Fjärde träffen med bokcirkeln

Vi var en liten men tapper skara som träffades i tisdags för att fortsätta diskutera Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Sidan 600 har vi kommit till och det börjar dra ihop sig mot slutet, men vi får ingen känsla av att alla lösa trådar kommer att få någon förklaring. Tvärtom så introduceras plötsligt två nya, för handlingen mycket viktiga karaktärer; en mor och son vid namn Muskot och Kanel. Författaren driver lite med sig själv då han låter huvudpersonen tänka att Mei Kasahara skulle tycka att han var helt hopplös som lärt känna ännu fler personer med konstiga namn.

Vi fascineras mycket av Kanel och undrar vad det egentligen var som hände honom den där natten då han förlorade rösten. Hur hänger det nedgrävda hjärtat ihop med mordet på hans far? Varför ägnade Muskot och Kanel så mycket tid åt att fantisera om de hemska händelserna på zoo? Det verkar inte så normalt att prata om sådana saker med ett litet barn.

Ytterligare en ny person som introduceras är Noboru Watayas assistent, herr Ushikawa. Han är en nästan komiskt grotesk figur som man skrattar åt trots att han verkar vara en fruktansvärd människa. Han påpekar hela tiden hur dum och värdelös han är men vi är överens om att han nog är smartare än han ger sken av. Något som är lite roligt är alla citat han flikar in här och var när han pratar, allt från filosofiska citat (”Jag tvivlar, därför är jag till”) till litterära (”Ingen människa är en ö”) och populärkulturella (”Det här är ett erbjudande ni inte kan tacka nej till”).

Sedan har katten kommit tillbaka och fått ett nytt namn – Makrill. Skildringen av katten är riktigt kärleksfull och ger lite värme åt berättelsen. På samma sätt uppfattar vi chatten mellan Toru och Kumiko. Det är kärleksfullt och fint och man anar att Toru faktiskt är förmögen att hysa starka känslor. Men kan vi vara säkra på att det verkligen är Kumiko som skriver? Något vi reflekterade över är att katten kan ses lite som ett förebud. Först försvann katten, sedan försvann Kumiko. Nu har katten återvänt och Toru har fått lite kontakt med Kumiko igen. Vågar man hoppas på en återförening mellan dem?

Vi pratade om brunnen som en kraftkälla och drivkraft för Toru. För första gången känns det som att han verkligen vill något, han har ett mål och kämpar för att nå det. Men varför är hans svåger så provocerad av att Toru har tillgång till brunnen och residenset? Vi får en känsla av att han känner att han håller på att tappa kontrollen, att Toru kanske har en kraft inom sig som är starkare än Noburo Watayas och att han känner sig hotad av detta. Vi enas också om att det, trots att det är väldigt intressant att diskutera kring händelser i boken, inte är någon idé att försöka förstå allting utan hellre bara flyta med. Det ska bli spännande att se hur det slutar.
/Helen

Långsam läsning

Mavis Gallant är en kanadensisk författarinna, sedan länge bosatt i Frankrike. Novellerna i Från det femtonde distriktet utspelar sig alla under och efter andra världskriget, på olika platser i Europa. De skildrar vardagliga händelser i vanliga människors liv, under en tid som var allt annat än vanlig och vardaglig. Stämningen är lite lätt vilsen och vemodig, kriget är alltid närvarande, men där finns ändå en slags torr humor. Mavis Gallant målar upp väldigt fina bilder av både tiden och miljön hon skriver om.

Under läsningen slås jag av tanken på att det antagligen är väldigt svårt att skriva noveller - att på så få sidor uttrycka så mycket. Men just det tycker jag att Mavis Gallant lyckas så bra med. Man har faktiskt en känsla av att ha läst en hel roman efter var och en av hennes noveller, och blir nästan lite förvånad när man tittar i innehållsförteckningen och konstaterar att hennes noveller i genomsnitt bara slutar på ca 30-40 sidor. Ändå kan hon uttrycka så mycket på så få rader. Novellerna ska läsas långsamt, och en i taget. För mig som mest läser deckare - och oftast i ett rasande tempo - var det en bra övning i långsam läsning!

/Åsa

Älskade katter!

