Min julläsning

Varje jul och nyår då det förhoppningsvis smyger sig in i alla fall några lediga dagar, så brukar jag plocka ihop en liten hög med böcker som får följa med på firande. Den där högen brukar aldrig läsas igenom, då det är mycket annat som pockar på uppmärksamheten. Men det är ju i vilket fall trevligt med en liten trave böcker, och en stunds läsning i julgranens sken hoppas jag ändå att jag ska få till.
Shirley Jackson är en gammal favorit hos mig, jag vurmar lite extra för läskiga historier. Och till min lycka ges nu hennes romaner ut i nyutgåva. Jag tänker läsa Hemsökelsen på Hill House, en bok som jag älskade på originalspråk men aldrig läst översatt. Perfekt med mystiska, stora och ödsliga hus där det hörs märkliga ljud på nätterna. Och en grupp människor, ensamma och utlämnade åt det främmande. Det låter väl som en smällkaramell!

Jag skulle även vilja ta mig an Hannah Kents nya bok, Det goda folket. Jag var väldigt förtjust i stämningen i hennes förra roman, En mörderska bland oss. Jag hoppas att denna är lika bra och drömskt skriven! Det goda folket handlar om Nora som förlorat båda sin man och dotter, och nu är ensam kvar med den 4-årige sonen. Det sprids snart rykten på byn, och Nora spinner allt djupare in i mörkret.
En annan bok jag gärna vill läsa är den prisbelönade Sing, Unburied sing av Jesmyn Ward. Också den ett familjedrama som dock utspelar sig i USA, där det utlovas tung läsning, vackert språk och kanske till med en typ av spöke.. Jag tror den är riktigt bra, och att den tar sig an ämnen som är viktigare än någonsin idag så som rasism och utanförskap. 

 Finns det tid och ork så är jag även intresserad av 1793 av Niklas Dag och Natt, en historisk roman som utspelar sig i ett Sverige styrt av Gustaf Adolf Reuterholm. Ett Sverige där konspirationer och misstänksamhet styr och där det snart sker ett märkligt fynd i Stockholm. Den här boken verkar både mustig och spännande, prima att läsa i mellan skinka och knäck.
Det var lite av de böcker jag kan tänka mig att läsa lite i under storhelgerna. Vi får se hur det slutar!

Men ett sista tips, om ni längtar efter lite julstämning i bokform så kan jag varmt rekommendera Jeanette Wintersons nya bok, Juldagar- 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar. Det är en helt fantastisk samling noveller och recept, Winterson blundar varken för det som är rosaskimrande med julen eller för det som är svartare än natten. En sagobok för vuxna helt enkelt!
Med det önskar vi på Bokstugan er en God Jul och ett Gott nytt År!

/ Malin

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey

Den här boken tycker jag ni alla ska låna, klicka hem eller smyga ner i varje julstrumpa ni kommer åt! För en mer perfekt roman att ägna lediga vinterstunder åt, det vet jag då inte om jag kan hitta just nu.

Jag ville aldrig att den skulle ta slut, och drog ut på läsningen så mycket jag bara kunde. Jag var väldigt förtjust i Ivey´s förra bok, Snöbarnet, även den var oerhört vacker och sinnlig läsning.
Vi befinner oss i Alaska, 1885, och tiden står och stampar. Det är innan den stora guldrushen, och efter att ryssarna har dragit sig tillbaka. Och Alaskas karta är fortfarande till stor del outforskad. Överste Allen Forrester, en krigshjälte med år av erfarenhet i ryggen får det prestigefyllda uppdraget att leda en expedition längs den beryktade Wolverinefloden i Alaskas vildmark. Ryssarna har försökt och misslyckats, och andra amerikaner likaså. Det går även rykten om att just en av de ryska expeditionerna aldrig kom tillbaka igen, det viskas om att de istället blev föda åt ursprungsbefolkningen..

Längs Wolverinefloden lever folktron kvar med ett starkt grepp, monster och underliga ljud ses som vardagsmat. Forrester ger inte så mycket för de ryktena dock, han anser sig vara en seriös upptäckare, och ser fram emot ett år utlämnad åt naturens nycker. Med sig har han en liten tapper skara, som nu ska leva och färdas tillsammans. Snart upptäcker gruppen att inget av det de tror sig veta om livet och världen är värt något. För ute i de vildaste av världar ska de finna båda sitt mod och möta sina djupaste rädslor.
I Vancouver finns Allens hustru kvar, Sophie som är gravid. Hon hade mer än gärna följt med sin make, för i henne lever en lika stark längtan efter att få upptäcka nya saker, att få styra stegen dit ingen förut har gått. Sophie försöker få tiden i staden att gå, som ensam och gravid så är inte Vancouver så värst förlåtande eller lockande. Hennes år är även det ett farligt äventyr med snårigheter. Där ryms rädsla, upptäckarlust och djup sorg.
Vi följer dessa båda själar på drift genom deras dagböcker och brev till varandra. I deras ord återfinns den djupa kärlek som Allen och Sophie delar, trots sitt korta äktenskap. Deras drömmar och förhoppningar, farhågor och mardrömmar.
Det här är en speciell bok, den lyfts framåt som på ett stormigt hav av en båt i mjukaste silke. Språket är som en smekning, trots att kapitlen är fyllda av spänning och iver att läsa vidare. Det är en långsam bok fast det är ändå en sträckläsningsbok. Det är som en saga för vuxna!
Jag fylls av drömmar om blåa berg och vilda skogar, om himlastormande kärlek och vänskap, om magi och trolldom. Den väcker även vrede över hur den vite människan alltid tar sig grymma friheter mot ett folk som ständigt blir av med just sin frihet. Och jag fyller min att-läsa-lista med titlar om Alaska, upptäcksresande och texter av ursprungsbefolkningen.
Så, lös er biljett på resan som är Mot den glittrande snön vid världens ände. Ni kommer inte att ångra er! Kanske går ni som jag, en nyans rikare och mjukare därifrån.

