In memoriam: Aretha Franklin 1942-2018

“American history wells up when Aretha sings,” har Barack Obama, en av de bästa talarna genom tiderna, sagt om Aretha Franklin, en av tidernas bästa sångare. “Nobody embodies more fully the connection between the African-American spiritual, the blues, R&B, rock’n’roll – the way that hardship and sorrow were transformed into something full of beauty and vitality and hope.”

Aretha Franklin, som idag gått bort, har för mig varit någon jag förknippat med glädje och hopp, och få röster har samma förmåga att trollbinda och beröra så som hon gjort. Även om hennes röst var ojämförlig går det att nämna sångare vars röster på samma sätt som hennes hade en unik förmåga att framkalla gåshud, även om de gör det på helt olika sätt: Marvin Gaye, Otis Redding, Nina Simone. Det är en sorgens dag idag, och världen känns inte densamma utan Aretha Franklin.

Må hennes själfulla röst för alltid leva vidare inom oss.

/Johan

Årets TV-serie, film, musik och seriebok

På Golden Globes fick skaparna av The Handmaid's Tale emotta priset för årets bästa TV-serie i dramakategorin. Inför stundande prisutdelningar inom film- och musikvärlden kikar vi på vad några av världens främsta film- och musikredaktioner utnämnt som 2017 års bästa i olika kategorier. (Filmskapare och musiker har ännu inte kontrat och utsett årets bästa redaktion.) Vi kollar även in vad olika redaktioner utsett till årets bästa seriebok.

Då tidskriften NME listade årets 50 bästa album utnämnde de Melodrama av Lorde till det bästa. På andra plats placerades Visions of a Life av Wolf Alice, i mitt tycke förra årets allra bästa. The Guardian valde St Vincents Masseduction till årets album. Q Magazine, Rolling Stone Magazine, New York Magazine och Pitchfork valde Kendrick Lamars Damn, medan Jay Som med albumet Everybody Works tilltalade redaktionen på Paste Magazine allra mest.

NME skriver främst om musik, men har gjort en lista över årets 10 bästa filmer där de, liksom The Atlantic och The New Yorker, utsett Get Out till årets film. På femte plats finner vi Call Me by Your Name, en av de finaste filmer jag sett. Min favoritrecensent vad gäller film, New York Times-skribenten Manohla Dargis, hade Dunkirk överst på sin årsbästalista. En lista där vi även finner Wonder Woman, vilket får mig att jubla, för med en livslång crush på serietidningskaraktären är den efterlängtade filmen om henne den superhjältefilm jag älskar mest.

Till sist – serier! Tidskrifterna Paste Magazine och New York Magazine utnämnde My Favorite Thing Is Monsters av Emil Ferris till årets seriebok. Även Wired valde den till sin lista. Och på Dagens Nyheters lista över årets bästa böcker hittar vi Mats Jonssons Nya Norrland. Shazam utnämnde Vei av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson till årets bästa svenska seriealbum och årets bästa seriealbum är även här boken av Ferris.

/Johan

Stadsbibliotekets utställning om David Bowie

Få artister har varit så nyskapande som David Bowie. Det går inte ens att säga att det enda förutsägbara med honom var hans oförutsägbarhet eftersom det inte gick att förutsäga hur han skulle omvandla sig själv härnäst. I en intervju sa han en gång att förändring har varit något som präglat hans liv och konst. Denna tro på nödvändigheten att ständigt omskapa sig själv för att nå högre höjder än tidigare skiner igenom i hans musik då han ständigt skapade nya uttryckssätt.

För att fira Bowie och all glädje han skänkt oss med det han skapat har vi en utställning på stadsbiblioteket från och med den 8:e januari, datumet han föddes på. Vi visar upp alla de titlar vi erbjuder som finns med på Bowies lista över de 100 böcker som betytt mest för honom. Även böcker som handlar om artistens liv finns med i vår utställning. En av de biografier om Bowie som fått fint mottagande av både av kritiker och fans är The Age of Bowie, av Paul Morley. Den finns snart i vår Bowie-samling, så håll utkik efter den och reservera den sedan gärna på vår hemsida!

