You had me at Hello av Mhairi McFarlane

Det här är inte boken bakom filmen Jerry Maguire, trots att titeln först får mig att tro det. Det som hindrar mig från att ställa tillbaka den i hyllan är att Marian Keyes (min favorit-chick lit-författare) hyllar den som en riktig pärla och så här i efterhand är jag beredd att hålla med.

Inledningsvis möts man av Rachel som nyss fyllt 31. Egentligen skulle hon ha gift sig med sambon sedan 13 år tillbaka, men då de blir osams över vem som ska spela på bröllopet (sambons band eller en Elvis-imitatör) står hon helt plötsligt som singel istället. I enlighet med alla chick lit-romaner finns det en trogen grupp med vänner som tar emot henne när världen sviker, en lyxig lägenhet och alkohol i långa banor. Men trots att historien använder sig av välkända mönster blir den ändå inte förutsägbar eftersom den hela tiden tillför något mer.

Handlingen då? Den är egentligen ganska enkel. Rachel står ensam och förvirrad i sitt nya singelliv då hon får höra att hennes bästa vän från universitet, (Ben), nyligen har flyttat till staden. För att kunna träffa på honom av ”en slump” fejkar hon en nybörjarkurs i italienska och bänkar sig på biblioteket där han sist synts till. När de väl möts inser hon dock att han är lyckligt gift och har världens vackraste fru, men det är förstås inget problem eftersom hon inte har haft några baktankar från början... Eller?

I sina försök att återuppliva den gamla vänskapen tvingas Rachel in i bisarra parmiddagar med Ben, hans fru och andra självbelåtna, gifta par. Jag fnissar ofta och många gånger kommer jag att tänka på Bridget Jones. Det som framförallt för historien framåt är att man vill veta vad som egentligen har hänt mellan Ben och Rachel.

Hur många gånger jag än tvingas avbryta berättelsen för att visa tågbiljetter eller laga mat är det hela tiden lika lätt att flyta tillbaka in i historien. Den är helt enkelt något så ovanligt som den perfekta pendlar-boken. En sådan där bok som man läser ut och leende lutar sig tillbaka - tills man inser att man inte har mer att läsa.

/Alice

Välkommen ut på den andra sidan av AnnaMaria Jansson

Välkommen ut på den andra sidan beskrivs som "en roman om tre tjejer i snart-30-årsåldern som alla brottas med sitt eget privata lilla helvete". Dessa tre tjejer som vi får följa är Lovisa, Malin och Sandra. Tjejerna har ingen direkt koppling till varandra och liknar inte heller varandra på något sätt förutom att de bor i storstäder, är i samma ålder och att det på något plan krisar för dem. Malin jobbar som servitris på en restaurang och lever ett bekymmerslöst liv där hon på sin fritid festar, hamnar i säng med diverse män och har en stor umgängeskrets. Efter stängning följer kollegan Tom med henne hem och den från början oproblematiska sexakten spårar ur och övergår till en misshandel och våldtäkt. Efteråt är Tom precis som vanligt och ropar glatt adjö då han lämnar en skärrad Malin blödandes på toaletten, vilket skapar osäkerhet hos Malin, var det verkligen en våldtäkt eller har Malin missbesömt situationen? Lovisa får i sin tur reda på en osannolik upptäckt - hennes perfekta pojkvän sedan fyra år tillbaka är otrogen mot henne. Hur tacklar man otroheten - glömma och förlåta - eller gå vidare? Och slutligen Sandra, som inledningsvis slåss mot sin spegelbild, dag för dag, och som lever i en relation med en kille som hon knappt tål att se på. Men hon stannar kvar, trots tristessen, trots irritationen och bristen på samtalsämne - allt för att inte vara ensam.

Den här romanen klassas väl mer eller mindre som en chick lit då den följer dessa unga storstadskvinnors vardagsliv som dock inte alltid är en dans på rosor... En mörkare variant av chick lit? Vi får våndas med dem, följa med i deras ängsliga tankegånger angående våldtäktsanmälningar, otrohetsaffärer, ensamhet, flört med kollegor, vänskapstrassel etc. Jag tror nog att många kan ha glädje av den här romanen på grund av den igenkänning som nog många mellan 20 och 40 år kan känna. Det här är en bok som jag vanligtvis inte hade läst men det kan vara nyttigt att läsa en helt ny genre. Det är en lättläst bok som man snabbt läser ut på grund av det driv och tempo som finns i den. Ibland kan jag dock irritera mig över vissa upprepningar och att dialogen ser ut som den gör, för så tror jag inte tjejer i 30 årsålden pratar... Däremot fångar Jansson tjejernas "krisande", velande och längtan efter något annat väl och trovärdigt.

Här kan du lyssna på när AnnaMaria Jansson presenterar romanen i programmet PP3 i P3.

/Sara