 / Malin

Kvinnorna på slottet av Jessica Shattuck

Den här berättelsen tar sitt avstamp i Tyskland, dels när kriget precis brutit ut, men framförallt när det är slut. I centrum står Marianne, en välbärgad adelskvinna som avskyr allt vad Hitler står för. Hennen man är med i motsåndsrörelsen, och på slottet ute på den tyska landsbygden går planerna varma för att bekämpa nazisterna. Men alla planer går om intet när Mariannes man blir bragd om livet och kriget rasar med all sin kraft. Så går åren under den skärseld som är andra världskriget, men Marianne lyckas överleva.
När tiden till slut står stilla och det blir 1945, och världen är i fred, men Nazityskland ligger i ruiner. Marianne tar sig tillbaka till sitt lite mer skamfilade slott, nu änka och fattigare än förut, på alla sätt.

Men hon har en vilja av stål, för hon har kommit tillbaka för att hålla ett löfte som hon gav en dimmig kväll för länge sedan. Här på slottet ska änkor efter motståndsmän få en fristad! Ett hem för kvinnor som varit igenom det värsta. En helt igenom vacker ide, men som i verkligheten blir oändligt komplicerad.
Vi får följa tre kvinnor med olika öden och olika moraliska kompasser som nästan av en slump tvinnas ihop till en osannolik liten grupp. Sedan får vi följa dem genom livet, och framförallt får vi vara med och se hur kriget har format dem. Det finns alltid många lager bakom en människas val, kanske framförallt i tider präglade av rädsla och misstänksamhet, där det står en galen man och skriker ut sitt hat och många följer efter. Det känns ju igen även idag. Kvinnorna på slottet är en mjuk berättelse, samtidigt som den vägrar blunda för det som är jobbigt och skaver. 

/ Malin

Feberdröm av George R.R Martin

Men kolla vilken härlig smällkaramell till höstbok! Den här romanen har några år på nacken, den kom ut 1982 men översätts först nu till svenska. Många av er känner så klart igen George R.R Martin, som författaren till den omåttligt populära bokserien Game of Thrones. Men istället för riddare, drakar och demoner så befolkas de här sidorna av blodtörstande varelser.

Och det är så bra, jag blir helt uppslukad av både intrigen men framförallt de fantastiska miljöerna i den här boken. Låg och läste halva natten faktiskt, för det gick inte att slita sig. Mustig och svulstig, det har målats med stora penslar när den här historien skulle upp på målarduken. Och jag älskar det!
Det är 1800-tal vid Mississippifloden, det amerikanska inbördeskriget står runt hörnet, och än så länge tuffar hjulångarna fram på floden. Men inte Kapten Abner Marsh's (misstänkt lik Martin själv till utseendet för övrigt) båtar, han har bara en liten skruttig hjulångare kvar efter diverse olyckor och otur. Ruinens brant är nära och ödet flåsar honom i nacken. Då kommer den märklige Joshua York med ett erbjudande. Tillsammans ska de styra rederiet, och bygga den största och snabbaste hjulångaren på floden! Han lovar guld och gröna skogar, och Abner Marsh kan inte stå emot, trots att han anar oråd.
Snart är båten färdig, och den är precis så magnifik som Abner tänkt sig. De döper den till Feberdröm och framtiden ser ljus. Sen går allt käpprakt åt pipsvängen, det blir en mörk historia där bladen färgas av blod och brustna löften. För runt den mystiske Joshua York sprider sig en känsla av olust, av rädsla och av mörka oklarheter. Och längs floden går döden sin runda, det dyker upp oförklarliga lik både här och där…
Det här är en fantastisk vuxensaga, och jag är så förtjust i de målande miljöerna och de smutsiga gatorna längs flodens mystiska vatten. Feberdröm är som ett fullmatad gottepåse i kulörta färger men där godiset är nattsvart under den skimrande ytan. En perfekt bok att sjunka ner i när mörkret nu sänkt sig över oss. 

 / Malin

Värd att döda av Peter Swanson

Den här historien börjar på en flygplatsbar i London, där Ted Severson sitter och dricker gin och tonic. Han är en man i sina bästa år, med en så pass välfylld plånbok att han inte behöver arbeta längre egentligen, han gör det mest för att det är kul. Ted har ett fint hus mitt inne i Boston och en yngre, vacker fru. Dessutom bygger de ett nytt stort hus vid kusten i Maine, ett hiskeligt åbäke till hus med fler sovrum än vad de någonsin kan använda. Livet leker alltså för Ted! Eller så kanske det inte leker alls, snarare tvärtom.
För snart förstår vi, vi som står bredvid Ted och tittar på, att han är olycklig. Och förbannad. Så när den ljuva Lily Kitner slår sig ner på stolen bredvid i baren, så börjar de två prata. Helt oskyldigt, så där som två främlingar gör. Men Ted har börjat få mer och mer gin i glaset, och inte så mycket tonic, och han blir snabbt privat i sitt samtal med främlingen Lily. Hon är så bra på att lyssna, och så förstående. Så när Ted plötsligt häver ur sig att han vill döda sin fru, så förväntar vi oss kanske ändå att Lily ska ursäkta sig och gå därifrån. Men det gör hon inte, istället erbjuder hon sig att hjälpa till..
De fortsätter smida planer på planet hem till Boston, och ses vid flera tillfällen hemma i USA för att komma fram till hur de ska göra sig av med Teds fru. Men samma stund som Ted träffar Lily så har en katt och råtta lek tagit sin början, där ingen går säker. För Lily är en kvinna med förflutet, och som det inte vore nog så får vi snart även träffa Teds hustru Miranda.
Värd att döda är en fartfylld historia med fler vändningar är någon spänningshistoria jag läst på väldigt länge. Den har jämförts med både Gone Girl och Kvinnan på tåget, men den här boken är mycket bättre. Jag sitter som på nålar och kliar mig förvirrat i huvudet när jag förstår att jag just inget har förstått. Och för mig, så är det precis så en bra spänningsroman ska vara, den ska snurra runt mig så många gånger på stolen att jag går vingligt därifrån. Mitt i natten dessutom, eftersom jag fick lov att strunta i att väckarklockan snart skulle ringa, för jag var tvungen att läsa färdigt. 

