Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



måndag 27 november 2017

Y: The Last Man av Brian K. Vaughan och Pia Guerra

Y: The Last Man kunde inte ha fått finare beröm av Stephen King, då han har sagt att det är den bästa serieroman han läst. Berättelsen är gjord för att läsas utan avbrott mellan de fem böcker den är uppdelad i, något man gör med glädje, på samma sätt som man läser Pestens tid i ett svep. Brian K. Vaughan står för manuset och Pia Guerra för teckningarna, och tillsammans är de en skaparduo som här skapat ett mästerverk jämförbart med Watchmen och V for Vendetta.

Scenariot är ett tankeexperiment: Vad skulle hända om alla män plötsligt dog och bara kvinnor fanns kvar i världen? Det låter som en premiss som gjord för en film, och faktum är att en filmatisering länge varit på gång. Vid första ögonkastet skulle man kanske kunna tro att det här är en historia där man kan gissa sig till händelseutvecklingen, men Vaughan viker inte för komplexa frågeställningar utan enkla svar och är ypperlig på att orkestrera oanade vändningar och överraskande avslöjanden. Huvudkaraktären är Yorick, av allt att döma den ende man kvar på jorden som inte utplånats av en dödlig sjukdom som bara drabbar de med Y-kromosom, vilket alltså innebär att inga kvinnor dött. En stark vänskap uppstår mellan honom och Agent 355, den mest centrala kvinnan i handlingen.

Yorick måste ta sig runt jordklotet för att lösa mysteriet om vad som utlöst sjukdomen och varför han är den ende man som överlevt den. Det är ingen fara för mänsklighetens överlevnad då vetenskapliga framsteg gjort fortplantning med mäns hjälp överflödig. Vilka förändringar har uppstått? Så gott som samtliga av världens miljardärer är döda. Liksom över 85% av världens politiska makthavare. Israel har plötsligt världens starkaste armé, på grund av deras obligatoriska värnplikt för kvinnor. En stor andel kvinnor börjar strida för att skapa en värld fritt från de destruktiva system och hierarkier patriarkatet lämnat efter sig. Men de kvinnor som redan har makt inom existerande maktstrukturer vill inte ändra på systemet. Motsatta ideologier kolliderar med våldsamma följder.

När jag upptäckte den här serien kunde jag inte vänta på att den skulle komma ut i bokform utan köpte varje lösnummer av serietidningen. Så uppslukande är den här berättelsen, en av de absolut bästa serier jag läst!

/Johan

måndag 20 november 2017

Kvinnorna på slottet av Jessica Shattuck


Den här berättelsen tar sitt avstamp i Tyskland, dels när kriget precis brutit ut, men framförallt när det är slut. I centrum står Marianne, en välbärgad adelskvinna som avskyr allt vad Hitler står för. Hennen man är med i motsåndsrörelsen, och på slottet ute på den tyska landsbygden går planerna varma för att bekämpa nazisterna. Men alla planer går om intet när Mariannes man blir bragd om livet och kriget rasar med all sin kraft. Så går åren under den skärseld som är andra världskriget, men Marianne lyckas överleva.
När tiden till slut står stilla och det blir 1945, och världen är i fred, men Nazityskland ligger i ruiner. Marianne tar sig tillbaka till sitt lite mer skamfilade slott, nu änka och fattigare än förut, på alla sätt.
Men hon har en vilja av stål, för hon har kommit tillbaka för att hålla ett löfte som hon gav en dimmig kväll för länge sedan. Här på slottet ska änkor efter motståndsmän få en fristad! Ett hem för kvinnor som varit igenom det värsta. En helt igenom vacker ide, men som i verkligheten blir oändligt komplicerad.
Vi får följa tre kvinnor med olika öden och olika moraliska kompasser som nästan av en slump tvinnas ihop till en osannolik liten grupp. Sedan får vi följa dem genom livet, och framförallt får vi vara med och se hur kriget har format dem. Det finns alltid många lager bakom en människas val, kanske framförallt i tider präglade av rädsla och misstänksamhet, där det står en galen man och skriker ut sitt hat och många följer efter. Det känns ju igen även idag. Kvinnorna på slottet är en mjuk berättelse, samtidigt som den vägrar blunda för det som är jobbigt och skaver. 

/ Malin

torsdag 16 november 2017

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead


Boken utspelar sig under slaveritiden i USA. I verkligheten fanns det ett nätverk av frivilliga som hjälpte förrymda slavar att fly från söder till norr. Flyktvägen kallades den underjordiska järnvägen. Gömställena kallades stationer och de ansvariga för stationsmästare. Författaren har använt sig av begreppen, men han har tagit sig friheten att göra flyktvägen till en riktig järnväg som går i tunnlar under jorden, och där stationerna är gömda på hemliga ställen som i källare och i skogsdungar.

