Late Bloomer av Emma Hamberg

Pensionären Ulla blev änka för två år sedan och har sedan dess tappat livslusten. Hon har tagit en rejäl livförsäkring för att kunna hjälpa sin son med lån han tagit på sitt nya kök, Ulla planerar att vara död om ett år. Hon gör detta genom att kedjeröka, äta massor av socker och frysmat och ingen motion, det ska ju inte vara så svårt. Men under tiden behöver hon nåt att roa sig med så hon införskaffar en fågelkikare på avbetalning. Med denna kikare börjar hon spana på huset mitt emot och där verkar det pågå skumma saker. Hon blir väldigt nyfiken på vad som sker när de tunga sammetsgardinerna dras för och bestämmer sig för att ta reda på det.

Denna kortroman är härlig, den är rolig och jag hade velat ha mer. Samtalen mellan Ulla och hennes döde make Ingemar är underhållande och jag skrattade högt ibland. Ullas trista vardag är rätt sorglig och att hon vill avsluta sitt liv för att finansiera sonens kök är tragiskt men det finns värme och humor och mycket kan hända på ett år.


/ Veronica F.

Juliet, Naked och Funny Girl av Nick Hornby

I samband med att Nick Hornbys Juliet, Naked nu kommit ut som film har jag förväntansfullt läst boken, och jag blev inte besviken. I det par vi får möta står Annie för rationell skepsis, på gränsen till cynism, medan Duncan står för dyrkan, på gränsen till naivitet. Duncan är besatt av musikern Tucker Crowe, som mystiskt drog sig undan 1986.  Då Duncan får tag på en aldrig utgiven akustisk inspelning av det legendariska albumet Juliet, en avskalad, naken version kallad Juliet, Naked, lägger han upp en lyrisk recension. Annie förlorar nu tålamodet med hans idoldyrkan och publicerar en egen anonym recension där hon sågar albumet. Detta leder till att hon och Crowe inleder en korrespondens, och då Crowe kommer på besök möts han och Duncan.

Hornby tar ett tankeexperiment till sin spets: Hur skulle vi reagera om vi plötsligt mötte våra idoler?  För Duncan innebär ett sådant möte att hans idealbild sjunker till att alltmer spegla den jordiska verkligheten. Detta medan ett motsatt förhållande sker för Annie i hennes syn på Crowe, som stiger alltmer i hennes aktning, då hon börjar få känslor för honom.  Att det finns många komiska inslag hindrar inte att boken även har skarp insikt om faran med att idealisera. Vi projicerar våra fantasier om vilka vi skulle vara på de vi beundrar, vilket ofta säger mer om oss själva än våra idoler.

Funny Girl utspelas på 60-talet, då TV-serier för första gången blev ett dominerande inslag i den samtida kulturen. Vi får följa Barbara Parker, en 21-årig drömmare vars högsta dröm är att bli en komedienne.  Hennes agent får henne att öva bort sin dialekt och övertygar henne om att hon måste byta namn.  Barbara kan se sina egna brister, men har kort stubin och håller inte tillbaka i sin ilska mot de män som underskattar hennes intelligens på grund av hennes vackra yttre, män som tror att det hon kan få tack vare sitt utseende är tillräckligt för henne och att hon därför saknar ambitioner. Man blir varm inombords då Barbara äntligen får en roll som passar henne och då hon slår igenom. Allt Barbara vill är att få människor att skratta och glömma bort sina bekymmer för ett ögonblick.

Jag reflekterade ofta över parallellen mellan Barbara och Hornby själv. Liksom det är hårt arbete för Barbara att nå fram till publiken med sin humor är det för författare väldigt svårt att få läsare att skratta. Kanske är den svåraste konsten att bemästra inom litteratur just komedi. Men åtskilliga gånger lyckas Hornby få till det så bra att man nästan kan tala om litterär komisk timing. Böcker som inte kräver hårt arbete att läsa har också sitt värde, och en bok som är så lätt att läsa som denna är svår att skriva. Tiden flyger när man läser den. En mycket roande och värmande bok, som hyllar alla som älskar att konsten att få andra att skratta, och liksom Juliet, Naked får den min varmaste rekommendation!