 / Malin

Den goda dottern av Karin Slaughter

Karin Slaughter har återigen spottat ur sig en tegelsten till spänningsroman, hon har ett imponerade sätt att lyckas skriva mycket och fort. Jag har läst Slaughters böcker i många år, hennes berättelser är alltid bita på naglarna spännande med många turer än hit eller dit innan man är i mål.
Hennes nya roman, Den goda dottern, är inget undantag. Kanske några sidor för lång, men jag har lätt överseende med det. Som läsare ska man dock ha klart för sig att i Slaughters böcker sparas det inte på våldet, det är rätt så grafiskt och riktas oftast mot kvinnor.
Den goda dottern handlar om familjen Quinn. En familj där fadern är en känd försvarsadvokat, som gjort det till sin business att försvara de brottslingar som många av oss kanske gärna skulle se att nyckeln till cellen råkade glömmas bort. Han försvarar våldtäktsmän, mördare och andra tunga brottslingar, för i Rusty Quinns värld så är alla värda ett försvar och en röst.

Att säga att familjen är populära i samhället de bor vore en grov överdrift, för i och med att pappa Rusty ställer sig på brottslingarnas sida så har familjerna till offren svårt att se mannen bakom lagen. Här växer så Rusty och Gamma Quinns två döttrar upp. I ett hushåll, visserligen fullt med kärlek och passion, men även med hot utifrån och faderns brottsplatsfoton utspridda i huset.
Så en dag knackar våldet på dörren, i form av två män. De är där för att hämnas på Rusty, som inte är hemma. Men modern samt hennes två döttrar Samantha och Charlotte är tyvärr det. Saker och ting urartar på ett ögonblick, och under pistolhot tvingas de två flickorna ut i skogen. Den ena flyr för sitt liv. Den andra blir kvar. 

Charlotte förlorar sin mamma och sin syster den dagen, och en stor bit av sin egen själ. Våldet lämnar som ett blodigt ärr över hela henne, ett ärr som aldrig läker eller kan tvättas bort.
Så går 28 år, både på ett ögonblick och oändligt långsamt. Charlotte bor kvar i samma stad, och ärren blöder fast hon själv inte ser det längre. Nu är hon själv advokat, och arbetar i samma hus som sin far. Livet, må det vara trasigt, har ändå gått vidare på något sätt. 

Men så skakas småstaden av ett nytt vansinnesdåd, en skolskjutning. Och återigen finner sig Charlotte i händelsernas centrum, av vad som tycks vara en slump. Snart spinns nätet hårdare runt familjen Quinn och det förflutna går plösligt hand i hand med nutiden.
Den goda dottern är en spännande bok, som läsare rycks jag med från första stund. Författaren är som alltid väldigt duktig på sina miljöbeskrivningar, jag kan riktigt ta på den inpyrda känslan av småstadsliv med allt vad det innebär. Och så retar jag mig ofantligt mycket på Charlotte mellan varven, jag vill bara sträcka in handen genom sidorna och ge henne en välmenande knuff i rätt riktning. Det är alltid ett tecken på väl utfört skrivande, om man som läsare investerar sina känslor så. Men våldet då? Är det nödvändigt med så grafiskt våld? Jo, det är det ibland faktiskt. Mäns våld mot kvinnor är något av det vidrigaste som finns, och det ska man aldrig skönmåla.
Så om ni letar efter en spännande och rå thriller i höstmörkret, då behöver ni inte leta mer!

/ Malin

Vända hem av Yaa Gyasi

Den här boken blev en av mina största läsupplevelser under sommarsemestern. Den grep tag i mig, ruskade om och har inte riktigt släppt taget sedan dess.

Det är en lika fantastisk upplevelse varje gång som en bok kan få en att känna så himla mycket på en gång!
Vända hem börjar under ett kaotiskt 1700-tal i Ghana. Där lever två systrar, ovetande om varandras existens. Effia gifts bort med den engelske guvernören och får flytta från sin stam, in i hans hus på britternas fästning.