/Johan

Listor över tidernas bästa filmer, romaner och album

Listor över tidernas bästa i olika kategorier väcker oftast diskussioner som tenderar att vara livliga och underhållande. För mig är det ett nöje att göra listor, helst inom sci-fi. (Jag har till och med gjort en lista över mina bästa listor någonsin!) Genreindelning är ett måste. Exempelvis kan instrumental filmmusik och rockmusik inte jämföras, och tänkvärd science fiction har andra kriterier att uppfylla än en lättsam komedi. Till skillnad från när man gör listor över böcker brukar man rangordna film- och musikhistoriens bästa verk. 101 Cult Movies You Must See Before You Die har ingen rangordning men är nog så intresseväckande ändå.

Listmakande har gått lite överstyr på sista tiden, då vi av listentusiaster fått böcker som 101 svenska öar du måste se innan du dör, 101 bröd du måste baka innan du dör, Fifty Places to Paddle Before You Die och 199 Cemeteries to See Before You Die. Här nedan finns listor av tyngre vikt:

The 50 Greatest Films of All Time – En rangordnad lista, sammanställd 2012 av Sight & Sound, där över 800 filmkritiker valt ut tidernas bästa filmer. Nu i sommar publicerade Empire sin lista, baserad på läsaromröstning.

The 100 Best Novels Written in English – Sammanställd 2015 av Robert McCrum för The Guardian. För serieböcker rekommenderar jag listan Herald Scotland gjorde 2013: The 50 Greatest Graphic Novels of All Time.

500 Greatest Albums of All Time – Publicerades i nuvarande version 2012 av Rolling Stone som tog hjälp av 271 experter, främst artister och journalister. Året därpå kontrade NME och gjorde en egen lista.

Jag skulle också vilja rekommendera Cinesift för att upptäcka listor på de mest hyllade filmerna genom tiderna i olika genrer och för att få fram vad som finns på Netflix eller DVD. Cinesifts procentsiffror baseras på genomsnittsbetyg från Rotten Tomatoes, IMDb, Metacritic och Letterboxd. Procentsiffrorna man får från Rotten Tomatoes eller stjärnorna från Goodreads är bara till hjälp till en viss gräns – det bästa är nog att hitta recensenter vars smak och observationer berikar ens upplevelse och som erbjuder god vägledning och bra tips inför framtida bio- eller biblioteksbesök.

/Johan

The Last Ship av Sting

Sting, allsidig musiker tillika aktivist som kämpar för de folk som hotas av att regnskogen de lever av håller på att försvinna, har på det här albumet satt toner till sina känslor inför hans hemtrakters borttynande varvsindustri. Musikalen med samma namn, byggd kring albumets låtar, är både ett triangeldrama och en David-mot-Goliat-historia om arbetarnas kamp mot en marknadsstyrd värld.

Kritikerkåren hyllade musikalens överväldigande musik, även om man såg svagheter i dramat. Albumets musik, dess medryckande sång ibland påminnande om irländska ballader och dryckesvisor, kan avnjutas även om man inte följer med i berättandet. Sting må vara ojämn, men i sina bästa stunder, som "Fields of Gold", "Fragile", och det här albumets "When the Last Ship Sails", visar han varför han är värd Polarpriset han förärades med tidigare i år.

/Johan

Tre tips inför helgen

Här kommer tre tips som förgyller din helg! 

Tidning
Nya numret av Filter kom ut förra veckan, och är som vanligt späckat med läsning. Den innehåller såväl kortare notiser som riktigt härlig långläsning och fördjupning. Läs den på stadsbiblioteket eller ladda ner den gratis med tjänsten Ztory, genom att logga in på kommunens öppna wifi på något av våra bibliotek, läs mer här!


Film
Helen rekommenderar Pride, "en rolig och härlig film med bra skådespelare, baserad på en verklig händelse". Året är 1984 och i Storbritannien vill Thatcher vill lägga ner alla gruvsamhällen. En grupp gayaktivister bestämmer sig för att samla in pengar för att hjälpa gruvarbetarna och deras familjer.


