Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



måndag 29 februari 2016

"Dark Corners" blev Ruth Rendells avsked

Den brittiska deckarförfattaren Ruth Rendell gick bort i maj 2015. Hon hade då givit ut ett stort antal böcker, varav många om kommissarie Wexford, men även fristående psykologiska thrillers och spänningsromaner under pseudonymen Barbara Vine. Med viss bävan tog jag mig an det som blev hennes sista bok, " Dark Corners". När man tillbringat så mycket tid i sällskap med en författare, vill man gärna få ett värdigt avsked.

Carl är författare, och bor i ett stort hus i London som han ärvt av sin far. För att få in lite extra pengar hyr han ut övervåningen. Hyresgästen, Dermot, är en lite udda figur, men Carl är nöjd så länge han betalar hyran i tid. Carls far hade samlat på sig en stor mängd läkemedel som fått stå kvar i ett av husets badrum. När Carl en dag har besök av sin väninna Stacey, beklagar hon sig över att hon gått upp så mycket i vikt att hon inte längre får några roller som skådespelerska. Carl minns då att det finns piller för viktminskning i badrumsskåpet, och Stacey övertalar honom att få köpa en del av dem. Några dagar senare får Carl veta att Stacey hittats död i sin lägenhet. Bredvid henne låg en karta tabletter. Utredningen visar att det var dessa som orsakade hennes död. Carl blir först förkrossad, men lyckas sen intala sig själv att ingen kunde förutsett detta, och att det inte var hans fel.

Allt verkar återgå till det normala, tills Carl blir uppsökt av sin hyresgäst, Dermot. Han visste om medicinskåpet och dess innehåll, och såg dessutom Carl ge tabletterna till Stacey. Nu erbjuder han sin tystnad mot att han aldrig mer behöver betala någon hyra... Det hela utvecklar sig till en komplicerad utpressningssituation. Samtidigt har Staceys väninna Lizzie, som var den som fann henne död, bosatt sig i hennes luxuösa våning, och har inga planer på att flytta därifrån, trots att lägenheten nu tillfallit Staceys kusin i arv...

"Dark Corners" har allt det bästa man förknippar med Ruth Rendells författarskap, och jag tror inte någon av hennes många trogna läsare blir besviken. Som så många gånger tidigare skildrar hon vanliga människor, som genom något litet misstag plötsligt finner sig indragna i en mardrömslik situation. Rendell var en mästare på att skildra människors psyken under press och de irrationella gärningar de kan begå. Hon förnyade och breddade deckargenren, och vi är många som kommer att sakna hennes böcker. Jag kan i alla fall glädja mig åt att jag fortfarande har några av de äldre böckerna olästa!

/Åsa

torsdag 25 februari 2016

Den skalliga primadonnan av Eugéne Ionesco

Låter absurdistisk dramatik svårt och ogenomträngligt? Inte alls! Glöm bort tråkmånsen Beckett och släng istället ett öga på geniet Eugène Ionesco som är en av de mest briljanta dramatikerna inom absurdismen. Ionesco hade ett komplicerat förhållande till teatern. Han både älskade och hatade den. Under Ionescos uppväxt dominerades nämligen teatern av så kallade salongsdramer. Tråkiga pjäser som alltid utspelade sig i ett vardagsrum och handlade om någon som kom på besök, drack te och skvallrade. Meningslöst pladder tyckte Ionesco och bestämde sig för att göra en antipjäs. En parodi på löjliga konversationer. Resultatet blev en osammanhängande och skruvad fars.
Pjäsens enda fasta punk är att det utspelar sig hemma hos en Mr and Mrs Smith. Paret gästas av ett annat gift par, en brandman och en hushållerska. Där emellan är det ingenting som hänger ihop. Plötsligt visar sig alla heta Bobby Watson. I nästa stund känner det gifta paret inte varandra och undrar varför de sover i samma säng. Någon knackar på dörren men det är aldrig någon där. Hushållerskan kan i själva verket vara satan. En karaktär berättar dramatiskt om hur hon böjde sig ner och knöt sin sko. Allting eskalerar och till slut blir karaktärerna av med språket så att de bara har vokaler kvar att konversera med. Den meningslösa konversationen dragen till sin spets. Detta är en rolig och tänkvärd fars om vårt förhållande till samtal. Varför säger vi något trots att vi inte har något säga? En pjäs att läsa och minnas nästa gång någon börjar tjata om vädret.
Vem är då den skalliga primadonnan? Jag har både läst pjäsen och sett den två gånger på scen och jag vet fortfarande inte. Det var precis så Ionesco ville ha det.