Hennes syster, Esi tillfångatags och säljs som slav, trots sin priviligierade bakgrund. Endast färgen på hennes hud spelar roll för slavsäljarna och deras vita köpare.
De två kvinnorna känner som sagt inte till varandra när deras historia tar sin början, en av dem sitter uppe med de vita härskarna med allt vad det innebär, medan den andra befinner sig i fängelsehålorna på samma fästning. Och här skiljs de så åt, utan att ens ha träffats. Esi skeppas över till Amerika, och Effia ska leva sitt liv som en vit mans hustru. Ingen av dem med det liv de valt.
Så går vår resa genom boken, genom tid och land. Varje kapitel är en ny tid, med en ny berättare. Gemensamt har de sitt arv, de härstammar alla från Esi och Effia. Vi får följa med till bomullsplantagerna obeskrivbara grymhet i södern, till missionsskolor i Ghana och till ett hungrigt Harlem och så till en varm kust i Afrika. Från 1700-talets bojor till våra dagars imaginära handfängsel som håller oss tillbaka.
Det är en otroligt omtumlande resa, jag känner hur hjärtat mitt nästan töjs ut när jag får följa Esi, Effia och deras ättlingar. Vår världs stundtals mycket grymma historia spelas upp framför mig i ett drama som jag inte kan blunda för, även om jag ibland vill. Det är en bok om framförallt vita människors grymhet mot sina medmänniskor. Och det är en historia som blir alltmer aktuell i våra dagar, då rasism blommar som ogräs överallt.
Men det är lika mycket en berättelse om familjer och kärlek, hat och utanförskap. Om drömmar och mardrömmar. Om ens livsöde, det man kan påverka och det man inte kan. Om ett hemland, Ghana, som man kanske känner för väl inom sig, eller inte känner alls.
Vända hem är, trots sin handling, en oerhört vacker bok med ett språk som knockar mig. I början tänkte jag att jag skulle bli förvirrad av de olika rösterna i varje kapitel, men det är ett grepp som snarare målar personerna med än klarare färger. Och för den som möjligtvis kan tycka det är svårt med många namn och människor att hålla reda på, så finns det ett släktträd där man som läsare tydligt kan se vem som är vem i historiens gång.
Så, mitt handfasta tips innan hösten slår sina vardagsklor djupt in i dig, ta dig an Vända hem av Yaa Gyasi. Det blir en resa du sent ska glömma.

/ Malin

Sommarläsning!

Min kollega Torsten skrev här för att tag sedan om sin sommarläsning, att den bästa läsningen är den oplanerade, vilket jag håller med om. Egentligen vill jag bara, sömndrucken en sommarmorgon stappla runt bland mina bokhyllor och ta första bästa bok som faller mig in. Mycket av resten av årets läsning är planerad för mig, med läsning för jobbet, så på min semester vill jag bara välja från hjärtat.
Men med det sagt, så ska jag upp till Norrland i 15 dagar inom det snaraste, och då behöver jag så klart ha med mig böcker! Dock tar jag så pass många att en del av valfriheten ska finnas kvar.
Här kommer därför ett litet urval på böcker jag kanske, förhoppningsvis, förmodligen läser under min sommar. Jag läser gärna på engelska när jag är ledig, jag tycker det är så avslappnande. The Underground railway av Colson Whitehead, som snart finns på svenska med titeln Den underjordiska järnvägen har jag varit intresserad av länge. Den handlar om Cora, som växer upp som slav i amerikanska södern, och hennes längtan efter frihet, och flykten från livet med bojor. Jag tror den är en drabbande läsning som kan stanna kvar i ens hjärta för alltid.

Lite i samma ämne rör sig Yaa Gyasis roman Vända hem, där vi får följa två systrar i Ghana under 1700-talets slut. En syster blir bortgift med den engelske guvernören medan den andra säljs som slav till Amerika. Även den här historien viskar lovord om svindlande berättelser om människors öden.
Jag funderar även på att läsa Emily Fridlunds bok History of wolves, vars svenska titel är Vargarnas historia. Här återvänder vi till USA, men i nutid. Bokens huvudperson är 15-åriga Linda som bor med sina föräldrar i ett ensligt hus i skogen. Linda är en udda fågel, som inte passar in någonstans. Men så flyttar en annan familj in i ett hus mitt över sjön, och Lindas värld ställs på sin spets. Hon blir barnvakt åt de nya grannarnas son Paul, men rätt så snart upptäcker hon att allt inte står rätt till.

Två historiska romaner vill jag också hinna med, kanske Midnattsrosen av Lucinda Riley kan vara något? En bok som lockar med familjefejder genom tidens gång, och som rör sig över Indien, England och Amerika. Jag är även sugen på Elizabeth Freemantles bok The girl in the Glass Tower, som precis kommit på svenska med titeln Flickan i glastornet. Den utspelar sig i 1500-talets England, med intriger i hovet och hur det är att växa upp som kvinna i en värld styrd av män.

Sen har jag givetvis planerat in en massa skräckläsning! En sommar utan läskiga böcker är ingen sommar. Men de godbitarna får ni höra om en annan gång.
Ha en skön sommar och jag önskar er en massa lästid! Biblioteken har öppet alla varma, regniga, roliga och tråkiga dagar, så välkommen in för att hitta just din sommarläsning.

/ Malin

Offermossen av Susanne Jansson

I Susanne Janssons debutroman färdas vi till Mossmarken, en plats höljd i dimmor, höga träd och ständigt gungade marker. Om Mossmarken har det i alla tider viskats i bygden. Viskningar om att det mossen tar, det kan även komma tillbaka för att locka dig i fördärvet.
Tillbaka hit kommer Nathalie, en ung biolog som ska jobba med sin avhandling om våtmarker och just här ska hon utföra sitt fältexperiment. Snart förstår vi dock att Nathalie har varit i Mossmarken förut. Hon är en återvändare med ett brokigt förflutet, men Nathalie planerar att flyga under radarn för att få svar på de frågor som för så länge sedan brändes in i henne. Ingen vet att hon är tillbaka, den flicka hon var när hon lämnade sitt barndomshem är inte den kvinna hon är idag.

Men snart så går allting fruktansvärt fel, och en kropp hittas i mossen inte långt ifrån Nathalies lilla hyrda stuga. Och så dras snaran långsamt åt, både hos Nathalie med även hos bygdens invånare, när Mossmarken verkar ha vaknat igen..
Det här blir en spännande resa, så där pass nagelbitande att en helt enkelt måste läsa klart för att se hur det ska gå. Offermossen är en berättelse om sankmarker, ond bråd död, om en barndom som stannade upp och om dimman som långsamt slingrar sig runt dina fötter samtidigt som du tappar grepp om tid och rum.

