Rebecca av Daphne du Maurier

Att återbesöka en älskad klassiker är en nervpirrande väg som många av oss drar oss lite för att ta. Kanske den inte håller längre, kanske är jag inte den läsare jag en gång var? Och kanske den inte var så bra egentligen, utan mer att den boken passade mig precis just då?
Så det var med bävan jag öppnade Rebecca och återigen färdades till det mystiska Manderley. Boken har nu kommit i fin nyutgåva från Modernista. Rebecca var en av mina absolut största läsupplevelser när jag var den där tonåringen som ivrigt nosade på dörren till vuxenvärlden. Och jag kan inte nog beskriva glädjen när jag upptäckte att jag nu även som vuxen var tvungen att stanna uppe halva natten för att läsa klart. Som hon kunde skriva, Daphne du Maurier!
Rebecca, tillsammans med Jane Eyre var de två böcker som väckte min kärlek till de mörka historierna, där dimman smyger runt fötterna på en, det drar från osynliga dörrar i stora stengods, och ständigt hör man fotsteg av någon som inte finns.

De här två böckerna la grunden för min resa in i spök- och skräckhistoriernas värld, en värld som ständigt pockar på min uppmärksamhet. Jag har många gånger funderat över varför jag just så gärna vill återkomma dit, där det är mörkt och otäckt, men jag tror att det har att göra med den trygga rädslan där jag som läsare alltid har kontroll. Verkligheten har inte alls samma charmerande drag, om man så säger. Efter de här två klassikerna så kastade jag mig ivrigt över allt som bibliotekarien på mitt landsortsbibliotek kunde ge mig i skräck- och spökväg. Även om hen nog tyckte jag var lite väl ung för Pestens tid. Men det är en annan historia.
Den berömda inledningen med strofen; ”I natt drömde jag att jag kom till Manderley igen”, får läsaren att genast ana lummiga trädgårdar och drömsk herrgård. Vår berättare, den nya namnlösa Mrs De Winter talar med både kärlek och rädsla om Manderley, och vi förstår snabbt att hon och hennes make i bokens början befinner sig utomlands och att det som vi ska få vara med om i berättelsen, det har redan skett. Så börjar vår resa, med att den unga frun kommer hem till Manderley med sin betydligt äldre make, Maxim De Winter. Hon är blyg och nervös, och inte blir det bättre av att bara själva anblicken av godset vid vattnet väcker både förälskelse och rädsla. Snart förstår hon att skuggan av Max förra fru, Rebecca är mer levande än något annat och skräcken slår snart sina klor i henne.
Språket fångar mig som aldrig förr och jag kan som nästan ta på den mättade doften av vansinnigt blommande rhododendron och ljudet av steg som försvinner så fort man vänder sig om. Hur sentimentalt jag än må se på den här romanen, så kan ingen ta ifrån den att det är oerhört smart och vackert skrivet, och spänningen stiger med varje sida för att sedan sjunga ut i öronbedövande crescendo. Så om ni ska klämma en klassiker i sommar, slå er ner kanske redan nu, mellan hägg och syren för att färdas till Manderley igen.

/ Malin