/Henrik



tisdag 23 februari 2016

Dagar utan ljus, nätter utan mörker av David Norlin


”Det var nog en oro man kände, men en oro utan verklig udd. Kanske var det som när man som vuxen går in i ett rum utan ljus. På tröskeln kan man ibland känna en ilning av tvekan, en rest från barndomens mörkrädsla som gör sig påmind. Men lika snabbt intalar man sig själv att det inte finns någon verklig anledning att vara rädd. Man fortsätter in i dunklet. ”

Jag har så länge jag kan minnas varit orimligt rädd för ubåtar. Eller mer för att vistas i en ubåt. Det är något med det där trånga utrymmet, sakta glidande djupt ner i mörkret med det ständiga trycket av vatten. Och allt som kan gå fel! De flesta av oss har kanske sett någon eller flera filmer, där vattnet plötsligt forsar in, eller det börjar brinna och besättningen blir ett minne blott. Ännu värre är så klart de olyckor som hänt och händer i vekligheten, som jag bara inte kan låta bli att läsa om. Varför i all världen läser jag då en bok som utspelar sig just på en ubåt? Det undrade jag med, tills jag kom in i den här boken och upptäckte att den var omöjlig att lägga ifrån sig.
I Dagar utan ljus, nätter utan mörker befinner vi oss i ett Sverige likt vår egen vardag, men där vi har utsatts för ett angrepp. Angreppet är vagt, men som läsare förstår jag snart att det har något med kärnvapen att göra. Många människor är borta, många bär på spår under huden som utvecklas till livshotande skador när de blir äldre. Hotet om ett förintande krig är ständigt närvarande. På en atomubåt sitter en man och skriver till en kvinna. De har aldrig träffats, men de är ändå för evigt bundna till varandra. Och djupt därnere i det tysta men ändå så högljudda vattnet blir den här länken till den okända människan allt mannen har. En länk som är svag och opålitlig, och fylld av hemligheter. Trots att ubåten är fylld med andra män, så är tillvaron ändå plågsamt ensam och hotfull. De är på ett hemligt och riskfyllt uppdrag, och är i stort sett avskurna från omvärlden, och även till viss del från varandra.
Den här boken är oerhört fascinerande, med ett språk som fullkomligt förtrollar mig. Norlin beskriver en omvärld som inte alls är någon omöjlighet, vilket gör den extra skrämmande. Och livet på ubåten är så levande, att jag nästan tar lika korta andetag som huvudpersonen för att luften är så tät, och jag hör nästan det ständiga ljudet av vatten som vill komma in i ubåten. Detta är en spännande och otäck berättelse, men även oändligt ömsint. Mannen utan namn skriver mer och mer utlämnat till kvinnan han aldrig träffat, och det blir som att läsa någons allra mest privata tankar. Dagar utan ljus, nätter utan mörker är en roman fylld av rädsla men även av de skiraste av känslor. Jag rekommenderar den varmt, även om du som jag får kalla kårar längs ryggraden av tanken på atomubåt långt där ute på ett stormigt hav.

/ Malin

måndag 22 februari 2016

"Effekten av Susan" av Peter Hoeg

Peter Hoegs senaste bok låter sig inte så lätt genrebestämmas. Den innehåller lika delar dystopi, action, deckare och magisk realism. Inte heller är det lätt att avgöra om avsikten är att testa dessa genrer och deras kombinationsmöjligheter, eller om boken är avsedd som en parodi på dem.

