Bokcirkeln den 16 november

Tiden rusar i väg och i tisdags var det dags för vår tredje träff i Bokcirkeln. Den här gången handlade en del av diskussionerna om Mr Rochesters och Janes karaktärer och handlande. De flesta tyckte att Mr Rochester var en man som det var svårt att få grepp om. ”Det är svårt att se honom framför mig” och ”jag får ingen bild av honom” var några av kommentarerna. Opålitlig, ombytlig, lynnig, självisk och han håller faktiskt på att lura Jane in i ett slags skenäktenskap eftersom han redan är gift. Varför drar han hem den olyckliga Bertha till England och gömmer henne på Thornfield och är hon verkligen sinnessjuk? I romanen ”Den första hustrun” (även utgiven under titeln ”Sargassohavet”) av Jean Rhys finns kanske svaren.
Vi ställde oss frågan om det fanns några män i boken som skildras som allt igenom sympatiska och vi kunde bara komma på en, Janes morbror Mr Reed och han är förresten redan död när handlingen i boken drar igång. Några begrep sig inte på Janes vilja till försoning med Mrs Reed när hon ligger på sin dödsbädd. Mrs Reed var ju själv oförsonlig och viljan att lätta sitt samvete för Jane handlade nog mest om en egen rädsla för att bli straffad efter döden. Är Jane religiös och var finns i så fall gud i hennes liv? Var får hon kraften att gå vidare efter den svåra besvikelsen?

En av oss irriterade sig på att hon inte tog något av värde med sig från Thornfield då hon gav sig av, inte ens halsbandet som hon fått. Som det nu var så blev hon i stort sett barskrapad och fick börja om från samhällets botten igen. Sist men inte minst fick vi som var ovetande om begreppet Neptuni brud en förklaring till vad det var men det är en annan historia….
/Annika
Radions "Bokcirkeln" i P1
Boken i bibliotekets webbkatalog

Skrämmande framtidsskildring

Hela november har vi månadstema "Universum" på biblioteket, och det märks på olika sätt; genom utställningar, boktips, arrangemang med mera. Igår fick ni ju fina tips på faktaböcker av Katarina, och idag tänkte jag fortsätta på temat genom att presentera en klassisk roman, som vi också pratade om på senaste Café Bokstugan under rubriken "Science fiction - mer än bara rymdäventyr".

Kallocain gavs ut 1940, och är en av Karin Boyes få romaner. Det är en framtidsskildring som enligt Boye själv utspelar sig ”i mitten av nästa århundrade”, det vill säga troligen på 2050-talet. I Världsstaten kontrollerar staten människornas liv fullständigt, ur alla aspekter. Alla bär samma uniform, alla bor i likadana lägenheter under jorden och man förflyttar sig med hjälp av tunnelbana. Varje hem har ett polisöga och ett polisöra som ser och hör allt som sägs. Det finns dessutom ett hembiträde som har som uppgift att rapportera till staten. Människan är som en robot som styrs av staten.

Leo Kall är kemist. Han har uppfunnit en sanningsdrog som han döper till Kallocain. Den som får drogen kan inte ljuga utan måste svara ärligt på alla frågor. I början är Leo Kall en trogen medborgare i Världsstaten, som gör sin plikt och är stolt över att ha uppfunnit något som gynnar staten. När det visar sig hur Kallocainet ska användas, då börjar Leo Kall tvivla på sin uppfinning och han börjar också ifrågasätta Världsstaten och allt den står för, och det visar sig att han inte är ensam om detta.

Kallocain skrevs 1940. Man kan ju tänka sig att det just då fanns en rädsla för den totalitära staten, med Nazityskland och Sovjetunionen på nära håll. Det otäcka med boken är inte bara kontrollsamhället den beskriver, utan också att varje enskild person inte har något värde i sig, utan bara är en kugge i Världsstatens stora maskineri. Alla är utbytbara, ingen är unik. Kallocain är en skrämmande framtidsskildring, som också har inspirerat andra författare. Om du inte redan har läst den - gör det!

