Den goda dottern av Karin Slaughter

Karin Slaughter har återigen spottat ur sig en tegelsten till spänningsroman, hon har ett imponerade sätt att lyckas skriva mycket och fort. Jag har läst Slaughters böcker i många år, hennes berättelser är alltid bita på naglarna spännande med många turer än hit eller dit innan man är i mål.
Hennes nya roman, Den goda dottern, är inget undantag. Kanske några sidor för lång, men jag har lätt överseende med det. Som läsare ska man dock ha klart för sig att i Slaughters böcker sparas det inte på våldet, det är rätt så grafiskt och riktas oftast mot kvinnor.
Den goda dottern handlar om familjen Quinn. En familj där fadern är en känd försvarsadvokat, som gjort det till sin business att försvara de brottslingar som många av oss kanske gärna skulle se att nyckeln till cellen råkade glömmas bort. Han försvarar våldtäktsmän, mördare och andra tunga brottslingar, för i Rusty Quinns värld så är alla värda ett försvar och en röst.

Att säga att familjen är populära i samhället de bor vore en grov överdrift, för i och med att pappa Rusty ställer sig på brottslingarnas sida så har familjerna till offren svårt att se mannen bakom lagen. Här växer så Rusty och Gamma Quinns två döttrar upp. I ett hushåll, visserligen fullt med kärlek och passion, men även med hot utifrån och faderns brottsplatsfoton utspridda i huset.
Så en dag knackar våldet på dörren, i form av två män. De är där för att hämnas på Rusty, som inte är hemma. Men modern samt hennes två döttrar Samantha och Charlotte är tyvärr det. Saker och ting urartar på ett ögonblick, och under pistolhot tvingas de två flickorna ut i skogen. Den ena flyr för sitt liv. Den andra blir kvar. 

Charlotte förlorar sin mamma och sin syster den dagen, och en stor bit av sin egen själ. Våldet lämnar som ett blodigt ärr över hela henne, ett ärr som aldrig läker eller kan tvättas bort.
Så går 28 år, både på ett ögonblick och oändligt långsamt. Charlotte bor kvar i samma stad, och ärren blöder fast hon själv inte ser det längre. Nu är hon själv advokat, och arbetar i samma hus som sin far. Livet, må det vara trasigt, har ändå gått vidare på något sätt. 

Men så skakas småstaden av ett nytt vansinnesdåd, en skolskjutning. Och återigen finner sig Charlotte i händelsernas centrum, av vad som tycks vara en slump. Snart spinns nätet hårdare runt familjen Quinn och det förflutna går plösligt hand i hand med nutiden.
Den goda dottern är en spännande bok, som läsare rycks jag med från första stund. Författaren är som alltid väldigt duktig på sina miljöbeskrivningar, jag kan riktigt ta på den inpyrda känslan av småstadsliv med allt vad det innebär. Och så retar jag mig ofantligt mycket på Charlotte mellan varven, jag vill bara sträcka in handen genom sidorna och ge henne en välmenande knuff i rätt riktning. Det är alltid ett tecken på väl utfört skrivande, om man som läsare investerar sina känslor så. Men våldet då? Är det nödvändigt med så grafiskt våld? Jo, det är det ibland faktiskt. Mäns våld mot kvinnor är något av det vidrigaste som finns, och det ska man aldrig skönmåla.
Så om ni letar efter en spännande och rå thriller i höstmörkret, då behöver ni inte leta mer!

/ Malin