Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



fredag 29 november 2013

Dimma över Darjeeling

… Mikael Bergstrands uppföljare till sin lysande”Delhis vackraste händer”, var även den angenäm läsning! Som så många gånger förr upplevs ofta uppföljare, även fristående sådana som denna, som något svagare produkter, men det kanske har lika mycket med förväntningar och nyhetens behag kring den första, att göra, som att den faktiskt tappar i kvalitet. För lite feel-good är det allt över denna också, men den hade inte riktigt de livsfilosofiska kvalitéer som den förra. Visst finns det färgstarka karaktärer, både goda och onda – men flest goda – sådana, även i denna. Och visst är fortfarande den gode Göran Borg en hopplös mespropp. Men han rycker upp sig lite i slutet, och en viss personlig utveckling går att skönja.

Han är alltså tillbaka i Malmö efter sin långa tid i Indien, har lyckats lägga manikyristens kärlek bakom sig – men lyckas inte gå vidare i livet. Han beter sig undvikande och dumt hos sin terapeut som dottern övertalat honom att gå till, och han visar sig vara en oväntad homofob när det kommer till kritan. Alltså flyr han fältet igen, till sin vän Yogi i Indien, som förbereder sitt bröllop. Men de ekonomiska förutsättningarna för detta går i stöpet, då Yogi blir grundlurad vid köp av en teplantage i norr, och han går nästan under i sin personliga kris. Men här visar äntligen Mr Goran lite civilkurage och lyckas få rätsida på detta – han lyckas rädda sin vän undan än värre katastrofer, de får teplantagen på fötter framför allt tack vare Yogis färgstarka fästmö, och de bedriver klappjakt på mannen som lurat dem på så mycket pengar. Spännande och oväntat, ett antal intressanta vändningar i händelseförloppet – och jag är ganska såld igen. Jag kan inte låta bli att hålla Mikael Bergstrands karaktärer nära hjärtat!

/Tuija

torsdag 28 november 2013

Tio saker jag lärt mig om kärlek av Sarah Butler

Den rotlösa Alice återvänder hem till London på grund av att hennes far ligger på dödsbädden. Eller hem och hem, Alice har hela sitt liv haft svårt för att känna sig hemmastadd och har aldrig trivts i sin pappas hus. London förknippas med ångest enligt Alice. Där levde hon nämligen tillsammans med Kal och upplevde för första gången trygghet. Dock var deras relation begränsad. De höll förhållandet hemligt för Kals föräldrar vilket innebar att Alice till exempel inte fick svara i telefon eller träffa hans strängt religiösa föräldrar, något som till slut fick henne att bryta med London och bege sig till fjärran länder. Hennes två äldre systrar, Tilly och Cee, anser att Alice nu måste mogna och sluta fly från sina problem. Familjen känns mycket splittrad men måste nu komma överrens om hur de ska ta itu med faderns dödsbo. Alice tycks ständigt återkomma till sin moders död, där hon skulbelägger sig själv, samt den enorma saknaden av Kal och känslan av rastlöshet. Samtidigt, i en annan del av London, lever den hemlöse Daniel på hoppet om att en dag hitta sin dotter. När han får reda på att hon finns i hans närhet börjar han försiktigt att söka kontakt med hjälp av pappersvikta ledtrådar.

En roman som blivit otroligt hyllad i hemlandet England och har översatts till 13 olika språk. Om ni är nyfikna på debutromanen "Tio saker jag lärt mig om kärlek" som Sarah Butler skrivit på sedan 2007 kan ni se ett inslag på SVT:s litteraturprogram Babels hemsida.

Fin läsning om familjerelationer och om att hitta hem.

/Sara

tisdag 26 november 2013

Smitning av Dominique Dyens

Sekwa är ett riktigt favoritbokförlag vars böcker sällan gör mig besviken. Nyligen läste jag den mycket intressanta Smitning av Dominique Dyens. Till en början var jag lite skeptisk, men efterhand som man får veta ett och annat blev det en helt annan slags bok. Spännande var det att lista ut hur saker och ting hänger ihop, även om detta inte alls är någon deckare. Lite stolt kände jag mig allt när jag gissade hur det låg till och det faktiskt visade sig att jag hade rätt. Det kan ju tyda på förutsägbarhet, men så var inte fallet den här gången.

