Mr Holmes av Bill Condon

Sherlock Holmes har aldrig varit hetare. Under de senaste åren har vi fullkomligt bombaderats med nya tolkningar av mästerdetektiven. Robert Downey Jr testade en macho-variant av Holmes, komplett med magmuskler och karatesparkar. Benedict Cumberbatch har gjort en modern tolkning med kopplingar till övervakningssamhället. Hugh Laurie placerade sin Sherlock på ett sjukhus och kallade honom för Dr House. Just när trodde att vi inte orkade med fler nytolkningar så kommer Ian McKellen och golvar publiken med sin begåvning och stjärnglans. McKellen är en erfaren skådespelare som bara tycks bli bättre ju gråhårigare han blir. Han visar upp en sida av detektiven som vi inte har sett förut.
Filmen bygger på boken "A Slight Trick of the Mind". Här möter vi en åldrad, ensam och bitter Holmes. De gamla äventyren är över sedan länge och geniet har sorgligt nog drabbats av alzheimers. Desperat försöker han minnas sitt sista fall. Vad hände egentligen? Vilka personer var inblandade? Lyckades han lösa fallet? Sakta börjar minnet och kunskapen att glida ifrån honom och det blir en kamp mot tiden. Men Holmes är också beredd på att ta till drastiska metoder för att ta reda på sanningen. även om han själv kommer stryka med på kuppen. Det är en ovanlig och spännande tvist på en detektivhistoria. Tempot är långsamt och nedtonat och historien öppnar också upp nya sidor hos Holmes. Eftersom han nu är så starkt beroende av andras kunskap och minnen så känns han också ödmjukare. Han har inte längre råd att slänga sig med sarkastiska kommentarer. Det är vackert, sårbart och skört. Mr. Holmes är en film som många har missat. Den förhandstippades som en Oscars-kandidat och föll sedan bort på vägen. Den kanske inte har den nervkittlande spänningen men det är inte syftet. Den slår på helt andra känslosträngar.

/Henrik

"Station Eleven" av Emily St John Mandel

Den här romanen har blivit hyllad både av författare och recensenter. Författaren George R.R. Martin har uttryckt sin uppskattning för Mandels framtidsskildring och har utnämnt den till årets bästa science fiction-roman, och Englands och USA:s största dagstidningar, The Guardian och The New York Times, har gett boken bländande recensioner. Guardians recensent, Natasha Tripney, menar att det är bokens idérikedom, tillsammans med dess eftertänksamhet, som gör att den skiljer sig från andra postapokalyptiska berättelser. Sigrid Nunez, recensent för The New York Times, framhåller att bokens styrka är dess många mysterier. Det jag själv finner fängslande med Mandels berättelse är hur hon med väl avvägda kapitel får oss läsare att bry oss så mycket om karaktärerna att varje litet avslöjande om dem får oss att vilja veta mer.

Boken stimulerar även eftertanke, då den överväger vilka historier som skulle finnas kvar om en apokalyps skulle förvandla världen till en medeltida plats där berättelser framförs muntligt eller som skådespel istället för med text eller bilder. Boken ställer också frågan om vilka verk som skulle leva kvar tydligast i vårt kollektiva medvetande, vad vi skulle välja att bevara av vår värld, så som den speglats genom litteratur- och filmhistorien, om allt i vår nuvarande konfliktfyllda tid stod i lågor och vi bara kunde rädda undan det mest värdefulla. Bokens huvudsakliga tema skulle jag vilja säga är den ovärderliga roll konst och kultur har för människan, särskilt de berättelser vi berättar för varandra som säger vilka vi är.

Berättelsen börjar med att vi läsare får ta del av hur en skådespelare får en hjärtattack mitt under en föreställning av King Lear. Därefter återberättas skådespelarens liv fram till nutid, då vi får veta att större delen av världens befolkning dött under kort tid i en ny sorts influensa. Katastrofen har inneburit att länder och gränser inte längre existerar, bara små städer. Vi får sedan följa ett musikant- och teatersällskaps resa från stad till stad i ett postapokalyptiskt landskap där kultur har fallit i glömska eftersom allt efter undergången handlat om överlevnad.  Den främsta konflikten är mellan musikant- och teatersällskapet och en religiös fanatiker, kallad "the prophet", som hotar allt de kämpat för. Karaktärerna fångas mästerligt med få men meningsmättade ord. En beundransvärd bok.

