Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



måndag 25 mars 2019

Vinnare av Bookerpriset 2008, 2016 och 2018

Den Vita Tigern av Aravind Adiga vann Bookerpriset 2008. Romanen berättas genom ett långt brev skrivet under sju nätter, där Balram delger sitt liv för en kinesisk politiker som ska besöka Indien. Vi får följa Balram från att han växer upp i extrem fattigdom till att han startar ett framgångsrikt taxiföretag i Bangalore, vilket han lyckas med trots att han är eftersökt för mord på sin tidigare arbetsgivare. I skolan utmärkte han sig som unikt smart och en besökande inspektör kallade honom den Vita Tigern.

I Balrams ögon finns det två sorters Indien: Det Ljusa Indien, representerat av de rika kuststäderna, och Det Mörka Indien, den ofattbart fattiga delen av landet i inlandet, främst av allt längs med den hopplöst förorenade floden Ganges. Trots dess vassa samhällskritik bjuder boken på en hel del underhållning och komiska poänger som kastar så många ljusa strimmor att tonen aldrig blir övervägande mörk. En rapp handling gör den även snabbläst, men den lever kvar länge i minnet.

Paul Beatty mottog Bookerpriset 2016 för Svikaren, som berättar om en afroamerikan vars far mördats av en polis utan att polisen blev straffad för det. Huvudpersonen ifråga bestämmer sig för att sätta sin hemstad på kartan efter att alla skyltar med namnet på ghettot tagits bort, vilket för honom känns som om hans förflutna suddats ut. Men något måste gått väldigt fel på vägen, för när vi först möter honom står han inför rätta för att ha försökt återinföra segregation och slaveri.

Svikaren har många komiska satiriska inslag och kan jämföras med Moment 22 av Joseph Heller. Beatty utforskar de mest ologiska samhällsproblemen i USA. Huvudpersonen ses som en svikare av många av sina vänner för att han anser att man inte ska censurera gamla böcker som har rasistiska skamfläckar. Svikaren är ofta rolig i dess samhällskritik, men du sätter skrattet i halsen, för den får dig att se se hur djupt rotad orättvisan är i den värld handlingen utspelar sig i, där det inte finns jämlik tillgång till bra utbildning, så att många afroamerikaner är fast i fattigdom. Beatty skriver slagfärdigt i denna fräna, insiktsfulla bok.

Anna Burns The Milkman, vinnare av Bookerpriset 2018, ger oss en universellt relaterbar återspegling av vår inre konflikt med oss själva, oberoende av var vi befinner oss i världens ofta absurt godtyckliga hierarkier. I centrum av berättelsen finns en ej namngiven tonårsflicka som undviker omvärlden genom att läsa böcker, helst från 1800-talet, för hon vill fly tiden hon lever i: 1970-talet. Ett mjölkbud har förföljt henne och kommit med sexuella anspelningar som i hennes värld ses som ingenting i jämförelse med det våld som sker omkring henne. Mjölkbudet, lokalt beundrad dissident, är gift, och hon är både äcklad av honom och dragen till faran.

Boken berättas i en tankeström, i stil med James Joyce. Detta gör att handlingen är flytande, sparsam i händelser men rik på tankar och känslor, och man kommer in under skinnet på berättaren och känner och lever med henne. Författaren har en väldigt sällsynt förmåga att fånga ögonblick och att ta oss tillbaka i tiden till de stunder på 70-talet som starkast gjorde intryck på henne, och vi återupplever världen som den var då och hur det är att vara ung och alla de känslor och tankar som flödar och strömmar fritt. En tänkvärd tillika känslovärd bok.

/Johan

torsdag 21 mars 2019

Hunger av Alma Katsu


Under mitten av 1800-talet,
då flera sällskap tog vägen västerut
till Kalifornien, bestämmer sig Donnerkolonnen för att ta en oprövad genväg mot väst. Vilket inte slutar särskilt bra för de män, kvinnor och barn som färdas i sällskapet. Ett flertal missöden drabbar kolonnen från den dag i juni 1846 som de ger sig av till dess att färden når sitt slut under våren 1847. Matförråden sinar, sällskapet blir oense sinsemellan och en liten pojkes försvinnande och död driver dem till vansinnets gräns. Det går inte att undkomma känslan av att någon – eller någonting – följer i deras fotspår.

