Spännande men spekulativt

Room (på svenska Inlåsta) av Emma Donoghue är en mycket obehaglig bok på flera sätt. Den berättas av lille Jack som fyller fem år när historien börjar. Han bor med Mamma i Rummet, där de äter, sover och tillbringar all sin tid. I Rummet finns Sängen, Soffan, Garderoben där Jack sover och så förstås Teven där alla Jacks vänner finns. Jack vet att det han ser i Teven inte är verkligt, det är bara han själv och Mamma som är verkliga. Och Old Nick förstås, mannen som kommer varje kväll när Jack har gått och lagt sig. Det tar ett tag innan man förstår hur det hela hänger ihop, men när man gör det så känner man väl igen den fasansfulla historien från braskande tidningsrubriker de senaste åren.



Emma Donoghue har nominerats till både Booker-priset och Orange-priset för den här boken. Efter att ha läst den har jag väldigt blandade känslor. Boken är spännande och dessutom skickligt uppbyggd och framförd. Att låta historien berättas av en femåring med allt vad det innebär av bristande språk, omvärldsuppfattning m.m. gör att man som läsare verkligen grips av berättelsen. Men där finns också en besk eftersmak, för det är omöjligt att inte tänka på de liknande verkliga historier som uppdagats de senaste åren. Författaren säger också i intervjuer att hon inspirerats av framför allt fallet Fritzl. Att hon då tar på sig rollen att skriva de här människornas historia inifrån (på flera sätt!) känns lite makabert och spekulativt.

Room/Inlåsta är dessutom ett bra exempel på hur olika bokomslag kan ge olika signaler. Jag lånade hem den engelska utgåvan, mest för att jag hört författarens namn nämnas i olika prissammanhang och för att jag var nyfiken på hur hon skrev. Omslaget gav associationer till spänning och kanske skräck. När jag sedan fick se den svenska utgåvan så gav det omslaget helt andra associationer. Jag tänkte då direkt på s.k. BOATS (Based On A True Story), berättelser av (själv)biografisk karaktär, som inte helt sällan handlar om en olycklig barndom, och som ofta har ett omslag med foto på ett barn. Och kanske stämmer den bilden lite bättre ihop med innehållet i det här fallet...

/Åsa