En perfekt berättelse att smyga ner i strandväskan i sommar eller att avnjuta i soffan en regnig dag. Om ni som jag är svag för böcker om en hembygd som aldrig lämnar en, så tycker jag ni ska kasta er över Offermossen!

Håll er på stigen bara, och följ inte de mystiska ljusen i våra svenska skogar. 

 / Malin

Rebecca av Daphne du Maurier

Att återbesöka en älskad klassiker är en nervpirrande väg som många av oss drar oss lite för att ta. Kanske den inte håller längre, kanske är jag inte den läsare jag en gång var? Och kanske den inte var så bra egentligen, utan mer att den boken passade mig precis just då?
Så det var med bävan jag öppnade Rebecca och återigen färdades till det mystiska Manderley. Boken har nu kommit i fin nyutgåva från Modernista. Rebecca var en av mina absolut största läsupplevelser när jag var den där tonåringen som ivrigt nosade på dörren till vuxenvärlden. Och jag kan inte nog beskriva glädjen när jag upptäckte att jag nu även som vuxen var tvungen att stanna uppe halva natten för att läsa klart. Som hon kunde skriva, Daphne du Maurier!
Rebecca, tillsammans med Jane Eyre var de två böcker som väckte min kärlek till de mörka historierna, där dimman smyger runt fötterna på en, det drar från osynliga dörrar i stora stengods, och ständigt hör man fotsteg av någon som inte finns.

De här två böckerna la grunden för min resa in i spök- och skräckhistoriernas värld, en värld som ständigt pockar på min uppmärksamhet. Jag har många gånger funderat över varför jag just så gärna vill återkomma dit, där det är mörkt och otäckt, men jag tror att det har att göra med den trygga rädslan där jag som läsare alltid har kontroll. Verkligheten har inte alls samma charmerande drag, om man så säger. Efter de här två klassikerna så kastade jag mig ivrigt över allt som bibliotekarien på mitt landsortsbibliotek kunde ge mig i skräck- och spökväg. Även om hen nog tyckte jag var lite väl ung för Pestens tid. Men det är en annan historia.
Den berömda inledningen med strofen; ”I natt drömde jag att jag kom till Manderley igen”, får läsaren att genast ana lummiga trädgårdar och drömsk herrgård. Vår berättare, den nya namnlösa Mrs De Winter talar med både kärlek och rädsla om Manderley, och vi förstår snabbt att hon och hennes make i bokens början befinner sig utomlands och att det som vi ska få vara med om i berättelsen, det har redan skett. Så börjar vår resa, med att den unga frun kommer hem till Manderley med sin betydligt äldre make, Maxim De Winter. Hon är blyg och nervös, och inte blir det bättre av att bara själva anblicken av godset vid vattnet väcker både förälskelse och rädsla. Snart förstår hon att skuggan av Max förra fru, Rebecca är mer levande än något annat och skräcken slår snart sina klor i henne.
Språket fångar mig som aldrig förr och jag kan som nästan ta på den mättade doften av vansinnigt blommande rhododendron och ljudet av steg som försvinner så fort man vänder sig om. Hur sentimentalt jag än må se på den här romanen, så kan ingen ta ifrån den att det är oerhört smart och vackert skrivet, och spänningen stiger med varje sida för att sedan sjunga ut i öronbedövande crescendo. Så om ni ska klämma en klassiker i sommar, slå er ner kanske redan nu, mellan hägg och syren för att färdas till Manderley igen.

/ Malin

Blybröllop av Sara Paborn

Irene är bibliotekarie i en svensk småstad, och livet har som sprungit iväg för henne. I snart fyrtio år har hon varit gift med Horst, ett äktenskap som inte riktigt levt upp till Irenes förväntningar om man säger.
Horst är inte direkt någon snäll man, han klagar på allt som livet ger och kanske framförallt det som Irene gör. Hennes intressen är inte viktiga och hennes jobb är definitivt inte viktigt. Jobba med kultur liksom, så flummigt! Tacka vet han sitt eget arbete, att vara kabeldragare, det är livet det. Förutom då det är dags att gnälla på sitt knegande då alltså…
Droppen för Irene är när Horst en dag har slängt ut alla hennes böcker från hennes läsrum på vinden, och helt sonika gjort om det till ett slags ljudrum där han kan spela sin musik, äta ölkorv och dricka whisky. En enda låda böcker kunde Irene rädda undan och hon blir förpassad till källaren där hon försöker inreda en läshörna bredvid pannan. Mysigt. Men väl i källaren hittar hon en låda från sin mor, en låda full av gamla blytyngder till gardiner. Så föds långsamt en ide i Irenes huvud. Att förgifta den där hopplösa och elaka människan hon är gift med känns mer och mer självklart.
Med en sällan skådad iver tar sig Irene an uppgiften, hon förvandlas från en rätt så tillbakadragen person till en utblommad fullfjädrad kemist med licens att döda!
Snart tillverkar hon blysocker för att hälla i Horsts kaffe, och långsamt börjar hon ta tillbaka sin plats i både deras hus och i sitt eget liv.
Blybröllop är en svart komedi, och det är inte utan att jag skrockar gott i min fåtölj, så pass att min man sneglar lite nervöst på mig (har alltså inga planer på att förgifta honom, lika bra att jag tydliggör det).
Men framförallt handlar den här boken om ett äktenskap i förfall och om ett liv som inte blev det man hoppats på. Samt en kvinnas snåriga ättiksdoftande väg till frihet.