/Johan

”Möt mig i Patong” av Annika Frostell

Det här är en roman som jag borde ha läst, och länge har tänkt att läsa, men inte kommit till skott med förrän nu. Den skrevs redan 2009, och utspelar sig 2004, i Thailand, mestadels på Koh Phi Phi. Det är jobbig läsning, obehaglig läsning, spännande läsning, men också ljuv läsning. Det handlar om Helena, som med sin yngsta, tonåriga dotter Madde, reser till Phuket, för att besöka den några år äldre dottern Linda, som levt som dykinstruktör under 3 säsonger ute på Koh Phi Phi. Helenas bror hade vid ett kort tillfälle besökt sin systerdotter på ön, och har mellan raderna antytt att Helena själv borde åka ned och se hur flickan lever. Lite illavarslande…

Väl framme i Phuket, skulle Linda möta upp dem vid MacDonald´s i Patong, men dyker aldrig upp. Helena får rent ut sagt hjärtsnörp, för hon har hela tiden tagit för givet att Linda skulle lösa allt, men när hon nu inte finns där för att lösa någonting, så inser Helena plötsligt att hon inte ens vet var Linda bor, hur hon ska kunna kontakta henne, vilken dykskola hon jobbar på, eller egentligen någonting utav vikt, som hade underlättat letandet.

Så i förhoppningen om att Linda antagligen bara missat en båt, så tar sig Helena och Madde ut till ön, och börjar ett hopplöst letande…

Romanen blir alltså en jakt efter Linda. Men långt ifrån bara. Det är en naken och ångestladdad resa genom Helenas minnen, och hennes förhållande till sina döttrar, liksom till exmaken. Men ängslan och oron som genomsyrar Helena – som verkligen inte bara handlar om att hitta Linda – är fysiskt plågsam. Hon ifrågasätter hela tiden vad hon gjort för fel, varför flickorna blivit som de blivit – är det hennes minnen som inte överensstämmer med verkligheten… eller hurdan var egentligen verkligheten? Och jag som läsare våndas också! Hur har flickorna blivit så egoistiska och elaka, så osympatiska och osmidiga..? Visserligen är jag partisk, åldersmässigt sett och dessutom såsom en mamma, men det gör nästan fysiskt ont att uppleva hur Helena tvingas konfronteras med flickornas beteende, och hennes ifrågasättande av både sina livsval men också Lindas. Hur gör man rätt som mamma? Och blir det någonsin rätt hur man än gör? Hade hon kunnat forma tacksammare och ödmjukare barn? Svåra frågor.

Men här finns väldigt mycket annat också – dykning och droger, turister, säsongare och thailänningar, våldsam dramatik i paradiset på jorden.. Mycket läsvärt, fortfarande, och framför allt en riktig bladvändare! Möt mig i Patong finns att låna här.

/Tuija

Berättarkraft 6-13 mars

Under nästa vecka pågår festivalen Berättarkraft i hela Blekinge. Det talade och skrivna ordet står i centrum då årets tema är "Ord som fängslar", med anledning av att den svenska tryckfrihetsförordningen i år firar 250 år. Biblioteken är medarrangörer och det kommer förstås att hända spännande saker på biblioteken i Karlskrona också.

Här är några höjdpunkter du inte får missa!

Tisdagen den 8 mars är det Café Bokstugan i stadsbibliotekets hörsal kl. 18. Bibliotekspersonalen tipsar om bra böcker. Fri entré och fika för liten slant samt bokutlottning.

Onsdagen den 9 mars kan du lyssna på "Fängslande historier" med Michael Helgesson, som berättar om Karlskronas fängelser. Kl. 18 på stadsbiblioteket.

