"Sånt händer inte här" av Sinclair Lewis

För några år sedan läste jag "Sånt händer inte här" av Nobelpristagaren Sinclair Lewis. Lewis gav boken titeln "It Can't Happen Here" och då paralleller har dragits mellan dess handling och den antiintellektualism som nu har vunnit mark i USA kan den nästan ses som profetisk. Trots att boken kom ut 1935 har dess aktualitet tagits upp av de största dagstidningarna i USA och Storbritannien, The New York Times, The Guardian, samt av New Yorker, Salon, The Washington Post och Slate. Även Dagens Nyheter har uppmärksammat hur angeläget bokens budskap är för just vår tid.

Bokens handling kretsar kring Buzz Windrip, som vinner presidentvalet 1936. Han gör detta trots att han inte är en stor talare eller särskilt karismatisk. Han fäller ofta klumpiga kommentarer, något som får folket, som känner misstro mot etablissemanget, att känna att han är en av dem. Han är skicklig på att utnyttja ilskan hos de fattiga och på att exploatera rädslan för förändringar hos de välbärgade genom att lova dem att föra tillbaka nationen till gamla värderingar, till en tid då Amerika var rikt och mäktigt. Han ger även löften han vet att han inte kommer infria och låter sig vara talesman för kristna fundamentalister. För att samla nationen bakom sig behöver Windrip en yttre fiende, vilket blir Mexiko och den judiska befolkningen. Bokens dystopi kunde inte varit mer skrämmande.

Det finns många stycken i boken, särskilt Windrips antisemitism, som gjorde att jag kunde förstå hur man kände på 30-talet, då man såg vad som hände i Tyskland och Italien – högerpopulismen, xenofobin och personkulten. Bokens hjälte, journalisten Doremus Jessup, är förnuftets och vetenskapens röst, men få vill lyssna på honom under den rådande fascismens misstro mot intellektuella. Boken fick mig också att inse hur det måste ha känts att bevittna hur fascisterna vann inbördeskriget i Spanien i slutet av 30-talet, då man kallades samman för att bekämpa fascisterna med en poster med budskapet "If You Tolerate This Your Children Will Be Next". Det var inte bara hjärtlösa människor som gjorde det möjligt för fascismen att få grepp om Europa på 30-talet, men många av dem visste vad de gjorde och är därför oerhört svårt att förlåta. "Sånt händer inte här", som jag läste på engelska, innehar många starka citat, men det som varit mest minnesvärt för mig var, "Forgive them not but curse them, for they know what they do!”

/Johan

"Luften är fri" av Sara Lövestam

"Luften är fri" är tredje boken om Kouplan, den papperslöse detektiven. Han kom till Sverige efter att ha flytt från Iran och sitt arbete som journalist där. Efter att han fått avslag på sin asylansökan har han levt som papperslös, och hållit sig undan i väntan på att kunna söka asyl igen. Hittills har han alltid haft tak över huvudet tack vare snälla människor som tagit emot honom i sina hem.

Nu står Kouplan utan bostad, med bara några veckor kvar tills han kan söka asyl igen. Han sover under en järnvägsviadukt och tvättar sig på offentliga toaletter. Han tillbringar mycket tid på bibliotek, där han får sitta i fred, och även kan ladda sin mobil. Kouplan försörjer sig på uppdrag som privatdetektiv. Det är riskabelt eftersom han kan bli upptäckt och avslöjad som papperslös. De som anlitar Kouplan har dock sina egna skäl att önska diskretion.

Denna gången kontaktas han av Ulrika som fått hans namn av person som Kouplan tidigare har hjälpt. Hon är orolig för att hennes man har ett förhållande, och vill att Kouplan ska skugga honom. Ett ganska lätt uppdrag, tror han först. Redan första dagen visar det sig att situationen är mer komplicerad än han själv eller Ulrika kunnat ana...

