Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



torsdag 30 april 2015

”Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig” av Ann Heberlein


En liten bok i religionshyllan – med den långa titeln och så är det Ann Heberlein som har skrivit den. Titeln får mig att vilja läsa boken.

Ann Heberlein är doktor i etik vid Lunds Universitet, har varit gift med en präst och lever med diagnosen bipolär typ 2.

Boken innehåller både referenser till kända filosofers tankar och en massa vardagshopplöshet.
”Man härdar ut. Man steker sina fiskpinnar. Äter och går och lägger sig och drömmer kanske om att vinna på Lotto eller om att bli frälst. Om någon som i trots mot all erfarenhet erbjuder hjälp.”

Det är självutlämnande, uppriktigt och modigt. Ibland är det provocerande på grund av en slags naivitet. Det hela är skrivet som ett direkt samtal med Gud. I en intervju med Magnus Sundell har Heberlein själv sagt: ” - Sedan kan man ju tycka att människan som framträder i texten är pinsam, barnslig, självupptagen och borde skärpa sig. Det tyckte jag själv när jag läste korrektur. Men det är faktiskt sådan jag är! Och sådan som många av oss är när vi känner oss ledsna, rasande och övergivna.”

Heberlein skriver om mycket som hon själv har upplevt och varit med om och hon funderar på, i många fall, de stora livs- och religiösa frågorna: Ondskans plats i världen, kvinnors situation och Guds upplevda frånvaro till exempel.

I bokens andra del har Heberlein tolkat Guds röst till henne/ till oss. Denna Gud säger sig behöva oss.

Hen säger också att Allsmäktigheten är något som vi har pådyvlat Gud. ”Jag ville dela makten med er… Det var aldrig meningen att ni skulle använda er makt för att göra andra maktlösa”.

Jag rekommenderar dig att läsa boken och se vilka tankar den föder hos dig.

/Lotta

onsdag 29 april 2015

"Ready Player One" av Ernest Cline

"Ready Player One" från 2011 har hyllats av kritiker för sin fantasieggande vision av framtiden. I vissa hänseenden är boken dock mindre fantasirik än vad den skulle kunna vara om den redigerats med större omsorgsfullhet. Det har förmodligen funnits en förhoppning om att boken ska ligga i tiden, och den kan därför ha blivit för skyndsamt utgiven. Åtskilliga gånger kommer man på sig själv med att reta sig på partier som känns oövervägda eller ofullständiga. Inkonsekvenser i handlingen, tillika att romanen inte klarar Bechdel-testet, är irriterande. Men bokens förtjänster gör att man förlåter den dess brister och att den inte uppnår sin potential.

Berättelsen utspelar sig i en nära framtid där hyperrealistiska virtuella verkligheter kan vara lika farliga som världen utanför. Tömd på naturresurser, drabbad av energikris, och i ett allmänt dystert tillstånd, har världen blivit en ogästvänlig, utmärglad plats, vilket gör det förståeligt att människor värderar det digitala universumet ”OASIS” högre än den verkliga världen. I OASIS, designat för att vara den perfekta verklighetsflykten i en tid vars behov av eskapism aldrig varit större, ska finnas ett hemligt virtuellt rum, ett s.k. Easter egg. Den som först hittar och låser upp det hemliga rummet ärver hela den förmögenhet som videospelsdesignern James Halliday, skaparen av OASIS, lämnat efter sig. Bokens huvudperson, Wade Watts, spenderar mesta delen av sin tid som sitt alter ego Parzival i den virtuella världen där han letar efter nycklar till det hemliga rummet. Wade, som inte har några vänner i den riktiga världen, allierar sig med fyra andra avatars för att förbättra sina chanser att överleva i OASIS-världens fantasilandskap.