Susan är fysiker, en framgångsrik forskare och en rationell person. Hon är gift med Laban, lika framgångsrik musiker och kompositör, men mer konstnärligt lagd. De har två vuxna barn, tvillingarna Harald och Thit. Susan besitter något familjen kallar för "effekten", som får folk i hennes närhet att öppna sig. Även Laban och tvillingarna har denna förmåga, fast i mindre mängd. Familjen är på många sätt dysfunktionell, men mot ett yttre hot håller de alltid ihop. Efter några olycksamma incidenter under en vistelse i Indien, som bara berörs i förbigående, riskerar samtliga familjens medlemmar åtal för olika brott. Då träder en mystisk representant för danska staten fram och erbjuder dem åtalsfrihet hemma i Danmark, mot att de hjälper honom att skaffa fram ett visst protokoll.

Framtidskommissionen bildades på 1970-talet, som en reaktion på oljekrisen. Gruppen bestod av personer som alla var framstående inom sitt eget specialområde. Uppgiften var att förutse framtida händelser i Danmark och dess omvärld. Gruppens prognoser visade sig vara mycket exakta, mer exakta än vad som ansågs önskvärt, och arbetet hemligstämplades. Boken utspelar sig i en framtid som inte känns alltför avlägsen, där det danska samhället är på väg att falla samman, och man behöver då det sista saknade protokollet från Framtidskommissionen. Susan och hennes familj börjar söka upp medlemmarna. Men någon annan är också på jakt efter dem, och börjar döda dem en efter en, och även familjen befinner sig snart i fara.

Susan är nära besläktad med Fröken Smilla från Peter Hoegs debutroman.
Hon framstår på många sätt som en övermänniska, men ibland blottas också svagheter, framför allt i relationen till familjen. Boken är underhållande och spännande. Det finns inga transportsträckor alls, dramatiska händelser avlöser ständigt varandra. Nackdelen är att det ibland är svårt att hänga med i svängarna, och det tar en stund att komma in i boken. Förlaget skriver att boken är civilisationskritisk, och detta är ett tema som ständigt gör sig påmint. Det handlar också mycket om familjerelationer, mellan äkta makar och mellan barn och föräldrar.

/Åsa

fredag 19 februari 2016

”Playground” av Lars Kepler


…eller snarare av makarna Ahndoril, som ju ligger bakom pseudonymen. De har denna gång lämnat Joona Linna bakom sig, för att göra ett nedslag i en helt annan värld (!), nämligen dödsriket, eller väntplatsen dit. Och det är en ganska annorlunda produkt från deras sida - på flera sätt - och det mest positiva är kanske att de grymmaste sekvenserna inte är fullt så detaljerade som de har haft för vana att beskriva dem. Men det är inte mindre våldsamt, eller mindre blodigt för det… Inget för den känslige, alltså.

Det handlar i alla fall om löjtnant Jasmin Pascal-Anderson, som under en insats i Kosovo blir skjuten. Hon får ett hjärtstillestånd, under vilket hon vaknar upp på en ytterst märklig plats – en mörkt dov, tidlös, och våldsam hamnstad, där de döda, eller på gränsen till döda, köar för ett identifikationsvisum och väntar på att förhoppningsvis få återvända tillbaka till sin kropp. Där får hon hjälp av en ung man att skydda sig mot den organiserade och våldsamma brottsligheten som går ut på att stjäla, eller lura till sig andras visum, så att de ska kunna ha en chans att komma tillbaka till livet – om än i någon annans kropp…

Jasmin lyckas komma undan med blotta förskräckelsen, och blir återuppväckt från sitt hjärtstopp, hemskickad som krigsveteran, och försöker därefter återuppta ett någorlunda normalt liv. Men hon kan omöjligtvis glömma sin upplevelse ”på andra sidan”, trots omgivningens tvivel och ifrågasättande av hennes förstånd…

