Schimpansen från Munkfors av Ina Ekegård

Vilken fantastisk debutant! Med ett underbart språk, och ett underbart äventyr att berätta. Det här tyckte jag väldigt mycket om!

Boken kretsar kring Tuva som är 23, och är ute och luffar med Peter - hennes bästis sen barnsben. Vi får följa dem kors och tvärs runt Nya Zealand, men dessförinnan har de varit i Australien, som läsaren bara får korta nedslag kring. Och så småningom hamnar Tuva i Indien, på egen hand... Spännande? Ja! Och som det står på baksidan; "Det här är en bok för dig som är ung. För dig som varit ung. Det är en bok för dig som rest jorden runt med ryggsäck. Eller som aldrig kom iväg." Alltså en bok för alla - men särskilt för dem som själva luffat runt, eller står i begrepp att göra det. För här finns allt; tankarna och reflektionerna, flytet och oflytet, de oväntade mötena, både de goda och de mindre goda. Och erfarenheterna som gör dig både rikare och klokare. Och naturligtvis tilliten till att livet vill oss väl - allting ordnar sig, om man bara är öppen för möjligheterna. Ett jättebra komplement till Christina Wahldéns bok tidigare i år "En varm vinter", på ungefär samma tema.

Dock skiljer de sig åt i djup - här får vi följa Tuva i tillbakablickar i livet, som format henne till den hon är - för hon är inte en tjej vilken som helst.. En tuff uppväxt under skolåren, utsatt och ensam, som till slut fick henne att sätta ned foten radikalt och hänge sig åt punkrocken, välja kollektivet, bli vegetarian - väldigt mycket motvals, anti, hon tänker, hon känner en massa, och reagerar. Henne kör man inte över i första taget när hon väl blivit tonåring. Och på andra sidan kommer så småningom en stark och klok tjej ut, som vet vad hon vill, och vet vem hon älskar, till skillnad från dem hon tycker väldigt, väldigt mycket om.

Mycket läsvärd!

/Tuija

In memoriam: Lou Reed 1942-2013

Lou Reed gick bort den 27 oktober 2013. Med sitt band Velvet Underground, ett av de mest inflytelserika banden i rockmusikens historia, utvidgade Reed rockmusikens kreativa möjligheter. Han visade att med enkla medel går det att framkalla stora känslor, transportera en publik till andra platser med berättelser som berör likt konstnärliga filmer. David Bowie, nära vän till Reed och tillika inflytelserik och nyskapande artist, uttryckte sin sorg efter Reeds bortgång och beskrev Reed som en mästare.

 

"White Light/White Heat" av Richie Unterberger är en bok om Velvet Underground som är oumbärlig för många av Lou Reeds fans. Boken har också fått fin kritik av flera respekterade musiktidskrifter, exempelvis MOJO och The Wire:

"An impressive means to reflect on the conundrum of what could be the ultimate cult band ... detailed and anecdote-packed ... fascinating chronology, researched in forensic detail." - MOJO

"Unterberger pulls together a mass of contemporary reviews and reportage, with sources ranging from the mainstream media to obscure critics... He's particularly good at tying up odd historical detail." - The Wire

/Johan

Svarta havet av Kéthévane Davrichewy

Åh vad jag tycker om den här fina (både till utseende och inehåll) boken i fantastisk översättning av Anna-Karin Palm. Svarta havet är verkligen en bok som växer och växer under läsningens gång, och när jag till slut lägger ifrån mig den är jag helt förälskad i den.

 

I nutid befinner vi oss i en lägenhet i Paris. Tamouna vaknar upp till sin 90-årsdag, som ska spenderas tillsammans med hela familjen. Kanske kommer också ungdomskärleken Tamaz som hon inte har träffat på många år. I tillbakablickar får vi ta del av Tamounas uppväxt i Georgien, somrarna vid Svarta havet där hon för första gången träffar Tamaz, flykten till Paris då hennes far engagerar sig starkt i Georgiens kamp för självständighet. Vi får också träffa Tamouna i olika skeden av hennes vuxna liv, genom giftermål, barnafödslar och skilsmässa, och hela tiden finns Tamaz någonstans där i bakgrunden.

Det är en vacker historia som rymmer så mycket, och med ett underliggande vemod som är så fint beskrivet. En riktig liten pärla!