Precis som i de tidigare böckerna är den stora behållningen att få följa Kouplan och få en inblick i hans liv, som ju tyvärr är verklighet för många människor idag. Det är dessutom en spännande och välskriven deckarhistoria Sara Lövestam bjuder på.

/Åsa

Kalldrag av Markus Sköld

Så fort jag får upp vittringen om nya svenska skräck-och spökböcker så måste de bara bli lästa omgående, eftersom det inte är världens tätaste utgivning precis. En nyhet på bokhyllan är Markus Skölds bok Kalldrag. Med ett lovande läskigt omslag!
Under en stormig höst får vi följa med till det lilla samhället Gränshammar. Ett sådant där klassiskt svenskt samhälle där det mesta kretsar kring stålindustrin. De flesta jobbar där, och livet går sin gilla gång. Hit kommer Therese med sin man John och deras lilla dotter Sara. John har fått det prestigefyllda jobbet som vd på stålindustrin, och Therese som har tröttnat på sitt jobb som ekonom ska ägna tiden åt att fundera över sitt liv och vad hon vill fylla det med. I och med Johns jobb så får de flytta in den pampiga men nedgångna direktörsvillan.
Snart så blir Therese ensam på dagarna, då Sara går på förskolan och John arbetar mer och mer. Även om hon visste att jobbet skulle ta mycket av makens tid, så blir det väldigt fort ensamt. Väldigt ensamt. Men snart så märker Therese att hon kanske inte är helt isolerad i alla fall. För vem är det som ständigt öppnar dörren ner till den kolmörka källaren? Vem är det som Therese förnimmer står vid sängkanten under de mörka morgontimmarna? Och vad har det egentligen flugit i familjens nya katt, som blir mer och mer aggressiv.
Svaren verkar finnas uppe vid det gamla gruvhålet en bit från huset, där de för 60 år sedan grävde och sprängde allt för djupt. Något vaknade under Gränshammar den dagen, något som aldrig somnat igen.

Kalldrag är full av onda ting, illavarslande tecken, skuggor i fönstren, ljus som flimrar, steg från den som inte syns och ond, bråd död. Allt planterat i en svensk miljö som de flesta av oss känner igen. Jag gillar Kalldrag, den lovar gott inför fortsatta mörka äventyr av Markus Sköld. Visst, ibland är det lite väl uppenbart vad som väntar runt hörnet. Men och andra sidan är det ju lite så en bra spökhistoria ska vara. Vi förstår vart det barkar hän, vi vet att det där lär gå illa, men ändå hickar vi till av rädsla.
Eftersom jag är bibliotekarie så tycker jag nog ändå att Gränshammars lokale hjälte, bibblon J-O kunde fått vara lite mindre klyschig i sin bruna dammiga kofta, men jag är lite lätt partisk där.
Läs Kalldrag under en isande vinterkväll och vinka sedan adjö åt nattsömnen. Eller tänd en lampa och njut av att du blev skrämd på det tryggaste av sätt.
Boken finns både i fysisk variant här eller som e-bok här att låna. 

/Malin

"The wonder" av Emma Donoghue

Författarens förra roman "Room" ("Inlåsta") blev en stor succé både som bok och film. "The wonder" utspelar sig på den irländska landsbygden under sista delen av 1800-talet. Hit kommer den engelska sjuksköterskan Lib, för att utföra ett uppdrag. Under 14 dagar ska hon vaka över den 11-åriga Anna, som sägs inte ha ätit på fyra månader. Familjen är djupt religiös, och vill att flickans tillstånd ska förklaras som ett mirakel.

Lib är en praktisk och rationell person. Hon har gått i lära hos Florence Nightingale och tjänstgjort under Krim-kriget. Hon är inte religiös och hon tror inte på mirakel. Hon ser det som sitt uppdrag att syna bluffen som hon är övertygad om ligger bakom fenomenet. Hennes teori är att flickan själv, eller någon i familjen smusslar in mat i hemlighet.