Handlingen går inte att avslöja för mycket om, men huvudpersonen heter iallafall Anne Duval, är 36 år och längtar desperat efter att träffa mannen i sitt liv och bilda familj. Så desperat så att hon tar till en del drastiska metoder och bygger upp orimliga scenarion i sitt huvud. Hon har bland annat lurat sin mamma att tro att hon har träffat en man vid namn Patrick i två år. Inte nog med det, utan hon har fantiserat ihop så mycket om denne Patrick så att han känns verklig till och med för henne själv. Men han finns väl inte på riktigt? Vem är mannen som faktiskt heter Patrick som hon träffar en natt då hon övernattar på ett slott? Han finns ju uppenbarligen. Och psykiatern som hon så småningom söker hjälp hos, hur står det egentligen till med honom?

Det finns mycket att fundera över under läsningens gång, och jag skulle gärna läsa om boken för att njuta ännu mer av författarens skickliga lek med vad som är på riktigt och inte.

/Helen

måndag 25 november 2013

Björn Afzelius - en god man (och bara en människa)

När recensionsexet från Norstedts kom blev jag både nyfiken och lite orolig. För mig har Björn Afzelius’ person kommit att få en närmast en mytisk aura omkring sig, då hans musik spelades mycket hemma under min uppväxt, och jag själv var med mina föräldrar på hans spelningar. Den nya biografin är skriven av Gunnar Wesslén som följde Björn Afzelius i många år, både som vän privat, och i tjänsten som journalist. Ryktet sa att boken skulle teckna ett porträtt av artisten som var ärligt, men inte alltid så smickrande.

Wesslén beskriver mycket riktigt Björns liv, från den tidiga uppväxten utanför Huskvarna, via Hökarängen och Landskrona, innan han till slut hamnade i Malmö. Han beskriver hur karriären som sångare och låtskrivare tog fart, hur han mötte Mikael Wiehe, hyllningar och motgångar, och även hur Afzelius ratades och ibland förlöjligades av kritikerna – men älskades av folket.

Wesslén ger en bild av privatpersonen Afzelius som känns ärlig och äkta. Genom intervjuer med döttrarna och några av de många kvinnor som kommit och gått i hans liv, får man bilden av en man som var både rolig och omtänksam när han var närvarande – vilket tyvärr inte hände så ofta... Dock reagerar jag på en del spekulativa formuleringar om Björns kärleksliv, som exempelvis ”ibland tror jag att Bill Wyman i Rolling Stones är den ende som haft fler kvinnor på sina turnéer än Björn Afzelius".

För mig har Björn Afzelius och hans musik alltid varit förknippade med starka och värdeladdade ord som demokrati och rättvisa. Den bilden består efter läsningen – men nyanseras kanske lite också... Kanske är Björn och hans liv ett exempel på den klassiska devisen ”gör som jag säger – inte som jag gör”... Titeln känns väl vald – han var utan tvekan en god man med goda avsikter – men i alla avseenden bara en människa... Boken innehåller många bilder, en del från privata album, både från barndomen och från familjeliv och karriär som vuxen.

Sammantaget är det en fin och viktig dokumentation av en person som betydde mycket – och genom sin musik fortfarande gör det – för många människor.

/Åsa

torsdag 21 november 2013

Lyckliga gatan

…Liza Marklunds senaste, och tionde, Annika Bengtzon-thriller, är inte alls så dum! Lite oförtjänt tycker jag att hon har fått klä skott för allt möjligt raljerande över dussinförfattarskap etc. Men jag tror att hon säljer bra fortfarande, i de breda lagren. Och hon skriver absolut inte dåligt. Även om jag inte skulle kunna erinra mig ett endaste dugg av, säg kanske de sju, åtta senaste Annika Bengtzon-böckerna (vilket ju i sig är talande för att ytterst lite sticker ut, eftersom ingenting fastnar i minnet…). Men det är spännande, det är hyfsat trovärdigt, det är snyggt uppbyggt och sammanvävt scenario. Absolut helt ok underhållning för stunden. Och lite grann gillar jag faktiskt Annika Bengtzon fortfarande….