Det blir en kamp om överlevnad i bergen, i den glödheta sanden och i snöoväder samtidigt som skuggorna växer omkring dem – och inom dem.


Hunger bygger på en den sanna historian om Donnerkolonnen och de livsöden som finns dokumenterade för sällskapets medlemmar. Alma Katsu har tagit vissa friheter för att kunna skapa sin skönlitterära gestaltning av kolonnens tragiska öde. Författaren lyckas skapa en berättelse där orden flyter på och läsaren sugs in i texten. Den blir svår att lägga ifrån sig och svår att släppa. Det skapas en spänning, och även om man kanske har en viss förkunskap eller skaffar sig det genom efterforskningar, vill man ändå veta hur det hela ska sluta. Det är en väldigt kuslig historia som Katsu skrivit och jag skulle rekommendera att den inte läses efter mörkrets inbrott. Och särskilt inte om du tror att du är själv i mörkret.

/Erika

måndag 18 mars 2019

Konsten att hålla sig flytande av Libby Page


I den här feel good-boken växlar perspektivet mellan den unga, blyga journalisten Kate och den 86-åriga Rosemary. Deras vägar möts när utomhusbassängen Rosemary älskar att simma i hotas att stänga för allmänheten, då Kate får i uppdrag att skriva om nedläggningen av det som förgyller Rosemarys dagar.

Det är nära till leende när man läser boken. Man fattar snabbt tycke för både Kate och Rosemary, den ena osäker och introvert, den andra beslutsam och extrovert. Kate är en ofta smärtsamt självmedveten kvinna i 20-årsåldern, rädd för sociala situationer där hon får mer uppmärksamhet än hon vill ha. Hon upptäcker att när hon börjar simma i utomhusbassängen kan hon lämna sina panikkänslor bakom sig. Kate blir nu vän med Rosemary och de börjar protestera tillsammans mot att man ska göra en privat tennisplan där bassängen finns.

Vi får även möta andra som ställer sig bakom kampen för att bevara bassängen, som inte må vara kortsiktigt lönsam men som bidrar till välmående, såväl fysiskt som mentalt, vilket på lång sikt ger stor vinst för alla användare. Vi får möta en tonårspojke som har problem i sitt hem och har bassängen som en tillflyktsort, och ett gaypar som också engagerar sig i kampen att bevara det som för samman människor och river murar mellan klassgränser. Boken visar hur samhörighet kan förändra människor och få dem att blomstra igen efter att ha varit vissna under lång tid, som Kate länge känt sig trots att hon är så ung.  En hjärtvärmande, hoppingivande bok.

/Johan

torsdag 14 mars 2019

Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund

Rebecka Åhlund är journalist och författare. Hon är strax över 40, gift och har två små barn. Familjen bor i London sen några år tillbaka. Boken är självbiografisk, hon berättar om sitt första år som nykter alkoholist och hur hon hamnade i ett beroende.

Rebecka kallar sig själv en missbrukarpersonlighet, och menar att hon aldrig har kunnat göra något med måtta vad det än gäller; godis, cigaretter eller vin. Beroendet grundlades tidigt men allt eskalerar när familjen flyttar till England. Där finns en annan alkoholkultur än vi är vana vid, plötsligt bjuds hon på alkohol överallt, allt umgänge verkar ske över ett glas vin. Alkoholen är ju också mer lättillgänglig eftersom man kan köpa vin i mataffären.

Hon beskriver på ett väldigt bra sätt hur lätt ett beroende kan utvecklas. Det kanske börjar med att man tar en överbliven vinslatt en tisdagseftermiddag när man inte har nåt annat för sig... Hon beskriver också sin vardag med ständiga lögner och smusslande för att få tag i alkohol, och gömma undan flaskor. Flera gånger blir hon så berusad att hon ramlar och får minnesluckor, och då ljuger hon också om vad som hänt.

