Snökimonon av Mark Henshaw

Ibland läser man den där boken som är så himmelskt bra men som samtidigt är så överjordiskt svår att tipsa vidare om. Orden räcker inte till, och man kan knappt berätta något om handlingen för att då spoilrar man alltihop. Men så vill man så gärna att fler ska läsa den. Ett typiskt bokligt dilemma. Ungefär i samma mått som det där dilemmat där ens favoritförfattare numera bara skriver dåliga böcker men man läser dem ändå för att kärleken en gång var så ljuv. Suck.
Nåja, Snökimonon av Mark Henshaw är en sådan speciell bok för mig. En bok som jag till slut älskade innerligt men som jag har så svårt att säga något om.
 I Paris möter vi den nyligen pensionerade kommissarien Auguste Jovert vars liv har vänts upp och ner. Han har precis hittat ett brev i sitt postfack, från en ung kvinna som påstår sig vara hans dotter. Ungefär samtidigt så möter han sin nya granne, den allmänt skumme Tadashi Omura som är juridikprofessor från Japan. Omura tränger sig på och vill prata om just fäder och döttrar. Snart har de två herrarna börjat berätta sina livshistorier för varandra, för det är något med Omura som gör att Auguste inte kan varken sluta prata eller sluta lyssna. Och dessa livshistorier snurras in i varandra, pusselbit för pusselbit läggs till detta mystiska pussel av liv.
Det är hänförande, obehagligt och oändligt vackert skrivet. Genom dessa två människors liv färdas vi till vackra och farliga platser i Paris, Algeriet och Japan. Jag slungas mellan drama, svek och långsamma skeenden.
Boken väver in mig i en förvirrat mjuk men skakig sidenkokong, och inget är som jag tror. De första femtio sidorna fick jag kämpa, och jag tänkte nästan ge upp. Men så plötsligt så hade jag läst tvåhundra sidor till utan att knappt förstå hur det gick till. Snökimonon var för mig en väldigt märklig läsupplevelse, men en mäktig sådan.
Läs den och fötrollas!

/ Malin

Bläckfisken av Christer Lundberg

Denna sköna radiopratare har nu släppt sin andra fantasifulla skröna – den första var ”Gräspojken”, som kom ut 2012. Det var en underbart helgalen historia, som rönte stor uppmärksamhet, och nu har han släppt en minst lika galen historia, eller egentligen en betydligt galnare, som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt, alternativt njuta eller förfasas över. Trots den sanslösa humorn, som gör att man sitter och småler mest hela tiden, så sätter man nästan kaffet i halsen mellan varven, när actionthrillerådran i boken tittar fram. Det är både mjukt och kärleksfullt, liksom makabert och bisarrt. En härlig mix av genrer, med andra ord!

Och i centrum för denna skröna är det dels den trettiofemårige halvlo
sern Jimmie - tidigare halvkriminell, nu arbetslös hemmason - som ägnat sina senaste femton år åt dataspelande, efter att hans bästis sprängts i luften framför ögonen på honom. Han får en praktikplats på Sjöfartsmuséet, där ett av hans uppdrag går ut på att ta hand om en speciell liten bläckfisk. Denna lilla Julia blir därmed den andra centrala figuren i romanen, för hon växer i en hastighet som blir okontrollerbar för Jimmie, varpå han förvarar henne i sumpen, muséets stora vattenbehållare under golvet, och till slut tvingas släppa ut henne i Göta Älv…! En annan central figur, framför allt för Jimmies växande självkänsla, är kollegan Lisa, som tycker om honom precis som han är, trots alla hans tvivel, och som blir indragen i denna bläckfisksoppa utan like, mot sin vilja. Tillsammans hamnar de i händerna på gangsters (som visar sig vara något helt annat och oväntat dessutom) och driver denna makabra historia till det enda goda slutet det skulle kunna få. För - som undertiteln lyder – det är verkligen ”en vidunderlig kärlekshistoria”.