Här får hon nysta i en härva av det makabrare slaget, dock är det en kvinna på Rikskrim vi får följa när det kommer till de riktigt osmakliga detaljerna. Växelvis gräver de kring försvinnandet av en ung småbarnsmamma från den finare Solsidan, tortyren av hennes man Politikern, men också kring en försvunnen miljardärska – vilket dock ligger tjugo år bak i tiden. Men det finns vissa kopplingar, även om jag kan tycka att de framställs som ganska vaga. Och slutet känns väl lite sådär… Men som sagt – helt ok underhållning för stunden, även om litteraturkritiker gillar att sabla ner på Marklund.

/Tuija

måndag 18 november 2013

Doris och hennes katter

Bild från bokförlaget Forum
Den brittiska författarinnan Doris Lessing gick bort igår, 94 år gammal. Hon fick Nobelpriset i litteratur 2007 med motiveringen ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Lessing hade då en bred och diger utgivning bakom sig, från debuten med ”Gräset sjunger” 1950 till sista boken ”The Cleft” som kom på engelska just 2007.

Doris Lessing hade ett speciellt förhållande till katter, hon omgav sig gärna med dem i sitt hem och fascinerades av deras gåtfulla natur. Hon har skrivit flera berättelser om katter där hon på ett kärleksfullt sätt studerar och iakttar dem, och funderar över ”det nattliga kattliga evigt ofattliga” - för att citera T S Eliot, en annan kattälskare.

Läs gärna ”Rufus”, en fin liten berättelse om den tufsiga strykarkatten som söker sig till Doris och hennes familj, och så småningom får en plats i hemmet. Hon beskriver så fint det prövande samspelet mellan katten och dess nya människor, men också dramat som utspelar sig mellan den nya katten och de katter som redan finns i familjen...

/Åsa

fredag 15 november 2013

Mormor hälsar och säger förlåt


… är Fredrik Backmans nya bok, efter att ha skrällt ordentligt med ”En man som heter Ove”. Utan att ha läst föregångaren var jag lite nyfiken på hur han skriver egentligen, eftersom han blivit så otroligt populär i de breda leden. Och utan att veta om föregångaren är skriven i samma stil, så måste jag erkänna att jag i alla fall efter denna genomläsning hann bli ganska trött på hans sätt att berätta sin historia. Språket, uttryckssättet, berättarstilen är… omständlig på något sätt. Och då menar jag inte den ungdomsjargong som lilla Elsa, huvudkaraktären (sju år, nästan åtta) brukar. Vilket inte är det minsta naturligt för en unge i den åldern. Inte heller hennes insatthet i allt mellan himmel och jord, eller hennes förnuft och klokhet. Men det går på något sätt att bortse ifrån, det hör liksom till berättelsen. Om Backman skurit bort allt det onödiga kringelikrånglandet med språket hade bokens omfång kunnat minska från nuvarande ca 450 sidor till istället ca 350. Vilket den hade vunnit stort på. För de språkligt tramsiga upprepningarna fram- och baklänges tröttar ut läsaren, bromsar upp läsflödet – men framför allt tillför de ingenting. Det blir bara tröttsamt efter ett tag. Och det är synd, för det är absolut ingen dålig historia han nystar ihop – tvärtom. Det är egentligen en väldigt sorglig och tragisk berättelse om ett antal livsöden i ett höghus, som vecklas ut allteftersom lilla Elsa levererar breven från sin döda mormor till berörda lägenhetsinnehavare. Allt och alla hänger ihop på de mest oväntade sätt, och det är snyggt ihoppusslat av Backman. Själva historien hade onekligen förtjänat en smidigare klädsel än den som den nu fått. Och Elsa hade sannerligen förtjänat någon mer vuxens öppna ögon (än mormoderns) för den förfärliga mobbningen hon får utstå i skolan. Det är en skam för skolan att ingen vill se, men det är nästan lika märkligt att hennes egna föräldrar inte riktigt tycks fatta hur illa det är. Elsas egen berättelse är nog egentligen den mest tragiska av de livsberättelser som Backman rullar upp – det gör ont ända in i själen.