Men när hon långt senare råkar ut för en trafikolycka med sin son, hamnar hon där återigen, får bekräftat att hon inte varit psykotisk utan faktiskt upplevt det hon trott sig veta, men lyckas även denna gång återvända. Hennes son däremot behöver genomgå en operation där man behöver stanna hans hjärta en kort stund för att kunna sy ihop baksidan av det, och hon inser ögonblickligen att han aldrig kommer att klara sig i hamnstaden på egen hand. Hon måste med - hon måste hjälpa honom på den andra sidan - om han ska ha en chans att överleva operationen. Men hur ska hon lyckas med det?

Det är ett intressant och annorlunda grepp, även om det stundtals känns som en vuxenvariant av Hunger Games, där bara en kan överleva till slutet. Och det finns ett och annat logiskt glapp, som jag gärna hade velat ha förklaringar till. Vad som dessutom känns lite kontroversiellt, eller åtminstone känsligt, är att de ställer somliga människors tro på ett liv efter detta / reinkarnation /återfödelse genom historien i olika människors kroppar, lite på skam. För här är det grova brottslingar som stjäl sig till möjligheten att återvända till jordelivet, det finns ingen naturlig gång i detta… Ja, det är en intressant ingång till många av de där frågorna som aldrig kan få något svar, i alla fall inte om man inte fötts under ett hjärtstillestånd, som Jasmin, som ger henne förmågan att minnas vad hon upplevt där på andra sidan. Till skillnad från oss andra…
Playground finns att låna som vanlig bok och ljudbok, här

/Tuija

torsdag 18 februari 2016

The Babadook av Jennifer Kent

Det produceras få kvalitativa skräckfilmer nu för tiden. Moderna skräckfilmer är ofta en röra av trötta klyschor, billiga skrämseleffekter och dataritade monster. Det är ungefär lika läskigt som när någon hoppar fram bakom en dörr och ropar bu.
Men under de senaste åren har det skapats en ny trend inom skräckfilmsgenren. Flera regissörer har rannsakat sig själva och funderat över vad som egentligen skrämmer oss. Kanske är det våra förtryckta känslor och minnen som är den riktiga skräcken? När våra nära och kära förändras och inte längre kan ge oss trygghet och värme. Den skräcken är på riktigt och något som vi kan relatera till.
Babaddok är den första i en rad framgångsrika skräckfilmer som bygger på en otäck krypande stämning snarare än effektsökeri. Filmen har hyllats till skyarna av kritiker för sitt välskrivna manus och mångbottnade karaktärer. En skräckfilm med ambition helt enkelt!
Babadook handlar om änkan Amelia och hennes son Samuel. En kväll dyker en mystisk sagobok upp i Samuels rum. Det visar sig vara allt annat än en saga. Boken handlar om Babaddok som är en otäck spökliknande figur med hög hatt och långa svarta klor. Budskapet i boken är tydligt...Babadook kan du aldrig bli av med och snart kommer han och tar dig! När boken blir mer och mer skrämmande så bestämmer sig Amelia för att bränna upp den. Men någonting har redan tagit sig in i huset. En skuggfigur rör sig i sovrummet på nätterna, lämnar hotfulla meddelanden, knackar på dörrarna och ju mer de försöker kämpa emot desto starkare blir den. You start to change when I get in. The Babadook growing right under your skin. Samuel ser hur Amelias sinnen förgiftas av Babaddok. Gradvis börjar hon förändras och bli aggressiv och våldsam. Samuel inser att hans älskade mamma kanske snart kommer skada honom...kanske till och med döda honom.

Babadook finns på Karlskrona stadsbibliotek. Så låna den, släck alla lampor och låt den fasansfulla Babadook krypa innanför din hud.

måndag 15 februari 2016

"Kvinna inför rätta" av Louise Doughty

Boken är en spänningsroman, inte Doughtys första, men den som blev hennes internationella genombrott. Den har förstås jämförts med (och nu börjar det bli tjatigt...) både "Gone girl" och "Kvinnan på tåget". Jag misstänker också att den svenska titeln valts med tanke på föregångarna, originalets titel är nämligen "Apple tree yard".