Trots att boken behandlar gamerkulturen som på sina håll präglas av sexism – översexualiseringen och objektifieringen av kvinnliga spelkaraktärer och trakasseriet av kvinnliga gamers är bara några exempel – berör författaren aldrig det här problemet. Denna (förvisso stora) brist uppvägs till viss del av bokens förtjänstfulla berättarglädje, som tillsammans med dess sprudlande lättsamhet och smittande optimism gör den här romanen till ett välkommet bidrag till den annars så allvarstyngda dystopilitteraturen. Liksom i en Tarantino-film hyllas popcornfilmer och exploateringsfilmer och handlingen levereras i Tarantino-stil i lika högt tempo som den rappa dialogen. Och i stil med en Kevin Smith-film finns det ett överflöd av nördiga referenser från 80-talet (för att hitta rummet krävs att man visar prov på kunskap om 1980-talets populärkultur) som ofta ger bokens värld ett nostalgiskt skimmer. Exempelvis pratar Wade om ”Star Wars” med vördnad och försvarar fantasyfilmen ”Ladyhawke” likt en riddare skyddar och slåss för sin ladys heder.

/Johan

tisdag 28 april 2015

De användbara av Mattias Hagberg


Mattias Hagbergs nya bok kallas för en gotisk skräckroman, vilket är som rena kattmyntan för mig, och dessutom så tyckte jag väldigt mycket om hans förra bok, Rekviem för en vanskapt.
De Användbara utspelar sig i de djupaste av skogar i Jämtland, på anstalten Storåsen, mörka byggnader för de sinneslöa. Det är mitt i smällkalla vintern 1938 och på Storåsen har de intagna börjat dö i en mystisk smitta. För att börja nysta i vilken typ av sjukdom det är så kommer den unge läkaren Ludwig Malmström från storstaden till Storåsen. Ludwig som har gjort sig en smula obekväm hemma med sin förkärlek för de tankar och strömningar som virvlar genom Europa. För Doktor Malmström så ter sig Hitlers idéer om raskrig och Stalins jakt på oliktänkande människor inte helt främmande. Han drömmer om en fullkomlig värld där allt är möjligt.
Men på Storåsen är inget möjligt. Ludwigs värld blir snabbt väldigt liten och hotfull. Kylan och fukten dryper längs väggarna, och både de intagna och personalen beter sig mer och mer märkligt. Och vad är det egentligen som tar livet av de intagna? Snart går det inte längre att skilja på mardröm och verklighet.
Många år senare försöker Ludwigs dotter komma underfund med vilken hon är och vem hennes föräldrar var. Hela sitt liv har hon levt på undantag, utan att hitta sin mening. De svarta fåglarna som sitter utanför hennes fönster och de svarta tankarna i hennes inre förföljer henne vart hon än går.
De användbara är inte enbart en roman som gör nedslag i en liten grupps människors liv. Det är även en historia om de tankar och mörka idéer som tiden förde med sig. Och hur vi ser på de som vi anser är annorlunda och vilket sätt vi behandlar varandra. Hagbergs språk är näst intill poetiskt, varje ord vägs på en guldvåg. En kort mening kan innehålla en hel värld!
Mattias Hagbergs förra bok, Rekviem för en vanskapt är även den en roman med liknande tema. Man kan kalla böckerna för syskonböcker, även om de är helt fristående så känns mycket igen. I den berättelsen följer vi Stor-Stina, en kvinna från de lappländska skogarna och som var lång som upp till himlen. För det fick hon kuska land och rike runt och visa upp sig på olika shower under 1800-talet. När hon sedan dör lever hon ändå vidare och en än mörkare tid tar sig form.
Det här är två drabbande romaner som oblygt drar fram otäcka forskningsprojekt, rasbiologi och dunkla makter i ljuset. Det blir oerhört målande och verkligt. Under en lång tid efteråt så tänker jag på Stor-Stina och människorna på Storåsen. Och så tänker jag att det inte var länge sedan vi avhumaniserade vissa av våra medmänniskor, i en annan tid, när krig och elände knackade på vår dörr. Och jag tänker att kanske vi är på väg mot en sådan tid igen. Två viktiga och skickligt skrivna böcker från ett Sverige som ändå inte känns så långt borta.

