Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George

Sommaren är här, och som vanligt så var jag inte beredd. Även om jag är ett stort fan av snö och is, så längtar man ju så förtvivlat efter syrener och skira gröna färger. Och pang, så är allting redan i blom och lite yrvaket förvirrat så vaknar man upp men är mentalt fortfarande i mars. När jag då i helgen försökte komma i sommarstämning så plockade jag upp den här boken, som lovar franska somrar och ljusa kvällar.
Och till viss del infriade den mina förväntningar, och till viss del inte. Vi befinner oss i ett hett Paris, där Jean Perdu har en bokhandel på sin flytande pråm. Där letar han upp exakt den bok just du behöver, han kallar sig för litterär apotekare. Allt plockar han fram, bara efter en liten pratstund så ser han vad madame eller monsieur ska läsa. Även om de själva inte vill följa rekommendationen, så slinker de ofta ner på båten lite senare och ber om den där Igelkottens elegans som Perdu pratade om innan..
Men själv så lider Jean av ett brustet hjärta, så brustet att det har stelnat och inneslutit honom i ett förlamande grått grepp som är omöjligt att slita sig loss ifrån. Hans stora kärlek lämnade honom för tjugo år sedan, och det enda han har kvar är ett oläst brev, ett brev som Jean aldrig förmått sig att öppna. Men så knackar ödet på dörren och vår bokhandlare läser äntligen brevet. Minst sagt så vänder det upp och ner på hans värld, och han lättar desperat ankar med sin pråm. Med på färden genom södra Frankrike har han en folkskygg författare och en italiensk kock med kärleksrosa drömmar. Och med den bakgrunden kan en resa fylld med förvecklingar börja!
Den lilla bokhandeln i Paris är en charmig historia. Det doftar lavendel, solvarmt vin, örtkryddade såser, Provence och smäktande violinstråkar samt madeleinekakor för hela slanten. Och Nina George bygger upp ett fint persongalleri, där mitt hjärta ömmar lite extra för den snurriga och räddhågsne författaren Max som vimsar runt på båten med känslorna i släptåg.
Men. Jag tycker att boken är lite väl pratig mellan varven. Och framförallt så har jag svårt att känna för huvudpersonen, Monsieur Perdu själv. Jag retar mig mer på honom, än vad jag tycker synd om honom. Och det var värst vad pompös den gode herren är ibland! Fast jag tänker att kanske det bara är så att jag och Monsieur Perdu helt enkelt inte klickade. Så kan det vara ibland, även i litterära sammanhang.
Med det sagt, så tycker jag ändå att det här är väl värt att lägga några timmar på en varm sommardag. Eller för den delen de sommardagar då regnet öser ner och blåsten är kall, så man kan drömma sig bort till varmare breddgrader. Plötsligt så satt jag och längtade efter ugnsvarma croissanter och rosmarinkryddade middagar. Och det, mina vänner, det är aldrig en dålig sak att längta efter!

/ Malin