Läsaren kastats direkt in i rättssalen där en för oss okänd kvinna står anklagad för ett brott vi inte vet något om. Det vi vet är att även en man, hennes älskade, är anklagad för samma brott. Så småningom får kvinnan ett namn, Yvonne Carmichael, och hon börjar berätta sin historia, om den kärleksaffär och de händelser som till slut ledde fram till ett åtal.

Yvonne är i 45-årsåldern, och en saklig och rationell person. Hon är en framstående och aktad genetiker, som ofta anlitas som expert i frågor som rör hennes område. Yvonne bor i en förort till London med sin man och de har också två utflugna barn. Vid ett besök i parlamentet där hon anlitats som sakkunnig, möter hon en man som arbetar där, och som hon direkt känner sig attraherad av på ett sätt som inte alls är likt henne. De kommer i samspråk vid lunchen, och utan att veta något om honom följer Yvonne mannen till en undanskymd plats i parlamentsbyggnaden, där de också har sex med varandra, utan en tanke på att ses igen. Det gör de dock, kanske av en slump, kanske inte. De inleder ett hemligt förhållande, och träffas ofta på olika obskyra små (och gärna offentliga) ställen för intima möten.

Jaget i berättelsen är Yvonne, som i sitt berättande hela tiden riktar sig till ett "du" som förstås är älskaren, vars namn inte avslöjas förrän i bokens slut. Hans upplevelser och hans version av historien får vi aldrig höra. Yvonne är vad som brukar kallas en "opålitlig berättare" och jag tror att detta är vad som gett upphov till jämförelsen med de tidigare nämnda böckerna. Inte förrän i slutet vet man vad som egentligen hänt, men man är ändå inte säker på hur det gick till, och vem som är skyldig och oskyldig. Boken handlar om en kärlekshistoria och om ett rättsfall, men också om ont och gott, hämnd och svek. Ett annat återkommande tema är hur olika män och kvinnor bedöms i ett rättsfall. Både Yvonne och hennes älskare har varit otrogna mot sina respektive makar, men ändå är det Yvonne som blir uthängd och utmålad som skurken.

Boken är både spännande och snabbläst, även om det kräver lite fokus att hålla isär trådar och tidsplan. Språket känns ibland lite styltigt och flyter inte så bra, och det förekommer även en del anglicismer i översättningen.

"Kvinna inför rätta" finns på biblioteken i Karlskrona, både som bok och e-bok.

/Åsa

torsdag 11 februari 2016

Bergtagen av Thomas Mann


Uttrycket att "bli bergtagen" är något som härstammar från gammal folktro. Det innebar att troll och oknytt med hjälp av magi kunde lura med sig godtrogna människor upp i bergen. Den som återvände eller blev släppt från bergets magi hade ofta fått en starkt förändrad personlighet. Ett känt exempel på bergtagning är den klassiska Wagneroperan Tannhäuser där berget representerar ett slags syndens näste.

Den tyska författaren Thomas Mann inspirerades både av folksagor och Wagner när han skrev sitt existentiella  mästerverk "Bergtagen. Handlingen i boken utspelar sig på sanatoriet Berghof i Davos. Den unge Hans Castorp besöker sin lungsjuka kusin. Han förtrollas genast av den märkliga atmosfären på sanatoriet och patienternas dekadenta livsstil. Här tycks tiden stå helt stilla. Patienterna äter storslagna middagar, sveps in i varma filtar och ligger i bekväma vilstolar. Det är en luxuös väntan på efterlivet och alla boende tycks befinna sig i skuggan mellan liv och död.