/Åsa

Universum

Stjärnor och planeter [en komplett guide till natthimlen ovanför oss]
Första delen av Kevin Tildsleys bok beskriver galaxer, stjärnor, stjärnbilder, solsystemet, kometer och meteorer. Därefter följer beskrivning av månen och planeterna. Stjärnbilderna presenteras mycket ingående. En stjärnbildskarta över varje stjärnbild visar dess läge och vilka stjärnor som ingår. Boken är rikt illustrerad med kartor, tabeller och fotografier.

Astronomisk kalender : vad du kan se på himlen under året  2011 beskriver fenomen på himlen som var och en kan se. Boken kommer ut varje år. Den tar upp vad som händer på stjärnhimlen vecka för vecka. När solen går upp, sol- och månförmörkelser.
Kalendern är även en almanacka med namnsdagar, helgdagar, veckonummer.



 
 

 
Tycho Brahe och Johannes Kepler : ett möte som revolutionerade naturvetenskapen är skriven av Kitty Ferguson. Boken handlar om två av historiens största vetenskapsmän, Tycho Brahe och Johannes Kepler och om hur de samarbetade under ett år tills Tycho Brahe dog. Kepler som blev förvaltare av Brahes efterlämnade anteckningar och observationer fortsatte arbetet efter Brahes död.

/Katarina

Corpus delicti av Juli Zeh

Juli Zeh är en tysk författare. Corpus delicti är hennes senaste bok, som är alldeles nyutgiven på svenska. Boken är en framtidsskildring och utspelar sig på 2050-talet. Människornas liv styrs av staten, som utövar en regim som kanske kan beskrivas som hälsodiktatur, fast man kallar det METODEN (skrivs alltid med stora bokstäver). Den innebär att det är olagligt att vara ohälsosam. Alla sjukdomar och olycksrisker har utrotats. Människor blir aldrig sjuka och känner aldrig någon smärta. Man har förbjudit allt som innebär risker, t.ex. att använda droger, gå skogspromenader och att ha husdjur. Alla människor har ett chip inopererat i överarmen så att staten kan kolla kaloriintag, blodvärden och annat. Träning är obligatorisk. Om man missköter sin egen kropp så räknas det som ett angrepp på staten.

Huvudpersonen är Mia Holl, som nyligen har förlorat sin bror Moritz. Han tog livet av sig i fängelset, efter att han blivit dömd för mord och våldtäkt trots att han nekade. I den här staten är det nämligen DNA-bevis som är avgörande. Mia är biolog och är egentligen anhängare av METODEN, alltså statens inflytande över människors hälsa, men efter sin brors död börjar hon ifrågasätta hur den egentligen fungerar.

Juli Zeh har vänt på alla resonemang i den här boken. På sätt och vis handlar den ju om rätten till sitt eget liv och sin personliga integritet, även om det innebär att man utsätter sig för risker och sjukdomar. Det känns som om boken är en reaktion på vår tids fixering vid olika dieter, träning, evig ungdom och ett problemfritt liv. Kanske vill Juli Zeh säga ”men när vi har uppnått allt det där – skulle det verkligen bli så bra då?”

Läs mer om Juli Zeh och Corpus delicti i senaste numret av tidskriften Axess, som finns att läsa på stadsbiblioteket.

/Åsa

Gensplajsning och prilliga trädgårdsmästare

När den vattenlösa syndafloden sveper över jorden och dödar allt i sin väg har Toby låst in sig, ensam, på ett rosa skönhetscenter. Ren sitter inlåst i det som kallas ”klibbzonen”, i karantän, efter att ha blivit skadad av en sina kunder på sitt bordelljobb. Amanda befinner sig långt ut i öknen där hon skapar gigantiska konstverk av benknotor. Alla tre har de en gång hört till gruppen ”Guds trädgårdsmästare” och levt enligt deras regler - strikt vegetarisk kost, aldrig skada något djur, inga datorer, inga telefoner… Överhuvudtaget inga nya saker, för som de säger ”det finns inget skräp – bara saker som inte hittat sitt sätt att återanvändas än”. Trädgårdsmästarna är smått prilliga, men deras sätt att leva är förstås en reaktion på en värld som har spårat ur. Jorden innan syndafloden var inte heller den någon behaglig plats att leva på.