Torsdagen den 10 mars gästar författaren Åsa Foster Bibliotekets vänner. Kl. 18 i stadsbibliotekets hörsal. Entré: 60:- för medlemmar/120:- för icke medlemmar.

Missa heller inte att vi delar ut fina noveller från Novellix till resenärer på Blekingetrafikens bussar på linjerna 2, 4 och 5 under onsdagen och torsdagen!

Välkommen att fira det fria ordet med oss!

Cementträdgården av Ian McEwan

Cementträdgården är McEwans debutroman från 1978, och den kom i svensk översättning 1979. Jag blev nyfiken då jag snubblade över vårt exemplar i magasinet, som pryds av en nedgrävd hand som sakta tar sig uppåt i gruset. Ja, ni hör ju själva, det är ett omslag som lockar. Tyvärr fanns det ingen bild på just den utgåvan, men ni får tro mig på mitt ord.
Den här historien utspelar sig i ett rätt så slitet hus på en gata som har sett sina bästa dagar slumra förbi. Det är sommar, ljuset är dallrande hett och allt färgas i en trött blekgrön färg. Vi får följa fyra syskon; Julie, Jack, Sue och Tom. Deras far dör i en hjärtinfarkt när han skyfflar cement i trädgården, och snart efter det insjuknar barnens mor i någon mystisk åkomma. Hon drar sig tillbaka till sitt sovrum mer och mer, och lämnar över ansvaret till äldsta dottern Julie, mycket till Jacks förtret då han anser sig vara mannen i huset och därmed automatiskt borde få ta alla beslut. Hjälpligt tar sig hushållet framåt ett tag. Men så dör även modern. De fyra barnen lämnas vind för våg, även om mamman har förberett så att de ska ha tillgång till pengar. De fyra bestämmer sig snabbt för att klara sig själva, annars kommer socialen och splittrar syskonen. Men så var det ju det där med den döda modern på ovanvåningen…
De fyra dras nu in en makaber dans där regler och gränser sätts ur spel. Samspelet mellan syskonen blir alltmer skrämmande och tabun bryts. Det är lite Flugornas Herre över det alltmer smutsiga och äckliga huset.
Cementträdgården är en oerhört speciell bok, som jag inte tror lämnar någon oberörd. Lika delar äcklad och fascinerad så måste jag läsa vidare, och McEwans språk är både avskalat, känslokallt och torrt. Flera dagar efter att jag har läst ut boken och den har fått slingra sig ner till hemligheternas kammare, det vill säga magasinet, så kommer jag på mig själv att rysa till för att jag tänkt på syskonen igen. Jag tror att det egentligen är ett rätt så bra betyg.

/ Malin

"Dark Corners" blev Ruth Rendells avsked

Den brittiska deckarförfattaren Ruth Rendell gick bort i maj 2015. Hon hade då givit ut ett stort antal böcker, varav många om kommissarie Wexford, men även fristående psykologiska thrillers och spänningsromaner under pseudonymen Barbara Vine. Med viss bävan tog jag mig an det som blev hennes sista bok, " Dark Corners". När man tillbringat så mycket tid i sällskap med en författare, vill man gärna få ett värdigt avsked.

Carl är författare, och bor i ett stort hus i London som han ärvt av sin far. För att få in lite extra pengar hyr han ut övervåningen. Hyresgästen, Dermot, är en lite udda figur, men Carl är nöjd så länge han betalar hyran i tid. Carls far hade samlat på sig en stor mängd läkemedel som fått stå kvar i ett av husets badrum. När Carl en dag har besök av sin väninna Stacey, beklagar hon sig över att hon gått upp så mycket i vikt att hon inte längre får några roller som skådespelerska. Carl minns då att det finns piller för viktminskning i badrumsskåpet, och Stacey övertalar honom att få köpa en del av dem. Några dagar senare får Carl veta att Stacey hittats död i sin lägenhet. Bredvid henne låg en karta tabletter. Utredningen visar att det var dessa som orsakade hennes död. Carl blir först förkrossad, men lyckas sen intala sig själv att ingen kunde förutsett detta, och att det inte var hans fel.

