Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Jag for ner till bror är journalisten Karin Smirnoffs debutroman, som i höstas nominerades till Augustpriset i den skönlitterära klassen (priset gick ju till Linnea Axelssons Aednan). Smirnoff har jämförts med Sara Lidman och Torgny Lindgren, och efter att ha läst boken kan jag se likheterna, både när det gäller miljö och berättarstil.

Jana Kippo far ner till sin bror Bror (jo, han heter så) i Smalånger, Västerbotten på obestämd tid. De är tvillingar men har inte träffats under en lång tid. Hon har bott i Luleå, och han har blivit kvar i föräldrahemmet, efter att fadern dött och modern flyttat in på ett serviceboende. Jana finner sin bror i misär. Hans flickvän har lämnat honom och han har gått ner sig i missbruk och låtit gården förfalla.

Jana blir kvar hos sin bror, får jobb inom hemtjänsten, och tvingas konfrontera alla minnen och människor från uppväxten som hon så länge undvikit. Där finns minnen av fadern som höll familjen i skräck, förgrep sig på barnen och slog sin hustru. Där finns också Janas egen dotter som adopterades bort vid födseln, och mannen som kan vara far till henne.

Även om historien är mörk så finns det hela tiden ett ljus, ett hopp om att allt ska bli bra. Berättelsen är en sällsam blandning av den skitigaste diskbänksrealism och en slags norrländsk variant av magisk realism.

Språket tar en stund att vänja sig vid men när jag väl kommer in i det flyter det bara på och jag reagerar inte längre på att egennamn skrivs ihop med små bokstäver (janakippo), att kommatering saknas helt, och att språket är fullproppat med för mig okända dialektala uttryck. Läsningen av den här boken kan snarast beskrivas som en upplevelse, och jag är nyfiken på vad som ska komma ur Karin Smirnoffs penna härnäst!

/Åsa