/Johan

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

Shaun Bythell äger och driver ett antikvariat, The Book Shop i det lilla skotska samhället Wigtown. I ”En bokhandlares dagbok” delar han med sig av vardagens vedermöder och glädjeämnen. De förstnämnda får definitivt mest utrymme i boken.

I form av dagboksanteckningar, och med mycket humor berättar han om roliga, jobbiga och pinsamma möten med krävande och ibland otrevliga kunder. Även hans personal är påfallande ofta opålitliga och samarbetsovilliga. Böcker ska ständigt hämtas, packas, sorteras och skickas - och de står ju aldrig på den hylla man kunde vänta sig. Jag får nästan intryck av att Shauns vardag skulle vara betydligt enklare om han slapp kunderna, medarbetarna och böckerna! Ett annat återkommande orosmoln är ekonomin och de stora nätjättarna som står för en allt större del av bokförsäljningen, och som även antikvariatsägarna är beroende av för att få sälja sina böcker. Shauns förhärdade bokhandlarhjärta mjuknar dock vid åsynen av barnet som läser högt ur en Harry Potter-bok, och den tufsige tonårskillen som köper ett slitet ex av ungdomsklassikern Räddaren i nöden. Även en förstaupplaga med skyddsomslaget kvar kan fortfarande få honom att leva upp en smula.

Det är rolig och lättsam läsning som också ger en tankeställare till alla oss som älskar antikvariat och bokhandlar. Om vi vill att de ska finnas kvar ska vi förstås gynna dem genom att köpa våra böcker där, och dra nytta av den kunskap som finns hos bokhandlaren. För den som i likhet med mig har jobbat i bokhandel är igenkänningsfaktorn i boken stor! Även vi som arbetar på folkbibliotek kan känna igen oss i många av de situationer som uppstår i The Book Shop.

/Åsa

Svarta idéer av Franquin

Det eminenta förlaget Cobolt inriktar sig främst på storsäljande fransk-belgiska serieböcker som de översätter och ger ut i unikt fina utgåvor med tydlig kärlek till seriekonsten. Många av dessa verk är ovärderliga klassiker i seriehistorien och att dessa berättelser nu presenteras för svensk publik är väldigt välkommet. Nu har turen kommit till en betydelsefull bok av André Franquin, en av Belgiens mest älskade serieskapare, som skapat oförglömliga karaktärer både för barn, som exempelvis Marsupilami, och för vuxna, som Gaston. Jag växte upp med en stor kärlek till fransk-belgiska serier och upptäckte Franquin genom seriealbumen om Spirou och Gaston, och jag har alltid varit full av beundran inför hans charmiga sätt att teckna, hans fantasirika berättande och hans oefterhärmliga humor, som ofta fick mig att skratta högt.

Tillsammans med Moebius, Francois Bourgeon och Christin och Mézières, vars verk har eller kommer snart att publiceras av Cobolt, är Franquin en av de största franskspråkiga serieskaparna. Franquin var en av de främsta inom Marcinelle-skolan, som i motsats till ligne claire-stilens livlösa, schematiska tydlighet lade tonvikten på livlig expressiv rörelse. Det finns en säregen explosivitet i Franquins bilder och i hans berättande kan man ana en stark vilja att vilja skaka om läsaren.

I den här boken kommer Franquins mer satiriska sida fram. Fröet till Svarta idéer såddes i slutet av 1970-talet då Franquin ville få utlopp för lite mer vuxna idéer än vad hans unga, enormt stora, publik var van vid. Från 1977 till 1983 skapade Franquin nästintill ohämmat 65 ocensurerade samhällskritiska episoder som finns samlade i denna volym. Franquin tar sig an bland annat militarism, dehumanisering, miljöförstöring, teknikdyrkan och alienation, allt tecknat med karikatyrisk stil som balanserar det spontant kaotiska med det omsorgsfullt uttrycksfulla. Titeln på boken syftar inte bara på dessa seriers svarta humor, mer vågad än tidigare, utan anspelar även på den mörka delen av människans natur som Franquin blottlägger och på att dessa serier helt och hållet är tecknade med svart tuschpenna. Det är en träffande, om än ofta sorglig, bild av den moderna människan man får av denna bok, sprängfylld av idéer som både manar till eftertanke och lockar fram förlösande skratt!