Under natten fraktas de döda ner för berget i skydd av mörkret och alla spår efter dem försvinner. Castorp blir så uppslukad att han önskar sig själv sjuk. Hans önskan går i uppfyllelse då det snart visar sig att även han har lungtuberkulos. Castorp blir kvar på Berghof och fastnar i bergets suddiga gränsland och tidsbegreppen luckras upp. Vi möter också en mängd märkliga karaktärer som alla representerar olika ideologier och filosofiska strömningar i ett förstadium till den tyska Weimarrepubliken. En personlig favorit är Mynheer Peeperkorn, en dominant, bullrig festprisse som vräker i sig mat och sprit och som alla lyssnar blint på även om han är oförmögen att avsluta en enda mening.


Att läsa bergtagen är verkligen som att bestiga ett berg. Det är ett storslaget men svårgenomträngligt verk. Den är sprängfylld med tysk politik, filosofiska idéer och mångtydliga referenser. Thomas Manns avsikt var att fånga det parlamentariska kaos och de konflikter som Tyskland befann sig i under 1900-talets första årtionden. Det är en uppgörelse mellan humanism och radikalism. Men Thomas Mann väver också in frågor kring sjukdom, död, tid, kärlek och sexuellt begär.
Det är inte lättsmält men den som vågar djupdyka i denna läsutmaning kommer bli rikligt belönad.

/Henrik

tisdag 9 februari 2016

Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent


Den här boken är rätt så långt utanför min läsbekvämlighetszon. Jag läser helst mörka, själsdräpande historier med ond bråd död och allmän hemskhet, eller svindlande dramatiska berättelser där alla är olyckliga i stort sett hela tiden. Det gillar jag! Men ibland så behöver jag bryta det mönstret och läsa något mer lättsamt. Och det här är lättsamt, fast ändå med en rejäl dos allvar och substans.
Mannen som läste på 6.27-tåget handlar om Guylain, som just läser högt varje dag på 6.27-tåget. Varje dag tar han tåget till sitt jobb, ett jobb han fullkomligt avskyr. Guylain är en man som älskar ord och läsandets kraft, men likväl går han vareviga dag till sitt jobb för att knäppa igång den stora Maskinen. Maskinen som glatt tuggar i sig alla böcker som ingen längre vill köpa. Och en gång om dagen när Guylain klättrar ner i maskinens innandöme så räddar han några få sidor som han tar med sig hem. Det är just de sidorna, olika varje dag, som han läser för sina medpassagerare på tåget.
Men så en dag så hittar Guylain ett USB-minne på tåget. Där på finns en bunt med texter skrivna av Julie. Snart så faller Guylain handlöst för Julie. Trots att han aldrig träffat henne, utan bara läst hennes ord. Tillsammans med sina vänner ger sig Guylain ut på jakt efter Julie.
Det här är en fin liten berättelse om ett gäng udda fåglar som trots sin inrutade vardag flyger fritt. För med hjälp av ordets kraft hittar de sina olika sätt att överleva. Runt Guylain finns ett litet nät av människor som verkligen lyfter den här boken. Det är en bok där mycket händer på en gång, men som samtidigt långsamt makar sig framåt. Jag tänker mycket på Amelie från Montmartre när jag läser, och utan att på något sätt veta varför så känns det här väldigt franskt.
Mannen som läste högt på 6.27-tåget är en bok om kärlek, ensamhet, vänskap, mod och hur böcker kan vara de bästa av kamrater. Jag tycker den är hjärtvärmande, utan att för den sakens skull kännas klistrig och rosabubblig. Så, köp er en frasig croissant och värm lite kaffe, slå er ned och låtsas för en stund att ni sitter på en lavendeldoftande balkong i Paris medan ni läser den här boken. Det är ett recept som den här bibliotekarien ordinerer en gråmulen februaridag.