Vi får följa Cora som är sexton år. Hon är född och uppvuxen som slav på en bomullsplantage i Georgia. När den gamle ägaren till plantagen dör, och hans grymma söner tar över verksamheten, blir våldet och bestraffningarna värre. Tillsammans med sin vän Caesar lyckas Cora fly från plantagen och få en biljett att resa med den underjordiska järnvägen norrut.

Vännerna skiljs åt tidigt och vi får följa Cora som hamnar på olika platser på sin väg norrut. Ett tag är hon barnflicka i en fin vit familj, hon blir skådespelare på ett museum, en period tvingas hon leva gömd på en vind. Men förrymda slavar blir ju efterlysta i annonser, de jagas av så kallade slavjägare, som får belöning när de återför en slav till dess ägare. Cora löper ständig risk för upptäckt, kan inte stanna någonstans. En person som ständigt återkommer är slavjägaren Ridgeway. Han lyckades inte få tag i Coras mor, när hon rymde, och nu blir han besatt av att hitta dottern, Cora.

Boken rymmer både skrämmande realism och magisk realism. Avsnitten om Coras resor med den underjordiska järnvägen är som hämtade ur Harry Potter. Järnvägen ser olika ut vid olika stationer, ibland är det bara en skakig godsvagn och ibland en fin dressin med stoppade säten. Detta står i skarp kontrast mot de brutala skildringarna av det hårda arbetet och de grymma bestraffningarna på plantagerna. Det är starka personporträtt som författaren målar upp, men det är lite svårt att komma nära Cora, och hennes tankar och känslor, men man anar samtidigt författarens mening med detta. Hon hade förmodligen svårt att lita på människor, och var rädd för att lämna ut sig eller avslöja sig. Boken är spännande, skrämmande, och ibland helt fruktansvärd, men viktig.

Colson Whitehead är en amerikansk författare. Han har tilldelats det prestigefyllda Pulitzerpriset för den här boken, som är hans sjätte roman.

/Åsa

måndag 13 november 2017

Kåda av Ane Riel

Boken är en slags spänningsroman eller thriller, men den handlar också mycket om relationer och om psykisk sjukdom.

Första meningen i boken lyder: Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor.

Den som berättar är den sjuåriga flickan Liv. Hon bor på en enslig gård på en dansk ö, tillsammans med sina föräldrar. Hennes pappa, Jens är snickare och odlar också julgranar. I byn anses han lite udda, men hans accepteras som en av många avvikande figurer på ön. Hans samlarmani gör att varenda utrymme på gården och i huset är fyllt med prylar och skräp. Han kan inte göra sig av med någonting, är ständigt rädd att bli av med sina saker. Mest rädd är han för att förlora sin familj. Mamman, Maria, ligger mest till sängs och äter, och blir bara större så att hon snart är fånge i sitt eget sovrum. Mamman och hela familjen har isolerat sig mer och mer efter en händelse när Liv var väldigt liten. Liv har lärt sig allt hon kan och vet på gården, av sina föräldrar, och träffar mycket sällan andra människor.

Två saker händer ungefär samtidigt som hotar familjens skyddade tillvaro. Livs farmor kommer på besök efter många år helt utan kontakt med familjen. Hon har åsikter om såväl allt skräp som samlats på gården, som att Liv hålls borta från jämnåriga vänner. Samtidigt börjar myndigheterna intressera sig för flickan. Hon har ju fyllt sju år och då ska man enligt lag börja skolan. Detta sätter igång en kedja av fruktansvärda händelser. Och det blir plötsligt tydligt hur mycket Jens är beredd att göra för att få behålla den lilla värld han skapat åt sig själv och sin familj.

Boken är en hemsk berättelse om en dysfunktionell familj som befinner sig i sönderfall. Det handlar om ätstörningar och så kallad hoarding, alltså samlarmani. Men den är spännande och välskriven, och det är bra karaktärer. I stilen påminner den faktiskt om den brittiska deckarförfattaren Belinda Bauer, som ofta har ett barn som berättare, och den naiva ton detta ger berättandet. Och hon skildrar ju också ofta människor som lever i samhällets utkant.

Ane Riel är en dansk författare. Kåda är hennes andra roman för vuxna, hon har även skrivit för barn. Boken tilldelades Skandinaviska kriminalsällskapets pris Glasnyckeln för bästa 2016 och den är också nominerad till Svenska deckarakademiens pris för Årets bästa översatta kriminalroman 2017.

/Åsa

onsdag 8 november 2017

Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood


Margaret Atwoods nya roman utspelar sig i USA i en mörk framtid, i en tid ganska nära vår egen. En finanskrasch har ödelagt hela samhällsstrukturen. Arbetslösheten är skyhög, företag har gått i konkurs, många människor har förlorat sina jobb, och till slut också sina hem. På gatorna ökar gängkriminaliteten och våldet.