/Tuija


torsdag 14 november 2013

Gone girl av Gillian Flynn

När den ekonomiska krisen och arbetslösheten drabbar paret Amy och Nick Dunne, flyttar de från New York, till Nicks barndomsort, en spökstad i Missouri som drabbats hårt av landets ekonomiska tillstånd. Flera av husen står tomma och gallerian som tidigare var stadens inkomstkälla har slagit igen. Amy, känd från framgångsrika boken ”Fantastiska Amy” som är baserad på hennes barndom och skriven av hennes egna föräldrar, har alltid haft pengar att luta sig tillbaka på. Men även de börjar sina… Med de sista pengarna ur Amys pott köper Nick en bar som han delar med tillsammans med sin syster Go. Amy får istället nöja sig med ett stillsamt hemmafruliv, något som hon vantrivs med. Utåt sett ser de ut som ett normalt gift par, kämpandes i en lågkonjunktur, än så länge barnlösa – men under ytan pågår ett psykologiskt spel, olikt allt annat.

På parets femte bröllopsdag är Amy försvunnen. Röran i vardagsrummet tyder på ett bråk, det finns spår av blod som man slarvigt försökt städa bort, kvällen innan har grannar dessutom hört ett högljutt gräl inifrån huset och nu saknar Nick alibi för timmarna då mordet/försvinnandet har ägt rum. Misstankarna riktas såklart mot Amys make Nick som inte förbättrar situationen då han uppvisar ett märkligt beteende inför såväl poliser som media genom att leverera lögn efter lögn... Som en tradition vid deras bröllopsdagar brukar Amy alltid arrangera en liten skattjakt baserad på ledtrådar och frågor ur deras förhållande, där målet ofta har en speciell innebörd, så även i år. Spår som Nick motvilligt följer.

Då det dessutom uppdagas att Nick har en ung älskarinna sedan ett år tillbaka, samt då polisen upptäcker Amys dagbok som hon skrivit i dagligen sedan sju år tillbaka, där den sista raden lyder ”Den där mannen skulle kunna döda mig” ser läget mycket mörkt ut. Men halvvägs in i romanen tar berättelsen en helt ny och minst sagt oväntad vändning som kastar omkull läsarens tidigare förväntningar. Som läsare kastas man fram och tillbaka i sin osäkerhet; vem bör man lita på?
Gillian Flynn har tidigare skrivit "Vass egg" (2006) och "Mörka platser" (2012).

/Sara

onsdag 13 november 2013

"Djur" av Joyce Carol Oates

Gillian Brauer är litteraturstudent på ett litet college enbart för kvinnor. Hon har, liksom flera av sina klasskamrater, blivit förälskad i sin lärare i litteratur, Andre Harrow. Harrow är mer lik en sektledare än en lärare. Under sina seminarie-undervisningar i poesi favoriserar han de vackra och de som anstränger sig mest för att få hans gillande, något som skapar eskalerande rivalitet mellan de kvinnliga studenterna. Utöver detta är Gillian svartsjuk på Harrows fru, Dorcas, en skulptris, och Gillian förföljer henne utan att själv riktigt veta varför. Dorcas konst är kontroversiell. Hennes utställning på skolans konstmuseum har budskapet att det som skiljer människan och djuren åt är så litet att det i stort sett är obetydligt, ett synsätt som strider mot religiösa gruppers uppfattning om att människan är skapad i Guds avbild. Samtidigt utsätts Gillians campus för ett flertal anlagda bränder, och hennes klasskamrater lämnar hastigt skolan utan förklaring. Harrow säger ingenting om studenterna som försvunnit från hans klass, låtsas som om inget har hänt och flyttar om bord och stolar i klassrummet så att det inte ser ut som om någon saknas.