De som har ägt eller äger en katt tycker ofta att just deras katt är den trevligaste katten i världen. Min katt Lotta som jag köpte 1970 för 25 öre var en jätterolig katt som jag fick behålla i 15 år. Hon hittade på allt möjligt som att hoppa upp i lampan och att rulla ut hela toalettrullen så att den låg som ett stort vitt berg när vi kom hem. Då och då kom hon hem med en mus eller fågel som hon stolt slängde på mattan i vardagsrummet.

Andra katter har gjort större avtryck i historien. Jag har läst 100 katter som förändrade världen av Sam Stall. Boken innehåller ett antal korta berättelser om kända personers katter. Här finns berättelsen om katterna som i två och ett halvt sekel har vakat över Eremitagets konstskatter så att inte möss och råttor kan äta upp konstskatterna. Peter den stores dotter utfärdade ett kungligt påbud att ”katter stora till formatet” skulle samlas in. Katterna finns fortfarande kvar men får idag endast vistas i källaren.
Även Sir Isaac Newtons katt får ett kapitel. Legenden säger att Newton blev så trött på att släppa ut och in sin katt att han utformade kattluckan.
Towser, världens mesta musjägare som fångade 28 899 möss och hamnade i Guinness rekordbok finns med.
Teslas katt sägs ha inspirerat honom till att förstå elektriciteten genom att han när han klappade sin katt framkallade en skur av gnistor.
Edgar Allan Poes katt Cattarina är kanske den katt som finns i hans berättelse ”den svarta katten”. Några av katterna i boken har säkert aldrig funnits och berättelserna kanske inte alltid är sanna men boken var rolig att läsa.
/Katarina

Deckare med mersmak

Jussi Adler-Olsen är en dansk deckarförfattare, som skriver om avdelning Q inom Köpenhamnspolisen, en avdelning för så kallade "kalla fall" som leds av kriminalinspektör Carl Mörck. Flaskpost från P är egentligen del 3 i serien, men den första som översatts till svenska. Den har belönats med Skandinaviska kriminalsällskapets pris Glasnyckeln.

En gammal flaskpost hittas vid skotska kusten. Eftersom texten är på danska skickas den till Köpenhamn och hamnar hos Carl Mörck och hans kollegor. Brevet i flaskan visar sig vara ett rop på hjälp från någon som säger sig vara kidnappad. Man lyckas så småningom tyda namnet och uppdagar en kidnappning som skett i det förflutna och slutat tragiskt, men aldrig anmälts till polisen. Man misstänker också att flera andra kidnappningar har skett, som har det gemensamt att de kidnappade är barn i familjer som tillhör religiösa frikyrkor eller sekter. Samtidigt får vi följa en man som utåt sett lever ett vanligt välanpassat liv med fru, barn och villa, men som ibland försvinner iväg i veckor utan att ens hustrun vet vad han gör. När han kommer tillbaka har han alltid mycket pengar med sig hem.

Kalla fall är ju numera populära ämnen i deckare och teve-serier. Även i verkligheten får sådana fall mycket uppmärksamhet. Som alltid finns det ju både bra och dåliga varianter av ett tema. Flaskpost från P var dock riktigt spännande och välskriven, och jag ser fram emot att ytterligare två delar i serien kommer att ges ut på svenska under våren.

/Åsa

Tredje träffen med Bokcirkeln

Så har vi då landat på sidan 450 i Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen och Toru har till sist tagit sig upp ur den uttorkade brunnen. När han kommer hem hittar han ett brev från Kumiko med en förklaring till varför hon försvunnit så plötsligt. Men är det som står i brevet verkligen sant? Ett tag funderar Toru på att åka till Kreta med den underliga kvinnan Kreta Kano. Men han ångrar sig. Han har fått någon slags insikt i att allt kanske inte står rätt till med försvinnandet och att han måste stanna kvar i Japan för att rädda Kumiko.

”Kumiko var instängd i det mörka rummet och ville bli räddad. Och det fanns ingen som kunde rädda henne utom jag.”