Två av dem som råkat illa ut är Stan och Charmaine. De är välutbildade, och för inte så länge sen hade de båda bra jobb. De hade ett fint hus och planerade att bilda familj. Nu har de inget kvar. De bor i bilen och lever på de få dollar Charmaine tjänar som servitris på en dålig bar. De är hela tiden på helspänn, beredda på att ge sig av för att undvika kronofogden och kriminella gäng som härjar på gatorna.

En kväll ser Charmaine en reklamfilm för ett projekt som kallas Internharmoni. Det är en egen sluten stad, där alla invånare garanteras sysselsättning, mat och boende. Målet är att staden ska bli självförsörjande, och om det lyckas ska den användas som modell för hela nationen. Invånarna får skriva på ett livstidskontrakt och ingen kontakt med yttervärlden är tillåten. Det geniala med systemet är att staden består av två delar. Ett civilt samhälle, Internharmoni, där alla arbetar inom tjänstesektorn och har egna boenden. Det finns också en fängelsedel, Positron, där alla lever enkelt men bekvämt, och arbetar med produktion. Invånarna byts av i dessa två sektorer, så att alla tillbringar varannan månad i civilsamhället och varannan månad i fängelse. Alla har därmed så kallade avbytare som bor i deras hus den period de sitter i fängelse, på så sätt utnyttjas bostadsytan maximalt.

Stan och Charmaine skriver på kontraktet och i början är de väldigt nöjda, särskilt Charmaine som uppskattar ordning, rutiner och renlighet. Men ingenting är gratis. Och om något verkar vara för bra för att vara sant så är det nog det. Internharmoni är ett totalitärt samhälle med övervakning, kontroll, censur. Det ryktas också om att de som protesterar mot systemet försvinner spårlöst. Problemen börjar när Stan och Charmaine på varsitt håll, mot reglerna, tar kontakt med sina avbytare...

Hjärtat stannar sist är på många sätt typisk för Atwood. Hon skriver ju ofta dystopiska romaner, som utspelar sig i en mörk framtid, där den lilla människan ställs mot systemet. Margaret Atwood är en mycket produktiv författare, och skriver inom flera genrer. Hon är aktuell med tv-serien The Handmaids tale/Tjänarinnans berättelse som bygger på hennes bok med samma namn. Den här boken är kanske inte riktigt i samma klass, men ändå mycket läsvärd, och den känns också ibland kusligt aktuell för vår egen tid.

/Åsa

torsdag 2 november 2017

Feberdröm av George R.R Martin


Men kolla vilken härlig smällkaramell till höstbok! Den här romanen har några år på nacken, den kom ut 1982 men översätts först nu till svenska. Många av er känner så klart igen George R.R Martin, som författaren till den omåttligt populära bokserien Game of Thrones. Men istället för riddare, drakar och demoner så befolkas de här sidorna av blodtörstande varelser.
Och det är så bra, jag blir helt uppslukad av både intrigen men framförallt de fantastiska miljöerna i den här boken. Låg och läste halva natten faktiskt, för det gick inte att slita sig. Mustig och svulstig, det har målats med stora penslar när den här historien skulle upp på målarduken. Och jag älskar det!
Det är 1800-tal vid Mississippifloden, det amerikanska inbördeskriget står runt hörnet, och än så länge tuffar hjulångarna fram på floden. Men inte Kapten Abner Marsh's (misstänkt lik Martin själv till utseendet för övrigt) båtar, han har bara en liten skruttig hjulångare kvar efter diverse olyckor och otur. Ruinens brant är nära och ödet flåsar honom i nacken. Då kommer den märklige Joshua York med ett erbjudande. Tillsammans ska de styra rederiet, och bygga den största och snabbaste hjulångaren på floden! Han lovar guld och gröna skogar, och Abner Marsh kan inte stå emot, trots att han anar oråd.
Snart är båten färdig, och den är precis så magnifik som Abner tänkt sig. De döper den till Feberdröm och framtiden ser ljus. Sen går allt käpprakt åt pipsvängen, det blir en mörk historia där bladen färgas av blod och brustna löften. För runt den mystiske Joshua York sprider sig en känsla av olust, av rädsla och av mörka oklarheter. Och längs floden går döden sin runda, det dyker upp oförklarliga lik både här och där…
Det här är en fantastisk vuxensaga, och jag är så förtjust i de målande miljöerna och de smutsiga gatorna längs flodens mystiska vatten. Feberdröm är som ett fullmatad gottepåse i kulörta färger men där godiset är nattsvart under den skimrande ytan. En perfekt bok att sjunka ner i när mörkret nu sänkt sig över oss. 

 / Malin