Margaret Atwoods Syndaflodens år är berättelsen om händelserna som ledde fram till det slutgiltiga kaoset. Om gensplajsade arter som lammlejer (som är precis vad det låter som, en kombination av lamm och lejon), larver med söta bebisansikten, grisar med mänsklig hjärnvävnad och pastellfärgade merhårfår. Om en totalsegregerad samhällsordning där alla vet sin plats och kriminella gäng och korrupta storföretag härjar fritt. Och om en köttindustri som passerat alla gränser - köttet är antingen odlad muskelvävnad eller nermalt i ”Hemligburgare” där proteinet lika gärna kan komma från en människa som från en råtta.

Efterhand som världen runt ”Trädgårdsmästarna” hårdnade blev det allt svårare för dem att hålla ihop i sina takträdgårdar. Toby, Ren och Amanda tvingades hitta nya sätt att leva. Och på så vis har de nu överlevt, alla tre isolerade från andra människor och alla i tron att de är ensamma kvar. Så småningom visar det sig att det finns fler (en del mindre trevlig typer) som har klarat sig undan till den nya världen.

Med Syndaflodens år återvänder Atwood till den värld som hon skapade i boken Oryx och Crake. Att hon nu skrivit en parallellroman, sju år senare, har hon sagt beror på att hon upplevde att glappet mellan det som då framstod som osannolikt och den hårda verklighet som vi nu är på väg in i, har krympt väldigt snabbt. Själv vill inte Atwood kalla sina böcker science fiction, för hon menar att genren handlar om monster och rymdfärjor. Hon har sagt att science fiction-författare ”skickar ut bläckfiskar i rymden” (vilket förstås fått världens SF-fans att gå i taket). Istället använder hon termen ”speculative fiction”, som hon beskriver som sådant som faktiskt kan hända, som utgår från medel och metoder som redan finns tillgängliga och utspelar sig på planeten jorden. Hennes böcker stämmer i alla fall in på den definition av science fiction som Johan refererat till här på bloggen tidigare. Och för mig må det faktiskt vara som det vill med den saken, SF eller inte så är det här en helt fantastisk bok. Välskriven, uppslukande och skrämmande.
/Lisa

Bokcirkeln 9 november

I tisdags träffades vi i bokcirkeln igen för att fortsätta diskutera Jane Eyres spännande liv. Hon har nu lämnat barndomen bakom sig och blivit vuxen, äntligen kommit iväg från skolan där hon tillbringat åtta år av sitt liv, och fått plats som guvernant på Thornfield. Hon ska undervisa den lilla franska flickan Adèle. Vi hade lite olika åsikter i gruppen vad gäller Janes relation till Adèle, några tyckte att hon var alltför hård och kylig mot henne, medan andra inte alls höll med. Vi pratade mycket om att man såg spår av Janes egen uppväxt här, genom att hon hade svårt att knyta an till flickan, och att deras världar krockar med varandra. Vi tycker nog alla synd om Adèle, även om flera påpekade att det är svårt att få ett riktigt grepp om henne då allt hon säger skrivs på franska. Och vart tog barnflickan Sophie vägen?

Vi diskuterade kvinnans villkor. Jane vill så mycket och har så stora drömmar, men den tid hon lever i tvingar henne att förminska drömmarna så mycket att hon till slut bara framstår som en skugga av den hon hade kunnat vara. Till tiden hör förstås också vikten av att vara född i rätt familj, något som ställer till det för Jane och Mr Rochester. Inte nog med att Jane ser sig själv som ful, och är väldigt hård mot sig själv när det kommer till detta, hon är dessutom övertygad om att Mr Rochester aldrig skulle vilja ha någon som kommer från så enkla förhållanden. Jane och Mr Rochester kan ses som tvillingsjälar tyckte någon i gruppen, och vi kom fram till att det tycker de nog själva också. Även om Jane inte har så bra självförtroende alla gånger hyser hon stor tilltro till sitt intellekt, och där känner hon att hon står över de ytliga vackra kvinnorna och har mer gemensamt med Mr Rochester. Men varför spelar Mr Rochester ett sådant spel med henne? Vad är det han vill egentligen?