/ Malin

måndag 8 februari 2016

"Vinterfolket" av Jennifer MacMahon

I januari 1908 hittas Sara Harrison Shea brutalt mördad bakom sitt hus i West Hall, Vermont. Bara några veckor tidigare hade hon förlorat sin dotter Gertie i en olycka. Vi får följa Saras sista tid i livet så som hon själv beskriver den i sin dagbok. Parallellt berättas en annan historia i nutid, men med starka kopplingar till det som hände Sara. Drygt hundra år senare bor nittonåriga Ruthie i Saras hus tillsammans med sin mamma Alice och sin lillasyster Fawn, sex år. En kväll kommer Alice inte hem, och när Ruthie söker igenom hennes rum efter ledtrådar, hittar hon några föremål som gör att hon inte vill kontakta polisen. Hon hittar också ett exemplar av Sara Harrison Sheas dagbok, som gavs ut av en släkting efter hennes död. Till West Hall kommer också Katherine, som förlorat både sin son och sin man på kort tid. När hon gick igenom makens saker hittade hon tecken på att han besökt West Hall kort före sin död. Hon hittade också ett exemplar av Sara Harrison Sheas dagbok... Kvinnornas öden sammanflätas i jakten på Alice och på sanningen om vad som egentligen hände Sara.

Boken rör sig i gränslandet mellan skräck och deckare, ett område som allt fler författare verkar röra sig i numera. Den är spännande rakt igenom - sträckläsning är oundvikligt - och stämningen är riktigt kuslig. Den förstärks också av miljön, det är ensligt belägna hus och nära till skogens farligheter, ständig iskyla och ett mörker som aldrig lättar. Min enda invändning är möjligen att slutet kändes lite platt, inte riktigt i stil med berättelsen i övrigt. Jag vill gärna läsa mer av MacMahon, men då får det bli på engelska eftersom inga av hennes tidigare böcker är översatta till svenska.

/Åsa

torsdag 4 februari 2016

Den store Blondino av Sture Dahlström

Den store Blondino brukar räknas som en av Sture Dahlströms allra främsta böcker. Den som inte har stiftat bekantskap med Dahlström gör bäst i att spänna fast säkerhetsbältet.
Att läsa Dahlström är nämligen som att färdas trehundra kilometer i timmen på en trafikerad motorväg, med trasiga bromsar och förbundna ögon...i motsatt fil.

Boken kretsar kring avantgardefilmaren Fitzenstrahl. En dansant manschauvinist och sol-och-vårare av mytologiska mått. Han gör nämligen precis allt som faller honom in. Han reser jorden runt, antar falska identiteter och bosätter sig på toppen av Eiffeltornet. Bokens huvudtema är det gigantiska filmprojekt Fitzenstrahl tänker arrangera. En filmscen med tvåhundratusen nakna statister. Hemligheten är att han tänker göra det improviserat, utan manus och utan film i kameran.

Ingenting är omöjligt i Dahlströms surrealistiska värld. Därför blir man knappast överraskad när han blir han inlåst i en gigantisk filmstudio och utnyttjad som surrogatpappa åt en ny befolkning. I ett annat kapitel skapar han en fejkad mammut som han sedan visar upp, tjänar pengar på och blir en världsnyhet. Det är energifyllt, galet och skrivet med pulserande livsglädje. En energikick signerad Sveriges största beatförfattare. 

En dansande man grubblar inte på döden eller inspirationen, han dansar fortare och fortare tills det börjar brinna i skosulorna, han dansar tills publiken skrikande reser sig ur bänkarna, han dansar tills kristallkronorna i teatern börjar gunga och de små männen i orkesterdiket faller avsvimmade från stolarna, han dansar tills teaterdirektören kommer springande och skriker stoppa den där galna svensken innan han jämnar huset med marken.