Harrow utnyttjar Gillians känslor för honom, och utnyttjar henne sedan sexuellt. Han presenterar henne för Dorcas, och tillsammans inleder det gifta paret ett sexuellt förhållande med Gillian, och ger henne droger för att göra henne lättare att manipulera. Då paret reser till Paris hittar Gillian fruktansvärda hemligheter om paret i deras hus. Berättelsen tar nu en kuslig vändning då det visar sig att Harrow och hans fru är genuint onda, sadistiska. Gillians beundran av dem byts till desillusion. När de återvänder faller hon dock tillbaka i det gamla mönstret och låter dem utnyttja henne igen. Men sedan händer något en natt som får henne att återigen se igenom deras psykologiska manipulation och när hon hämnas på dem beskriver hon sin handling, som får fruktansvärda konsekvenser, som instinktiv.

Romanen är kort, kompakt, men mångfacetterad, en roman som man upptäcker allt fler nivåer i andra gången man läser den. Ali Smith har kallat "Djur" ”stark ... mäktig, berörande" och "tillfredställande”.

/Johan

tisdag 12 november 2013

Den sista fristaden av Tracy Chevalier

Tracy Chevalier tillhör de författare som har funnits med mig länge. Jag började läsa hennes böcker som tonåring och har sedan dess läst allt hon skrivit. På senare år har utgivningstakten minskat, och det var några år sedan hon senast kom ut med en ny bok. Därför var jag glad när jag fick mysa ner i soffan med alldeles nya Den sista fristaden. Något jag uppskattar mycket med hennes böcker är all research hon lägger ner, det känns verkligen som att man lär sig något varje gång man läser dem. I det här fallet lärde jag mig massor om lapptäckssömnad och om kväkare. Jag är också svag för välskrivna historiska romaner.

Här får vi följa Honor Bright, som tillsammans med sin syster lämnar England för Amerika i mitten av 1800-talet. Resan över havet blir riktigt jobbig, Honor mår konstant illa i flera veckor och när hon väl går iland på amerikansk mark säger hon till sig själv att hon aldrig kommer att fixa en återresa utan nu får hon stanna här. Tanken är att systern ska gifta sig med en man i Ohio, som liksom systrarna tillhör en kväkarförsamling, men hon dör ganska omgående i gula febern och Honor lämnas ensam i ett främmande land. Systerns tilltänkta man vet inte ens om att hon existerar, och blir förstås måttligt nöjd när han får Honor på halsen istället för en hustru. Räddningen för Honor blir sömnaden, hon är mycket skicklig på att sy och hjälper bland annat till i en hattbutik.

Ett annat problem som Honor ställs inför är de flyktingar som rymt från söderns slavplantager med hopp om att ta sig över till Kanada. Honor slits mellan sin önskan att hjälpa dessa människor men samtidigt hålla sig på rätt sida lagen för att inte utsätta de människor hon bor hos för fara.

/Helen

fredag 8 november 2013

En egen strand av Aino Trosell

I Aino Trosells senaste roman gör två systrar något som ytterst få skulle vågat; lämnar allt bakom sig, för att bosätta sig på en egen, pytteliten, öde ö, någonstans utanför Indonesien. Dock kanske inte för gott, men de ska åtminstone ge det ett halvår eller ett år. Och anledningen till uppbrottet är att båda, i stora drag, ”gått in i väggen” – bara inte orkar med tillvaron mer. Hanna, socialsekreteraren, har bränt sig i båda ändar med ett omöjligt jobb, en man som inte bryr sig så värst mycket om henne, och barnen som nu i alla fall är vuxna nog att klara sig utan henne ett tag. Systern Judit har däremot levt ensam hela sitt liv, och ägnat det åt konsten; hon målar och målar, och har livnärt sig bland annat på att hålla kurser i detta. Men även hon har kämpat för hårt, för länge, i någon motvind som man inte blir riktigt klar över, men båda kommer snabbt överens om att det är detta de behöver. Stillhet, ro, ensamhet, läketid. Tid att hitta tillbaka till sig själva, att hela den sargade själen, att läka det trasiga sinnet, att reda i de trassliga tankarna och känslorna. Någonstans under livets gång tappade de kontakten med sig själva – och varandra. Och så här långt låter det ju både klokt och nödvändigt – om än lite drastiskt - att hyra en egen ö för att få tystnad och få vara ifred. Men de lever sitt Robinsonliv på sin egen strand, och varannan vecka paddlar de över till grannön för att proviantera vatten och andra livsnödvändigheter.