/Tuija

Butchers Crossing av John Williams

John Williams är författaren som alla glömde att de älskade. Han var verksam på 60-talet och skrev en handfull böcker. Sedan föll han i glömska och det blev helt tyst runt omkring honom. För några år sedan var det en bokhandlare på Manhattan som grävde fram hans roman "Stoner" ur arkivet och världen drabbades av en Williams-renässans. Han böcker blev tokhyllade bestsellers cirka femtio år efter utgivningen! Tråkigt nog fick Williams aldrig uppleva egen sin pånyttfödelse eftersom han gick bort 1994.

Butchers Crossing skrevs fem år före Stoner och kan beskrivas som en allvarlig westernhistoria. Här finns inga banditer, inga tågrån, inga fagra damer i nöd och inga dueller i gryningen. Boken handlar om Will Andrews, en lovande Harvard-student. Han väljer dock att hoppa av studierna för att istället åka västerut. Will drömmer om vildmarken och de stora vidderna och hamnar i utposten Butchers Crossing. Den lilla gränsstaden är tillhåll för buffeljägare, strykare och andra mindre charmerande typer. Will slår följe med en grupp män som hört rykten om att det finns en buffelhjord i en avlägsen dal långt ut i vildmarken. Längre ut än någon tidigare begett sig. Men deras resa blir knappast någon semestertripp. Naturen slår hårt mot männen och grusar deras drömmar om rikedom och ära. Både snöstormar och torka står i vägen. Kvar blir besvikelse, ilska och tröstlös ensamhet. Williams punkterar effektivt hål i den amerikanska drömmen. Människor slet och offrade sina liv men fick inte ett ruttet korvöre tillbaka. Boken innehåller också subtila hyllningar till klassiska författare som Hemingway och  Melville. Det handlar om historier där människan utmanar naturen och upptäcker att naturen aldrig kommer att kunna tämjas. Med stor känsla för detaljer berättar Williams en vemodig och tidlös historia. Nu väntar vi med stor spänning på en nyutgåva av hans sista roman "Augustus".  Jag vågar nästan lova att den är minst lika bra som Stoner och Butchers Crossing.

/Henrik

A wild swan and other tales av Michael Cunningham

Det här är en tunn liten bok, fylld av magiska ord och bilder så vackra att ögonen inte räcker till. Cunningham har i sin nya bok tagit sig an några av våra mest berömda sagor och gjort det till sina egna. Så levde de lyckliga i alla sina dagar får en ny klang av livet självt och dess oförutsägbarhet. Och kanske att våra sagor lästa vid sängkanten aldrig har låtit mer sanna? Författaren har här spunnit en gyllene väv av fantasi blandat med en hederlig dos av diskbänksrealism.
Vi får i olika sagor träffa exempelvis Häxan i form av en desperat ensam kvinna som bygger ett hus av godis i skogen för att locka till sig sällskap när livet på ålderns höst inte blev som hon tänkt. Men inte blev de två som hittade huset som de hon tänkt heller.. Jack som med hjälp av sina magiska bönor och allmänna tjuvighet snart kan klä sig i bara Marc Jacobs, men ändå aldrig är nöjd. Eller den briljanta versionen av Skönheten och Odjuret, där man som läsare snart undrar vilket Odjur som är att föredra.
Michael Cunningham har som vanligt ett otroligt vilsamt och vackert språk, ibland tänker jag att han nog väger varje ord på guldvåg innan han skriver dem på papper. Det här är en bok som är en ren fröjd att läsa på originalspråk, och ett fint sätt att angripa klassiska berättelser. Författaren lyfter fram många av de kända onda varelserna i sagorna, men gör dem mer komplexa. Cunningham har sagt i en intervju kring den här boken att han dras till figurer som inte är helt enkla att tycka om, och att alla är hjältar i sin egen historia, på ett eller annat sätt.
Illustrationerna i A wild swan and other tales är gjorda av Yuko Shimizu, och de är verkligen ta andan ur en vackra, både hotfulla och ömsinta på samma gång.

Sluta aldrig läsa sagor bara för att vuxenheten har slagit klorna i dig. Du blir aldrig för gammal för en saga en stormig natt där bara orden kan lysa upp mörkret runt omkring dig.

