Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

I påskhelgen läste jag den här nya samlingen noveller av Mariana Enriquez, en argentinsk författare och journalist. Och vilken resa det blev!
Den här boken är som ett påskägg fullt med de svartaste av hårda karameller, och ett Buenos Aires som jag aldrig stött på tidigare. En stad som omges av att magiskt pulserande ljus, samtidigt som den är ett virrvarr av förfall och ondska.

Enriquez språk ber inte om ursäkt, och som läsare är du snart fastnaglad även om du kanske skulle vilja komma undan. Författaren rör sig på klassisk mark både när det gäller skräck och magisk realism, med detta är ändå en bok som står ut på egen hand.
Det vi förlorade i elden rymmer tolv stycken, rätt så korta noveller. Det handlar om unga kvinnor som brinner i protest, seriemördare som rör sig likt skuggor längs disiga gränder, socialarbetare som förtvivlat försöker rädda förvildade barn, nygifta kvinnor som tröttnar på sina pompösa män och en flod som väcker de döda till liv. Allt är ackompanjerat av en stad i ständig rörelse, där fattigdom och vidskepelse går hand i hand. Vid varje gathörn ryms små altare till olika helgon, och vid varje trottoar en hel värld att upptäcka.

Boken genomsyras av starka kvinnoporträtt blandat med en frän samhällskritik. Det är inte varje novell som avslutas med att alla dina frågor fått svar, men det gör inget, det är en del av novellens charm tycker jag.
Den här boken är briljant på många sätt, men jag vill även höja det minsta av varningens finger för att den är rätt så mörk. Novellerna är både grafiska och ibland snudd på för otäcka. Men för mig så var varje ilning längs ryggraden värt det, för jag fick under läsningens gång ta del av en magisk värld i en stad som nu brinner i mig. 

 / Malin