Men… friden och ron har givetvis en ände – det förflutna hinner ikapp dem, bubblar över, samtalen är inte längre läkande utan hetsiga och anklagande, och saker ställs på sin spets. Helt plötsligt är de såta systrarna, som var varandras stöttepelare, varandras fiender och allting blir bara hat och aggressioner. Och kanoten försvinner. Hur ska de överleva? Och hur ska de överleva varandra? Går det?

En lite bedräglig paradisskildring, som inledningsvis är väldigt intressant, som i mellanpartiet blir lite drygt ältande och seg, men som avslutningsvis visar sig innehålla massor av mörker och oväntad brutalitet. Och sen blir man som läsare inte riktigt klok över hur det egentligen slutar. Eller hur det egentligen var. Öppet slut kan man kalla det, antiklimax också, beroende på vad man tycker om sådana vändningar. Lite ovanligt och mycket oväntat var det i alla fall.


/Tuija

torsdag 7 november 2013

Colombes granne av Tatiana de Rosnay

Den välartade Colombe Barou flyttar tillsammans med sin familj, beståendes av man och tvillingar, in i en ljus och elegant fyrarummare, intet ont anande om vilka förskräkliga nätter hon kommer att få uppleva där... Colombe arbetar som spökskrivare, för tillfället åt en ekivok filmstjärna, och arbetar därmed mest hemifrån. Hon är skötsam, prydlig och tillfreds med sitt liv till den natten hon vaknar klockan tre av ett ljud hon inte kan spåra. Ljudet får henne helt ur balans, hon kan inte somna om utan plågas av sömnlöshet hela natten. Ljudet, som till en början svårt att sätta fingret på, utvecklar sig efter några nätter till musik, hög musik, alltid klockan tre på natten, alltid då Colombes man Stéphane är bortrest.

Ljudet kommer uppifrån där den välansedda läkaren Dr Faucleroy bor. Stilig och med ett oerhört gott rykte om sig är han svår att beskylla, men Colombe är övertygad. Hon ber sin man att prata med doktorn i fråga, hon skriver lappar, telefonerar, men inget svar och ingen förändring. Colombes nära och kära, det vill säga hennes make och syster tror hon är galen och misstänker henne istället för otrohet, på grund av hennes förändrade beteende och hennes besatthet av läkaren på våningen ovanför… Colombe tappar till slut helt sin verklighetsuppfattning, allt kretsar kring den sömn hon aldrig kan få. Allt hon kan tänka på är vad som kommer att hända klockan tre inatt. Hon försummar sitt arbete, sin man och sina barn.
 
Grannens närvaro blir mer och mer påtaglig, en natt kan Colombe svära på att han är i hennes sovrum. Dagen därpå skaffar hon sig därför en säkerhetskedja som samma natt bryts itu. Den rädsla som Colombe innan kände övergår nu istället till vredesmod. Hon beslutar sig för att hämnas och tar genom husets vaktmästare beslag på Dr Faucleroys nyckel. Genom små små medel som att flytta hans bokmärke i romananen han just nu läser, skapa oreda i hans skivsamling och stänga av hans kylskåp vinner även hon makt över hans liv. Efter allt det hon utstått är det väl inte mer än rätt? Vad hon här inte vet är att det psykologiska spelet mellan Colombe och grannen härmed är på väg att eskalera.