Musik
Biblioteken i Karlskrona finns på Spotify, och nu kan du lyssna på en helt ny spellista, "Konsertaktuella 2017 - Karlskrona". Johan har listat alla artister och band som kommer till vår stad med omnejd i vår, det är bland andra Per Gessle, Tomas Andersson Wij och Josefine Cronholm. Klicka här för att komma till listan!


Trevlig helg önskar Bokstuganredaktionen!

Årets nobelpris i litteratur går till...

Bob Dylan

Svenska Akademiens motivering:

”Nobelpriset i litteratur 2016 tilldelas Bob Dylan 

som skapat nya poetiska uttryck 

inom den stora amerikanska sångtraditionen”

På biblioteken i Karlskrona kan du låna Dylans musik på CD och LP-skiva, 

och vi har även memoarer och diktsamlingar!

A hard days night av Richard Lester

På 60-talet rådde det total Beatleshysteri. I samband med att bandet skördade framgångar på scenerna så skapades också en av världens mest inflytelserika musikaler. "A hard days night" har haft en enorm påverkan på populärkulturen, inte minst i utformandet av exempelvis kanaler som MTV och VH1. Det är inte helt oförtjänt som Richard Lester kallats MTVs ursprungliga fader. Med hjälp av snabba klipp, handhållen kamera och en blandning av musikal och dokumentär har Lester skapat någoting helt unikt. Men hur många har egentligen sett filmen? Om man pratar om Beatles och musikaler så nämner de flesta "across the universe" som kom 2007. Det är dock en väldigt konventionell musikal och det enda dessa två musikaler har gemensamt är att delar musik. Förra året firade "A hard days night" 50-års jubileum och restaurerades i fin nyutgåva. Det tycks mig som att många faktiskt missat denna pärla.

Handlingen i "A hard days night" är nästan löjligt enkel. Vi får följa Paul, John, Ringo och George under ett hektiskt dygn. Bandmedlemmarna spelar sig själva och målet är att de ska uppträda i en TV-sändning på kvällen. Det blir dock en massa strul, Ringo kommer bort och bandet jagas av hysteriska fans. Med sig på resan har de också Pauls vilda farfar som vill ut och festa och dansa med damer. Det är som upplagt för knasiga förväxlingar. Men som man kanske kunde gissa så slutar allting väl och det blir en bejublad konsert.

Även om man inte är något Beatles-fan (det är inte jag) så är det omöjligt att inte kapitulera inför den här filmens charm. Det finns en lekfullhet och en rebellisk ton i filmen som känns så himla rätt. Grabbarna springer runt och busar med poliser och kivas med varandra. Alla fyra har fått lagom svåra repliker och det känns aldrig som att de behöver skådespela över sin egen förmåga. Allting gifter sig dessutom underbart med Beatles rockdängor. Musiken ramar in och förstärker varje scen. Det är som en lång musikvideo som aldrig blir tråkig! Inget glitter, inget överdriven glamour.
Bara fyra sköna grabbar och en hel värld framför sina fötter.
Tänk så enkelt det kan vara ibland!

/Henrik

Trumslagarpojken av Anders Johansson

En av Sveriges bästa hårdrockstrummisar har äntligen berättat sin historia i bokform. Jag hade ynnesten att få ha ett samtal med honom på Dunkers Kulturhus i Helsingborg för några år sedan och blev nästintill golvad av alla tokiga historier han hade, historier som hela världen nu får ta del av. 

Anders är son till Jan Johansson, jazzpianisten som gav oss den enastående skivan ”Jazz på svenska”, och har således ett välkänt musikaliskt arv bakom sig. Detta förvaltade han genom att själv bli musiker, hans två främsta meriter är att han var trummis i virtuosgitarristen Yngwie Malmsteens band under dennes storhetsperiod på 80-talet samt i bandet Hammerfall under drygt femton år. Turnéerna har varit många, konserterna tusentals och tristessen på vägarna satte ofta igång fantasin hos såväl musiker som turnéentourage. Vi bjuds på otroliga historier som inte sällan innehåller själva gräddan av artister inom hårdrocksvärlden, och får svar på kulinariska frågor som ”hur smakar en kall anknäbb?”.