/Johan

Framtiden av Jesper Rönndahl

Ni kanske känner igen honom från att ha briljerat i tävlingsprogrammet ”På Spåret”. Han har även hörts i radio, bland annat i det prisade radioprogrammet ”Institutet”. Men nu är det dags för komikern och vetenskapsnörden Jesper Rönndahl att ge ut sin första bok och ämnet är ”Framtiden” - ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat och som han nyligen haft en humorföreställning om. Han menar själv att boken är till för ”dig som är ung och intresserad av vad du har att förvänta dig, och för dig som är äldre och vill veta vad du kommer att gå miste om.”

Rönndahl siar om hur framtiden kommer att se ut mellan ca 2020 fram till 2200 med avstamp i nutida forskning. Och givetvis ska jag ge er några exempel ur boken. Bland annat tror Rönndahl att språket förändras till att bli mer grovt och ocensurerat. Han tar upp exemplet ”din lille rackare” som man idag, lite retsamt och kärleksfullt, kallar varandra men som under medeltiden innebar att vara assistent åt självaste bödeln...

Namn kommer även att förändras. Idag döper vi barn till Sten och Björn vilket kommer att vidareutvecklas till att barn på 2020-talet och 2030-talet namnges till exempelvis Flundra, Karp, Gnejs och Pimpsten. Och även matindustrin kommer såklart att påverkas av framtiden. Rönndahl siar om den stora sprayrevolutionen där man på 2030-talet kommer kunna spraya skinkskivor på sin smörgås. Ju längre man håller ner munstycket desto tjockare skiva. Håller du ner tillräckligt länge så kommer det komma ut en hel skinka! Behändigt så här i juletid...

Han målar även upp framtida uppfinningar som den utmärkta ”Rolloffen”, en hygienartikel som professor M.C. Potter visade upp redan 1911, nämligen att det går att utvinna elektricitet genom bakterier. Så genom att samla svett i en behållare med ett eluttag har du alltid en mobilladdare till hands.

Detta och mycket mer i Jesper Rönndahls mycket roliga bok ”Framtiden”. En perfekt bok att ge bort i julklapp till vetenskapsnörden eller den teknikintresserade.

/Sara

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske

En av de största kärleksromanerna i vår tid? Kanske inte. Men det är ändå svårt att hålla sig oberörd när Emmy Abrahamson berättar att hennes egen man var hemlös och att det har lett fram till en bok om hur de först möttes. Den gör inte anspråk på att vara självbiografisk, men efter att ha läst några intervjuer med Abrahamson tycks historierna ändå ligga ganska nära varandra.

Den annorlunda kärlekshistorien kändes både aktuell och lockande. En kärlekshistoria som ser förbi alla fördomar och gängse normer, och det är med stor nyfikenhet som jag hugger in i boken.

Huvudpersonen Julia har flyttat från Sverige och försörjer sig som engelskalärare i Wien, trots att hon egentligen drömmer om att bli författare. Dagarna ödslas bort på oinspirerade lektioner, utekvällar med folk som hon egentligen inte tycker om, och det mest tragiska av allt: marknadsundersökningar (!), som får henne att känna sig delaktig och behövd. Allt för att få dagarna att gå, i väntan på det fantastiska livet som aldrig kommer.

Men en dag sätter sig någon ner bredvid henne på en bänk i parken. Det är Ben. Han är smutsig, illaluktande och uppenbart hemlös, men trots att han är allt som Julia inte önskar sig tycks han vara den mest genuina och levande människa hon har mött på länge. Vilket är ett faktum som hon inte kan bortse ifrån. De börjar prata och när han ber henne möta honom vid samma bänk nästa vecka kan hon inte låta bli att gå dit och det blir början till en komplicerad men varm kärlekshistoria.