/Sara

tisdag 5 november 2013

Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco


Det här var min första bekantskap med Eco. Jag har fått för mig att han är lite svår att läsa, och tycker nog att jag till viss del fick det bekräftat. Samtidigt som jag imponeras av hans otroliga kunskaper så känner jag att det nästan blir lite för mycket av det goda. Boken drunknar liksom i historiska detaljer, människor och händelser, vilka dessutom nästan samtliga har verklighetsanknytning. Jag tycker att grunden i boken är mycket spännande och intressant, och det hela är väldigt skickligt ihopsatt, men jag orkar inte riktigt engagera mig i allt.

Huvudpersonen Simonini är en helt igenom osympatisk figur. Boken består av hans dagboksanteckningar från 1897, där han redogör för sitt liv. Bakom en fasad som antikvitetshandlare i Paris har han hållt på med betydligt ljusskyggare verksamheter. Han förfalskar dokument på begäran, och är mycket skicklig på det. Han menar att så länge det rör sig om dokument som borde ha funnits, och som borde ha varit sanna, så gör han egentligen inget orätt. Han anlitas av diverse högt uppsatta personer, och känner inga lojaliteter åt något håll. Han avskyr i stort sett alla människor, och kategoriserar dem i grupper med olika negativa egenskaper. Men allra mest avskyr han judarna, och där möjligheten finns att få med dem på ett hörn när han skapar sina påhittade dokument så tar han den utan att tveka.

Andemeningen i boken är både skrämmande och intressant. Det går att övertyga folk om att de mest otroliga saker är sanna, så länge man spelar på tankar och rädslor som redan finns där. Författaren visar på fördomarnas farliga makt, och får verkligen oss som läsare att tänka till. Även om detta utspelar sig på 1800-talet känns det applicerbart på vår egen tid, och många av de resonemang som förs kunde lika gärna ha uttalats idag.

Jag är imponerad som sagt, och någon gång kanske jag orkar ge boken den fulla uppmärksamhet som jag faktiskt tror att den förtjänar.
/Helen

måndag 4 november 2013

Jimmy Perez är tillbaka!

Om ni som jag läst och gillat Ann Cleeves deckarkvartett om Shetlandsöarna, blev ni säkert också rejält besvikna över hur hon avslutade den sista delen, ”Blå gryning”. Det kändes inte riktigt bra att hon övergav kommissarie Perez och övriga karaktärer i en svår situation... Om det däremot skulle vara så att du just nu är mitt i serien och läser, så råder jag dig att vänta med att läsa detta blogginlägg tills du kommit igenom kvartetten. Cleeves har ju börjat skriva på en annan deckarserie – som för att ytterligare understryka slutet på Shetlandsserien - med den buffliga kommissarie Vera Stanhope i huvudrollen. När jag lånade hem ”Dead water” var det i tron att detta var den senaste boken om Stanhope.

Döm om min förvåning när boken börjar med att Jimmy Perez vandrar längs med Shetlandsöarnas stränder, plockar stenar och saknar sin älskade Fran. Det har nu gått ett halvår efter hennes död, och Perez är ännu inte tillbaka på sitt arbete vid polisen. Mot sin vilja blir han ändå indragen i ett fall där en journalist från öarna hittas död i en båt. Situationen kompliceras av att den som hittar kroppen är öarnas åklagare som dessutom verkar ha egna kopplingar till fallet... För att sköta utredningen i Perez frånvaro kallar man in kommissarie Willow Reeves, en yngre kvinna som är lite okonventionell i både framtoning och arbetsmetoder.

Mycket av behållningen med boken var för min del återseendet med karaktärerna och Shetlandsöarnas fantastiska miljö. Själva deckargåtan börjar dramatiskt och spännande men mot slutet känns det faktiskt lite som att historien går på tomgång. Man kan alltid hoppas att serien – liksom kommissarie Perez - kan hämta sig och komma tillbaka...

/Åsa

PS! Missa inte Café Bokstugan ikväll kl. 18 i stadsbibliotekets hörsal. Temat är skräck, rysare och thrillers...