Vi får också en inblick i människan bortom turnélivets galenskaper, hans relation till sin far som rycktes ifrån jordelivet alldeles för tidigt, och såklart mycket om relationen till brodern Jens. Jens är också musiker, en keyboardist som också bland annat spelat med Yngwie Malmsteen och som sedan 20 år huserar i bandet Stratovarius. Jens och Anders fick för några år sedan för sig att de ville ut och spela pappans musik, inledningsvis främst i kyrkor men sedermera även mer regelrätta konserter där Jens stod för pianospelet och Anders tvingade sig att lära sig spela ståbas. Det blev en fin hyllning till den tidlösa musiken, och någon slags cirkel som slöts.

Länk till e-boken: TRUMSLAGARPOJKEN

/Alex

"Stevie Nicks: Visions Dreams & Rumours" av Zoe Howe

Zoe Howe har tidigare skrivit "How's Your Dad: Living in the Shadow of a Rock Star Parent" samt biografier om The Slits, The Jesus and Mary Chain och Florence and the Machine. Stevie Nicks är, liksom Debbie Harris i Blondie och Grace Slick i Jefferson Airplane, en av de mest betydelsefulla kvinnorna i rockhistorien. Hennes band, Fleetwood Mac, älskas av miljoner människor världen över. Fleetwood Macs inflytande på musikstilar så vitt skilda som heavy metal och country, deras påverkan på band så olika som allt från Smashing Pumpkins, Hole och REM till The Corrs, Dixie Chicks och MGMT, är överväldigande. Igår kom det ut en länge efterlängtad biografi om Stevie Nicks.

/Johan

"Chapter and Verse" av Bernard Sumner

Innan jag upptäckte New Order hade jag nästan uteslutande lyssnat på musik jag först hört från min systers rum. Den smala väggen mellan våra rum var för mig som en gräns mellan två dimensioner (ni vet, den gamla historien om det yngre syskonet som på avstånd känner avund och beundran till det äldre syskonet och hur oöverbryggbart det avståndet kan kännas). Mystiken i att inte veta vad man hörde på andra sidan förstärkte fascinationen till allt hon självständigt upptäckt och gjort till en del av sitt liv. Hennes fönster vette mot morgonsolen, mot ett myller av hustak därute där hon hittat sina vänner och alla låtar de hade hittat tillsammans och dansat till. Mitt fönster vette mot kvällssolen, skogen, en utsikt mot ensamhet – inbjudande längtan bort. Och New Order lät som ett svar på löftet i längtan efter det oupplevda. Jag hade hört dem på radion, spelat vinylskivorna med bara mig själv som sällskap, sexton år gammal. För första gången var det som om jag hade hittat något som var bara mitt. Att känna släktskap med det vilda, vare sig det var det otyglade i musiken eller det outforskade i naturen, kändes inte längre så ensamt, inte efter "Temptation".

Bernard Sumner är New Orders främste låtskrivare och imorgon kommer hans självbiografi, "Chapter and Verse", ut. I den får vi bakgrundshistorien bakom låtar skapade av Joy Division och New Order. Det har skrivits mycket om de här två banden tidigare, men aldrig av någon av medlemmarna själva. Att få ta del av det som inspirerade Sumner att skriva låtar som i skapandeprocessen fått eget liv och originalitet, låtar som  i sin tur inspirerat så många andra att skapa, eller bara att dansa, detta är något stort för oss som någon gång tagit Sumners låtar till våra hjärtan. Mycket efterlängtad bok, och bara tanken på att läsa den medan regnet smattrar på fönstret lyser redan upp höstmörkret.

/Johan

"A Hard Day's Write" av Steve Turner

Oemotståndlig för Beatlesfans, ovärderlig för de som är intresserade av musik i allmänhet – det låter som en överdrift, men hur ska man annars beskriva denna oerhört välskrivna bok utan att förringa dess meriter?  Hur att göra rättvisa en formidabel skattgömma av berikande upplysningar och underhållande anekdoter? I "A Hard Day's Write" av Steve Turner får vi bakgrundshistorien till varenda låt komponerad av Beatles. Vi får ta del av vad som inspirerade de tidlösa låtarna, något som torde ge en "natural high" till de fans som någon gång känt en eufori utlöst av äkta Beatlemania. Berättelserna bakom låtarna, oftast berättade av upphovsmännen själva, ger oss i den här boken en outsinlig källa av fascinerande fakta, en ström av aha-upplevelser. När man läser en bok som denna inser man att det finns tillfällen då användandet av superlativ faktiskt är berättigat.