Allt verkar återgå till det normala, tills Carl blir uppsökt av sin hyresgäst, Dermot. Han visste om medicinskåpet och dess innehåll, och såg dessutom Carl ge tabletterna till Stacey. Nu erbjuder han sin tystnad mot att han aldrig mer behöver betala någon hyra... Det hela utvecklar sig till en komplicerad utpressningssituation. Samtidigt har Staceys väninna Lizzie, som var den som fann henne död, bosatt sig i hennes luxuösa våning, och har inga planer på att flytta därifrån, trots att lägenheten nu tillfallit Staceys kusin i arv...

"Dark Corners" har allt det bästa man förknippar med Ruth Rendells författarskap, och jag tror inte någon av hennes många trogna läsare blir besviken. Som så många gånger tidigare skildrar hon vanliga människor, som genom något litet misstag plötsligt finner sig indragna i en mardrömslik situation. Rendell var en mästare på att skildra människors psyken under press och de irrationella gärningar de kan begå. Hon förnyade och breddade deckargenren, och vi är många som kommer att sakna hennes böcker. Jag kan i alla fall glädja mig åt att jag fortfarande har några av de äldre böckerna olästa!

/Åsa

Den skalliga primadonnan av Eugéne Ionesco

Låter absurdistisk dramatik svårt och ogenomträngligt? Inte alls! Glöm bort tråkmånsen Beckett och släng istället ett öga på geniet Eugène Ionesco som är en av de mest briljanta dramatikerna inom absurdismen. Ionesco hade ett komplicerat förhållande till teatern. Han både älskade och hatade den. Under Ionescos uppväxt dominerades nämligen teatern av så kallade salongsdramer. Tråkiga pjäser som alltid utspelade sig i ett vardagsrum och handlade om någon som kom på besök, drack te och skvallrade. Meningslöst pladder tyckte Ionesco och bestämde sig för att göra en antipjäs. En parodi på löjliga konversationer. Resultatet blev en osammanhängande och skruvad fars.

Pjäsens enda fasta punk är att det utspelar sig hemma hos en Mr and Mrs Smith. Paret gästas av ett annat gift par, en brandman och en hushållerska. Där emellan är det ingenting som hänger ihop. Plötsligt visar sig alla heta Bobby Watson. I nästa stund känner det gifta paret inte varandra och undrar varför de sover i samma säng. Någon knackar på dörren men det är aldrig någon där. Hushållerskan kan i själva verket vara satan. En karaktär berättar dramatiskt om hur hon böjde sig ner och knöt sin sko. Allting eskalerar och till slut blir karaktärerna av med språket så att de bara har vokaler kvar att konversera med. Den meningslösa konversationen dragen till sin spets. Detta är en rolig och tänkvärd fars om vårt förhållande till samtal. Varför säger vi något trots att vi inte har något säga? En pjäs att läsa och minnas nästa gång någon börjar tjata om vädret.

Vem är då den skalliga primadonnan? Jag har både läst pjäsen och sett den två gånger på scen och jag vet fortfarande inte. Det var precis så Ionesco ville ha det.

/Henrik

Dagar utan ljus, nätter utan mörker av David Norlin

”Det var nog en oro man kände, men en oro utan verklig udd. Kanske var det som när man som vuxen går in i ett rum utan ljus. På tröskeln kan man ibland känna en ilning av tvekan, en rest från barndomens mörkrädsla som gör sig påmind. Men lika snabbt intalar man sig själv att det inte finns någon verklig anledning att vara rädd. Man fortsätter in i dunklet. ”

