Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



torsdag 14 december 2017

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey


Den här boken tycker jag ni alla ska låna, klicka hem eller smyga ner i varje julstrumpa ni kommer åt! För en mer perfekt roman att ägna lediga vinterstunder åt, det vet jag då inte om jag kan hitta just nu.
Jag ville aldrig att den skulle ta slut, och drog ut på läsningen så mycket jag bara kunde. Jag var väldigt förtjust i Ivey´s förra bok, Snöbarnet, även den var oerhört vacker och sinnlig läsning.
Vi befinner oss i Alaska, 1885, och tiden står och stampar. Det är innan den stora guldrushen, och efter att ryssarna har dragit sig tillbaka. Och Alaskas karta är fortfarande till stor del outforskad. Överste Allen Forrester, en krigshjälte med år av erfarenhet i ryggen får det prestigefyllda uppdraget att leda en expedition längs den beryktade Wolverinefloden i Alaskas vildmark. Ryssarna har försökt och misslyckats, och andra amerikaner likaså. Det går även rykten om att just en av de ryska expeditionerna aldrig kom tillbaka igen, det viskas om att de istället blev föda åt ursprungsbefolkningen..
Längs Wolverinefloden lever folktron kvar med ett starkt grepp, monster och underliga ljud ses som vardagsmat. Forrester ger inte så mycket för de ryktena dock, han anser sig vara en seriös upptäckare, och ser fram emot ett år utlämnad åt naturens nycker. Med sig har han en liten tapper skara, som nu ska leva och färdas tillsammans. Snart upptäcker gruppen att inget av det de tror sig veta om livet och världen är värt något. För ute i de vildaste av världar ska de finna båda sitt mod och möta sina djupaste rädslor.
I Vancouver finns Allens hustru kvar, Sophie som är gravid. Hon hade mer än gärna följt med sin make, för i henne lever en lika stark längtan efter att få upptäcka nya saker, att få styra stegen dit ingen förut har gått. Sophie försöker få tiden i staden att gå, som ensam och gravid så är inte Vancouver så värst förlåtande eller lockande. Hennes år är även det ett farligt äventyr med snårigheter. Där ryms rädsla, upptäckarlust och djup sorg.
Vi följer dessa båda själar på drift genom deras dagböcker och brev till varandra. I deras ord återfinns den djupa kärlek som Allen och Sophie delar, trots sitt korta äktenskap. Deras drömmar och förhoppningar, farhågor och mardrömmar.
Det här är en speciell bok, den lyfts framåt som på ett stormigt hav av en båt i mjukaste silke. Språket är som en smekning, trots att kapitlen är fyllda av spänning och iver att läsa vidare. Det är en långsam bok fast det är ändå en sträckläsningsbok. Det är som en saga för vuxna!
Jag fylls av drömmar om blåa berg och vilda skogar, om himlastormande kärlek och vänskap, om magi och trolldom. Den väcker även vrede över hur den vite människan alltid tar sig grymma friheter mot ett folk som ständigt blir av med just sin frihet. Och jag fyller min att-läsa-lista med titlar om Alaska, upptäcksresande och texter av ursprungsbefolkningen.
Så, lös er biljett på resan som är Mot den glittrande snön vid världens ände. Ni kommer inte att ångra er! Kanske går ni som jag, en nyans rikare och mjukare därifrån.

 / Malin

måndag 11 december 2017

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen

Större delen av boken utspelar sig under 1944, då Frankrike var ockuperat av Tyskland. De båda kvinnorna Sidonie och Nathalie möts av en slump, de är båda på flykt norrut genom Europa, från den fransktyska gränsen. De har förlorat allt utom kläderna på kroppen. Efter en lång och strapatsrik vandring kommer de med båt till Sverige och stiger i land i Limhamn. Där tas de om hand av människor som hjälper och gömmer flyktingar. De får nya identiteter, och blir istället Siv och Nanna. De kommer så småningom till en stor gård där de får arbeta mot mat och husrum.