Lib märker snart att Annas familj utnyttjar ryktet kring flickans förmågor. Människor vallfärdar till deras hem för att träffa Anna, och överlämna gåvor. Lib och en annan sköterska turas om att vaka hos flickan dag som natt, och alla händelser dokumenteras. När en vecka gått utan att någon sett Anna äta, och hon fortfarande är vid god hälsa, börjar Lib tvivla på sitt omdöme...

Författaren har inspirerats av verkliga fall ur historien, där främst flickor har påståtts leva utan att äta. Tyvärr slutade många av fallen med att flickan avled av undernäring. Denna sanning - att ingen kan leva utan att äta, gör att den spännande historien ibland också känns kuslig och olustig...

/Åsa

En doft av apelsin av Joanne Harris

Vill man fly vardagen är "En doft av apelsin" en välkommen läsning. Man landar i ett lummigt Frankrike, samtidigt som intrigen snabbt drar in en och håller en fången. Författaren Joanne Harris är kanske mest känd för sin roman "Choklad" (som även blev film av Lasse Hallström), men min favorit bland hennes böcker är faktiskt "En doft av apelsin".

Framboise har ärvt sin mors receptsamling och bland anteckningar på bovetepannkakor och fikonmarmelad syns handskrivna notiser som avslöjar en helt annan sida av hennes känslokalla mamma än vad hon någonsin sett tidigare. Men bland recepten anas även upptakten till den tragedi som Framboise fortfarande försöker fly ifrån. Trots att hon idag är änka och har egna vuxna barn, lever hon ändå i relation till vad som hände henne som nioåring. När hon till slut tar mod till sig och återvänder tillbaka till byn så gör hon det under falskt namn.

I vartannat kapitel får man även möta Framboise som barn och med vilda upptåg far hon fram längs med Loire-floden samtidigt som andravärldskriget härjar på avstånd. På den slumrande landsbygden känns dock inte kriget lika verkligt. Bland de tyska soldaterna som stationerats i området är många unga och lika uttråkade som barnen i byn och det dröjer inte länge förrän gränserna börjar suddas ut. Dock blir det ett vansklig umgänge som måste ta slut någon gång, då krigets skuggor närmar sig och visar att även oskyldiga handlingar kan få ödesdigra konsekvenser.

För mig är Harris en sann berättare och människorna hon skapar är levande och färggranna. Hon skriver vackert och innehållsrikt, med en varm humor. Det är dock inte bara språket som är mustigt, utan man är konstant hungrig när man läser eftersom maten blir en stor del av den franska vardagen.

/Alice

Flickan med gåvorna av M.R Carey

I ett England efter katastrofen så hänger mänskligheten på en tunn tråd. De som finns kvar har byggt murar som skydd för världen utanför. Därute finns  nämligen de Hungriga, det hot som vi alla (okej, kanske bara en del av oss) skräms av. Nu har det blivit verklighet. Jag vill inte spoila för mycket av den här boken, men jag kan säga som så att Carey har gjort sin research och jag blir en smula nervös över att det här skulle kunna hända på riktigt. Precis som en roman om hungriga borde, att jag lämnas med en krypande känsla av rädsla och paranoia.