Toru är sagans prins som ska rädda sin prinsessa. Ja, likheter finns med både sagans och fantasyns värld det ser vi. Men som en av deltagarna påpekade så saknas sagans/fantasyns viktiga markörer. Gränserna mellan verklighet/realism och det absurda/overkliga är flytande i boken. Kanske finns här markörer som vi inte känner till men som är uppenbara för en japansk läsare? Vi pratar också om att det skulle vara intressant att höra en intervju med författaren om boken. Hur skriver man en sådan här bok? Hur får man ihop alla labyrintlika trådar? Börjar man skriva från slutet?

Tomhet är något som återkommer i boken. Whiskeylådan, brunnen och väskan med de saknade dokumenten i löjtnant Mamiyas berättelse är alla tomma. Vi är flera som är konfunderade över boken. Toru bestämmer sig för att han ska köpa den olycksdrabbade ödetomten, han vill åt den uttorkade brunnen. Men varför vill han det? Har brunnen något med Kumikos försvinnande att göra?
/Annika

Nyinspelad barockmusik ur Dübensamlingen

Dübensamlingen upprättades och sammanställdes ursprungligen av hovkapellmästaren Gustaf Düben under andra hälften av 1600-talet. Senare skänktes den unika samlingen till Uppsala universitetsbibliotek, där den lades undan och under lång tid förblev bortglömd. Samlingen utgörs av mer än 2300 tryckta musikverk med tonvikt på kyrkomusik från barocken. 1988 påbörjades ett digitaliseringsprojekt av samlingen och verken finns idag tillgängliga digitalt via en onlinedatabas hos Uppsala universitet.

I veckan har vi fått in två nya skivor på musikavdelningen som båda är inspelningar av urval ur samlingen. Båda har fått väldigt gott mottagande.

Anna Jobrant & Düben United - Düben Delights for Soprano

Göteborg Baroque - Ach Swea Trohn: Festival Music from the Düben Collection

Klicka på respektive titel för att se om skivan finns inne eller för att reservera den i vår katalog.

/Jacob

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon

När jag fick syn på Ensamma hjärtan och hemlösa hundar tyckte jag att den såg så otroligt charmig och mysig ut, omslaget fångade mig verkligen. Jag måste säga att innehållet levde upp till förväntningarna riktigt bra.
Det handlar om Rachel, som är 39 år och en inbiten storstadsbo. Hon jobbar på reklambyrå, bor i en liten lägenhet i London och har sedan flera år tillbaka ett förhållande med en gift man. I stort sett över en natt förändras Rachels liv totalt, då hon förlorar både jobb, bostad och pojkvän på samma gång. Som om inte dessa förändringar vore nog får hon dessutom veta att hon har ärvt ett hus på landet av sin moster Dot. Till detta hus hör en hundgård, där hemlösa hundar tas om hand i väntan på att kunna placeras ut i nya familjer.
Rachel är till en början ganska skeptisk inför livet på landet. Hon är som sagt en inbiten storstadsbo och kan inte riktigt se att hon skulle passa in där bland alla hundarna. Långsamt lär hon känna olika människor som brinner för det de gör och hon kan inte låta bli att dras med av dessa eldsjälar. Snart känner hon att även hon har något att bidra med för att skapa ett bättre liv för dessa övergivna hundar.
Förutom Rachel får vi lära känna Natalie, en 30-årig kvinna vars högsta önskan är att bli gravid, och Zoe, en ensamstående tvåbarnsmamma som en dag plötsligt får en liten hundvalp på halsen som hon inte vet hur hon ska hantera. En stilig veterinär vid namn George får också en betydande roll för handlingen. Människor möts och kontakter knyts genom hundarna.
Jag tycker att det är en fin och mysig berättelse med många trovärdiga karaktärer. Hundarna har också sina olika personligheter. Jag som egentligen är en kattmänniska kunde nästan längta efter en liten hund efter att ha läst boken.
/Helen

Deckardebatten fortsätter

Debatten om den svenska deckarens kvalitet och framtid har återigen blossat upp. I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver Jenny Leonardz om en genre hon anser vara i desperat behov av förnyelse.
Hon har pratat med representanter från flera av de stora förlagen som vittnar om att de svenska deckarframgångarna har gjort att allt fler författare försöker sig på deckargenren, vilket har lett till en överetablering och urvattning av genren.