Boken är skriven med en underfundig humor och partierna som beskriver vardagens tristess dryper av träffsäker ironi. Däremot önskar jag att Abrahamson hade grävt ett lager djupare. Ibland känns romanen lite väl lättsmält och som att hon undviker de tusentals detaljer som paret behöver ta ställning till. Bäst är ändå de partier som återger Julias ensamhet (både i och utanför förhållandet) där man anar att författaren vet vad det innebär att traska gata upp och gata ner utan att hitta några lösningar. Men romanen uppfyller sitt mål. Jag har blivit underhållen och för ett tag känns det som att världen rymmer fler mirakler än man kan tro.

/Alice

Klas katt dricker kaffe av Gunnar Lundkvist

För ett tag sedan så botaniserade jag i seriehyllan på biblioteket i jakt på något som kunde vidga mina sinnen och ge mig nya perspektiv. Jag blev inte besviken när jag hittade ett seriealbum om den deprimerade, alkoholiserade och självmordsbenägna katten Klas. Detta är en existentiell vuxenserie som var populär på 80-talet. Handlingen utspelar sig i det dystra Hell City. Här är dagarna korta och mörkret kryper ständigt runt hörnet äter sig in i bostäderna. I en dunkel lägenhet i en förort sitter Klas Katt och funderar över livets meningslöshet. Ibland går han ut på krogen och super lite håglöst. Han har inget kärleksliv, inga vänner och han somnar alltid ensam och olycklig. Det är inget fredagsmys direkt. Det är så jäkla deppigt att det faktiskt slår runt och blir roligt på en absurd nivå. Man kan helt enkelt inte göra annat än att skratta åt eländet. Samtidigt vet vi att det är just så här många lever sina liv.

Gunnar Lundkvist håller upp en spegel mot vår samtid. Egoism, missförstånd och girighet dominerar Hell City. Inte helt olikt valfri svensk storstad. Genom serien så försöker Klas på olika sätt att hantera sin vardag. Vid ett tillfälle i boken så ordnar han faktiskt upp sitt liv och skaffar jobb, prylar och vänner. Men han inser snabbt att fikastunderna med kanelbulle inte skänker någon glädje. Kollegorna på jobbet är lismande och falska. Klas säger upp sig, bryter kontakten med alla och glider återigen in i den bekanta ensamheten.

Gunnar Lundkvists poetiska iakttagelser känns ärliga och befriande att läsa. Men varför skratta åt detta hemska elände? Det är kanske det mest mänskliga vi kan göra. Jag tror att vi alla lever i en ständig rädsla för att hamna i utanförskap. Skrattet blir ett sätt att värja sig mot tanken på ensamheten. Kanske är det till och med ett skratt av tacksamhet för att man (ännu) inte hamnat på samhällets botten. Så man kan lugnt säga att seriealbumet gett nya perspektiv. Jag vill absolut inte bli som Klas Katt. Nu vill jag springa barfota i gräset, äta glass och ligga i solen. Carpe Diem!

/Henrik

Hjärnan darrar av Klara Wiksten

Vi har alla mött dem någon gång. De som inte passar in i vårat inrutade samhälle. Det är just dessa annorlunda människor som Klara Wiksten berättar om i sin grafiska roman "Hjärnan darrar". Det är både en sorglig och rolig hyllning till besvärliga människor. Det kan handla om tanten som skriker i tunnelbanan om jordens undergång, gubben som vägrar bära skor eller alkisen som sitter och super på en bänk. Klara Wiksten har själv varit nere på botten och slussats runt i Kafka-liknande åtgärdsprogram. Det ska vara sysselsättning till varje pris! Genom dessa tillfälliga stödinsatser har hon stött på en mängd människor som alla tycks befinna sig i samhällets periferi. De är arga, glada, bräckliga och störiga. Men hur hamnade de i samhällets skuggland? Vad hände med dem sedan? Vad drömde de om? Det kanske låter tröstlöst och deprimerande men det är stundtals väldigt roligt och klarsynt. Många av karaktärerna är fantastiska människor som sprudlar av livskraft. Samhället försöker dock envist att stöpa dem i en och samma form. Resultatet är anpassning istället för utveckling. Därför blir det ofta de påklistrade jobbcoacherna som framstår som bokens töntar. De hejar ivrigt på och erbjuder potatistryck på t-shirts och rockkväll med chips och dipp. Som sagt, sysselsättning till varje pris...
Bilderna i boken är egentligen inte särskilt vackra. De är grovt ritade och lite kantiga. Men det känns helt rätt. Livet är ofta kantigt och lite utanför linjerna. Precis som människorna i boken också tycks gå bredvid linjerna. Men hur ska boken läsas? Är det meningen att man ska skratta eller gråta? Kanske är boken ett sätt för Klara Wiksten att söka kontakt och försoning med människor som hon själv inte kunde nå när hon mådde som sämst. Ibland ber hon karaktärerna om ursäkt för att hon aldrig tog ett ordentligt avsked. Ibland finns det en uppgiven ton gentemot läsaren när hon förklarar att hon inte orkat färglägga eller fylla i alla detaljer. Det är hur som helst en bok som både stör och berör. Någon beskrev Klara Wikstens berättelser som lågmäld genialitet. Det är förmodligen så träffande som det bara går.