Slå upp sidorna för "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" och du ser en teckning från 1967 av Lennons då fyraårige son föreställande en flicka som sonen satt bredvid på förskolan. På teckningen är flickan, Lucy, omgiven av stjärnor som liknar diamanter. När Lennon frågade honom vad teckningen föreställde förklarade sonen att det var "Lucy – in the sky with diamonds". Bläddra vidare; på sidan 164 finns en dramatisk bild av en vietnamesisk kvinna med ett barn vid sitt bröst. Bilden är från ett nummer av National Geographic som utkom vid början av Vietnamkriget, och har underrubriken Mountain Madonna. McCartney såg bilden, blev tagen av den, och fröet till "Lady Madonna" var sått. När du kommer till "Abbey Road" har bråket mellan medlemmarna intensifierats. George Harrison tog sin tillflykt i Eric Claptons villa på landet, lånade Claptons akustiska gitarr, gick runt i trädgården och kände den första vårsolen. Clapton berättar att han kom ihåg ögonblicket då "Here Comes The Sun" kom till. Vad har han har att säga och vad John, Paul, George och Ringo har att säga om vad som inspirerade varje låt de skapat, är aldrig långrandigt. Bara de mest väsentliga kommentarerna är utvalda. Och det är som det ska vara. Bara de bästa formuleringarna är bra nog åt att kasta ljus över ikoniska låtar skapade av ett av världens genom tiderna bästa band.

/Johan

Årets bästa

Time Magazines lista över de 100 bästa filmerna någonsin publicerades online för några år sedan och fick rekordmånga läsare. Richard Corliss, som var med och sammanställde listan, förklarade dess genomslagskraft med att "alla har två jobb: sitt eget och filmkritiker." De flesta av oss är oavlönade kritiker som gärna kritiserar verk, vare sig det handlar om film eller musik, och på så sätt gör professionella kritikers jobb åt dem. Men även om alla av oss älskar att se på film och lyssna på musik och vill kommunicera det vi upplevt, genom att diskutera ett verk och ge övertygande skäl till varför det är enastående eller värt ruttna tomater, är det få av oss som kan kalla oss experter. Film- och musikrecensenter är inte bara experter, utan har även kunskapen att  intellektuellt analysera ett verk och förmågan att sätta ord på vad vi känner när verket berör oss. Ett verk beskrivet av en skicklig kritiker kan ge en aha-upplevelse, eller få oss att se fler dimensioner hos verket, vilket får oss att uppskatta verket ännu mer. Vid årsslutet 2013 kom listor över årets bästa filmer och album, sammanställt av vår tids mest kunniga film- och musikkritiker. Sådana listor har stort värde för oss film- och musikälskare vars liv förgylls av guldkorn inom dessa områden, även om vi inte själva vaskat fram dem.

Manohla Dargis, filmkritiker för New York Times, skriver ypperligt om året som gått. Hennes lista över årets bästa filmer består av 16 titlar, uppräknade i bokstavsordning, varav en, "Inside Llewin Davis" av bröderna Coen, är en film där amerikansk folkmusik har en framträdande roll.

Både Rolling Stone Magazine och Pitchfork Media utnämnde albumet "Modern Vampires of the City" av Vampire Weekend till årets album. Ryan Dombal skrev i sin recension av albumet för Pitchfork Media att även om Vampire Weekends sånger innehar igenkännbara element, med lånade rytmer och melodier, använder de sig av det föflutna för att inspirera nutiden. Recensenten framhåller textraden "Wisdom's a gift but you'd trade it for youth" i låten "Step" och menar att "music is a young man's pursuit". Min mening är att de översvallande känslorna i innovativa verk allra oftast kommer från unga musiker, medan äldre musiker oftast står för förfinandet av beprövade experiment och för större textmässig och musikalisk visdom. Recensenten för Pitchfork kan också hitta mer visdom och mognad i den här skivan än i tidigare album. Ambitionen var större för Vampire Weekend år 2013, och den här gången fanns det tanke såväl som själ, stora insikter i proportion med de stora känslorna.