På en militärbas sitter 10-åriga Melanie i en liten cell. Tillsammans med en grupp andra barn som också sitter i celler, så går hon i skolan, duschar och äter. Melanie sitter i rullstol, fastspänd, och varje dag när hon hämtas till sina lektioner så har hon en pistol mot sitt huvud. Melanie tänker att de vuxna nog inte tycker om henne, fast hon försöker vara så trevlig och ljuv hon bara kan.
Alla barnen på basen är där för ett specifikt syfte, men just Melanie är extra speciell. Hos den fundersamma lilla flickan ligger vad forskarna tror är räddningen, hon bär bokstavligen världen på sina späda små axlar. Om det nu finns något hopp för mänskligheten, så är det till Melanie vi sätter det hoppet. Men inget är som läsaren av Flickan med gåvorna tror, och snart får vi följa Melanie på en resa som inte är lik någon annan.
Det här är riktigt bra! Det är skrämmande, ömsint, sorgligt och blodigt. Stundtals rätt så väldigt blodigt. Men det tror jag en del redan har räknat ut. Vi har trots att göra med Hungriga. Väldigt hungriga. Flickan med gåvorna har precis kommit ut som film, och jag tror att den kan vara ännu bättre där. För det är action från start till slut, och första halvan av boken är en av de starkaste jag läst i den här genren. Sen tappar den lite fart, men avslutar på topp igen. Vad jag förstår så är det författaren som även har skrivit filmens manus, vilket lovar gott.
Flickan med gåvorna är inget för dig som inte trivs med att läsa om rädsla, men för oss som gärna tar rädslan i hand och visslar lite glatt så är det här superbt. Det är en roman fylld med inte bara mörker, utan även ett dimmigt ljus. Ni vet, det där ljuset som ryms i en gatlykta en disig kväll, ett ljus som är både skrämmande och tryggt samtidigt. Läs Flickan med gåvorna och låt Melanies stora ögon riktas mot dig.

/Malin

"Vid foten av Montmartre" av Britta Röstlund

Britta Röstlund är journalist, och har bott i Paris i 15 år. Det är också där hennes debutroman "Vid foten av Montmartre" utspelar sig, och den är en blandning av feel good, humor, spänning och allvar.

Mancebo driver en liten speceributik som ligger vid en boulevard inte långt ifrån Montmartre. Han bor själv i samma hus med sin familj. Mancebos liv är ganska enahanda och inrutat, tills den mystiska Madame Cat dyker upp. Hon bor i huset mittemot och vill betala Mancebo för att bevaka hennes make, en känd författare, som hon misstänker har en älskarinna.

Vid ett bord på ett café sitter en kvinnlig journalist och skriver, när en okänd man kommer in. Han går fram till henne och frågar: "Väntar ni på Monsieur Bellivier?"Hon tvekar först, men bestämmer sig sedan för att spela med, och säger att det gör hon. Det visar sig att hon med det svaret antagit ett uppdrag som verkar gå ut på att sitta på ett kontor och vidarebefordra mail. Varje dag när hon lämnar kontoret väntar en ny blombukett på henne i foajén...

Både Mancebo och journalisten (som är namnlös större delen av boken) får genom sina respektive uppdrag kontakt med nya människor. Men de upptäcker också nya sidor hos sig själva och sina anhöriga.

Beskrivningarna av staden Paris är en av bokens största tillgångar. Berättelsen utspelar sig till stor del i La Defénse, det hypermoderna affärsdistriktet i Paris utkant, som skymtas som en samling skyskrapor mot horisonten. I dess centrum finns det enorma byggnadsverket Grande Arche, en modern motsvarighet till Triumfbågen. Mot denna miljö ställs de breda boulevarderna i Mancebos kvarter, och de små gränderna i de judiska kvarteren i Marais. Vi får ta del av flera spännande och fina historier om människoöden, som författaren mycket skickligt väver ihop på slutet. Möjligen är boken ibland lite "pratig" och ofokuserad, men det vägs mer än väl upp av persongalleriet och Parismiljöerna.

/Åsa

You had me at Hello av Mhairi McFarlane

Det här är inte boken bakom filmen Jerry Maguire, trots att titeln först får mig att tro det. Det som hindrar mig från att ställa tillbaka den i hyllan är att Marian Keyes (min favorit-chick lit-författare) hyllar den som en riktig pärla och så här i efterhand är jag beredd att hålla med.