/Henrik

Stockholmsjävlar av Jan Bylund

Det finns ingenting som förenar oss så mycket som vårat hat för Stockholmare. Det menar Jan Bylund i sin nya bok "Stockholmsjävlar".

Boken är fullproppad med oneliners, små korta meningar som ringar in och driver med stockholmare. Det är en elak och humoristisk betraktelse över huvudstadens
märkliga livsvanor. Varför betalar man egentligen flera miljoner för en bostadsyta som är stor som en toalett? Varför säger man att man jobbar med "management-business-inquiry" när man egentligen är timavlönad telefonförsäljare?
Här skojas friskt med alla udda personligheter som du hittar i storstaden. Brats, hipsters, lattemammor, bloggerskor, förortsungar och stekare får sig en rejäl örfil. De normer som styr livet i storstaden får också stort utrymme. Pengar, status och trendkänslighet tycks alltid stå över värme, kärlek och medmänsklighet.

Men är det roligt? Ja det är det faktiskt. Bylund är duktig på att hitta en fin balans i sin dissekering av stockholmare. Han vet precis vad han skriver om. Jag bodde ett år i Stockholm och kan peka ut flera märkliga saker som Bylund tar med i sin bok. Det finns också en tydlig brasklapp i boken. Bylund menar att de värsta stockholmsjävlarna kanske inte är de som är födda i Stockholm utan snarare de lantisar som flyttat dit under de senaste åren. Desperat försöker lantisarna dölja sin bakgrund och vill leva som Carrie i "Sex and the city". Resultatet blir att vi anammar så många konstiga trender som möjligt och framstår som kompletta idioter. Hur vi än väljer att betrakta Stockholm så är det en märklig smältdegel av olika kulturer, ständigt i rörelse. Vi kommer nog alltid beundra vår huvudstad med skräckblandad förtjusning. Jag avslutar "in the words of Anna Kinberg Batra". "stockholmare är smartare än lantisar". Punkt!

/Henrik

Thugnotes av Sparky Sweets

Idag tänkte jag tipsa er om litteratur på nätet.
Gillar man att utforska konstiga Youtube-kanaler så kanske man stött på serien "Thugnotes".
Jag noterade att vår favoritbibliotekarie Jenny Lindh hade uppmärksammat detta i Dagens Nyheter och jag vill inte vara sämre. "Thugnotes" är kort sagt litteraturanalys på förorts-slang. Under varje avsnitt får vi följa med den sköna snubben Sparky Sweets när han sammanfattar och analyserar litterära klassiker. Han gör det komplett med guldkedjor och tunga hipphopp-referenser. Här finns allt från Dostojevskij, Shakespeare, Harper Lee och Jane Austen. En karaktär som Hamlet får plötsligt helt nytt liv när han beskrivs som "player", "homeboy" eller "my man". Det är galet underhållande att se gammal litteratur möta nya subkulturer. Thugnotes är ett hett tips till alla er lärare därute som kämpar med att få trötta tonåringar att börja läsa. Kicka igång ett avsnitt och låt gangstern Sparky visa hur fett coolt det kan vara att läsa böcker. En personlig favorit är hans analys av "Bröderna Karamazov. Missa inte den! (Länkar finns här under)