Jag har så länge jag kan minnas varit orimligt rädd för ubåtar. Eller mer för att vistas i en ubåt. Det är något med det där trånga utrymmet, sakta glidande djupt ner i mörkret med det ständiga trycket av vatten. Och allt som kan gå fel! De flesta av oss har kanske sett någon eller flera filmer, där vattnet plötsligt forsar in, eller det börjar brinna och besättningen blir ett minne blott. Ännu värre är så klart de olyckor som hänt och händer i vekligheten, som jag bara inte kan låta bli att läsa om. Varför i all världen läser jag då en bok som utspelar sig just på en ubåt? Det undrade jag med, tills jag kom in i den här boken och upptäckte att den var omöjlig att lägga ifrån sig.
I Dagar utan ljus, nätter utan mörker befinner vi oss i ett Sverige likt vår egen vardag, men där vi har utsatts för ett angrepp. Angreppet är vagt, men som läsare förstår jag snart att det har något med kärnvapen att göra. Många människor är borta, många bär på spår under huden som utvecklas till livshotande skador när de blir äldre. Hotet om ett förintande krig är ständigt närvarande. På en atomubåt sitter en man och skriver till en kvinna. De har aldrig träffats, men de är ändå för evigt bundna till varandra. Och djupt därnere i det tysta men ändå så högljudda vattnet blir den här länken till den okända människan allt mannen har. En länk som är svag och opålitlig, och fylld av hemligheter. Trots att ubåten är fylld med andra män, så är tillvaron ändå plågsamt ensam och hotfull. De är på ett hemligt och riskfyllt uppdrag, och är i stort sett avskurna från omvärlden, och även till viss del från varandra.
Den här boken är oerhört fascinerande, med ett språk som fullkomligt förtrollar mig. Norlin beskriver en omvärld som inte alls är någon omöjlighet, vilket gör den extra skrämmande. Och livet på ubåten är så levande, att jag nästan tar lika korta andetag som huvudpersonen för att luften är så tät, och jag hör nästan det ständiga ljudet av vatten som vill komma in i ubåten. Detta är en spännande och otäck berättelse, men även oändligt ömsint. Mannen utan namn skriver mer och mer utlämnat till kvinnan han aldrig träffat, och det blir som att läsa någons allra mest privata tankar. Dagar utan ljus, nätter utan mörker är en roman fylld av rädsla men även av de skiraste av känslor. Jag rekommenderar den varmt, även om du som jag får kalla kårar längs ryggraden av tanken på atomubåt långt där ute på ett stormigt hav.

/ Malin

"Effekten av Susan" av Peter Hoeg

Peter Hoegs senaste bok låter sig inte så lätt genrebestämmas. Den innehåller lika delar dystopi, action, deckare och magisk realism. Inte heller är det lätt att avgöra om avsikten är att testa dessa genrer och deras kombinationsmöjligheter, eller om boken är avsedd som en parodi på dem.

Susan är fysiker, en framgångsrik forskare och en rationell person. Hon är gift med Laban, lika framgångsrik musiker och kompositör, men mer konstnärligt lagd. De har två vuxna barn, tvillingarna Harald och Thit. Susan besitter något familjen kallar för "effekten", som får folk i hennes närhet att öppna sig. Även Laban och tvillingarna har denna förmåga, fast i mindre mängd. Familjen är på många sätt dysfunktionell, men mot ett yttre hot håller de alltid ihop. Efter några olycksamma incidenter under en vistelse i Indien, som bara berörs i förbigående, riskerar samtliga familjens medlemmar åtal för olika brott. Då träder en mystisk representant för danska staten fram och erbjuder dem åtalsfrihet hemma i Danmark, mot att de hjälper honom att skaffa fram ett visst protokoll.

Framtidskommissionen bildades på 1970-talet, som en reaktion på oljekrisen. Gruppen bestod av personer som alla var framstående inom sitt eget specialområde. Uppgiften var att förutse framtida händelser i Danmark och dess omvärld. Gruppens prognoser visade sig vara mycket exakta, mer exakta än vad som ansågs önskvärt, och arbetet hemligstämplades. Boken utspelar sig i en framtid som inte känns alltför avlägsen, där det danska samhället är på väg att falla samman, och man behöver då det sista saknade protokollet från Framtidskommissionen. Susan och hennes familj börjar söka upp medlemmarna. Men någon annan är också på jakt efter dem, och börjar döda dem en efter en, och även familjen befinner sig snart i fara.