Vi försökte också komma fram till när Jane egentligen själv inser att hon är kär. Vi som läsare förstår ju det tidigare än vad hon själv gör. Är det efter branden? Eller kanske när hon ritar de två olika porträtten?

En trevlig kväll var det, och när vi pratade om att det bara var två gånger kvar nu blev den spontana reaktionen: Nej! Vi vill ju inte att det ska ta slut.

/Helen

Radions "Bokcirkeln" i P1
Boken i bibliotekets webbkatalog

Glöm inte Axess!

Det är lätt att glömma bort Axess, som är en till utseendet ganska oansenlig tidskrift med mycket intressant och läsvärt innehåll. Det senaste numret har temat ”Hemma i Europa”, och handlar om bilden av Sverige i Europa och hur den har förändrats de senaste årtiondena. Vi får också veta allt om spelet bakom kulisserna i Svenska Akademien, i en frispråkig intervju med den före detta medlemmen Kurt Ahnlund. Nobelpristagaren Mario Vargas Llosas författarskap ställs mot hans politiska karriär i en artikel av Inger Enkvist. Den danske författaren Carsten Jensen intervjuas av Fredrik Ekelund och berättar bl.a. om sin storsäljande roman Vi de drunknade. Den tyska författarinnan Juli Zeh berättar i en intervju om sin nya roman Corpus Delicti, som är en dystopi om ett framtida hälsofascistiskt samhälle, och vad som fick henne att skriva den.

Axess finns på stadsbiblioteket. Senaste numret läser du på plats, äldre nummer går bra att låna hem.

/Åsa

Inför Augustpriset del 1

Den 22 november delas ut Augustpriset ut. Sammanlagt 18 böcker är nominerade i tre klasser. Idag presenterar vi de nominerade till årets svenska skönlitterära bok.

Spill. En damroman av Sigrid Combüchen: En författare får ett brev från en kvinna som figurerar i en av hennes böcker. Det blir två berättelser om kvinnans liv som så småningom går samman. ”Det är tragiskt, ömsint, djupt tankeväckande och lärorikt om vartannat, allt i en avancerad form som man alltför sällan stöter på i svensk romankonst.” Mats Gellerfelt, Svenska Dagbladet.

Ränderna av Magnus Florin: En författare blir ombedd att skriva en text till ett konstverk som för hans tankar till barndomen. För att komma i kontakt med sina minnen genomgår han psykoananlys.”Ränderna är en mycket sorglig och mycket vacker berättelse om konstens, och berättelsens, makt att förlösa och som i Shakespeares ”Stormen” förvandla den förälder som ligger på sju famnars djup till en kostelig klenod.” Ingrid Elam, Dagens Nyheter.

Livdikt av Johan Jönson: Ett 700 sidor långt verk i poesiform som utgör en slags inre självanalytisk dialog. ”Liksom genombrottsboken är ”Livdikt” ett ojämnt verk där långtifrån alla partier lyckas hålla trycket uppe. Men det går också här att lyfta ut ett poetiskt verk av skakande kraft. I den förvirrande fixeringsbild som bär namnet Johan Jönson börjar man ana dragen hos en verkligt betydande författare.” Kjell Espmark, Dagens Nyheter.

Darling River av Sara Stridsberg: Med inspiration från Nabokovs Lolita har Stridsberg skrivit en roman om några olika kvinnors öden. ”Den samlade historien, med all sin melankoli och smutsighet, är fullständigt uppslukande. Den känns i magen och kommer att följa med mig länge.” Lisa, Bokstuganbloggen.

Kioskvridning 140 grader – En wästern av Peter Törnqvist: En "småländsk västern" om det lilla samhället Njudung och dess invånare. ”Denna utvecklingsroman har ett gung och ett flöde som fyller mig med samma eufori som när jag hör en Peps Persson-låt för första gången. Peter Törnqvist kan skriva. Så att han kan.” Jesper Högström, Expressen.