www.youtube.com/wisecrack

https://www.youtube.com/watch?v=cOyUBtJFJvk

/Henrik

Bläckfisken av Christer Lundberg

Denna sköna radiopratare har nu släppt sin andra fantasifulla skröna – den första var ”Gräspojken”, som kom ut 2012. Det var en underbart helgalen historia, som rönte stor uppmärksamhet, och nu har han släppt en minst lika galen historia, eller egentligen en betydligt galnare, som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt, alternativt njuta eller förfasas över. Trots den sanslösa humorn, som gör att man sitter och småler mest hela tiden, så sätter man nästan kaffet i halsen mellan varven, när actionthrillerådran i boken tittar fram. Det är både mjukt och kärleksfullt, liksom makabert och bisarrt. En härlig mix av genrer, med andra ord!

Och i centrum för denna skröna är det dels den trettiofemårige halvlo
sern Jimmie - tidigare halvkriminell, nu arbetslös hemmason - som ägnat sina senaste femton år åt dataspelande, efter att hans bästis sprängts i luften framför ögonen på honom. Han får en praktikplats på Sjöfartsmuséet, där ett av hans uppdrag går ut på att ta hand om en speciell liten bläckfisk. Denna lilla Julia blir därmed den andra centrala figuren i romanen, för hon växer i en hastighet som blir okontrollerbar för Jimmie, varpå han förvarar henne i sumpen, muséets stora vattenbehållare under golvet, och till slut tvingas släppa ut henne i Göta Älv…! En annan central figur, framför allt för Jimmies växande självkänsla, är kollegan Lisa, som tycker om honom precis som han är, trots alla hans tvivel, och som blir indragen i denna bläckfisksoppa utan like, mot sin vilja. Tillsammans hamnar de i händerna på gangsters (som visar sig vara något helt annat och oväntat dessutom) och driver denna makabra historia till det enda goda slutet det skulle kunna få. För - som undertiteln lyder – det är verkligen ”en vidunderlig kärlekshistoria”.

/Tuija

Den skalliga primadonnan av Eugéne Ionesco

Låter absurdistisk dramatik svårt och ogenomträngligt? Inte alls! Glöm bort tråkmånsen Beckett och släng istället ett öga på geniet Eugène Ionesco som är en av de mest briljanta dramatikerna inom absurdismen. Ionesco hade ett komplicerat förhållande till teatern. Han både älskade och hatade den. Under Ionescos uppväxt dominerades nämligen teatern av så kallade salongsdramer. Tråkiga pjäser som alltid utspelade sig i ett vardagsrum och handlade om någon som kom på besök, drack te och skvallrade. Meningslöst pladder tyckte Ionesco och bestämde sig för att göra en antipjäs. En parodi på löjliga konversationer. Resultatet blev en osammanhängande och skruvad fars.

Pjäsens enda fasta punk är att det utspelar sig hemma hos en Mr and Mrs Smith. Paret gästas av ett annat gift par, en brandman och en hushållerska. Där emellan är det ingenting som hänger ihop. Plötsligt visar sig alla heta Bobby Watson. I nästa stund känner det gifta paret inte varandra och undrar varför de sover i samma säng. Någon knackar på dörren men det är aldrig någon där. Hushållerskan kan i själva verket vara satan. En karaktär berättar dramatiskt om hur hon böjde sig ner och knöt sin sko. Allting eskalerar och till slut blir karaktärerna av med språket så att de bara har vokaler kvar att konversera med. Den meningslösa konversationen dragen till sin spets. Detta är en rolig och tänkvärd fars om vårt förhållande till samtal. Varför säger vi något trots att vi inte har något säga? En pjäs att läsa och minnas nästa gång någon börjar tjata om vädret.

Vem är då den skalliga primadonnan? Jag har både läst pjäsen och sett den två gånger på scen och jag vet fortfarande inte. Det var precis så Ionesco ville ha det.