De båda kvinnorna är väldigt olika. Sidonie är som en kameleont, finner sig direkt i nya miljöer, anpassar sig och gör allt för att smälta in. Hon har också väldigt lätt för att lära sig nya språk, så hon blir snabbt omtyckt och finner sin plats på gården. Nathalie är mer ovillig att anpassa sig och lära sig språket. Hon håller sig mest för sig själv och talar inte gärna om sig själv, vilket gör att de andra inte riktigt vågar närma sig henne.

Vid ett tillfälle blir kvinnorna ombedda att visa sina identitetspapper, och då kommer det fram lite mer om deras bakgrund, som man redan anat som läsare. Nathalie har en bakgrund inom överklassen, hon har varit gift och haft tre barn. Sidonie kommer från enklare förhållanden. I hennes papper står att hon är kallskänka och att hon har suttit i fängelse under ett och ett halvt år.

Kvinnornas relation är mycket speciell. Trots att de tillbringat så mycket tid tillsammans och hjälpt varandra i kritiska lägen, så har de ändå medvetet hållit en distans till varandra, och undvikit att prata om sina tidigare liv. På ett sätt är de främlingar för varandra men samtidigt står de varandra närmare än de gjort med någon annan människa.

Parallellt med berättelsen från krigsåren får vi följa Nathalie långt senare i livet. Hon har precis firat sin 90-årsdag med släkt och vänner, och det väcker många minnen och tankar om händelser tidigare i livet.

Det är en intressant tid ur historien som skildras, och det finns ju också paralleller till vår egen tid. Fortfarande flyr människor från sina hem och ger sig ut på långa riskfyllda vandringar. Det är också fascinerande och gripande människoöden, och inte minst starka kvinnoporträtt.

/Åsa

fredag 8 december 2017

Katten Cleo av Helen Brown


Helen bor på Nya Zeeland med sin familj och en golden retriever. Hon är ganska tydlig med att hon är en hundmänniska och vill absolut inte skaffa en katt. Men hennes äldste son, Sam, älskar djur, och vill gärna ha en katt, så Helen ger med sig och de tittar ut en liten kattunge som Sam ska få i födelsedagspresent.

Men så händer det som inte får hända. Sam blir påkörd av en bil och dör. Sorgen är stor. Lillebror Rob, som ser hela olyckan, har skuldkänslor. Mitt i sorgen dyker kattuppfödaren upp med den lilla svarta kattungen. Helen vill inte ha den, men så ser hon Rob lysa upp och le för första gången sedan Sam gick bort, och bestämmer sig för att behålla katten som kommer att heta Cleo.

Boken är väldigt sorglig i början. Man får följa med i författarens tankar och känslor precis efter Sams död. Cleo hjälper dock familjen genom sorgearbetet, hon hittar på roliga upptåg och får hela familjen att skratta. Hon formar även ett speciellt band med Rob.

Detta är en av mina absoluta favoritböcker. Att det är en sann historia gör bara berättelsen bättre och verkligare. Trots det tunga ämnet är boken väldigt lätt skriven och man kommer lätt in i historien.

Om någon sedan är intresserad så finns det en fortsättning som heter Katter och döttrar – kommer inte alltid när man ropar.

/Therese

onsdag 6 december 2017

A Book of American Martyrs av Joyce Carol Oates

Med motsättningen mellan aborträttsförespråkare och abortmotståndare som sitt huvudfokus har den här boken en brännpunkt runt vilken många konflikter flammar upp. En bok om avgrundsdjupa klyftor - mellan män och kvinnor, överklass och underklass, religiös fundamentalism och vetenskaplig rationalitet. Oates rannsakar ett USA där människor som lever intill varandra befinner sig i totalt skilda verkligheter, där män med extrema ställningstaganden har makten.