/ Malin

måndag 27 april 2015

Är det kö på boken? Låna e-boken!

Många av de mest efterfrågade böckerna på biblioteken just nu finns också som e-böcker. Här är några tips!

Spådomen : en flickas memoarerBiografier:

"Kjelle Berka från Högdalen" av Kjell Bergqvist

"Medan jag var ung - ego-historia från 1900-talet" av Yvonne Hirdman

"Skuggan av ett liv" av Hilary Mantel

"Spådomen - en flickas memoarer" av Agneta Pleijel


AkutbjällranRomaner och deckare:

"Akutbjällran" av Karin Brunk-Holmqvist

"Alla kan se dig" av Anna Jansson

"Lejontämjaren" av Camilla Läckberg

"Mios blues" av Kristina Ohlsson

/Åsa

torsdag 23 april 2015

Man måste älska männen mycket


Den franska författaren Marie Darrieussecq utkom i dagarna med den fristående uppföljaren till ”Flickan i Clèves” nämligen ”Man måste älska männen mycket” om den unga skådespelaren Solange som lever filmstjärneliv i Hollywood, Los Angeles. Från sida ett fram till den sista sidan får vi följa Solanges förälskelse i skådespelarkollegan Kouhouesso. Hon möter honom på en fest och efter det kommer hennes karriär i andra hand då hennes tid upptas av en ständig väntan på sms, besök och telefonsamtal från denne något otillgänglige mannen. Ibland går det dagar, veckor innan de ses och hörs, men för Solange känns det som år.

Så vänta får hon minst sagt göra... Kouhouesso är nämligen mitt i processen av att göra en långfilm av ”Mörkrets hjärta”. Han är med andra ord uppfylld av sin stora idé och har ingen tid över till kärlek eller relationer. Trots det inleder de en relation som mycket bygger att Solange anpassar sig till Kouhouessos känslotillstånd. Hon formar med andra ord kärleken efter hans behov. Solange fullkomligt dyrkar Kouhouesso trots hans något svala intresse för henne, men man undrar vad hon egentligen ser i honom (förutom att han är framgångsrik inom filmbranschen och ser bra ut). Han frågar henne till exempel sällan om något utan vill enbart prata om sin film, han är svår att nå och det känns inte som om de kommer varandra särskilt nära… Men kanske är det så att passioner sällan är logiska. De slår ner i en som en blixt och det går inte riktigt att förklara sina handlingar förrän allt är över. Först då kan den kritiska blicken komma till en.

Arbetet med filmen fortskrider. Solange har förhoppningar om att få en liten roll i hans drömverk och klamrar sig därför fast vid hans sida. Sedan tänds gnistan återigen, han följer med henne till hemlandet Frankrike, där de spenderar några magiska dagar i Paris som får henne att tro att deras kärlek är starkare än någonsin. Slutligen får vi följa med till Kamerun där filminspelningen är förlagd som blir en ångestladdad upplevelse för Solange.

Det är ett drama laddat med passion, skildrat med samma distanserande, enkla och något avskalade språk som författaren Lena Andersson använder sig av i böckerna om Ester Nilsson (Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar). Blev du som jag alldeles uppslukad av Lena Anderssons två kärleksberättelser så är ”Man måste älska männen mycket” en bok för dig.