/Henrik

Den store Blondino av Sture Dahlström

Den store Blondino brukar räknas som en av Sture Dahlströms allra främsta böcker. Den som inte har stiftat bekantskap med Dahlström gör bäst i att spänna fast säkerhetsbältet.
Att läsa Dahlström är nämligen som att färdas trehundra kilometer i timmen på en trafikerad motorväg, med trasiga bromsar och förbundna ögon...i motsatt fil.

Boken kretsar kring avantgardefilmaren Fitzenstrahl. En dansant manschauvinist och sol-och-vårare av mytologiska mått. Han gör nämligen precis allt som faller honom in. Han reser jorden runt, antar falska identiteter och bosätter sig på toppen av Eiffeltornet. Bokens huvudtema är det gigantiska filmprojekt Fitzenstrahl tänker arrangera. En filmscen med tvåhundratusen nakna statister. Hemligheten är att han tänker göra det improviserat, utan manus och utan film i kameran.

Ingenting är omöjligt i Dahlströms surrealistiska värld. Därför blir man knappast överraskad när han blir han inlåst i en gigantisk filmstudio och utnyttjad som surrogatpappa åt en ny befolkning. I ett annat kapitel skapar han en fejkad mammut som han sedan visar upp, tjänar pengar på och blir en världsnyhet. Det är energifyllt, galet och skrivet med pulserande livsglädje. En energikick signerad Sveriges största beatförfattare. 

En dansande man grubblar inte på döden eller inspirationen, han dansar fortare och fortare tills det börjar brinna i skosulorna, han dansar tills publiken skrikande reser sig ur bänkarna, han dansar tills kristallkronorna i teatern börjar gunga och de små männen i orkesterdiket faller avsvimmade från stolarna, han dansar tills teaterdirektören kommer springande och skriker stoppa den där galna svensken innan han jämnar huset med marken.

/Henrik

Gurun i Pomonadalen

Ja, så heter Mikael Bergstrands tredje och avslutande del om de goda vännerna Göran Borg från Malmö och indiern Yogi. Den första delen ”Delhis vackraste händer” rönte stor uppmärksamhet – välförtjänt – och uppföljaren ”Dimma över Darjeeling” har också lästs av många, som tjusats av den gode Yogi och hans uppfriskande indiska livsinställning, liksom av Göran, som trots alla sina tillkortakommanden är så svår att inte tycka om! Båda dessa böcker utspelade sig huvudsakligen i Indien, så dock inte denna sista del. Visst börjar den där, den tar till och med vid precis där den förra slutade, nämligen vid Yogis bröllop i Indien. Men efter några veckors bröllopsresa, som Göran följer med på (!) till både Varanasi och Taj Mahal, så återvänder Göran hem till sin minst sagt miserabla vardag. Som dock får ett abrupt slut när Yogi en dag, överraskande står utanför hans dörr. Det blir upptakten till en både rolig och dråplig sommar – först säljandes vackra indiska sjalar på Malmös gator, och sen en än mer rolig och dråplig tid på Österlen! Göran åtar sig nämligen att hålla efter hus och trädgård i Rörum åt hans mammas fästman, medan de semestrar i södra Europa under sommaren. Tillsammans med Yogi blir de vida berömda…

Det är även denna gång synnerligen trevlig läsning – trots alla knasigheter finns där både tanke och känsla bakom, och man kan, som sagt, inte annat än älska dem, även om det aldrig kan bli som i den första boken – som det ofta brukar. Men nu har jag tagit farväl av dem, och ser med spänning fram emot vad Mikael Bergstrand kan åstadkomma efter detta!