/ Malin

Sicksackvägen av Anita Desai

Desai är en intressant berättarröst, född och uppvuxen i Indien, men numera bosatt i New York, som här har skapat en originell historia om Eric, en lat, akademisk historiker med oklara mål, som fördriver dagarna med att inte få något gjort. Hans fru är forskare inom medicin, och när hon behöver resa till Mexico för sitt forskningsprojekt, tvingar sig Eric med på resan, officiellt i förhoppningen om att detta ska förlösa hans skrivande. Istället blir det ett sökande efter hans egen historia, där vaga minnen av hans farfars år i Mexicos silvergruvor hemsöker honom. Han följer sin fars fotspår bakåt i tiden, och det blir en väg lika sicksackig som Huichol-indianernas mörka trånga vägar, upp genom samma gruvgångar som hans farfar Davey jobbade i, efter att gruvjobben i Cornwall tagit slut.

Vi får följa med på en vindlande resa över generationer – inte bara i Erics släkt. För när han besöker ett forskningscenter skapat av den gåtfulla och åldrande Doña Vera, en kvinna som ägnat sitt liv åt indianernas livssyn och konsthantverk, berättas här parallellt historien om denna kvinnas märkliga livsresa, dolt för alla utom för läsaren. Det är en livsresa som så småningom utmynnat i en oåtkomlig upphöjdhet – ett sätt att aldrig behöva bli ifrågasatt - som Eric både fascineras och förskräcks utav. Men denna kvinna är dessutom ingift i den släkt som har kopplingar till de förfärliga umbäranden som Erics farfar, med flera, fick utstå i det förflutna, under gruverans tid.

Och efter denna bekantskap får han slutligen, under peyotehallucinationers inflytande, möta skuggor ur sitt förflutna, som är så vackert skimrande, att man inte kan bli annat än starkt berörd. Det är helt enkelt en väldigt annorlunda, spännande och intressant historia som Desai vävt ihop, den skiljer sig från det mesta jag läst – här finns både ett stycke nutidshistoria, antropologi, ironi och satir, magi och… jag vet inte vad. Den innehåller verkligen det mesta!

/Tuija

Mr Holmes av Bill Condon

Sherlock Holmes har aldrig varit hetare. Under de senaste åren har vi fullkomligt bombaderats med nya tolkningar av mästerdetektiven. Robert Downey Jr testade en macho-variant av Holmes, komplett med magmuskler och karatesparkar. Benedict Cumberbatch har gjort en modern tolkning med kopplingar till övervakningssamhället. Hugh Laurie placerade sin Sherlock på ett sjukhus och kallade honom för Dr House. Just när trodde att vi inte orkade med fler nytolkningar så kommer Ian McKellen och golvar publiken med sin begåvning och stjärnglans. McKellen är en erfaren skådespelare som bara tycks bli bättre ju gråhårigare han blir. Han visar upp en sida av detektiven som vi inte har sett förut.
Filmen bygger på boken "A Slight Trick of the Mind". Här möter vi en åldrad, ensam och bitter Holmes. De gamla äventyren är över sedan länge och geniet har sorgligt nog drabbats av alzheimers. Desperat försöker han minnas sitt sista fall. Vad hände egentligen? Vilka personer var inblandade? Lyckades han lösa fallet? Sakta börjar minnet och kunskapen att glida ifrån honom och det blir en kamp mot tiden. Men Holmes är också beredd på att ta till drastiska metoder för att ta reda på sanningen. även om han själv kommer stryka med på kuppen. Det är en ovanlig och spännande tvist på en detektivhistoria. Tempot är långsamt och nedtonat och historien öppnar också upp nya sidor hos Holmes. Eftersom han nu är så starkt beroende av andras kunskap och minnen så känns han också ödmjukare. Han har inte längre råd att slänga sig med sarkastiska kommentarer. Det är vackert, sårbart och skört. Mr. Holmes är en film som många har missat. Den förhandstippades som en Oscars-kandidat och föll sedan bort på vägen. Den kanske inte har den nervkittlande spänningen men det är inte syftet. Den slår på helt andra känslosträngar.