/Henrik

tisdag 2 februari 2016

Sjuka själar av Kristina Ohlsson


Jag har inte läst någon vuxenroman av Kristina Ohlsson tidigare, men hon har en gedigen hög med deckare bakom sig samt flera bra barnböcker. Sjuka själar marknadsförs som hennes första skräckroman, vilket givetvis gjorde mig mer än intresserad, så jag lånade hem den som e-bok.
Jag är inte helt säker på att Sjuka själar kvalar in som just skräckroman, i alla fall inte enligt mina egna högst personligt anpassade regler. Men det här är bra spännande och lite lagom otäckt vad man än kallar det!
Lukas återvänder till Kristianstad efter tio års frånvaro. En frånvaro som enligt honom själv ändå varit för kort. För spåren och trasigheterna av det som hände honom då är fortfarande alltför färska. För tio år sedan, när Lukas var 19 år gammal så försvann han spårlöst. Han var den siste utav tre personer som en dag inte kom hem, och spåren efter dem kallnade innan de ens hann bli varma. Några veckor efter försvinnandet så hittas Lukas sönderslagen på en lekplats. Men de andra två är hopplöst borta. Lukas minns inget av det som hände, och får snart fly hemstaden för att han inte står ut med familjen och omgivningens frågor och misstänksamma blickar.
Men nu är han tillbaka i villaområdet för att tampas med sina demoner, som han tror mest sitter i hans huvud. Lukas återkomst sätter dock igång en massa känslor hos människor runt omkring honom, och plötsligt är det som att tio år inte har gått alls. Och snart börjar märkliga saker hända igen. Kors hittas i trädgårdar, träd brinner och i den gamla prästgården viskar det och suckar i väggarna. Det förflutna hinner upp både Lukas och de andra som bor i kvarteret.
Sjuka själar är en spännande nagelbitare till roman, där Ohlsson skickligt spelar på våra rädslor. Ni vet, det där som de flesta av oss hickar till lite inför. Gamla historier om bygdens ondsinta galning, skuggor precis i utkanten av det du ser, ljud där det inte borde vara ljud och monstret under sängen. För mig som skräckfantast så saknar boken en del element, men som spänningsroman är den en tiopoängare! Jag hoppas och tror att Kristina Ohlsson har mer skräck i sin penna, och jag ser fram emot att hon utvecklar det framöver. Men med det sagt så vill jag ändå citera en vän till mig som läst den på min inrådan, som lyssnade på den ensam på jobbet en morgon och som till slut fick stänga av då det blev alltför otäckt…

/ Malin

måndag 1 februari 2016

"Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera" av Sara Granér

Som vanligt när det gäller Sara Granér är titeln på hennes senaste seriealbum bara helt genial. Hur följer man upp "Det är bara lite aids" och "All I want for christmas is planekonomi"...? Jo, med en variant av Ann Heberleins välkända boktitel, fast något mindre dramatiskt förstås. "Leverera" verkar numera ha blivit ett modeord, som används även i situationer där man helst inte vill tänka i dessa termer, exempelvis om vård och omsorg. Just arbetsmarknaden och de krav som ställs både på de som har arbete och på de som inte har det, är ett tema som ofta återkommer hos Granér.

Ibland förvrider hon perspektiven genom att hon tar en känd företeelse, men placerar den i en helt annan kontext. Svårt att förklara men det blir väldigt roligt, och ger dessutom ett annat och oväntat perspektiv på frågan. Exempelvis resonerar hon kring en stad med hjälp av uttryck som oftast används om invandringen. "Har vi råd med Eskilstuna? Hur mycket Eskilstuna kan ett litet landskap som Södermanland hantera?" Även arbetsmarknaden beskrivs i termer som påminner om en opålitlig partner - ringer inte som utlovat, håller inte sina löften och låter dig våndas i väntan på besked. Sara Granérs råd är lika enkelt som brutalt; gör slut med arbetsmarknaden - du förtjänar bättre!

Granérs figurer är lätt igenkännbara, grovt tecknade, fulsöta och nallelika. Formen är både enrutingar och längre serier. Det är mycket och tättskriven text att ta till sig, och ibland krävs både eftertanke och omläsning för att inte missa något. Trots albumets titel är det ingen tvekan om att Sara Granér levererar, och ingen som läst hennes tidigare album lär bli besviken.

/Åsa