har andra planer, han är politiskt engagerad och reser tillbaka till sitt Haiti, och lämnar henne med den lille sonen Denis. Det är inte lätt att vara student och ensamstående mor i slutet av 1950-talet, och Maryse måste lämna bort sonen en period för att kunna fortsätta studera. Hon träffar sedan Mamadou Condé, en skådespelare från Guinea, och gifter sig med honom. Tillsammans bosätter de sig i Afrika, först i hans hemland Guinea, men pga politiska oroligheter tvingas de flytta mellan olika länder i nordafrika. Sonen Denis följer med dem, och tillsammans får de ytterligare tre barn. Äktenskapet är stormigt och paret skiljs efter att Maryse och barnen tvingas lämna Afrika och resa till England av politiska skäl. 

Under tiden i Afrika väcks både hennes politiska engagemang, och lusten att skriva. Hon debuterar 1976. Men den första boken som blir översatt till svenska är Färden genom mangroven 2007. Den utspelar sig på Guadeloupe, och börjar med att en man hittas död i ett mangroveträsk i utkanten av en liten by. Hans namn var Francis Sancher och han var inflyttad till ön. Ingen vet säkert var han kommer ifrån, och i byn var han föraktad och fruktad. Man håller en traditionell likvaka i hans hus, och enligt den lokala seden kommer alla byborna dit. Seden påbjuder också att var och en berättar något om den döde. Det visar sig att alla haft någon slags relation till Francis Sancher, trots att ingen har velat kännas vid honom så länge han var i livet. Genom berättelserna får vi en bild av den döde, och även av livet i den traditionella karibiska byn. 

Maryse Condés senaste roman är Celanire, som utspelar sig på Elfenbenskusten i början av 1900-talet. Landet var då en fransk koloni som styrdes av en guvernör. Hit kommer den unga kvinnan Celanire som missionär för att undervisa på en internatskola. Hon är född på Guadeloupe, men blev tidigt föräldralös och uppfostrades i ett nunnekloster i Paris. Celanire får genast ett rykte om sig i byn. Hon är mycket vacker, och männen blir som förhäxade av henne. Snart efter hennes ankomst inträffar också en rad mystiska dödsfall, som alla kommer mycket lägligt för Celanire. Skolans rektor dör och Celanire blir ensam ansvarig för skolan. Hon inför då regler som uppfattas som radikala och gör henne impopulär i byn, bland annat förbjuder hon omskärelse av flickorna. Sen dör guvernörens hustru, och mycket snart är han omgift med Celanire. Många av byborna tror att hon står i förbund med djävulen och att hon kan förhäxa människor. Som läsare ser vi nog snarare en kvinna som är mycket skicklig på att manipulera sin omgivning, och är beredd att göra nästan vad som helst för att få som hon vill, och som kanske inte heller har den fläckfria bakgrund som hon själv vill framhålla. 

Teman som ofta återkommer i Maryse Condés böcker är kolonialismen och dess följder samt utanförskap ofta upplevt på grund av kön, klass eller hudfärg. Hon skriver på ett väldigt personligt sätt och det är spännande historier som utspelar sig i intressanta miljöer.

/Åsa

Pingvinlektionerna av Tom Michell

Brittiska Tom Michell arbetar som lärare på en internatskola för pojkar i 1970-talets Argentina. Under sin lediga tid, utforskar han resten av Sydamerika. Under sin tid i Uruguay, har han lånat en lyxlägenhet av ett par bekanta. Under den sista dagen där bestämmer Tom sig för att ta en promenad vid stranden. 

Han går förbi hamnen och ser ett par pingviner jaga fisk men tycker det är lite konstigt att det är så få pingviner. Han går vidare och upptäcker snart varför, på stranden ligger det hundratals döda pingviner som fastnat i olja. Han upptäcker till sin förvåning en pingvin som har lite kraft kvar och tar beslutet att ta med den väldigt ilskna pingvinen till lägenheten för att tvätta av den. Pingvinen inser under tvättningen att Tom försöker hjälpa honom, och han hur snäll som helst. När pingvinen är ren från oljan så tar Tom med honom till stranden för att lämna honom, men pingvinen, som får namnet Juan Salvador, vill inte lämna hans sida. Tom tar då ett beslut som kommer ändra hans liv, att ta med pingvinen till Argentina.  

Det är en väldigt mysig och charmig berättelse om en pingvin som kommer att betyda så mycket för inte bara Tom utan många människor i hans närhet. Den enda nackdelen var att den var lite kort, ville gärna veta mer om den lilla pingvinen. Rekommenderas starkt. 

/ Therese

Kring denna kropp av Stina Wollter

Stina Wollter är konstnär, pedagog och radiopratare. Hon har också gjort sig känd som kroppsaktivist på sitt Instagramkonto, och har även tagit upp ämnet i radioserien Kroppskontakt i P1.