Susan är nära besläktad med Fröken Smilla från Peter Hoegs debutroman.
Hon framstår på många sätt som en övermänniska, men ibland blottas också svagheter, framför allt i relationen till familjen. Boken är underhållande och spännande. Det finns inga transportsträckor alls, dramatiska händelser avlöser ständigt varandra. Nackdelen är att det ibland är svårt att hänga med i svängarna, och det tar en stund att komma in i boken. Förlaget skriver att boken är civilisationskritisk, och detta är ett tema som ständigt gör sig påmint. Det handlar också mycket om familjerelationer, mellan äkta makar och mellan barn och föräldrar.

/Åsa

”Playground” av Lars Kepler

…eller snarare av makarna Ahndoril, som ju ligger bakom pseudonymen. De har denna gång lämnat Joona Linna bakom sig, för att göra ett nedslag i en helt annan värld (!), nämligen dödsriket, eller väntplatsen dit. Och det är en ganska annorlunda produkt från deras sida - på flera sätt - och det mest positiva är kanske att de grymmaste sekvenserna inte är fullt så detaljerade som de har haft för vana att beskriva dem. Men det är inte mindre våldsamt, eller mindre blodigt för det… Inget för den känslige, alltså.

Det handlar i alla fall om löjtnant Jasmin Pascal-Anderson, som under en insats i Kosovo blir skjuten. Hon får ett hjärtstillestånd, under vilket hon vaknar upp på en ytterst märklig plats – en mörkt dov, tidlös, och våldsam hamnstad, där de döda, eller på gränsen till döda, köar för ett identifikationsvisum och väntar på att förhoppningsvis få återvända tillbaka till sin kropp. Där får hon hjälp av en ung man att skydda sig mot den organiserade och våldsamma brottsligheten som går ut på att stjäla, eller lura till sig andras visum, så att de ska kunna ha en chans att komma tillbaka till livet – om än i någon annans kropp…

Jasmin lyckas komma undan med blotta förskräckelsen, och blir återuppväckt från sitt hjärtstopp, hemskickad som krigsveteran, och försöker därefter återuppta ett någorlunda normalt liv. Men hon kan omöjligtvis glömma sin upplevelse ”på andra sidan”, trots omgivningens tvivel och ifrågasättande av hennes förstånd…

Men när hon långt senare råkar ut för en trafikolycka med sin son, hamnar hon där återigen, får bekräftat att hon inte varit psykotisk utan faktiskt upplevt det hon trott sig veta, men lyckas även denna gång återvända. Hennes son däremot behöver genomgå en operation där man behöver stanna hans hjärta en kort stund för att kunna sy ihop baksidan av det, och hon inser ögonblickligen att han aldrig kommer att klara sig i hamnstaden på egen hand. Hon måste med - hon måste hjälpa honom på den andra sidan - om han ska ha en chans att överleva operationen. Men hur ska hon lyckas med det?

Det är ett intressant och annorlunda grepp, även om det stundtals känns som en vuxenvariant av Hunger Games, där bara en kan överleva till slutet. Och det finns ett och annat logiskt glapp, som jag gärna hade velat ha förklaringar till. Vad som dessutom känns lite kontroversiellt, eller åtminstone känsligt, är att de ställer somliga människors tro på ett liv efter detta / reinkarnation /återfödelse genom historien i olika människors kroppar, lite på skam. För här är det grova brottslingar som stjäl sig till möjligheten att återvända till jordelivet, det finns ingen naturlig gång i detta… Ja, det är en intressant ingång till många av de där frågorna som aldrig kan få något svar, i alla fall inte om man inte fötts under ett hjärtstillestånd, som Jasmin, som ger henne förmågan att minnas vad hon upplevt där på andra sidan. Till skillnad från oss andra…
Playground finns att låna som vanlig bok och ljudbok, här. 

/Tuija