Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



måndag 25 mars 2019

Vinnare av Bookerpriset 2008, 2016 och 2018

Den Vita Tigern av Aravind Adiga vann Bookerpriset 2008. Romanen berättas genom ett långt brev skrivet under sju nätter, där Balram delger sitt liv för en kinesisk politiker som ska besöka Indien. Vi får följa Balram från att han växer upp i extrem fattigdom till att han startar ett framgångsrikt taxiföretag i Bangalore, vilket han lyckas med trots att han är eftersökt för mord på sin tidigare arbetsgivare. I skolan utmärkte han sig som unikt smart och en besökande inspektör kallade honom den Vita Tigern.

I Balrams ögon finns det två sorters Indien: Det Ljusa Indien, representerat av de rika kuststäderna, och Det Mörka Indien, den ofattbart fattiga delen av landet i inlandet, främst av allt längs med den hopplöst förorenade floden Ganges. Trots dess vassa samhällskritik bjuder boken på en hel del underhållning och komiska poänger som kastar så många ljusa strimmor att tonen aldrig blir övervägande mörk. En rapp handling gör den även snabbläst, men den lever kvar länge i minnet.

Paul Beatty mottog Bookerpriset 2016 för Svikaren, som berättar om en afroamerikan vars far mördats av en polis utan att polisen blev straffad för det. Huvudpersonen ifråga bestämmer sig för att sätta sin hemstad på kartan efter att alla skyltar med namnet på ghettot tagits bort, vilket för honom känns som om hans förflutna suddats ut. Men något måste gått väldigt fel på vägen, för när vi först möter honom står han inför rätta för att ha försökt återinföra segregation och slaveri.

Svikaren har många komiska satiriska inslag och kan jämföras med Moment 22 av Joseph Heller. Beatty utforskar de mest ologiska samhällsproblemen i USA. Huvudpersonen ses som en svikare av många av sina vänner för att han anser att man inte ska censurera gamla böcker som har rasistiska skamfläckar. Svikaren är ofta rolig i dess samhällskritik, men du sätter skrattet i halsen, för den får dig att se se hur djupt rotad orättvisan är i den värld handlingen utspelar sig i, där det inte finns jämlik tillgång till bra utbildning, så att många afroamerikaner är fast i fattigdom. Beatty skriver slagfärdigt i denna fräna, insiktsfulla bok.

Anna Burns The Milkman, vinnare av Bookerpriset 2018, ger oss en universellt relaterbar återspegling av vår inre konflikt med oss själva, oberoende av var vi befinner oss i världens ofta absurt godtyckliga hierarkier. I centrum av berättelsen finns en ej namngiven tonårsflicka som undviker omvärlden genom att läsa böcker, helst från 1800-talet, för hon vill fly tiden hon lever i: 1970-talet. Ett mjölkbud har förföljt henne och kommit med sexuella anspelningar som i hennes värld ses som ingenting i jämförelse med det våld som sker omkring henne. Mjölkbudet, lokalt beundrad dissident, är gift, och hon är både äcklad av honom och dragen till faran.

Boken berättas i en tankeström, i stil med James Joyce. Detta gör att handlingen är flytande, sparsam i händelser men rik på tankar och känslor, och man kommer in under skinnet på berättaren och känner och lever med henne. Författaren har en väldigt sällsynt förmåga att fånga ögonblick och att ta oss tillbaka i tiden till de stunder på 70-talet som starkast gjorde intryck på henne, och vi återupplever världen som den var då och hur det är att vara ung och alla de känslor och tankar som flödar och strömmar fritt. En tänkvärd tillika känslovärd bok.

/Johan

torsdag 21 mars 2019

Hunger av Alma Katsu


Under mitten av 1800-talet,
då flera sällskap tog vägen västerut
till Kalifornien, bestämmer sig Donnerkolonnen för att ta en oprövad genväg mot väst. Vilket inte slutar särskilt bra för de män, kvinnor och barn som färdas i sällskapet. Ett flertal missöden drabbar kolonnen från den dag i juni 1846 som de ger sig av till dess att färden når sitt slut under våren 1847. Matförråden sinar, sällskapet blir oense sinsemellan och en liten pojkes försvinnande och död driver dem till vansinnets gräns. Det går inte att undkomma känslan av att någon – eller någonting – följer i deras fotspår.

Det blir en kamp om överlevnad i bergen, i den glödheta sanden och i snöoväder samtidigt som skuggorna växer omkring dem – och inom dem.