Vi får följa två familjer, den ena strikt religiös och oblidkelig i sitt abortmotstånd, den andra förespråkande kvinnans rättigheter att bestämma över sig själv. Luther upplever att Gud vill att han ska gå i krig mot abortläkare, och han skjuter två utvalda offer till döds. Han är villig att dö ärofyllt som en martyr för sin tro, en paradoxal dödslängtan hos någon som predikar om livets helgd. Handlingen flyger iväg i ett rasande tempo, och trots att boken har över 700 sidor är den otroligt snabbläst, då det finns ett unikt medryckande flyt i berättandet.

Det är som om Oates ibland skriver som i trans, då hon har tillgång till vilt olika personers tankar och känslor. Inlevelseförmågan är häpnadsväckande, smittar av sig, får dig att känna att du för ett ögonblick är personen hon beskriver, även om det är en person med helt annan syn på världen. Som när hon beskriver konflikten mellan vapenliberaler och förespråkare för vapenreglering. För att skriva så inkännande från båda sidors perspektiv måste hon ha stor empati, även för människor hon inte delar uppfattning med. Det här är en mycket stark, orädd bok, med en vilja att överbrygga djupa och vida avstånd mellan oliktänkande människor.

/Johan

måndag 27 november 2017

Y: The Last Man av Brian K. Vaughan och Pia Guerra

Y: The Last Man kunde inte ha fått finare beröm av Stephen King, då han har sagt att det är den bästa serieroman han läst. Berättelsen är gjord för att läsas utan avbrott mellan de fem böcker den är uppdelad i, något man gör med glädje, på samma sätt som man läser Pestens tid i ett svep. Brian K. Vaughan står för manuset och Pia Guerra för teckningarna, och tillsammans är de en skaparduo som här skapat ett mästerverk jämförbart med Watchmen och V for Vendetta.

Scenariot är ett tankeexperiment: Vad skulle hända om alla män plötsligt dog och bara kvinnor fanns kvar i världen? Det låter som en premiss som gjord för en film, och faktum är att en filmatisering länge varit på gång. Vid första ögonkastet skulle man kanske kunna tro att det här är en historia där man kan gissa sig till händelseutvecklingen, men Vaughan viker inte för komplexa frågeställningar utan enkla svar och är ypperlig på att orkestrera oanade vändningar och överraskande avslöjanden. Huvudkaraktären är Yorick, av allt att döma den ende man kvar på jorden som inte utplånats av en dödlig sjukdom som bara drabbar de med Y-kromosom, vilket alltså innebär att inga kvinnor dött. En stark vänskap uppstår mellan honom och Agent 355, den mest centrala kvinnan i handlingen.

Yorick måste ta sig runt jordklotet för att lösa mysteriet om vad som utlöst sjukdomen och varför han är den ende man som överlevt den. Det är ingen fara för mänsklighetens överlevnad då vetenskapliga framsteg gjort fortplantning med mäns hjälp överflödig. Vilka förändringar har uppstått? Så gott som samtliga av världens miljardärer är döda. Liksom över 85% av världens politiska makthavare. Israel har plötsligt världens starkaste armé, på grund av deras obligatoriska värnplikt för kvinnor. En stor andel kvinnor börjar strida för att skapa en värld fritt från de destruktiva system och hierarkier patriarkatet lämnat efter sig. Men de kvinnor som redan har makt inom existerande maktstrukturer vill inte ändra på systemet. Motsatta ideologier kolliderar med våldsamma följder.

När jag upptäckte den här serien kunde jag inte vänta på att den skulle komma ut i bokform utan köpte varje lösnummer av serietidningen. Så uppslukande är den här berättelsen, en av de absolut bästa serier jag läst!