Jenny Leonardz har också pratat med Sören Bondeson som i dagarna kommit ut med Konsten att döda, en guide till hur du skriver den perfekta kriminalromanen. Bondeson har varit handledare åt några av Sveriges stora deckarnamn, t.ex. Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg, som också medverkar i boken. Hans tips för den som vill återupprätta deckaren och skapa sig ett namn, är att använda sig av nya miljöer, nya områden och nya sorters brott.

Visst finns det både bra och dåliga deckare, men i en genre med så stor utgivning, är ingenting annat att vänta. Det gäller helt enkelt att sålla ut guldkornen...

/Åsa

PS! Glöm inte Café Bokstugan ikväll, kl. 18 i stadsbibliotekets hörsal, med tips på bra läsning - såväl deckare som annat!

Djurtema och bokcafé

Ingen har väl missat att det var 1 april igår. Aprilskämten smög sig in både här och där, även i bloggvärlden. Kolla här på Emmabodas biblioteksblogg. För ett ögonblick där blev man faktiskt lite imponerad…

Den nya månaden innebär också ett nytt tema på biblioteken i Karlskrona. I april är det dags för ”Människans bästa vänner”, alltså husdjuren. På stadsbiblioteket kan du just nu beskåda allehanda hundtillbehör från butiken Hundbiten, hämta information om olika husdjur samt givetvis få en massa bra tips på böcker om djur. Den 20 april kl. 15 kommer Manfred Dornhauser till barnavdelningen och visar och berättar om djur som krälar och kryper. Missa inte detta om du är 7 år eller äldre och intresserad av kräldjur! Själv ska jag se till att dörren till mitt arbetsrum är ordentligt stängd den här dagen…

På måndag den 4 april är det åter dags för Café Bokstugan. Som vanligt blir det boktips, fika och bokutlottning i en härlig blandning. Vi kan avslöja redan nu att en del av tipsen kommer att ha anknytning till månadstemat. Ta gärna med egna boktips och tankar kring böcker och läsning. Vi träffas i stadsbibliotekets hörsal kl 18. Varmt välkomna!

/Åsa

Andra träffen med bokcirkeln

Murakami fortsätter att fascinera oss med sin tegelstensroman, Fågeln som vrider upp världen. Några av oss har definitivt tagit boken till våra hjärtan, medan några är mer tveksamma. Alla är dock överens om att det är en bok som tjänar på att läsas i en bokcirkel och att det är bra att ha en sporre till att läsa vidare.

Nu har vi kommit så pass långt in i boken att det som skrivits om på baksidan har hunnit hända. Toru Okadas fru har försvunnit från hemmet. Sin vana trogen tar vår huvudperson denna insikt ganska lugnt och bestämmer sig för att klättra ner i en torrlagd brunn för att tänka över sin situation. Inspiration till denna nedstigning har han fått från två olika män; från den synska herr Honda och från löjtnant Mamiya. Löjtnanten besöker Toru i hemmet för att överlämna en gåva som herr Honda testamenterat till honom och passar samtidigt på att berätta om det fruktansvärda som han fick bevittna under kriget mellan Japan och Kina.

Vi funderade över hur skildringarna av kriget uppfattas av en japansk läsare, då Japans relation till andra världskriget fortfarande är långt ifrån okomplicerad.

De tortyrscener som beskrivs i boken är lite väl magstarka för oss och det var många som läste detta med ett halvt öga. Vi reagerade ändå på att det, liksom så många andra av de händelser och känslor som förekommer i boken, är beskrivet på ett kyligt och nästan kliniskt sätt. Det finns hela tiden ett stort avstånd till huvudpersonerna. Samtidigt känns det som att smärta, både fysisk och psykisk sådan, är en viktig del av handlingen. Förutom tortyren så har vi Kreta Kanos obeskrivliga smärta, mannen som uppträder på baren och bränner sig själv med ett stearinljus, samt flera berättelser om inre smärta.

Vi är nyfikna på hur/om alla trådar kommer att vävas ihop längre fram i boken. Det känns som att ingenting händer av en slump, allt har betydelse på något sätt. Till exempel när Toru får veta att någon vars namn börjar på O kommer att ringa till honom. Först har man som läsare svårt att förstå vad det ska tillföra handlingen, men på ett nästan labyrintiskt sätt av trådar leder denna händelse till att Toru verkligen inser att hans fru har gett sig av.

/Helen