Hunger bygger på en den sanna historian om Donnerkolonnen och de livsöden som finns dokumenterade för sällskapets medlemmar. Alma Katsu har tagit vissa friheter för att kunna skapa sin skönlitterära gestaltning av kolonnens tragiska öde. Författaren lyckas skapa en berättelse där orden flyter på och läsaren sugs in i texten. Den blir svår att lägga ifrån sig och svår att släppa. Det skapas en spänning, och även om man kanske har en viss förkunskap eller skaffar sig det genom efterforskningar, vill man ändå veta hur det hela ska sluta. Det är en väldigt kuslig historia som Katsu skrivit och jag skulle rekommendera att den inte läses efter mörkrets inbrott. Och särskilt inte om du tror att du är själv i mörkret.

/Erika

måndag 18 mars 2019

Konsten att hålla sig flytande av Libby Page


I den här feel good-boken växlar perspektivet mellan den unga, blyga journalisten Kate och den 86-åriga Rosemary. Deras vägar möts när utomhusbassängen Rosemary älskar att simma i hotas att stänga för allmänheten, då Kate får i uppdrag att skriva om nedläggningen av det som förgyller Rosemarys dagar.

Det är nära till leende när man läser boken. Man fattar snabbt tycke för både Kate och Rosemary, den ena osäker och introvert, den andra beslutsam och extrovert. Kate är en ofta smärtsamt självmedveten kvinna i 20-årsåldern, rädd för sociala situationer där hon får mer uppmärksamhet än hon vill ha. Hon upptäcker att när hon börjar simma i utomhusbassängen kan hon lämna sina panikkänslor bakom sig. Kate blir nu vän med Rosemary och de börjar protestera tillsammans mot att man ska göra en privat tennisplan där bassängen finns.

Vi får även möta andra som ställer sig bakom kampen för att bevara bassängen, som inte må vara kortsiktigt lönsam men som bidrar till välmående, såväl fysiskt som mentalt, vilket på lång sikt ger stor vinst för alla användare. Vi får möta en tonårspojke som har problem i sitt hem och har bassängen som en tillflyktsort, och ett gaypar som också engagerar sig i kampen att bevara det som för samman människor och river murar mellan klassgränser. Boken visar hur samhörighet kan förändra människor och få dem att blomstra igen efter att ha varit vissna under lång tid, som Kate länge känt sig trots att hon är så ung.  En hjärtvärmande, hoppingivande bok.

/Johan

torsdag 14 mars 2019

Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund

Rebecka Åhlund är journalist och författare. Hon är strax över 40, gift och har två små barn. Familjen bor i London sen några år tillbaka. Boken är självbiografisk, hon berättar om sitt första år som nykter alkoholist och hur hon hamnade i ett beroende.

Rebecka kallar sig själv en missbrukarpersonlighet, och menar att hon aldrig har kunnat göra något med måtta vad det än gäller; godis, cigaretter eller vin. Beroendet grundlades tidigt men allt eskalerar när familjen flyttar till England. Där finns en annan alkoholkultur än vi är vana vid, plötsligt bjuds hon på alkohol överallt, allt umgänge verkar ske över ett glas vin. Alkoholen är ju också mer lättillgänglig eftersom man kan köpa vin i mataffären.

Hon beskriver på ett väldigt bra sätt hur lätt ett beroende kan utvecklas. Det kanske börjar med att man tar en överbliven vinslatt en tisdagseftermiddag när man inte har nåt annat för sig... Hon beskriver också sin vardag med ständiga lögner och smusslande för att få tag i alkohol, och gömma undan flaskor. Flera gånger blir hon så berusad att hon ramlar och får minnesluckor, och då ljuger hon också om vad som hänt.

Rebecka funderar också mycket över arvet från sin pappa, som också hade alkoholproblem och var periodare. Hon minns honom som en jättebra pappa, som ägnade mycket tid åt sina barn och tog med dem på olika aktiviteter. Men under sina perioder stängde han in sig och drack och skötte varken arbete eller familj. Många gånger lovade han Rebecka att sluta dricka men det blev inte så, och när hon var 11 år tog han livet av sig.

Vändpunkten för Rebecka kommer när hennes egna barn börjar fråga henne varför hon måste dricka vin, och hon inser då att hon är i samma ålder som hennes pappa var när han dog. Vägen till nykterhet börjar med ett samtal till AA, Anonyma Alkoholister i London. Hon börjar gå på möten, deltar i tolvstegsprogrammet och får en mentor.