/Johan

måndag 20 november 2017

Kvinnorna på slottet av Jessica Shattuck


Den här berättelsen tar sitt avstamp i Tyskland, dels när kriget precis brutit ut, men framförallt när det är slut. I centrum står Marianne, en välbärgad adelskvinna som avskyr allt vad Hitler står för. Hennen man är med i motsåndsrörelsen, och på slottet ute på den tyska landsbygden går planerna varma för att bekämpa nazisterna. Men alla planer går om intet när Mariannes man blir bragd om livet och kriget rasar med all sin kraft. Så går åren under den skärseld som är andra världskriget, men Marianne lyckas överleva.
När tiden till slut står stilla och det blir 1945, och världen är i fred, men Nazityskland ligger i ruiner. Marianne tar sig tillbaka till sitt lite mer skamfilade slott, nu änka och fattigare än förut, på alla sätt.
Men hon har en vilja av stål, för hon har kommit tillbaka för att hålla ett löfte som hon gav en dimmig kväll för länge sedan. Här på slottet ska änkor efter motståndsmän få en fristad! Ett hem för kvinnor som varit igenom det värsta. En helt igenom vacker ide, men som i verkligheten blir oändligt komplicerad.
Vi får följa tre kvinnor med olika öden och olika moraliska kompasser som nästan av en slump tvinnas ihop till en osannolik liten grupp. Sedan får vi följa dem genom livet, och framförallt får vi vara med och se hur kriget har format dem. Det finns alltid många lager bakom en människas val, kanske framförallt i tider präglade av rädsla och misstänksamhet, där det står en galen man och skriker ut sitt hat och många följer efter. Det känns ju igen även idag. Kvinnorna på slottet är en mjuk berättelse, samtidigt som den vägrar blunda för det som är jobbigt och skaver. 

/ Malin

torsdag 16 november 2017

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead


Boken utspelar sig under slaveritiden i USA. I verkligheten fanns det ett nätverk av frivilliga som hjälpte förrymda slavar att fly från söder till norr. Flyktvägen kallades den underjordiska järnvägen. Gömställena kallades stationer och de ansvariga för stationsmästare. Författaren har använt sig av begreppen, men han har tagit sig friheten att göra flyktvägen till en riktig järnväg som går i tunnlar under jorden, och där stationerna är gömda på hemliga ställen som i källare och i skogsdungar.

Vi får följa Cora som är sexton år. Hon är född och uppvuxen som slav på en bomullsplantage i Georgia. När den gamle ägaren till plantagen dör, och hans grymma söner tar över verksamheten, blir våldet och bestraffningarna värre. Tillsammans med sin vän Caesar lyckas Cora fly från plantagen och få en biljett att resa med den underjordiska järnvägen norrut.

Vännerna skiljs åt tidigt och vi får följa Cora som hamnar på olika platser på sin väg norrut. Ett tag är hon barnflicka i en fin vit familj, hon blir skådespelare på ett museum, en period tvingas hon leva gömd på en vind. Men förrymda slavar blir ju efterlysta i annonser, de jagas av så kallade slavjägare, som får belöning när de återför en slav till dess ägare. Cora löper ständig risk för upptäckt, kan inte stanna någonstans. En person som ständigt återkommer är slavjägaren Ridgeway. Han lyckades inte få tag i Coras mor, när hon rymde, och nu blir han besatt av att hitta dottern, Cora.

Boken rymmer både skrämmande realism och magisk realism. Avsnitten om Coras resor med den underjordiska järnvägen är som hämtade ur Harry Potter. Järnvägen ser olika ut vid olika stationer, ibland är det bara en skakig godsvagn och ibland en fin dressin med stoppade säten. Detta står i skarp kontrast mot de brutala skildringarna av det hårda arbetet och de grymma bestraffningarna på plantagerna. Det är starka personporträtt som författaren målar upp, men det är lite svårt att komma nära Cora, och hennes tankar och känslor, men man anar samtidigt författarens mening med detta. Hon hade förmodligen svårt att lita på människor, och var rädd för att lämna ut sig eller avslöja sig. Boken är spännande, skrämmande, och ibland helt fruktansvärd, men viktig.