/Johan

In memoriam: Lou Reed 1942-2013

Lou Reed gick bort den 27 oktober 2013. Med sitt band Velvet Underground, ett av de mest inflytelserika banden i rockmusikens historia, utvidgade Reed rockmusikens kreativa möjligheter. Han visade att med enkla medel går det att framkalla stora känslor, transportera en publik till andra platser med berättelser som berör likt konstnärliga filmer. David Bowie, nära vän till Reed och tillika inflytelserik och nyskapande artist, uttryckte sin sorg efter Reeds bortgång och beskrev Reed som en mästare.

 

"White Light/White Heat" av Richie Unterberger är en bok om Velvet Underground som är oumbärlig för många av Lou Reeds fans. Boken har också fått fin kritik av flera respekterade musiktidskrifter, exempelvis MOJO och The Wire:

"An impressive means to reflect on the conundrum of what could be the ultimate cult band ... detailed and anecdote-packed ... fascinating chronology, researched in forensic detail." - MOJO

"Unterberger pulls together a mass of contemporary reviews and reportage, with sources ranging from the mainstream media to obscure critics... He's particularly good at tying up odd historical detail." - The Wire

/Johan

"Aldrig godnatt" av Coco Moodysson

Det har för många människor funnits en tid i livet då musiken betytt allt. Den tiden inträffar oftast under brytningstiden då man lämnar barndomen bakom sig och letar efter sin identitet som vuxen. Igenkänningsfaktorn för musikälskare borde vara hög när man läser "Aldrig God natt" av Coco Moodysson, en briljant skildring av vänskap och musikens makt att befästa och stärka vänskapsband. I en rörande scen får man tal del av när bokens tre huvudpersoner, Coco, Klara och Matilda, hör The Clashs album "London Calling" för första gången. Scenen inleds med texten i översta panelen: "En dag förändrades allt...". De unga kvinnorna börjar spontant dansa, dansen blir alltmer befriad från självmedvetenhet, tills de unga musikälskarna faller ihop på golvet och börjar snyfta av lycka. "Det här är den bästa dagen i hela mitt liv," säger Matilda, Klaras storasyster, medan de tre tjejerna håller om varandra. Andra scener som berör med sin enkelhet och rättframhet är när de tre tjejerna blir som förälskade i musikinstrument i ett skyltfönster och hur deras liv därefter kretsar kring hur de ska få ihop pengar till instrumenten så att de ska kunna starta upp ett band. Tiden då de använder musiken som utlopp och uttryck för inre frustrationer är en tid laddad med ödesmättat allvar, betydelsefullhet och omedelbarhet, som om de upplever att världen är hotad och tiden håller på att rinna ut. I själva verket är det barndomstiden som håller på att rinna ut och världen som är hotad är den där vänskap går före allt, en värld fri från cynism, i vilken tre vänner är beredda att ta sig an världen utanför.

 

Just nu kan man se Lukas Moodyssons "Vi är bäst!" på Sveriges biografer. Filmen har visats på olika filmfestivaler och brittiska och amerikanska filmkritiker har varit hänryckta av Lukas Moodyssons tappning av Coco Moodyssons serieroman. Både filmen och boken bjuder på stor glädje.