Som nykter upptäcker hon att alkoholen finns överallt idag, och att vi nästan uppmuntras att dricka genom reklam och tillgänglighet. Vissa vänner försvinner efter att hon blivit nykterist. Rebeckas teori är att de ser sig själva avspeglas i henne: “om jag har druckit tillsammans med någon som är alkoholist - vad gör det då mig till?”. Hon kallar sig själv en “högfungerande alkoholist”, och de flesta omkring henne blir väldigt förvånade när hon berättar om sina problem. En del viftar bort det med fraser som "vi har väl alla fått i oss lite för mycket någon gång."

Boken är lättläst och skriven med mycket humor, och därför blir den inte så jobbig att läsa trots det tunga ämnet. Den stora behållningen är det ärliga sätt som Rebecka beskriver sig själv på, och insikten att detta skulle kunna hända många av oss under fel omständigheter.

/Åsa

måndag 11 mars 2019

Drömmen runt hörnet av Lucy Dillon


Longhampton. Platsen där hennes familj splittrades. Platsen där hon blev kär för första gången. Och platsen dit Lorna flyttar tillbaka för att förverkliga sin dröm: att öppna ett eget konstgalleri. Plågsamt medveten är hon om att hon måste hantera spökena från det förflutna hon en gång lämnat bakom sig. Samtidigt som hon måste vara modig, för det har Betty lärt henne. Att mod är något man sätter på sig som rött läppstift, även om paniken är väldigt nära.
Men Lorna känner sig inte modig, utan ungefär lika tuff och ängslig som Bettys darrande lilla tax som har flyttat in hon henne.

Kan det vara här i Longhampton som hon ska lyckas med både jobb och kärlek? Kanske det är här hon lär sig att vara modig?

Drömmen runt hörnet är en typisk feel-good roman. Man blir både glad och ledsen desto fler sidor som vänds. Det märkt tydligt att författaren känner sig hemma i just sin genre och hon lyckas här leverera ännu en bladvändare. En del händelser är kanske lite typiska för feel-good genren och för Dillon själv, men det gör inget. Det är en mycket bra bok där sidorna snabbt går åt och man finner sig vid slutet både nöjd och lite utmattad efter den känslomässiga berg-o-dalbana man har fått ta del av på den cirka fyra hundra sidorna. Den erfarne feel-good läsaren och Dillon-läsaren kommer inte att bli besviken!

/Erika

onsdag 6 mars 2019

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Tara Westover, som är född 1986, beskriver här sin mycket ovanliga uppväxt i Idaho i en familj som var mormoner, men även vad man idag skulle kalla preppers. De förbereder sig alltså för en kommande kris eller katastrof, genom att hamstra bensin, vapen och konserver m.m. Det är framför allt fadern i familjen som är väldigt pådrivande och radikal i sina idéer om att familjen ska stå utanför samhället och klara sig själva. Han skyr allt som har med kontroll och övervakning att göra. 

Tara och hennes syskon är inte registrerade hos några myndigheter, de är födda hemma, har aldrig gått i skolan och inte varit i kontakt med sjukvården. Deras mamma praktiserar örtmedicin, och hon är även självlärd barnmorska. Så fort barnen är stora nog får de hjälpa sin far på hans skrotupplag. Det är tungt, smutsigt och farligt arbete. Flera gånger råkar Tara och hennes syskon ut för hemska olyckor, men ingen ringer efter ambulans, alla skador behandlas med örtmediciner och böner till Gud. 

En av Taras äldre bröder bryter sig till slut loss från familjen, skaffar jobb och börjar plugga på college. När Tara är 15 år börjar hon också studera på egen hand för att kunna göra antagningsprovet till college. Hon får en del svårigheter att bli antagen, inte minst för att hon inte har något födelsebevis, och ingen minns exakt vilken dag hon är född. När hon till slut blir antagen och lyckas få sina föräldrars tillåtelse att flytta till Utah för att studera, så börjar den verkliga prövningen när hon ska försöka passa in och anpassa sig till ett normalt liv bland jämnåriga. 

Det här är en helt otrolig berättelse, man läser den med stigande bävan, och det verkar helt osannolikt att Tara Westover idag faktiskt har doktorerat i Cambridge, med tanke på att hon var 17 år när hon började skolan. Jag blir också imponerad av att hon beskriver sin familj med sådan kärlek och förståelse, trots allt hon varit med om. Boken har blivit mycket omtalad, inte minst för att Barack Obama hade med den på sin lista över sommarläsning förra året. 

/Åsa