Colson Whitehead är en amerikansk författare. Han har tilldelats det prestigefyllda Pulitzerpriset för den här boken, som är hans sjätte roman.

/Åsa

måndag 13 november 2017

Kåda av Ane Riel

Boken är en slags spänningsroman eller thriller, men den handlar också mycket om relationer och om psykisk sjukdom.

Första meningen i boken lyder: Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor.

Den som berättar är den sjuåriga flickan Liv. Hon bor på en enslig gård på en dansk ö, tillsammans med sina föräldrar. Hennes pappa, Jens är snickare och odlar också julgranar. I byn anses han lite udda, men hans accepteras som en av många avvikande figurer på ön. Hans samlarmani gör att varenda utrymme på gården och i huset är fyllt med prylar och skräp. Han kan inte göra sig av med någonting, är ständigt rädd att bli av med sina saker. Mest rädd är han för att förlora sin familj. Mamman, Maria, ligger mest till sängs och äter, och blir bara större så att hon snart är fånge i sitt eget sovrum. Mamman och hela familjen har isolerat sig mer och mer efter en händelse när Liv var väldigt liten. Liv har lärt sig allt hon kan och vet på gården, av sina föräldrar, och träffar mycket sällan andra människor.

Två saker händer ungefär samtidigt som hotar familjens skyddade tillvaro. Livs farmor kommer på besök efter många år helt utan kontakt med familjen. Hon har åsikter om såväl allt skräp som samlats på gården, som att Liv hålls borta från jämnåriga vänner. Samtidigt börjar myndigheterna intressera sig för flickan. Hon har ju fyllt sju år och då ska man enligt lag börja skolan. Detta sätter igång en kedja av fruktansvärda händelser. Och det blir plötsligt tydligt hur mycket Jens är beredd att göra för att få behålla den lilla värld han skapat åt sig själv och sin familj.

Boken är en hemsk berättelse om en dysfunktionell familj som befinner sig i sönderfall. Det handlar om ätstörningar och så kallad hoarding, alltså samlarmani. Men den är spännande och välskriven, och det är bra karaktärer. I stilen påminner den faktiskt om den brittiska deckarförfattaren Belinda Bauer, som ofta har ett barn som berättare, och den naiva ton detta ger berättandet. Och hon skildrar ju också ofta människor som lever i samhällets utkant.

Ane Riel är en dansk författare. Kåda är hennes andra roman för vuxna, hon har även skrivit för barn. Boken tilldelades Skandinaviska kriminalsällskapets pris Glasnyckeln för bästa 2016 och den är också nominerad till Svenska deckarakademiens pris för Årets bästa översatta kriminalroman 2017.

/Åsa

onsdag 8 november 2017

Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood


Margaret Atwoods nya roman utspelar sig i USA i en mörk framtid, i en tid ganska nära vår egen. En finanskrasch har ödelagt hela samhällsstrukturen. Arbetslösheten är skyhög, företag har gått i konkurs, många människor har förlorat sina jobb, och till slut också sina hem. På gatorna ökar gängkriminaliteten och våldet.

Två av dem som råkat illa ut är Stan och Charmaine. De är välutbildade, och för inte så länge sen hade de båda bra jobb. De hade ett fint hus och planerade att bilda familj. Nu har de inget kvar. De bor i bilen och lever på de få dollar Charmaine tjänar som servitris på en dålig bar. De är hela tiden på helspänn, beredda på att ge sig av för att undvika kronofogden och kriminella gäng som härjar på gatorna.