Rebecka funderar också mycket över arvet från sin pappa, som också hade alkoholproblem och var periodare. Hon minns honom som en jättebra pappa, som ägnade mycket tid åt sina barn och tog med dem på olika aktiviteter. Men under sina perioder stängde han in sig och drack och skötte varken arbete eller familj. Många gånger lovade han Rebecka att sluta dricka men det blev inte så, och när hon var 11 år tog han livet av sig.

Vändpunkten för Rebecka kommer när hennes egna barn börjar fråga henne varför hon måste dricka vin, och hon inser då att hon är i samma ålder som hennes pappa var när han dog. Vägen till nykterhet börjar med ett samtal till AA, Anonyma Alkoholister i London. Hon börjar gå på möten, deltar i tolvstegsprogrammet och får en mentor.

Som nykter upptäcker hon att alkoholen finns överallt idag, och att vi nästan uppmuntras att dricka genom reklam och tillgänglighet. Vissa vänner försvinner efter att hon blivit nykterist. Rebeckas teori är att de ser sig själva avspeglas i henne: “om jag har druckit tillsammans med någon som är alkoholist - vad gör det då mig till?”. Hon kallar sig själv en “högfungerande alkoholist”, och de flesta omkring henne blir väldigt förvånade när hon berättar om sina problem. En del viftar bort det med fraser som "vi har väl alla fått i oss lite för mycket någon gång."

Boken är lättläst och skriven med mycket humor, och därför blir den inte så jobbig att läsa trots det tunga ämnet. Den stora behållningen är det ärliga sätt som Rebecka beskriver sig själv på, och insikten att detta skulle kunna hända många av oss under fel omständigheter.

/Åsa

måndag 11 mars 2019

Drömmen runt hörnet av Lucy Dillon


Longhampton. Platsen där hennes familj splittrades. Platsen där hon blev kär för första gången. Och platsen dit Lorna flyttar tillbaka för att förverkliga sin dröm: att öppna ett eget konstgalleri. Plågsamt medveten är hon om att hon måste hantera spökena från det förflutna hon en gång lämnat bakom sig. Samtidigt som hon måste vara modig, för det har Betty lärt henne. Att mod är något man sätter på sig som rött läppstift, även om paniken är väldigt nära.
Men Lorna känner sig inte modig, utan ungefär lika tuff och ängslig som Bettys darrande lilla tax som har flyttat in hon henne.

Kan det vara här i Longhampton som hon ska lyckas med både jobb och kärlek? Kanske det är här hon lär sig att vara modig?

Drömmen runt hörnet är en typisk feel-good roman. Man blir både glad och ledsen desto fler sidor som vänds. Det märkt tydligt att författaren känner sig hemma i just sin genre och hon lyckas här leverera ännu en bladvändare. En del händelser är kanske lite typiska för feel-good genren och för Dillon själv, men det gör inget. Det är en mycket bra bok där sidorna snabbt går åt och man finner sig vid slutet både nöjd och lite utmattad efter den känslomässiga berg-o-dalbana man har fått ta del av på den cirka fyra hundra sidorna. Den erfarne feel-good läsaren och Dillon-läsaren kommer inte att bli besviken!

/Erika

onsdag 6 mars 2019

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Tara Westover, som är född 1986, beskriver här sin mycket ovanliga uppväxt i Idaho i en familj som var mormoner, men även vad man idag skulle kalla preppers. De förbereder sig alltså för en kommande kris eller katastrof, genom att hamstra bensin, vapen och konserver m.m. Det är framför allt fadern i familjen som är väldigt pådrivande och radikal i sina idéer om att familjen ska stå utanför samhället och klara sig själva. Han skyr allt som har med kontroll och övervakning att göra. 