/Johan

The Vaccines : "Come of age"

Jag skulle vilja slå ett slag för det brittiska indierockbandet The Vaccines vars spelning jag av en händelse hamnade på en kväll i Malmö för cirka två år sedan. Då var de aktuella med albumet What Did You Expect From The Vaccines? som kom våren 2011 och innehöll den peppiga och fartfyllda "Wreckin' Bar (Ra Ra Ra)" som varar i blott 1, 22 minuter vilken nog inte många gått miste om. Albumet hyllades av kritiker och bandet jämfördes med ett nutida The Clash. Jag minns hur de överrumplade mig med sina tämligen enkla och slagkraftiga melodier. För några månader sedan släpptes deras andra album Come Of Age och förväntningarna var höga. Recensionerna har har pendlat mellan ris och ros då många anser att de "krånglat till det". Själv är jag inte av den åsikten utan rekommenderar verkligen albumet som nu finns på stadsbiblioteket i Karlskrona (efter lite påtryckning från mig)... Spår värda att lyfta fram är bland andra "I Always Knew", "No Hope" och "Teenage Icon". Tempo, ljuvliga gitarriff och kaxig sång från Justin Young. Jag utfärdar avslutningsvis en varning då ni antagligen kommer att bekymmersfria och tillfreds nynna på dessa ovan nämnda spår och märka att ni alltmer rycker på axlarna åt petitesser efter att ha lyssnat på Come Of Age, för så känner i alla fall jag.

/Sara

"The Next Day" av David Bowie

Inspelningen av David Bowies första album på tio år skedde i hemlighet. Tony Visconti, producent för albumet, har berättat att samtliga medverkande har känt Bowie i flera årtionden och hade inga problem med att ljuga ifall någon frågade om Bowie snart skulle komma ut med nytt material. Hemlighetsmakeriet kan ha att göra med att Bowie blivit alltmer mån om sitt privatliv de senaste tio åren. Hans yngsta dotter är nu tretton. Kanske vill han undvika alltför mycket uppmärksamhet för att ge henne så normal uppväxt som möjligt. Hursomhelst har han sedan 2003 levt ett tillbakadraget liv och sällan visat sig offentligt.

Andres Lokko skriver i Svenska Dagbladet att Bowies tystnad de senaste tio åren bara gjort hans fans ännu mer angelägna om att få höra ny musik av denna levande legend. "Få metoder är så effektiva för att väcka allas vår nyfikenhet som just tystnad," skriver Lokko i recensionen av albumet. "I en tid då alla skriker, fotograferas och ständigt är tillgängliga valde Bowie motsatt strategi. Nästan lite ironiskt med tanke på vilken internetpionjär han så gärna ville vara innan sin ”pensionering”." Lokko menar att Bowie på det här albumet har "förlikat sig med sin egen historia; sitt högst säregna uttryck". Många recensenter välkomnar Bowies återkomst på ett sätt som liknar hur man känner för en gammal vän som länge irrat osaligt och som nu hittat tillbaka och funnit ro i sitt ursprung. Den brittiske recensenten Emily Mackay, som i NME ger "The Next Day" strålande kritik, anser att David Bowie har låtit sig absorberas av sitt förflutna, men hon ser inte detta som stagnation i artistens kreativitet. Hon menar att istället för att återuppfinna sig själv använder Bowie den här gången sig av sitt förflutna för att röra det vidare, hungrig efter mer.

Oavsett vilken konstform det handlar om kan man ofta känna igen en konstnärs uttryck, men bara konstnärens fantasi sätter gränser för vad konstverket uttrycker. Det må vara svårare att vara spännande och skapa något nytt och sensationellt med gamla uttrycksformer, men en tidlös sång är för alltid spännande, känns alltid ny och sensationell. David Bowie kan konsten att uttrycka något nytt med gamla medel. På "The Next Day" sätter han nya gränser och går vidare mot en ständigt utvidgad inre vision vars horisont flyttar sig i takt med hans rörelse framåt. I grund och botten är Bowie för alltid ung, ständigt sökande, utforskande, och upptäckande, ivrig att få dela med sig då han kommit nära det han sökt.

/Johan

Årets mest utlånade: Musik

Vi avslutar vår utlåningssummering med musik. I toppen ser vi de framgångsrika systrarna Klara och Johanna även kallade First Aid Kit. Johan entusiastiskt bloggat om dem vid ett tidigare tillfälle, läs hans otroligt välskrivna blogginlägg om skivan The lion's roar här. Saknar du någon skiva på biblioteket? Prata med oss eller skicka in ett inköpsförslag till vår mail så kanske vi köper in den.