/Helen

Den stora matchen av Arnaldur Indridason

Den isländske författaren Arnaldur Indridason fortsätter att berätta om poliskollektivet kring polisen Erlendur. Här hamnar vi i 1970-talet och får lära känna Marion Briem, Erlendurs mentor som nybliven polis. Sommaren 1972 är Reykjavik värd för ett schackmästerskap. Schackmästarna Fischer och Spasskij ska spela om världsmästartiteln. Det kryllar av utlänningar i staden, kalla kriget pågår för fullt och mitt i allt detta blir en ung pojke knivskuren till döds på en biograf. Ett till synes lika meningslöst som oförklarligt mord. Marion Briem utreder i skuggan av världspolitiska drag, för mordet visar sig ha kopplingar till både öst och väst. Mordutredningen är en sak i denna deckare, samtidigt får man en inblick i Marion Briems barndom. Island var hårt drabbat av tbc och Marion Briem ett av de smittade barnen som vistades länge på sanatorium.

Jag gillar Indridasons isländska deckare. Hans böcker kanske inte är de mest spännande och våldstäta, men han skriver med ett exakt språk och får med både det aktuella världsläget, personliga detaljer om sina karaktärer, den isländska miljön och historiska tillbakablickar. Det är skickligt.

/ Carina

Analfabeten som kunde räkna

...av Jonas Jonasson... uppföljaren till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Och ja, det känns i varenda mening att det är Jonasson bakom språket. På både gott och ont. Lite trött känner jag mig inledningsvis när jag ramlar in i detta – för det känns omedelbart som om jag har läst detta förut. Vilket jag ju inte har – men språket, rösten, uttrycket... ja det är Jonassonskt ända ner på cellnivå. Och ja, jag vänjer mig efter ett tag, för det ju inte Allan Karlssons öden och äventyr jag följer utan Nombekos. Och hennes liv utvecklar sig till samma totalt osannolika skröna i romanform. Och man vänjer sig vid det också. Det är småhumoristiskt, ibland lite omständligt, många sidospår varav de flesta ändå har sitt berättigande (inser man längre fram i boken)... ja det är mycket som känns bekant.

Vi får i alla fall följa lilla 10-åriga sydafrikanska Nombeko, från att som icke läs- och skrivkunnig i de fattiga slumområdena i Soweto, tömma latrintunnor, till att bli överkörd och därefter inspärrad på ett område där atombomber tillverkas. Städerska blir hon där, men som den nyfikna och vetgiriga själ hon är, så lär hon sig allt hon kommer över, och inser i de flesta sammanhang att hon alltid är omgiven av idioter – oavsett vilken position de har i samhället. Jonasson driver med högt och lågt, alla får sig en släng av sleven, alla framställs som ungefär lika korkade (med vissa undantag..), vare sig hon är i Afrika, eller Sverige där hon så småningom hamnar. Med en atombomb på släptåg. Som egentligen inte finns. Och lär känna Holger och Holger – varav den ene av dem, som finns lika lite som atombomben, (och hon själv, för den delen) blir hennes kärlek och stöd genom livet. Som allt mer går ut på att få överlämna atombomben i statsministerns händer, vilket sannerligen inte låter sig göras i första taget. Och jag kan inte låta bli att undra vad Reinfeldt och Kungen – som båda är ganska välporträtterade här - tänker om de läser denna bok...

Men lite lagom putslustigt är det, fullständigt och totalt osannolikt på varendaste punkt, lite i drygaste laget känns det som ibland (drygt 400 sidor) – men ändå samtidigt en liten smula uppfriskande – för det finns ju inget liknande . Fast jag kan inte låta bli att undra över hur många såna här jätteskrönor man mäktar med som läsare. Nyhetens behag – javisst, men sen infinner sig en viss mättnad. Åtminstone för mig. Återstår att se hur många storsäljare han kan producera. Eller om han får omvärdera sitt stilistiska grepp.