I boken berättar hon om kroppar, om sin egen och om andras som kommit och gått i hennes liv. Där finns systern Ylva som dog ung i sviterna av anorexin, som präglade hela hennes liv, och även Stinas. Där finns den älskade styvmodern Viveka Seldahl som gick bort i cancer, och mamma Anna som blev dement under slutet av sitt liv. Där finns också alla de män som tagit sig friheter med Stinas kropp mot hennes vilja. Men också Micke, mannen i hennes liv som alltid finns där och stöttar.

Vi får också ta del av Stinas tankar om kroppshets och farliga normer. Hon berättar om sitt eget förhållande till sin kropp och hur hon kommit dit hon är idag. Jag sträckläste boken, och rördes till både tårar och skratt under läsningen. Den känns så ärlig och personlig. Vi är nog många som kan känna igen oss i Stina, och många kan säkert också bli hjälpta av boken.

/Åsa

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

Jacqueline Woodson blev ju årets ALMA-pristagare (Astrid Lindgren Memorial Award). Brun flicka drömmer är den första boken som översatts till svenska, och handlar om författarens barndom på 1960- och 70-talet. Jackie, som hon kallades, föddes i Ohio 1963, som yngst i en syskonskara på tre. Föräldrarna skiljdes tidigt och Jackie flyttade med sin mamma och syskonen till South Carolina för att bo hos mormor och morfar. I den amerikanska södern fanns fortfarande fördomar mot färgade, trots att raslagarna hade upphört. Jackies mormor satte sig fortfarande längst bak i bussen för att undvika bråk. Jackies mamma har en dröm om ett bättre liv för sig själv och sina barn. Hon flyttar först själv till sin syster i New York, och efter en tid kommer hon tillbaka och hämtar barnen. Jackie får ett nytt hem i New York, en stad som är mer öppensinnad, och där det bor människor från många olika länder. Jackie vet tidigt att hon vill skriva, och drömmer om att bli författare. Hon är ett livligt barn med stor fantasi och älskar att hitta på historier, men hennes mamma säger att hon ska sluta ljuga. I skolan hamnar hon i skuggan av sin storasyster Odella, som är mycket begåvad och lärarnas favorit. Till slut möter Jackie en lärare som uppmuntrar hennes skrivande, och som säger till henne: "du ska bli författare".

Boken består av korta ögonblicksbilder som tillsammans bildar en berättelse. Författaren har sagt i intervjuer att det är så hon minns sin barndom, i ögonblick omgivna av vitt. Stilen brukar kallas prosalyrik och hos oss på biblioteket är den klassificerad som lyrik för ungdomar, men passar för alla åldrar. Det här är faktiskt en av de bästa biografier jag läst. Den är väldigt personlig och gripande men samtidigt allmängiltig och tar upp många viktiga ämnen som normer, rasism, identitet och rötter.

/Åsa 

Höstens nya biografier

I höst kan vi se fram emot många intressanta och spännande biografier i bokutgivningen. Här kommer tips på några böcker jag ser särskilt fram emot!

Stina Wollters bok Kring denna kropp kommer ut i september. Här berättar om hon om sig själv och om människor hon mött. Teman som återkommer är normer och kroppsideal, frågor som hon ofta tar upp både på sitt Instagramkonto och i programmet Kroppskontakt som kan höras i P1.

Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg är redan utkommen och omskriven. Mannen i skogen söker närma sig en av våra mest omtyckta och lästa författare, som det skrivits förvånansvärt lite om. Recensenterna verkar överens om att det är ett ärligt men inte alltid så smickrande porträtt av en komplex personlighet.

Gun-Britt Sundström har en lång skrivargärning bakom sig som författare, kritiker och översättare. I boken Skrivliv som kommer i september har hon samlat sina dagböcker. De sträcker sig från 60-talet då hon gav ut sin första bok, och slutar på 70-talet, några år efter utgivningen av Maken, som blev hennes stora succé.

/Åsa

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

Shaun Bythell äger och driver ett antikvariat, The Book Shop i det lilla skotska samhället Wigtown. I ”En bokhandlares dagbok” delar han med sig av vardagens vedermöder och glädjeämnen. De förstnämnda får definitivt mest utrymme i boken.

I form av dagboksanteckningar, och med mycket humor berättar han om roliga, jobbiga och pinsamma möten med krävande och ibland otrevliga kunder. Även hans personal är påfallande ofta opålitliga och samarbetsovilliga. Böcker ska ständigt hämtas, packas, sorteras och skickas - och de står ju aldrig på den hylla man kunde vänta sig. Jag får nästan intryck av att Shauns vardag skulle vara betydligt enklare om han slapp kunderna, medarbetarna och böckerna! Ett annat återkommande orosmoln är ekonomin och de stora nätjättarna som står för en allt större del av bokförsäljningen, och som även antikvariatsägarna är beroende av för att få sälja sina böcker. Shauns förhärdade bokhandlarhjärta mjuknar dock vid åsynen av barnet som läser högt ur en Harry Potter-bok, och den tufsige tonårskillen som köper ett slitet ex av ungdomsklassikern Räddaren i nöden. Även en förstaupplaga med skyddsomslaget kvar kan fortfarande få honom att leva upp en smula.