/Henrik

"Station Eleven" av Emily St John Mandel

Den här romanen har blivit hyllad både av författare och recensenter. Författaren George R.R. Martin har uttryckt sin uppskattning för Mandels framtidsskildring och har utnämnt den till årets bästa science fiction-roman, och Englands och USA:s största dagstidningar, The Guardian och The New York Times, har gett boken bländande recensioner. Guardians recensent, Natasha Tripney, menar att det är bokens idérikedom, tillsammans med dess eftertänksamhet, som gör att den skiljer sig från andra postapokalyptiska berättelser. Sigrid Nunez, recensent för The New York Times, framhåller att bokens styrka är dess många mysterier. Det jag själv finner fängslande med Mandels berättelse är hur hon med väl avvägda kapitel får oss läsare att bry oss så mycket om karaktärerna att varje litet avslöjande om dem får oss att vilja veta mer.

Boken stimulerar även eftertanke, då den överväger vilka historier som skulle finnas kvar om en apokalyps skulle förvandla världen till en medeltida plats där berättelser framförs muntligt eller som skådespel istället för med text eller bilder. Boken ställer också frågan om vilka verk som skulle leva kvar tydligast i vårt kollektiva medvetande, vad vi skulle välja att bevara av vår värld, så som den speglats genom litteratur- och filmhistorien, om allt i vår nuvarande konfliktfyllda tid stod i lågor och vi bara kunde rädda undan det mest värdefulla. Bokens huvudsakliga tema skulle jag vilja säga är den ovärderliga roll konst och kultur har för människan, särskilt de berättelser vi berättar för varandra som säger vilka vi är.

Berättelsen börjar med att vi läsare får ta del av hur en skådespelare får en hjärtattack mitt under en föreställning av King Lear. Därefter återberättas skådespelarens liv fram till nutid, då vi får veta att större delen av världens befolkning dött under kort tid i en ny sorts influensa. Katastrofen har inneburit att länder och gränser inte längre existerar, bara små städer. Vi får sedan följa ett musikant- och teatersällskaps resa från stad till stad i ett postapokalyptiskt landskap där kultur har fallit i glömska eftersom allt efter undergången handlat om överlevnad.  Den främsta konflikten är mellan musikant- och teatersällskapet och en religiös fanatiker, kallad "the prophet", som hotar allt de kämpat för. Karaktärerna fångas mästerligt med få men meningsmättade ord. En beundransvärd bok.

/Johan

”Möt mig i Patong” av Annika Frostell

Det här är en roman som jag borde ha läst, och länge har tänkt att läsa, men inte kommit till skott med förrän nu. Den skrevs redan 2009, och utspelar sig 2004, i Thailand, mestadels på Koh Phi Phi. Det är jobbig läsning, obehaglig läsning, spännande läsning, men också ljuv läsning. Det handlar om Helena, som med sin yngsta, tonåriga dotter Madde, reser till Phuket, för att besöka den några år äldre dottern Linda, som levt som dykinstruktör under 3 säsonger ute på Koh Phi Phi. Helenas bror hade vid ett kort tillfälle besökt sin systerdotter på ön, och har mellan raderna antytt att Helena själv borde åka ned och se hur flickan lever. Lite illavarslande…

Väl framme i Phuket, skulle Linda möta upp dem vid MacDonald´s i Patong, men dyker aldrig upp. Helena får rent ut sagt hjärtsnörp, för hon har hela tiden tagit för givet att Linda skulle lösa allt, men när hon nu inte finns där för att lösa någonting, så inser Helena plötsligt att hon inte ens vet var Linda bor, hur hon ska kunna kontakta henne, vilken dykskola hon jobbar på, eller egentligen någonting utav vikt, som hade underlättat letandet.

Så i förhoppningen om att Linda antagligen bara missat en båt, så tar sig Helena och Madde ut till ön, och börjar ett hopplöst letande…

Romanen blir alltså en jakt efter Linda. Men långt ifrån bara. Det är en naken och ångestladdad resa genom Helenas minnen, och hennes förhållande till sina döttrar, liksom till exmaken. Men ängslan och oron som genomsyrar Helena – som verkligen inte bara handlar om att hitta Linda – är fysiskt plågsam. Hon ifrågasätter hela tiden vad hon gjort för fel, varför flickorna blivit som de blivit – är det hennes minnen som inte överensstämmer med verkligheten… eller hurdan var egentligen verkligheten? Och jag som läsare våndas också! Hur har flickorna blivit så egoistiska och elaka, så osympatiska och osmidiga..? Visserligen är jag partisk, åldersmässigt sett och dessutom såsom en mamma, men det gör nästan fysiskt ont att uppleva hur Helena tvingas konfronteras med flickornas beteende, och hennes ifrågasättande av både sina livsval men också Lindas. Hur gör man rätt som mamma? Och blir det någonsin rätt hur man än gör? Hade hon kunnat forma tacksammare och ödmjukare barn? Svåra frågor.