/ Malin

De vassa tändernas skog av Carrie Ryan

Då och då läser jag gärna en bok från ungdomshyllan, där finns en värld av fantastiska berättelser att botanisera i. Framförallt om jag har tappat sugen för läsningen, vilket händer ibland, att jag blir lite lästrött. Det finns så många bra ungdomsböcker som ger en den där känslan av att man som läsare nästan slukas av historien, så man vill bara fortsätta och fortsätta.
Jag har länge tänkt att jag skulle ta mig an den zombietrilogi som Carrie Ryan har skrivit, men det har inte blivit av. Men i helgen som gick läste jag första delen, De vassa tändernas skog. Och jag var minsann inte mätt på zombies jag inte!
Boken utspelar sig i en tid som man som läsare inte riktigt kan bestämma, men det känns ändå mest som i en nära framtid. Om någon har sett filmen The Village av M. Night Shyamalan, så vet ni vilken känsla jag letar efter. Precis som i den filmen så lever vår huvudperson Mary i en isolerad by ute på landsbygden, omgärdad av stängsel och vakttorn. Människorna som bor där är kontrollerade av två saker, dels Systerskapet som från sin orders högkvarter styr det lilla samhället med järnhand. Men dels det, eller dem, som finns utanför stängslen. I de vassa tändernas skog lever nämligen något. Något eller några som gärna vill komma in i byn och mumsa på de som bor där.

Infektionen spred sig för många generationer sedan som en löpeld över världen, och Mary och hennes vänner tror att de är de enda som finns kvar, den här lilla klicken av människor som vägrar att ge upp. Men långsamt förlorar de en efter en till den hungriga världen utanför, och snart så står kanske den man älskar mest på fel sida stängslet och vill äta ens hjärna. Men Mary vägrar att finna sig i Systerskapets regler och de traditioner som det lilla samhället lever efter. Hon drömmer om att slå sig fri, och hon drömmer om en värld bortanför skogen. Mary har sedan barnsben hört historier viskas om havet, ett oändligt blått glittrande väsen. Och hennes drömmar påverkar mer och mer hennes vardag. En vardag där hennes dröm slår en kil mellan henne och mannen hon älskar, en dröm som snart tar över hennes verklighet.
Det här är en brutal historia där allt man håller kärt ständigt hotas och där man på nätterna hör de infekterades käkar tugga efter en. Och det är hjärteskärande läsning, samtidigt som det är spännande. Jag blir nu mer än sugen (ursäkta dålig vits) på nästa del i serien! För man kan helt ärligt inte tröttna på zombies ändå. 

 / Malin

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

I påskhelgen läste jag den här nya samlingen noveller av Mariana Enriquez, en argentinsk författare och journalist. Och vilken resa det blev!
Den här boken är som ett påskägg fullt med de svartaste av hårda karameller, och ett Buenos Aires som jag aldrig stött på tidigare. En stad som omges av att magiskt pulserande ljus, samtidigt som den är ett virrvarr av förfall och ondska.

Enriquez språk ber inte om ursäkt, och som läsare är du snart fastnaglad även om du kanske skulle vilja komma undan. Författaren rör sig på klassisk mark både när det gäller skräck och magisk realism, med detta är ändå en bok som står ut på egen hand.
Det vi förlorade i elden rymmer tolv stycken, rätt så korta noveller. Det handlar om unga kvinnor som brinner i protest, seriemördare som rör sig likt skuggor längs disiga gränder, socialarbetare som förtvivlat försöker rädda förvildade barn, nygifta kvinnor som tröttnar på sina pompösa män och en flod som väcker de döda till liv. Allt är ackompanjerat av en stad i ständig rörelse, där fattigdom och vidskepelse går hand i hand. Vid varje gathörn ryms små altare till olika helgon, och vid varje trottoar en hel värld att upptäcka.

Boken genomsyras av starka kvinnoporträtt blandat med en frän samhällskritik. Det är inte varje novell som avslutas med att alla dina frågor fått svar, men det gör inget, det är en del av novellens charm tycker jag.
Den här boken är briljant på många sätt, men jag vill även höja det minsta av varningens finger för att den är rätt så mörk. Novellerna är både grafiska och ibland snudd på för otäcka. Men för mig så var varje ilning längs ryggraden värt det, för jag fick under läsningens gång ta del av en magisk värld i en stad som nu brinner i mig. 

 / Malin

Gul läsning i påsk!