/Tuija

Om den lidande passionen

Ester Nilsson, poet och skribent, lever i en till synes trygg och stabil relation med sin sambo. Till den dagen hon får i uppdrag att hålla ett anförande om konstnären Hugo Rask, en man hon sedan länge beundrat. Föredraget går över förväntan, Hugo Rask är en av åhörarna och berömmer sedan Ester med orden "aldrig har någon utomstående förstått mig så på djupet och med sådan precision.". Sedan den meningen yppats är Hugo Rask det enda som upptar Esters tankeverksamhet. Allt annat blir jämförelsevist färglöst och ointressant. Hon bryter med sin sambo för att kunna lägga all sin tid på Hugo Rask. På grund av den Hugo Rask- kännedom hon besitter får hon nya uppdrag; att skriva en intim artikel om Hugo Rasks förhållande till Jag och Du i hans verk. Uppgiften innebär att Ester och Hugo spenderar långa sessioner ihop i hans ateljé där de diskuterar allt mellan definition av konst till om det är mer etiskt korrekt att äta ryggradslösa djur eller ej. De förflyttar sina träffar till restauranger och trots att det är samtalet som dominerar deras relation så blir stämningen dem emellan mer och mer laddad, i första hand för Ester... "Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.".

Förhållandet mellan dem trappas upp, dock i en mycket långsam takt. Ester åtrår Hugo Rask allt mer medan han istället distanserar sig. Han blir svår att nå, försvinner iväg under helgerna, svarar inte på sms, vilket driver Ester till vansinne. Hon söker upp honom, försöker konfrontera honom, men lindas åter igen in i hans tomma ord och löften. Allt blir ett tecken värt att analysera. Detta resulterar även i att Ester tappar större delen av sitt förnuft då hon ställer oerhörda krav på deras relation som i Hugo Rasks ögon anses vara ytlig och spontan. Hon begriper inte varför han inte kan förstå att de är ämnade åt varandra, något som är alldeles uppenbart för Ester.

Författaren Lena Andersson målar upp Ester med ett rationellt och klart språkbruk som på ett naket och osentimentalt sätt visar upp den olyckliga förälskelsen som hon drabbats av. Och vem kan inte identifiera sig med Ester? Där kärleken omvandlas till besatthet, handlingarna man önskar vore ogjorda, tomheten och otillräckligheten då han går till en annan kvinna... Läs Egenmäktigt förfarande, nominerad till årets Augustpris.

/Sara

Nominerade till Augustpriset 2013

Nu är nomineringarna till årets Augustpris klara...

Skönlitteratur:
Lena Andersson: "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek"
Per Olov Enquist: "Liknelseboken"
Athena Farrokhzad: "Vitsvit"
Katarina Frostenson: "Tre vägar"
Sven Olov Karlsson: "Porslinsfasaderna"
Kjell Westö: "Hägring 38"

Facklitteratur:
Tore Janson: "Germanerna. Myten. Historien. Språken."
Dan Josefsson: "Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick"
Gustav och Marie Mandelmann: "Självhushållning på Djupadal"
Martin Schibbye och Johan Persson: "438 dagar"
Lena Sundström: "Spår"
Bea Uusma: "Expeditionen. Min kärlekshistoria"

Barn- och ungdomslitteratur:
Anna Höglund: "Om detta talar man endast med kaniner"
Sara Kadefors: "Lex bok"
Ellen Karlsson och Eva Lindström: "Snöret, fågeln och jag"
Frida Nilsson: "Jagger, Jagger"
Klara Persson: "Maximilian och minimalian"
Lena Sjöberg: "Cirkusloppor på luffen"

Vinnarna tillkännages den 25 november.

/Åsa


Läsa klart – eller inte?

Förra lördagen hade DN en intressant krönika av Johan Västerbro, där han analyserar det fenomen han själv kallar ”det avbrutna läsandets mysterium”, och frågar sig självkritiskt om det faktum att man ibland överger en bok efter några sidor eller kapitel, kan tyda på ”bristande läsdisciplin”. På ett mycket läsvärt och underhållande sätt undersöker han problemet systematiskt, med hjälp av bland andra Horace Engdahl och Johan Svedjedal.


Min sommarläsning anno 2012 - en av
dessa böcker blev aldrig färdigläst...

En idé som lanseras är att vårt avbrutna läsande hör ihop med den allmänna konsumtionskulturen. Vi är helt enkelt så bortskämda med utbudet av böcker och deras tillgänglighet idag, att vi kan unna oss att bara läsa det vi tycker om, till skillnad mot hur det var på den tiden böcker var en bristvara och varje volym vårdades som en skatt.

Horace Engdahl ångrar både böcker han slutat läsa – och en del han läst klart... Själv är jag kluven – ibland kan även det som kanske är lite tungt och svårt att ta sig igenom för stunden vara både viktigt och givande i längden – men samtidigt så finns det ju så många bra böcker som bara ligger och väntar på att bli lästa... Kanske är det tillfället som avgör – en bok som man inte alls kan fördra vid första läsförsöket, kan vid ett senare tillfälle visa sig vara en riktig pärla...