/Sara

tisdag 21 april 2015

Swamplandia! av Karen Russell


Jag är svag för mustiga naturskildringar och övernaturligheter, så när jag fick nys om den här boken som utspelar sig i djupaste Everglades och där en av huvudpersonerna blir besatt av spöken, ja då plockade jag på mig den direkt. Döm om min förvåning när jag en sisådär 50 sidor in i boken kände att jag blev mer och mer oengagerad. Det ska väl helst vara tvärtom!
Men så helt plötsligt efter ytterligare 10 sidor så vände det. Och Swamplandia! blev en superb läsupplevelse. Tur för mig att jag härdade ut. Jag brukar annars ha som tumregel att är inte boken bra efter ungefär 50 sidor, då lägger jag den åt sidan. Kanske vi ses igen någon gång och försöker bli vänner, eller så får det vara slut för alltid.
Nåja, Swamplandia! handlar om alligatorfarmen med samma namn som ligger långt in i Everglades. Värmen dallrar över träskmarkerna, de väldiga urtidsalligatorerna simmar ljudlöst under ytan och hungriga rovfåglar seglar fram lågt över den sumpiga marken. Parken Swamplandias dagar är räknade, storhetstiden med turister i horder är ett minne blott. I souvenirbutiken hänger dammet i hyllorna. Glansdagarna förlorade sitt skimmer när Hilola Bigtree, den mest kända alligatorbrottaren gick och dog. Kvar i träsket finns hennes tre barn, där 13-åriga Ava blir vår guide.
Fogden knackar på dörren, storasyster Ossie blir besatt av spöken, Papa Chief åker till fastlandet på obestämd tid och storebror Kiwi sviker genom att börja arbeta på en annan nöjespark. Kvar finns Ava, och hennes kamp för att få familjen och parken på fötter igen.
 Det blir en resa mellan vuxenlivets fasor och barndomens ljuva naivitet. Ständigt balanserar Ava på denna tunna knivsegg som den 13-åring hon är. Den här berättelsen blir båda magisk och tragisk, rolig och oändligt sorglig. Tomrummet efter mamma Hilola är en avgrund som ingen kan fylla. Dessutom så är den här boken en skimrande naturskildring av de drömska och förrädiska träskmarkerna. Snart känns det som att jag snubblar fram där själv, med solen i ryggen och myggorna svärmade runt mig. Så ge Swamplandia! en chans. Även bakom en seg inledning gömde sig en slipad diamant.
Jag har läst boken på engelska, men den är även nyutkommen på svenska, den finns att reservera här.

/ Malin

måndag 20 april 2015

Tåg till Pakistan


Khushwant Singh (1915 – 2014) var en i Indien mycket välkänd författare, och detta verk skrevs redan 1956 men har alltså översatts till svenska först nu. I Indien betraktas den numera som en modern klassiker och är en av de internationellt mest kända romanerna om delningen mellan Indien och Pakistan.

Den utspelar sig alltså under sommaren 1947, i den lilla byn Mano Majra, som ligger i gränsområdet till det nybildade Pakistan, och handlingen rör sig kring några invånare i byn, som står representativa för det sömniga livet som fortgår som det alltid gjort. Tills allt mer oro gör sig gällande bland folk, när tågen som passerar gränsen är fulla av människor som lämnat sina hem – muslimerna skickas till Pakistan och sikherna och hinduerna därifrån. Och det är just detta som gör romanen så allmängiltig – det hade lika gärna kunnat handla om folkförflyttningar på Balkan eller i Rwanda… historien upprepar sig ju dessvärre.

I centrum för handlingen står dels den småkriminelle Juggut Singh, som för stunden är mer upptagen med att uppvakta sin muslimska flickvän än att ställa till det för sig. Det lyckas han ändå ofrivilligt göra när han blir anhållen för inblandning i ett ovanligt mord på orten. Men anhållen blir även den tillfällige besökaren på orten, den utlandsutbildade Iqbal, som uppger sin religiositet utifrån vem som frågar, för att inte hamna i alltför knöliga samtal. För samtidigt som det är helt ovidkommande vilken religion man tillber, för grannar är ju ändå grannar och har känt varann i alla tider, så stämplas ändå somliga egenskaper på en, utifrån ens tro. Och den gamla goda grannsämjan sätts alltmer på prov, ju fler tåg som passerar och ju mer oro som sprider sig. För när tågen plötsligt börjar innehålla lik blir livet sig aldrig mer riktigt likt i Mano Majra.

/Tuija