Så här i påskveckan så gick jag ett varv i biblioteket för att hitta några soligt gula böcker som ni kan avnjuta till påskägget.
Kanske en rolig ljudbok kan vara något? Karin Brunk Holmqvist har skrivit en mängd finurliga och fnissiga böcker, bland annat Rapsbaggarna som handlar om bröderna Henning och Albert vars alltför lugna liv ställs på ända när barndomshemmet ska göras om till behandlingshem.
Sara har här skrivit om romanen Som hundarna i Lafayette Park av Anneli Jordahl, där vi får följa Jeanette som varit änka i flera år, och hur hon tampas med sin sorg och ensamhet. Men det är även en roman om klasstillhörighet och sökandet efter en plats i sitt eget liv.
För de yngre så kan det vara skoj att samlas runt den här gula boken, Roliga fakta och otroliga myter om kroppen av Paul Mason. En slags sant eller falskt bok om kroppen, där det ställs olika påståenden som man sedan får klarhet i. Är det verkligen sant att kroppen består av så mycket järn att det räcker till att tillverka en spik? Blir man förkyld om man går ut med vått hår?
Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker är en annan gul bok som Tuija bloggat om här. En väldigt omtyckt berättelse där vi bland annat får följa Tin Win som lever i Burma och som kan höra sin älskades hjärtslag på flera hundra meters håll. En varm roman om kärlek och sällsamma livsöden.
En annan stark roman är Anuradha Roys bok En karta över omöjlig längtan som handlar om en indisk familj i tre generationer. De bästa vännerna Mukunda och Bakul kommer från olika bakgrunder men med samma hårda uppfostran. Så länge de två bara är vänner så tillåts de leva som de vill, men när känslorna mellan dem djupnar så skiljs de år. En mustig och vacker berättelse att sjunka ner i, helst i en skön fåtölj.
En gul äventyrsroman får även den plats i det bokliga påskägget! I Myteriet på Bounty av John Boyne så följer vi den fjortonårige John Jacob Turnstile som gripits för ficktjuveri och ska kastas i fängelse på obestämd tid. Men då griper ödet in och han blir istället erbjuden att mönstra på ett skepp. John är en fullständig novis på området, men allt måste väl vara bättre än fängelset? Nja, det beror på vilket skepp man hamnar på.. För John går ombord på Bounty med dess kapten William Bligh och skutan styr mot Tahiti. Så tar berättelsen en annan vändning och John får en stor roll att spela i denna välkända historia.
Slutligen, så tycker jag alltid att det är värt att återvända till den magiska världen runt Harry Potter. Harry Potter och det fördömda barnet är den åttonde historien om den numera vuxna trollkarlen Harry. Den utspelar sig nitton år efter den senaste boken och när vi nu möter Harry Potter igen så är han en rätt så trött och stressad flerbarnsfar som försöker leva upp till sitt rykte. Och för hans son Albus är det faktiskt ingen höjdare alls att ha en världsberömd far som lite har glömt hur man ska vara pappa. Boken är ett teatermanuskript men det stör inte läsningen alls, jag är bara så tacksam att få vistas i den här världen en gång till. Det är både roligt, spännande och sorgligt.

Glad påsk önskar vi på Bokstugan!


/ Malin

Främlingen av Harlan Coben

Harlan Coben är en produktiv herre, han har gett ut runt 30 böcker genom åren. Men jag har inte lyckats läsa en enda, tills nu. Jag var liksom på humör för något lättsmält men ändå spännande. Då tänkte jag att det var dags att ge Coben en chans.
I den nya boken, Främlingen, får vi möta Adam. En man i sina bästa år, två pojkar och en vacker och omtyckt fru. Corinne är så perfekt tycker Adam, han kan knappt förstå att han hade en sådan tur, att hon föll just för honom. Livet är lite så där lagom rosaskimrande amerikansk villa i välmående förort om ni förstår vilken bild som målas upp. Redan där förstår man som läsare att den här idyllen ska någon slå i spillror.
När vi kommer in i handlingen så befinner vi oss bredvid Adam på ett slags föräldramöte eller föreningsmöte där det gäller vem av deras barn som ska bli uttagna i årets lag. Det är heta känslor och lagom dålig stämning. Men Adam får fram det han vill ha sagt, och känner sig rätt så nöjd med att han dessutom lyckades klämma åt en av tränarna. Just då kommer det en främling fram till Adam och viskar något i hans öra. Något som rör Corinne. Något som ställer hela deras liv på ända. Adam blir för ett ögonblick mer vilsen än ett bortsprunget barn i en livsmedelsbutik. Men han bestämmer sig snart för att konfrontera sin fru med det främlingen har sagt. Så plötsligt försvinner Corinne. Hon är spårlöst borta med bara ett sms att hålla fast vid.
Tiden går, och Adam blir mer och mer desperat. Vad det som främlingen viskat sant? Var är Corinne? Och vem är främlingen? Långsamt börjar Adam nysta i både sitt eget liv och andras. Snart visar det sig att den mystiske främlingen verkar ha varit rätt så upptagen i det lilla samhället. Hur många hemligheter klarar en stad av? Snart pyr det överallt och i elden finns ingenstans att fly.
Cobens bok är en lagom nagelbitande sak, som puttrar på i maklig takt, men ändå så att jag ivrigt bläddrar vidare för att se hur det går. Jag är inte helt överrens med slutet, jag hade kanske väntat mig något annat. Men ibland när man ska läsa en bok, så vill i alla fall jag låta hjärnan vila en stund och bara gotta ner mig i en lagom bra berättelse. Harlan Cobens Främlingen ger mig just det. Och jag tror nog att jag vill bekanta mig med hans andra böcker. Det är dessutom snart påsk, så passa på att låna hem denna som påskekrim!