Min senaste avbrutna läsning var Hilary Mantels hyllade roman ”Wolf Hall” om livet vid Henrik den åttondes hov i England. I det fallet skyller jag faktiskt på flera samverkande faktorer - dels tillfället – jag var lite stressad och kände att det just då tog för mycket energi att hålla sig ajour med det talrika persongalleriet och alla intriger dem mellan – dels var det faktiskt kö på boken här på bibblan, så jag fick lämna tillbaka den rätt snabbt... Men början kändes ändå så pass lovande att det säkert blir ett återseende snart!

Läs hela artikeln i DN här.

/Åsa

Rörgast av Johan Theorin

....har så äntligen kommit – den sista, och av många, inklusive mig, efterlängtade sista delen i Johan Theorins årstidssvit från Öland. Och kanske är det så att Öland måste ligga en väldigt varmt om hjärtat, om man till fullo ska uppskatta hans verk. För han inledde så storslaget med den mäktiga Skumtimmen, som nu också går på bio, att det inte kan ha varit lätt att skriva uppföljarna. Och antagligen är det också därför det har tagit sin tid innan sviten nu är fullbordad. Visst var Nattfåk och Blodläge svagare historier, och nu när jag så läser den sista så känns det som att… det här har jag ju läst förut. För mycket går igen. Det är fortfarande Gerlof, vars nyfikenhet inte kan tyglas, som nystar i mysterier, det är återigen en liten pojke som är en av huvudkaraktärerna, det är återigen mycket välbärgade sommarölänningar som inte har rent mjöl i påsen, det är återigen någon, långt bak i tiden, som emigrerat, som nu lite mystiskt återvänt. Ja, kanske är det för mycket som går igen. Och det är synd, för det känns som att Theorin antagligen inte kan skriva på nåt annat sätt än så här. Och så är det ju verkligen inte. Den helt fristående Sankta Psyko var ju något helt annat – en annan röst, ett annat språk, en helt annan typ av historia. Så varför förmår han inte variera sitt Ölandsberättande mer? Det blir svårflörtat med litteraturförståsigpåarna gissar jag, det kanske bara är de redan frälsta (Theorinfansen tillika Ölandsälskare) – såna som jag – som kan ha överseende med allt det redan välbekanta. För det ändå en njutning att läsa den, och det är dessutom en viss sorg som medföljer, över att det – antagligen – var den sista. Om Gerlof - den kloke, gamle, eftertänksamme, som nu börjar känna att livet sjunger på sista versen. Jag hoppas innerligt bara att inte Johan Theorins berättande gör det.

/Tuija

Kattbarnen av Emma Nordlander

Kattbarnen är en debutroman full av sorg och otrygghet. Den utspelar sig någonstans i Smålands skogar. De tre syskonen Amos, Dalia och Ella står utan föräldrar efter att deras mamma har gått bort i cancer och pappan hanterat sorgen genom att fly landet. Kvar lämnas Amos med ett arbete på fabriken och det huvudsakliga ansvaret för familjen och Dalia som tvingas hoppa av skolan för att ta hand om den yngsta systern Ella, blott 1,5 år gammal. 

Utan någon nära släkt att söka hjälp och stöd hos intar de båda syskonen Amos och Dalis rollerna som Ellas föräldrar vilket rör om i relationen mellan dem båda. Sveket från pappans flykt och oron över att samhället kommer att upptäcka deras tragedi, hänger över dem. De tvingas agera som vuxna, trots att de inte alls är redo för det. De har det även svårt ekonomiskt, hur de ska få maten att räcka är ett ständigt dilemma...

Det är överlag en lågmäld ton genom hela romanen, sparsmakat men med mycket som döljer sig mellan raderna.  Romanen bjuder på en laddad och obehaglig stämning dels genom Dalias inlednade självmordsförsök, strejk och hot om nedläggning på Amos fabrik samt rädslan över allt till slut kommer att uppdagas vilket i så fall kan resultera i att socialen tar Ella ifrån dem. Men någonstans, i fattigdomen, oron, eländet finns det trots allt hopp.

En fascinerande liten berättelse som hänger kvar i en, länge. Påminner om Carl Johan Vallgrens Havsmannen, där vi även får följa unga människor svikna av vuxenvärlden.

/Sara