/Tuija

Oscar Levertins vänner av Martina Montelius

I romanen "Oscar Levertins vänner" blommar en helt ny typ av romanfigur upp i svensk samtidslitteratur, nämligen kulturtanten. En vanlig föreställning om kulturtanten är kanske den att hen är en van biblioteksbesökare, med andra ord bokälskare, klär sig i Gudrun Sjödén-mönstrade plagg och har möjligtvis en kortklippt page samt ett eldigt rött läppstift. Nå, nog om mina fördomar, för så ser inte Martina Montelius kulturtant ut. Hon målar upp en svulstig och kåt medelålders kvinna, nämligen Boel Märgåker som är ordförande i den obskyra litteraturföreningen "Oscar Levertins vänner". Medlemmarna beger sig här iväg på en litteraturkryssning till Finland. En kryssning vars syfte inte är att lyssna till scensamtal mellan författare utan i första hand dricka, knarka och förlusta sig i varandra bakom stängda hyttdörrar. Montelius språk är inte bara underhållande och fyllt av humor utan minst sagt ocensurerat då vi får ta del av köttsliga lustar, kroppsvätskor och Boel Märgåkers lössläppta sinne. Vi lär dessutom känna övriga medlemmar i föreningen som alla tampas med diverse sociala svårigheter och psykiska besvär. I Montelius sommarprat i P1 som sändes förra året, kallade författaren och teaterchefen kulturtanterna för "Sveriges främsta rebellrörelse", något som hon verkligen framhäver i den här, ömsom tokiga ömsom varmhjärtade och frihetsbejakande romanen om Boel Märgåker: en kulturtant som är beredd att döda för att försvara Joyce Carol Oates.

/Sara

Böcker att återvända till!

Jag vet inte hur ni har det, men jag har ett gäng med böcker hemma som jag återvänder till om och om igen. Då tänker kanske ni att det skulle vara tjusiga fotoböcker eller inspirerande naturböcker som man kan sjunka ner gång på gång. Jo, sådana har jag med, men det jag menar nu är något annat. Lite som en snuttefilt, fast i bokform! En trygghetskram mellan två pärmar, om man så vill. För mig så kan det vara när hjärnan har gått på högvarv ett tag, eller om jag är lite chockad efter en riktigt mäktig bokupplevelse. Kanske har jag för många böcker att välja på, blir lite läsförlamad. Då kan jag känna ett behov efter att träffa karaktärer jag älskar, eller att bara kunna rinna mellan sidorna till ett slut jag redan känner.
En sådan bokserie är böckerna om Alexia Tarabotti av Gail Carriger, eller Parasollprotektoratet. Det finns än så länge tre böcker översatta till svenska: Själlös, Chanslös och Hemlös. Jag läser dem på engelska, och då finns ytterligare två delar i serien. Vi befinner oss i 1800-talets slut, i London, där Drottning Victoria styr med järnhand. I en värld där det övernaturliga lever sida vid sida med oss vanliga dödliga människor. Det är varulvar, vampyrer, spöken och andra väsen som rör sig i skuggorna och i ljuset på Londons gator. Mitt i allt finns Alexia Tarabotti, en högklassdam som med sina 25 år på jorden anses vara något av en gammal ungmö. Till på köpet är hon frispråkig och vet sitt värde. Så hon sitter där på sitt glasberg. Men det speciella med Alexia är att hon inte har någon själ. Något som är både en tillgång och en nackdel. Alexias förmåga gör att hon kan neutralisera alla som är övernaturliga genom att helt enkelt röra vid dem. Det kommer väl till pass när en vampyr försöker tugga på ens hals, ett litet men bestämt tryck på vampyrens axel och vips så försvinner huggtänderna och den övermänskliga styrkan. Men bara så länge kroppskontakten bibehålls.
Det här är underbara böcker! Steampunk, otäcka varelser, tedrickande i de mest farliga situationer, en massa kärlek, humor och fina miljöer. Det är också lite löjligt mellan varven, med det är helt förlåtet! Fast samtidigt är det smarta böcker som tar upp så många fler ämnen än just övernaturliga varelser och hokus pokus. Jag har läst de här böckerna så många gånger att jag tappat räkningen. Och då är jag inte typen som brukar syssla med omläsningar. Men de här böckerna, de lägger sig som ett mjukt fluff runt mitt hjärta, och jag fnissar med när Alexia smäller av sina drypande kommentarer och biter lite på naglarna när varulvarna jagar genom London.
Jag tog mig ett varv bland bokhyllorna hemma för att kolla vilka andra böcker jag gärna återvänder till. Och jag ser på de skavda och slitna ryggarna att Sagan om Ringen samt Harry Potter är bokkramar för mig. Tydligen finner jag ro i de mest fantasifulla av världar. Det känns fint, tycker jag.

/ Malin