/ Malin

Midnattssolens timme av Cecilia Ekbäck

Jippie tjohej, en ny bok av Cecilia Ekbäck! Perfekt tänkte jag, och plockade med mig den på fjällresan. Vilket för övrigt var en perfekt miljö att läsa denna pärla i, då den utspelar sig högt upp i Lappland vid foten av det ständigt ruvande berget Svartåsen. Även Ekbäcks förra bok, I vargavinterns land, utspelar sig vid Svartåsen men då 1717. Jag var väldigt förtjust i den boken och har tänkt på den ofta sedan jag läste den. Jag skrev ett inlägg på bloggen om den, som du hittar här. De här två böckerna är dock helt fristående från varandra, de har platsen som gemensam berättare med det är allt.
Men nu vidare till den nya boken, Midnattssolens timme! Nu är det år 1856 och återigen präglas Svartåsen av mörka händelser. Tre män; en präst, en lagman och en nybyggare har hittats brutalt mördade inne i byns prästgård. På golvet bredvid dem sitter en blodig man med kniv som inte säger ett knyst. Men eftersom han är same så kastas han omedelbart i häktet, oavsett bekännelse eller inte. Ryktet om de grymma morden i Svartåsen får snabbt vingar upp till Stockholm och hamnar på justisteministerns bord. Det är extra besvärligt med omständigheterna i Svartåsen, eftersom kungen vill sälja sina gruvor i området och ett trippelmord kan lätt lägga en viss sordin på stundande affär.
Justitieministerns svärson, mineralogen Magnus Stille blir skickad till platsen för att undersöka händelsen. Eftersom att han av en händelse behöver kartlägga fyndigheterna i berget så har han en anledning att flyga under radarn och samtidigt nysta i det som hänt. Med sig på resan får Magnus något motvilligt sin svägerska Lovisa, som hamnat i onåd hos sin far och blir bryskt ivägskickad för att klara sig på den tuffa resan bäst hon kan.
Men på Svartåsen frodas hemligheterna i skuggan av det hotfulla berget. Inget är som det verkar, och i skuggorna smyger ständigt undflyende gestalter förbi. Den som ser allt är den samiska kvinnan Ester, men hon sitter tyst vid sin lägerplats och bidar sin tid. Ska den allvarliga men samtidigt hetsiga Magnus få de svar han söker? Och hur ska Lovisa passa in i Svartåsen, med sina snåriga tankar och sitt trasiga inre? Mörkret sänker sig över Svartåsen, ännu en gång. Midnattssolens timme drabbar mig lika mycket som Ekbäcks förra bok, jag är så glad i hennes kärva men målande språk. Allt är ackompanjerat av det stora mörka berget vars skugga kastar sin långa hotfulla arv genom tiderna och över människorna som bor där. På samma gång vilar det en skörhet över berättelsen, över det Sverige som en gång var och hur vi även då inte kunde hejda oss från att stöta bort de vi såg som annorlunda. Det är en fängslande bok, ständigt i samspel med den hårda natur som vi människor bosatt oss i. 

/ Malin

Komedi i moll av Hans Keilson

Det här är en tunn liten bok, och kanske är det därför jag inte har så mycket att skriva om Komedi i moll förutom det slitna uttrycket att den är bra.
Boken igenom så befinner vi oss i en lägenhet i Holland, där livet som står och dallrar. Wim och Marie är ett rätt så vanligt par, för att använda en annan sliten fras. De försöker få sin vardag att gå ihop, trots den tyska ockupationen.

Men de har en hemlighet. I ett av rummen i lägenheten bor Nico, en judisk man som gömmer sig för nazisterna. Än så länge flyger trion under radarn, men rädslan för upptäckt blir värre och värre. Och det blir svårare att leva tillsammans under samma tak, de tre tär på varandra.

Men sen blir Nico sjuk i lunginflammation, och dör plötsligt. Och hur gör man med en död man som inte finns? En man som inte får synas blir ett svårt lik att göra av sig med. Det blir en allvarlig bok med en absurd rolighet i sig. Komedi i moll mår vara en tunn bok, men den rymmer en värld av känslor.
Hans Keilson är för mig en ny bekantskap, en judisk författare, poet och psykoanalytiker född i Tyskland 1909. Han och hans blivande hustru flydde 1936 till Nederländerna där Keilson var med i motståndsrörelsen. Efter kriget arbetade han som psykiater och tog sig då an traumatiserade barn som hade förlorat sina föräldrar. Komedi i moll är baserad på författarens egna upplevelser under kriget, då han tvingades hålla sig gömd hos ett nederländskt par. Hans Keilson dog 2011, hela 101 år gammal.
Ett allmänt tips är att hålla ögonen öppna på just Nilssons Förlag som ger ut den här boken i sin klassikerserie, ett litet mindre förlag som ger ut en himla massa bra böcker. 

 / Malin

Slade house av David Mitchell

Idag tycker jag att vi återigen beger oss till de mörkare av gränder och ett av de mest spöklika husen jag har stött på i böckernas värld. Slade House av David Mitchell fångade bara med sitt fantastiska omslag mig, redan innan jag läst på baksidan.
Jag har inte läst varken Bone Clocks eller Cloud Atlas av Mitchell, även om de står i hyllorna hemma. Och vad jag förstår så återfinns vissa personer ur de böckerna även i Slade House. Men det gjorde inget för läsningens skull, för den här var magiskt bra och så krypande obehaglig ändå! Jag blev snarare inspirerad att läsa de andra böckerna. Ibland kan man märka att man missat en del om man inte har koll på en författares värld, men så var det inte här.
Var nionde år, runt Halloween så kallas en gäst till Slade House. Genom en liten port i muren kliver de in i en magisk trädgård, som omger dem med en drömsk grönska fast det är slutet på oktober. När dörren slår igen bakom dem så vill de ändå aldrig gå därifrån. Tills de upptäcker att de inte kan.
Vissa år går någon in i huset utan att bli saknad, och året går vidare i sin gilla gång. Men ibland så försöker anhöriga hitta det mystiska Slade House, och går nerför den mörka Slade Alley med adresslappen i hand för att leta efter en försvunnen själ. Men då är det som att huset att inte ens finns, det är helt omöjligt att hitta. Om det nu inte närmar sig Halloween och det blir en ändring i luften, för då kanske det plötsligt öppnas en liten dörr i en av murarna på Slade Alley, och där innanför anas en skimrande grön trädgård. Och man kan som inte låta bli att gå dit, det är något som drar och pockar.
Sen vill jag inte berätta mer om vad som händer, för det här en bok som man vill veta så lite om som möjligt, för att fångas i dess magiska värld.

Det är en labyrintliknande version av en haunted house historia, för i slutet på trädgården ligger det skimrande Slade House med syskonen Grayer som dina ciceroner. Det är otäckt, oändligt sorgset och väldigt väldigt smart. För varje kapitel är det nionde året, och vi får följa en ny gäst. En omskakande bok som ger myrkrypningar i min själ. Bokstavligen. Läs den!

/ Malin