En kväll ser Charmaine en reklamfilm för ett projekt som kallas Internharmoni. Det är en egen sluten stad, där alla invånare garanteras sysselsättning, mat och boende. Målet är att staden ska bli självförsörjande, och om det lyckas ska den användas som modell för hela nationen. Invånarna får skriva på ett livstidskontrakt och ingen kontakt med yttervärlden är tillåten. Det geniala med systemet är att staden består av två delar. Ett civilt samhälle, Internharmoni, där alla arbetar inom tjänstesektorn och har egna boenden. Det finns också en fängelsedel, Positron, där alla lever enkelt men bekvämt, och arbetar med produktion. Invånarna byts av i dessa två sektorer, så att alla tillbringar varannan månad i civilsamhället och varannan månad i fängelse. Alla har därmed så kallade avbytare som bor i deras hus den period de sitter i fängelse, på så sätt utnyttjas bostadsytan maximalt.

Stan och Charmaine skriver på kontraktet och i början är de väldigt nöjda, särskilt Charmaine som uppskattar ordning, rutiner och renlighet. Men ingenting är gratis. Och om något verkar vara för bra för att vara sant så är det nog det. Internharmoni är ett totalitärt samhälle med övervakning, kontroll, censur. Det ryktas också om att de som protesterar mot systemet försvinner spårlöst. Problemen börjar när Stan och Charmaine på varsitt håll, mot reglerna, tar kontakt med sina avbytare...

Hjärtat stannar sist är på många sätt typisk för Atwood. Hon skriver ju ofta dystopiska romaner, som utspelar sig i en mörk framtid, där den lilla människan ställs mot systemet. Margaret Atwood är en mycket produktiv författare, och skriver inom flera genrer. Hon är aktuell med tv-serien The Handmaids tale/Tjänarinnans berättelse som bygger på hennes bok med samma namn. Den här boken är kanske inte riktigt i samma klass, men ändå mycket läsvärd, och den känns också ibland kusligt aktuell för vår egen tid.

/Åsa

torsdag 2 november 2017

Feberdröm av George R.R Martin


Men kolla vilken härlig smällkaramell till höstbok! Den här romanen har några år på nacken, den kom ut 1982 men översätts först nu till svenska. Många av er känner så klart igen George R.R Martin, som författaren till den omåttligt populära bokserien Game of Thrones. Men istället för riddare, drakar och demoner så befolkas de här sidorna av blodtörstande varelser.
Och det är så bra, jag blir helt uppslukad av både intrigen men framförallt de fantastiska miljöerna i den här boken. Låg och läste halva natten faktiskt, för det gick inte att slita sig. Mustig och svulstig, det har målats med stora penslar när den här historien skulle upp på målarduken. Och jag älskar det!
Det är 1800-tal vid Mississippifloden, det amerikanska inbördeskriget står runt hörnet, och än så länge tuffar hjulångarna fram på floden. Men inte Kapten Abner Marsh's (misstänkt lik Martin själv till utseendet för övrigt) båtar, han har bara en liten skruttig hjulångare kvar efter diverse olyckor och otur. Ruinens brant är nära och ödet flåsar honom i nacken. Då kommer den märklige Joshua York med ett erbjudande. Tillsammans ska de styra rederiet, och bygga den största och snabbaste hjulångaren på floden! Han lovar guld och gröna skogar, och Abner Marsh kan inte stå emot, trots att han anar oråd.
Snart är båten färdig, och den är precis så magnifik som Abner tänkt sig. De döper den till Feberdröm och framtiden ser ljus. Sen går allt käpprakt åt pipsvängen, det blir en mörk historia där bladen färgas av blod och brustna löften. För runt den mystiske Joshua York sprider sig en känsla av olust, av rädsla och av mörka oklarheter. Och längs floden går döden sin runda, det dyker upp oförklarliga lik både här och där…
Det här är en fantastisk vuxensaga, och jag är så förtjust i de målande miljöerna och de smutsiga gatorna längs flodens mystiska vatten. Feberdröm är som ett fullmatad gottepåse i kulörta färger men där godiset är nattsvart under den skimrande ytan. En perfekt bok att sjunka ner i när mörkret nu sänkt sig över oss. 

 / Malin