Tara och hennes syskon är inte registrerade hos några myndigheter, de är födda hemma, har aldrig gått i skolan och inte varit i kontakt med sjukvården. Deras mamma praktiserar örtmedicin, och hon är även självlärd barnmorska. Så fort barnen är stora nog får de hjälpa sin far på hans skrotupplag. Det är tungt, smutsigt och farligt arbete. Flera gånger råkar Tara och hennes syskon ut för hemska olyckor, men ingen ringer efter ambulans, alla skador behandlas med örtmediciner och böner till Gud. 

En av Taras äldre bröder bryter sig till slut loss från familjen, skaffar jobb och börjar plugga på college. När Tara är 15 år börjar hon också studera på egen hand för att kunna göra antagningsprovet till college. Hon får en del svårigheter att bli antagen, inte minst för att hon inte har något födelsebevis, och ingen minns exakt vilken dag hon är född. När hon till slut blir antagen och lyckas få sina föräldrars tillåtelse att flytta till Utah för att studera, så börjar den verkliga prövningen när hon ska försöka passa in och anpassa sig till ett normalt liv bland jämnåriga. 

Det här är en helt otrolig berättelse, man läser den med stigande bävan, och det verkar helt osannolikt att Tara Westover idag faktiskt har doktorerat i Cambridge, med tanke på att hon var 17 år när hon började skolan. Jag blir också imponerad av att hon beskriver sin familj med sådan kärlek och förståelse, trots allt hon varit med om. Boken har blivit mycket omtalad, inte minst för att Barack Obama hade med den på sin lista över sommarläsning förra året. 

/Åsa

fredag 22 februari 2019

3 x Maryse Condé

I Livet utan masker berättar Maryse Condé om en viktig period i sitt liv, när hennes författarskap grundlades. Hon är en franskspråkig författare, född 1937 och uppvuxen på ön Guadeluope i Karibien. Ön var från 1600-talet en fransk koloni, och tillhör fortfarande Frankrike. Föräldrarna hade det gott ställt och skickade tidigt sin dotter till Paris för att studera. Där läste hon bland annat vid Sorbonne-universitetet.

I Paris träffar Maryse en man från Haiti, som hon också blir gravid med. Men han har andra planer, han är politiskt engagerad och reser tillbaka till sitt Haiti, och lämnar henne med den lille sonen Denis. Det är inte lätt att vara student och ensamstående mor i slutet av 1950-talet, och Maryse måste lämna bort sonen en period för att kunna fortsätta studera. Hon träffar sedan Mamadou Condé, en skådespelare från Guinea, och gifter sig med honom. Tillsammans bosätter de sig i Afrika, först i hans hemland Guinea, men pga politiska oroligheter tvingas de flytta mellan olika länder i nordafrika. Sonen Denis följer med dem, och tillsammans får de ytterligare tre barn. Äktenskapet är stormigt och paret skiljs efter att Maryse och barnen tvingas lämna Afrika och resa till England av politiska skäl. 

Under tiden i Afrika väcks både hennes politiska engagemang, och lusten att skriva. Hon debuterar 1976. Men den första boken som blir översatt till svenska är Färden genom mangroven 2007. Den utspelar sig på Guadeloupe, och börjar med att en man hittas död i ett mangroveträsk i utkanten av en liten by. Hans namn var Francis Sancher och han var inflyttad till ön. Ingen vet säkert var han kommer ifrån, och i byn var han föraktad och fruktad. Man håller en traditionell likvaka i hans hus, och enligt den lokala seden kommer alla byborna dit. Seden påbjuder också att var och en berättar något om den döde. Det visar sig att alla haft någon slags relation till Francis Sancher, trots att ingen har velat kännas vid honom så länge han var i livet. Genom berättelserna får vi en bild av den döde, och även av livet i den traditionella karibiska byn. 