Det är rolig och lättsam läsning som också ger en tankeställare till alla oss som älskar antikvariat och bokhandlar. Om vi vill att de ska finnas kvar ska vi förstås gynna dem genom att köpa våra böcker där, och dra nytta av den kunskap som finns hos bokhandlaren. För den som i likhet med mig har jobbat i bokhandel är igenkänningsfaktorn i boken stor! Även vi som arbetar på folkbibliotek kan känna igen oss i många av de situationer som uppstår i The Book Shop.

/Åsa

Scrappy little nobody – Anna Kendrick

Ni känner säkert igen Anna Kendrick från filmer som Pitch Perfect, Twilight och hennes Oscarsnominerade roll i Up in the air, här kommer hennes självbiografi – Scrappy Little Nobody. (Vilken underbar titel!) 

Anna bjuder in oss i hennes värld, allt från hennes barndom till hennes genombrott i Hollywood. Hon började tidigt uppträda på Broadway och pendlade sedan tillbaka till skolan i Maine.

Anna är oerhört charmig i hennes skrivande, när man läser känns det som hon pratar direkt med en vän, man kan inte annat än att älska henne. Hon berättar om familjen, förhållanden, och flytten tvärs över landet, Anna är otroligt rolig, ärlig och väldigt jordnära. 

Vi får läsa om en kvinna som längtar efter att slänga av sig eleganta klänningar och högklackade skor och få på sig joggingbyxor och äta skräpmat. Anna skriver om det inte alltid så glamorösa kändislivet och det känns som man verkligen lär känna henne.

Jag hoppas att hon i framtiden släpper ännu en bok, detta var en jag inte ville lägga ner, flera gånger skrattade jag högt och hela tiden hade jag ett leende på läpparna. Denna kommer jag absolut läsa om! 

/ Veronica F.

Persepolis av Marjane Satrapi

När Herald Scotland utnämnde de 50 bästa serieböckerna någonsin, valde de Persepolis som den allra bästa. Nyligen såg jag The Shape of Water, den bästa fantasyfilm jag sett, och trodde det skulle gå lång tid innan jag blev lika fängslad av en berättelse. Strax därefter sträckläste jag dock Marjane Satrapis mästerverk, och det är inte bara den bästa självbiografiska seriebok jag läst, utan en bok som med sällsam avväpnande kraft fick mig att förlora mig själv i någon annan och lämnade mig genuint hoppfull.

Jag skattar Persepolis så högt att jag skulle vilja att historielärare använde den i sin undervisning för ungdomar i övre tonåren. Vare sig du är vuxen eller står på tröskeln till vuxenlivet kunde du inte vara snällare mot dig själv än att läsa denna bok, om en flicka som blir kvinna under krigstid. Förutom dess skarpa insikt i komplexa konflikter där Iran ingår i ett världshistoriskt sammanhang, finns här en uppslukande berättelse om en rebellisk punktjej med stort rättspatos som går från leva ett tryggt liv till att bli flykting, inom kort tid boende på gatan i Wien, där hon nästan dör av lunginflammation. En tjej med brinnande ilska, briljant intelligens, gripande ärlighet, och ett underbart mod att använda allt detta för att förändra en trångsynt värld.

Boken har under en tid förbjudits på vissa skolor i USA. Inte på grund av dess redogörelse för radikala politiska åskådningar, där feminism, socialism och kamp för de svaga och förtryckta får lika stort utrymme som teokrati och oreglerad kapitalism, utan för våldsskildringar. Dess naket uppriktiga skildringar av sexuellt uppvaknande och droganvändning bidrog förmodligen till förbudet. Att hon vågar beskriva hur hon vid en tidpunkt i sena tonåren, i djup sorg över att inte ha levt upp till sina krav på sig själv efter att ha återvänt till Iran, överväger självmord följer ett återkommande element: längtan efter rättvisa. För även här söker hon en värdig väg ut ur ett ovärdigt, orättvist lidande. Det må vara ett tabubelagt ämne, dock något många kan hämta styrka från att få läsa om, att få veta att de inte är ensamma.

Herald Scotland menar att detta är serieromanens tidsålder. Det finns mer än ett korn av sanning i detta. En stor del av de mest inkomstbringande filmerna just nu är berättelser tagna från DC och Marvels serieböcker.  Många kritikerhyllade prisbelönta filmer har dessutom serier som förlagor, exempelvis Blå är den varmaste färgen och Vi är bäst! Även Persepolis har blivit film och är en av de mest rosade animerade filmerna genom tiderna. Det är lätt att förstå varför, för jag är full av beundran inför Satrapis själfulla, stärkande berättelse om vikten av att försvara och hjälpa upp de nedtrampade, att följa sitt samvetes röst och att vara ärlig mot sig själv.

/Johan