1. The lion's roar av First Aid Kit
2. Melodifestivalen 2012
3. Jag är inte rädd för mörkret av Kent
4. Kisses on the bottom av Paul McCartney
5. Wrecking ball av Bruce Springsteen
6. Beväpna dig med vingar av Joakim Thåström
7. Samling av Bo Kaspers Orkester
8. The big black & the blue av First Aid Kit
9. Me and Simon av Laleh
10. What we saw from the cheap seats av Regina Spektor

God jul och gott nytt år önskar Bokstuganredaktionen

Vård och omsorg

Det är inte ofta man läser en bok som handlar om äldreboende och ett vårdbiträdes arbetsvillkor, men det är precis det som ”Jag ska egentligen inte jobba här” av Sara Beischer handlar om. Moa är 19 år, har nyligen slutat skolan och flyttat till Stockholm för att förverkliga sina skådespelardrömmar. Men hon behöver ett jobb för att hålla sig flytande och börjar en timanställning på Liljebackens äldreboende. Chocken är verkligen total när Moa ställs inför realiteter som död, demens, kroppsvätskor och det stressiga arbetet. Allt skildrat på ett halsbrytande humoristiskt sätt. Man skrattar mitt i det sorgliga eländet. Sara Beischer skriver med värme och omsorg om de äldre och Moas kollegor. Moa visar sig dessutom vara bra på att arbeta med människor. Teaterdrömmarna är det värre med. Gång efter annan misslyckas hennes audiotions. Moa sugs alltmer in i Liljebackens värld och till slut måste hon välja. Roligt, underhållande och känsligt om en ung människa med drömmar som hamnar i en brysk verklighet.

Ben Watt är den ena halvan i popduon ”Everything but the girl”. Sommaren 1992, just innan duon ska iväg på USA-turné blir han allvarligt sjuk. Han blir inlagd på sjukhus i London och där blir han kvar i två och en halv månad. Det är en tid av operationer, kanyler, katetrar, dropp tester, starka droger, smärta och kraftlöshet. I boken ”Patient” skriver han själv om sjukdomstiden. Det är en gripande berättelse om en människa som svävar mellan liv och död och kommer ut på andra sidan. Som patient är han utlämnad åt omständigheterna med operationer som avlöser varandra och läkarna som står frågande. Sjukdomen förändrar, han kan inte äta och rasar i vikt. Men det är inte en berättelse om självömkan. Han beskriver sina medpatienter, de distanserade läkarna, sjuksköterskornas omsorger och privata småprat, omgivningens reaktioner och hur han själv vänder sig inåt. Hans närmaste, Tracey och hans föräldrar är centrala i skildringen. Till slut får han en diagnos, han lider av den sällsynta och livshotande sjukdomen Churg-Strauss Syndrom. De flesta som drabbas av detta dör. Livet framöver kommer att bestå av strikt diet, återkommande symptom och återkommande sjukhusvistelser. Men han lever, duon kan fortsätta som musiker och äkta par, det blir en vardag igen, om än förändrad.

Bra låt med ”Everything but the girl” – från början av deras karriär: http://www.youtube.com/watch?v=PHppIFO2gaU

/ Carina

Sommarlåtar, sommarrecept och svenska klassiker...

Tips på bra sommarskiva: Empire of the sun: Walking on a dream - hört på radio och fått namnet på gruppen tack vare den yngre generationen. Gillar speciellt titelspåret Walking on a dream - riktig sommarlåt att lyssna i på i solskenet. Precis som Dansa Pausa med Panetoz.

Tips på sommarbok: Den nyutkomna Sommarkväll med mat och vin av Håkan Larsson. För oss som gillar mat och vin utan att krångla till det.

Tips på bra film: denna sommar är fylld av sport på tv - både EM i fotboll och OS i London. Bryt sporten med att gå igenom en box, på bibblan finns t ex Svenska hjärtan och Någonstans i Sverige - gamla fina serier. Om jag får råda ser jag gärna om tv-serien med kriminalinspektör Adam Dalgleish vid Scotland yard, mordhistorier av P D James. Även nyfiken på säsonger av "The Wire". 

/ Carina