Inledningsvis möts man av Rachel som nyss fyllt 31. Egentligen skulle hon ha gift sig med sambon sedan 13 år tillbaka, men då de blir osams över vem som ska spela på bröllopet (sambons band eller en Elvis-imitatör) står hon helt plötsligt som singel istället. I enlighet med alla chick lit-romaner finns det en trogen grupp med vänner som tar emot henne när världen sviker, en lyxig lägenhet och alkohol i långa banor. Men trots att historien använder sig av välkända mönster blir den ändå inte förutsägbar eftersom den hela tiden tillför något mer.

Handlingen då? Den är egentligen ganska enkel. Rachel står ensam och förvirrad i sitt nya singelliv då hon får höra att hennes bästa vän från universitet, (Ben), nyligen har flyttat till staden. För att kunna träffa på honom av ”en slump” fejkar hon en nybörjarkurs i italienska och bänkar sig på biblioteket där han sist synts till. När de väl möts inser hon dock att han är lyckligt gift och har världens vackraste fru, men det är förstås inget problem eftersom hon inte har haft några baktankar från början... Eller?

I sina försök att återuppliva den gamla vänskapen tvingas Rachel in i bisarra parmiddagar med Ben, hans fru och andra självbelåtna, gifta par. Jag fnissar ofta och många gånger kommer jag att tänka på Bridget Jones. Det som framförallt för historien framåt är att man vill veta vad som egentligen har hänt mellan Ben och Rachel.

Hur många gånger jag än tvingas avbryta berättelsen för att visa tågbiljetter eller laga mat är det hela tiden lika lätt att flyta tillbaka in i historien. Den är helt enkelt något så ovanligt som den perfekta pendlar-boken. En sådan där bok som man läser ut och leende lutar sig tillbaka - tills man inser att man inte har mer att läsa.

/Alice

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen

Geir Gulliksens ”Berättelse om ett äktenskap” har beskrivits som en ”sårig äktenskapsskildring ” och är mycket riktigt smärtsam läsning. Inledningsvis vet vi som läsare vad som komma skall medan maken Jon är förblindad av tro, hopp och oändlig kärlek inför sin fru Timmy.

Vi följer Jon som arbetar hemifrån och därmed sköter hemmets sysslor. När hans fru Timmy anländer från jobbet finns alltid hemmalagade måltider på bordet, rena ytor och levande ljus. Relationen mellan Jon och Timmy är inte bara jämlik och bortom genusnormen, den är även trygg och okomplicerad, i alla fall ur Jons synvinkel. Tillsammans har de två barn och ett samliv utan några större hot. Jon är lycklig och uppfylld av en enorm ömhet inför sin livskamrat. Han älskar henne, det råder det verkligen inga tvivel om. Men när Timmy introduceras för Harald på sin arbetsplats, omkullkastas allt.

Timmy berättar om sin nyfunna vänskap för Jon men har svårt att dölja sin nyförälskelse. Vänskapen mellan Timmy och Harald utvecklas och så småningom spenderar Timmy alltmer tid med honom. De löptränar, åker skidor och vistas i naturen tillsammans. När Timmy börjar kommer hem sent om kvällarna ställer Jon den brännande frågan om huruvida Timmy attraheras av Harald, och han får ett ärligt svar... Men eftersom han inte vill att äktenskapet ska upplösas försöker han möta det hela med acceptans. Jon föreslår till och med att Timmy ge sig hän åt attraktionen, få den ur systemet, och använda den som en fantasi för att krydda deras kärleksliv.

Det som är unikt med just den här skilsmässoskildringen, ett vanligt tema i litteraturens värld, är inte bara vår huvudpersons plågsamma försök till att i det längsta stå emot svartsjukan, utan även insikten om att det är för sent först kommer till honom i bokens slutskede, där vi som läsare länge förstått att så är fallet.

"Berättelse om ett äktenskap" var nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris men vann tyvärr inte. Katarina Frostenson vann årets pris för sin diktsamling "Sånger och formler".

/Sara