Ingersonetterna av Magnus William-Olsson: Dikter i sonettform som kretsar kring författarens mor som är sjuk i Alzheimers. ”Skildringen av saknaden och sorgen som förr eller senare blir kärlekens konsekvens berör mig – först genom att peta och knuffa, sedan genom gammal hederlig hjärtsmärta.” Martina Lowden, Dagens Nyheter.

/Åsa

Historien upprepar sig, allt går igen...

Vi gör gigantiska misstag, får en ny chans. Och gör om samma misstag igen. Hur många chanser får vi!? Känns det deppigt? Jeanette Winterson lyckas berätta historien om mänsklighetens upprepade undergång utan att det egentligen blir så bistert.

I Stengudarna får vi följa Billie och Spike i olika skepnader, i olika tidevarv och på olika planeter. I den första historien är vi på planeten Orbus – högt teknologiskt utvecklad med Robo Sapiens, mänskliga robotar, som det allra senaste i utvecklingen. Människorna på Orbus är alla genetiskt tillfixade – alla lika unga, alla lika vackra. Men Orbus befolkning är på väg att förinta sig själva. Miljöförstöringen börjar göra planeten obeboelig – polarisarna smälter, öknarna breder ut sig och i princip ingen skog finns kvar. Centralmakten letar efter en lösning och finner den i en ny planet – Planeten Blå – som ser ut att ha nästintill perfekta förutsättningar för mänskligt liv, bara det inte var för dinosaurierna... Man börjar förbereda för massflytt och en expedition sänds ut till planeten för att rekognosera. Med på expeditionen finns Billie, ung kvinnlig tjänsteman, och Spike, underskön Robo sapiens, och den förbjudna kärleken mellan människa och maskin börjar spira.

I nästa historia möter vi Billy, en ung sjöman som lämnas kvar på Påskön i slutet av 1700-talet och tas om hand av öbon Spikkers. Och till slut så en högfungerande robot vid namn Spike igen, denna gång bara ett huvud som bärs runt av en forskare som heter, just det – Billie.

Det tog ett tag innan jag fick grepp om var vår planet ska placeras in i allt detta. På planeten Orbus talas det om en vit planet också som ”inte kunde kontrollera sina gaser" och blev överhettad. Hur det är med ordningen på skeendena får ni reda upp själva när ni läser boken. Likaså lämnar Winterson oss att själva fundera på hur det är med de där chanserna. Finns det alltid möjlighet till ett nytt försök? Och måste vi misslyckas varje gång?
/Lisa

Uppstart för Bokcirkeln

Så var det då dags för höstens uppstart för Bokcirkeln. I tisdags den 2 november, en mulen, ruggig novemberkväll som gjord för att prata om Charlotte Brontës Jane Eyre träffades 11 personer på verandan på Lyckeby bibliotek. En del kände väl till boken och hade läst den tidigare, men för några var den en helt ny bekantskap. Alla var fascinerade över hur lätt det var att komma in i handlingen och hur lättläst boken är trots att det faktiskt är 150 år sedan den skrevs.

Hur kunde Charlotte göra en så bra beskrivning av miljöer och ett barns utsatthet? Hade hon upplevt detta själv, hade hon läst om det i andra böcker eller var det helt grundat på fantasi? Någon upprördes över Janes skolkamrat Helens fullständigt självutplånande karaktär men fick snabbt en förklaring av en annan i gruppen. Helen kom från Skottland och där var kalvinismen stark under den här tiden. Berättarperspektivet upplevde vi i gruppen på olika sätt. Är det den vuxna Jane Eyre som berättar om sin barndom med den vuxnes sätt att reflektera över upplevelser från barndomen eller är det barnet Jane Eyre som talar till oss i boken? Växlar berättarperspektivet? Ja, det var några som tyckte det.

Kanske berodde det på att vi hade läst boken på lite olika sätt och att vi har olika bakgrund. En del av oss hade läst litteraturvetenskap och andra inte. Vi upptäckte under kvällen att det här var något som berikade vår diskussion och när vi avslutade vid 19-tiden såg vi fram mot nästa veckas träff.
/Annika
Bokcirkeln på SR P1