Maryse Condés senaste roman är Celanire, som utspelar sig på Elfenbenskusten i början av 1900-talet. Landet var då en fransk koloni som styrdes av en guvernör. Hit kommer den unga kvinnan Celanire som missionär för att undervisa på en internatskola. Hon är född på Guadeloupe, men blev tidigt föräldralös och uppfostrades i ett nunnekloster i Paris. Celanire får genast ett rykte om sig i byn. Hon är mycket vacker, och männen blir som förhäxade av henne. Snart efter hennes ankomst inträffar också en rad mystiska dödsfall, som alla kommer mycket lägligt för Celanire. Skolans rektor dör och Celanire blir ensam ansvarig för skolan. Hon inför då regler som uppfattas som radikala och gör henne impopulär i byn, bland annat förbjuder hon omskärelse av flickorna. Sen dör guvernörens hustru, och mycket snart är han omgift med Celanire. Många av byborna tror att hon står i förbund med djävulen och att hon kan förhäxa människor. Som läsare ser vi nog snarare en kvinna som är mycket skicklig på att manipulera sin omgivning, och är beredd att göra nästan vad som helst för att få som hon vill, och som kanske inte heller har den fläckfria bakgrund som hon själv vill framhålla. 

Teman som ofta återkommer i Maryse Condés böcker är kolonialismen och dess följder samt utanförskap ofta upplevt på grund av kön, klass eller hudfärg. Hon skriver på ett väldigt personligt sätt och det är spännande historier som utspelar sig i intressanta miljöer.

/Åsa

tisdag 19 februari 2019

Pärlfarmen av Liza Marklund

Liza Marklund år journalist, och debuterade som författare med Gömda 1995. Hon skrev sen ett tiotal deckare om Annika Bengtzon, den första var Sprängaren 1998. De senaste åren har hon hållit sig utanför rampljuset, men i slutet av 2018 kom den här boken, Pärlfarmen.

Första delen av boken utspelar sig i början av 1990-talet på Cook-öarna i Stilla havet. Manihiki är en av de mindre öarna, den ligger isolerat och den enda kontakten med omvärlden är via kommunikationsradio. Befolkningen livnär sig främst på pärlodling i lagunen som omger ön. Vi möter den unga kvinnan Kiona och hennes familj som har haft en pärlfarm i många generationer. Under en kraftig storm går en båt på grund på revet utanför ön. Byborna lyckas rädda den ende personen ombord, en ung man som är svårt skadad. Kionas mamma är sjuksköterska och förestår kliniken på ön, hon tar hand om mannen och lappar ihop honom så gott det går. När han vaknar till liv berättar han att han är från Sverige och heter Erik. Han tillfrisknar så småningom och blir kvar på ön. Erik verkar inte så bekymrad över att det är svårt att ta sig ifrån ön, och att få kontakt med omvärlden. Han finner sig tillrätta där, och hjälper byborna med ekonomi och bokföring. Efter en tid uppstår känslor mellan Eric och Kiona och de blir ett par, och så småningom får de också två barn tillsammans.

En dag ser Kiona en stor båt vid horisonten som närmar sig ön i snabb fart. Hon anar direkt att det gäller Erik. Hon skyndar sig hem och varnar honom, och han börjar direkt packa sina väskor, och säger att hon måste hålla barnen inne och inte visa att de är ett par. Kiona ser på avstånd hur flera män kliver i land från båten. Erik går dem till mötes och följer till synes frivilligt med båten därifrån. Kiona är förtvivlad. Hon försöker pussla ihop det hon vet om Erik, och hon hittar också en väska han glömt kvar. Den är full av pengar i amerikanska dollar. Hon bestämmer sig för att för första gången i sitt liv lämna ön för att få veta vad som hänt Erik. Resten av boken utspelar sig på en rad platser runt om i världen dit Kiona reser för att hitta Erik och få veta vad som hänt honom. Hon möter både människor som hjälper henne, och människor som utnyttjar hennes brist på världsvana och hennes godtrogenhet.

Första delen av boken är en fin och intressant beskrivning av paradislivet på ön, medan andra delen är en spännande internationell thriller, där man känner igen takterna från böckerna om Annika Bengtzon. Liza Marklund har vänner som bor på Cook-öarna, och hon har själv varit där, och har faktiskt bott på en pärlfarm.