Men här finns väldigt mycket annat också – dykning och droger, turister, säsongare och thailänningar, våldsam dramatik i paradiset på jorden.. Mycket läsvärt, fortfarande, och framför allt en riktig bladvändare! Möt mig i Patong finns att låna här.

/Tuija

Berättarkraft 6-13 mars

Under nästa vecka pågår festivalen Berättarkraft i hela Blekinge. Det talade och skrivna ordet står i centrum då årets tema är "Ord som fängslar", med anledning av att den svenska tryckfrihetsförordningen i år firar 250 år. Biblioteken är medarrangörer och det kommer förstås att hända spännande saker på biblioteken i Karlskrona också.

Här är några höjdpunkter du inte får missa!

Tisdagen den 8 mars är det Café Bokstugan i stadsbibliotekets hörsal kl. 18. Bibliotekspersonalen tipsar om bra böcker. Fri entré och fika för liten slant samt bokutlottning.

Onsdagen den 9 mars kan du lyssna på "Fängslande historier" med Michael Helgesson, som berättar om Karlskronas fängelser. Kl. 18 på stadsbiblioteket.

Torsdagen den 10 mars gästar författaren Åsa Foster Bibliotekets vänner. Kl. 18 i stadsbibliotekets hörsal. Entré: 60:- för medlemmar/120:- för icke medlemmar.

Missa heller inte att vi delar ut fina noveller från Novellix till resenärer på Blekingetrafikens bussar på linjerna 2, 4 och 5 under onsdagen och torsdagen!

Välkommen att fira det fria ordet med oss!

Cementträdgården av Ian McEwan

Cementträdgården är McEwans debutroman från 1978, och den kom i svensk översättning 1979. Jag blev nyfiken då jag snubblade över vårt exemplar i magasinet, som pryds av en nedgrävd hand som sakta tar sig uppåt i gruset. Ja, ni hör ju själva, det är ett omslag som lockar. Tyvärr fanns det ingen bild på just den utgåvan, men ni får tro mig på mitt ord.
Den här historien utspelar sig i ett rätt så slitet hus på en gata som har sett sina bästa dagar slumra förbi. Det är sommar, ljuset är dallrande hett och allt färgas i en trött blekgrön färg. Vi får följa fyra syskon; Julie, Jack, Sue och Tom. Deras far dör i en hjärtinfarkt när han skyfflar cement i trädgården, och snart efter det insjuknar barnens mor i någon mystisk åkomma. Hon drar sig tillbaka till sitt sovrum mer och mer, och lämnar över ansvaret till äldsta dottern Julie, mycket till Jacks förtret då han anser sig vara mannen i huset och därmed automatiskt borde få ta alla beslut. Hjälpligt tar sig hushållet framåt ett tag. Men så dör även modern. De fyra barnen lämnas vind för våg, även om mamman har förberett så att de ska ha tillgång till pengar. De fyra bestämmer sig snabbt för att klara sig själva, annars kommer socialen och splittrar syskonen. Men så var det ju det där med den döda modern på ovanvåningen…
De fyra dras nu in en makaber dans där regler och gränser sätts ur spel. Samspelet mellan syskonen blir alltmer skrämmande och tabun bryts. Det är lite Flugornas Herre över det alltmer smutsiga och äckliga huset.
Cementträdgården är en oerhört speciell bok, som jag inte tror lämnar någon oberörd. Lika delar äcklad och fascinerad så måste jag läsa vidare, och McEwans språk är både avskalat, känslokallt och torrt. Flera dagar efter att jag har läst ut boken och den har fått slingra sig ner till hemligheternas kammare, det vill säga magasinet, så kommer jag på mig själv att rysa till för att jag tänkt på syskonen igen. Jag tror att det egentligen är ett rätt så bra betyg.

/ Malin