/Åsa

torsdag 14 februari 2019

Blindtunnel av Tove Alsterdal

Blindtunnel är en spänningsroman med anknytning till verkliga historiska händelser. Daniel och Sonja är ett svenskt medelålders par med utflugna barn. Efter att Daniel blir av med jobbet, så väcks idén hos dem att bryta upp, lämna Sverige och köpa en vingård utomlands. Efter en tids letande hittar Daniel en vingård i Böhmen, i Tjeckien, som är till salu för ett rimligt pris. Huset behöver rustas upp, men Daniel är ju händig och kan göra mycket själv. 

De tar sig an huset med stor energi, framför allt Daniel, som direkt börjar röja i källaren. Sonja däremot ägnar dagarna åt att bekanta sig med omgivningarna och folket i den lilla byn. En kväll när hon kommer hem är Daniel alldeles exalterad. Han har rivit en vägg i källaren och har hittat en gammal vinkällare med rader av hyllor med gamla fina vinflaskor. Sonja går längre in i källaren och då upptäcker hon flera tunnlar, och i en av dem hittar hon en död kropp. Den har legat där väldigt länge, den är nästan mumifierad men hon kan ändå se att det är ett barn. 

Detta blir upptakten till en rad kusliga händelser kring vingården som alla har en koppling till det hemska som inträffade här efter andra världskrigets slut. Området som kallas sudetenland, befolkades då av en blandad befolkning som bestod av tjecker och sudettyskar, en tysktalande folkgrupp som länge levt i Tjeckoslovakien. Innan kriget levde man sida vid sida och såg olikheterna i språk och kultur som en tillgång, och de hade ett utbyte emellan sig.

Men precis innan kriget bröt ut, så hamnade sudetenland i skottlinjen, när Hitler krävde att få området eftersom det befolkades av tyskar. Tjeckoslovakien tvingades då att avträda området till Tyskland. Efter kriget fördrevs sudettyskarna från sina hem av den tjeckiska befolkningen, för att hatet då var så stort mot tyskarna. Många sudettyskar dödades och de som överlevde tvingades fly från sina hem. 

För Daniel och Sonja gör sig det förflutna påmint när det visar sig att vingården som de har köpt, en gång tillhörde en sudettysk familj, och det finns fortfarande familjemedlemmar i livet, som inte har glömt det som hände, och vill ha tillbaka gården. 

Den här boken bygger på en historia som är helt fruktansvärd, och ändå kanske inte så välkänd. Den är väldigt spännande, välskriven och intressant och man lär sig en hel del historia. Tove Alsterdal har skrivit flera spänningsromaner och alla har anknytning till historiska händelser.

/Åsa

torsdag 31 januari 2019

Saknad, förmodad död av Susie Steiner

Susie Steiner är debutant som deckarförfattare, men har en lång karriär som journalist bakom sig, bl.a. i The Guardian. Och det märks. Boken är mycket välskriven och karaktärerna utmejslade på ett sätt som inte är så vanligt i deckargenren. Möjligen blir den läsare besviken som förväntar sig action och ett högt tempo.

En ung kvinna, Edith Hind, försvinner spårlöst efter en utekväll i London. Fallet hamnar hos kriminalpolis Manon Bradshaw och hennes kollegor. De får snart allmänhetens blickar på sig då Ediths far visar sig vara en känd kirurg som är nära knuten till det engelska hovet, med vänner på höga positioner i samhället. När polisen undersöker Ediths bakgrund och umgänge, kommer det fram dittills okända sidor hos den unga kvinnan. Klockan tickar och Manon och hennes kollegor är väl medvetna om att statistiken inte ger mycket hopp åt försvinnanden som inte klaras upp inom 72 timmar...

Jag gillar persongalleriet i den här boken, särskilt Manon Bradshaw som jag tycker har släktskap med andra kvinnliga karaktärer som Rachel Bailey i teve-serien Scott & Bailey och Carrie Mathison i Homeland. Hon är oerhört skärpt, kan ta till okonventionella metoder om det behövs, men har en tendens att strula till sina privata relationer. Intrigen i boken är också originell. Historier om unga kvinnor som försvinner har vi läst många av, men den här berättelsen tar inte vägen dit man kanske hade förväntat sig...


/Åsa