Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



torsdag 26 februari 2015

In i labyrinten av Sigge Eklund


11-åriga Magda är försvunnen. Hennes föräldrar, Åsa och Martin, psykolog och förlagschef, äter middag på en restaurang i närheten av villan där deras dotter lämnats ensam. När de för andra gången avbryter middagen för att titta till henne är hon spårlöst borta. Vi får därefter följa föräldrarna men även två andra personer med koppling till Åsa och Martin, nämligen Tom och Katja, då det har gått cirka åtta månader sedan händelsen. Magda är fortfarande inte funnen och de fyra personerna, som på olika sätt är engagerade i Magda, slåss mellan att hantera sorg, oro, lägga ihop ledtrådar och försöka komma fram till en lösning samtidigt som de brottas med sina egna trauman och problem.

Åsa är sjukskriven. Dagarna flyter ihop för henne och relationen med Martin har försämrats kraftigt i och med dotterns försvinnande. Paret är som främlingar inför varandra. Martin i sin tur, bearbetar fortfarande sviterna från hans lillebrors självmord som skedde för flera år sedan, innan han träffade Åsa. Han ältar och har skuldkänslor över att han inte fanns där för sin bror men har nu precis samma svårigheter när det gäller att engagera sig i sitt eget barn. Martin är dessutom huvudmisstänkt eftersom han inte har något alibi på eftermiddagen samma dag som Magda försvann. Det framkommer även att polisen har hittat spår av Magdas blod i baksätet på Martins bil. Andra upplever honom som en man med hett temperament som har svårt att hålla in sina aggressioner, vilket bara stärker på anklagelserna mot honom...

Slutligen har vi tidigare nämnda Tom och Katja: Tom arbetar för Martin och gör allt för att skydda honom. Han försöker själv pussla ihop de ledtrådar som han kommit över, de leder honom vidare till forskning om labyrinter samt till en lägenhet med anknytning till Magda. Katja i sin tur, är sambo med Tom men är även hon innästlad i Magda under andra omständigheter. Hon arbetar som skolsköterska på Magdas skola och kan vittna om en hel del blåmärken på flickans kropp…

Romanen varvar dessa fyra personers tankar och känslor och det är intressant att se hur personerna skiftar under läsningens gång. Tom och Katja bidrar även till att vi får se familjen utifrån, en familj som verkar splittrad och olycklig och som varit det under en längre tid… Det är en otroligt engagerande spänningsroman om relationsproblematik men som ger även läsaren en klurig deckargåta. Sigge Eklund lyckas även på ett skickligt vis att knyta ihop alla karaktärerna till varandra så det känns naturligt och okonstlat.

/Sara

tisdag 24 februari 2015

The Abominable av Dan Simmons


Nu har jag efter flera dagar läst ut detta monster till bok! Över sexhundra sidor fyllda med snö, is, dumdristiga män, världens högsta berg och ond bråd död. Så här efteråt känner jag mig lite matt, fast på ett bra sätt. Det här är en bok för oss som älskar de vita vidderna, de ödsliga bergen där vinden stormar och varje felsteg kan innebära ett helt annat slut än det vi tänkt oss. The Abominable är en helt fiktiv historia, men Simmons väver skickligt in verkliga händelser och historiska personer som går in och ut i berättelsen.
Historien tar sin början på ett soligt Matterhorn 1924, där tre alpinklättrare tar igen sig efter topp bestigningen. En av dem är vår berättare, Jake Perry, en ung och något naiv amerikan som visserligen har klättrat en del men inte är lika erfaren som sina två kollegor. Sittandes där på berget så läser de en några dagar gammal tidning där huvudnyheten är att George Mallory och Sandy Irvine har försvunnit och antas vara döda på besten till berg; Mount Everest. De tre männen blir chockade och bestörta över nyheten, för om någon skulle kunna vara den första på världens tak så vore det väl klätterkändisen Mallory. Men snart så tar drömmen om att själva vara först på toppen över…
Ett år senare har de tre löst den ekonomiska biten genom att bli sponsrade av Lady Bromley, vars son även han försvann någonstans på Everest sommaren 1924. Mot alla odds så tror den sörjande modern att sonen kan vara vid liv fortfarande, därför tar expeditionen form av en räddningsexpedition, även om Perry och hans kollegors främsta mål är att nå toppen först av alla.
Väl på Mount Everest så har de tre fått sällskap av unge herr Bromleys kusin, samt en stor grupp sherpas. Men som vi vet, även i modern tid, så är Mount Everest ingens vän. Berget tar det och de som berget vill. Vädret och de sjukdomar som kommer med den höga höjden tar ut sin rätt. Och de är inte ensamma i detta karga, hjärtlösa virrvarr av glaciärsprickor och lösa klippblock. Snart upptäcker gruppen att något eller någon jagar dem.
The Abominable är en tjock och lång bok. Och Simmons har gjort ordentlig research, många sidor går åt att beskriva utrustning och olika klättertekniker. Vilket jag tycker är väldigt intressant och fascinerande, men det är ju jag det. Det är dock sidor man som läsare lätt kan skumma igenom, för boken blir ändå den spännande och otäcka thriller som det här är. Mount Everest är en oerhört tacksam miljö för en spänningsroman! Jag drar efter andan när någon halkar, för på 8000 meters höjd är en simpel snubbling lika med en dödsdom. Och även om bokens tvist kanske är en smula långsökt, så köper jag det ändå. För bokens egentliga huvudperson, Mount Everest, är så pass fängslande. Och jag lär mig väldigt mycket om bergets klätterhistoria. Samt får en kittlande längtan efter att åka dit, det drar och lockar på mig! Jag har länge byggt mina luftslott på världens berg och djupa glaciärer, och efter den här boken så fortsätter jag med det.
Om ni blir sugna på att läsa något på svenska om just Mount Everest, så kan jag även rekommendera Tunn Luft av Jon Krakauer, en spännande och tragisk historia om en av alla klätterolyckor på världens tak.




/Malin

måndag 23 februari 2015

Tom, lille Tom

Barbara Constantine har tidigare fått sin senaste bok ”Och sen Paulette” översatt till svenska, och nu har boken hon skrev dessförinnan också översatts. Kanske är lille Tom inte fullt lika feelgoodtrevlig, men man märker att hon här hade börjat jobba på det, och mer fullt ut utvecklat sin stil när hon senare kom ut med Paulette. Men detta är, trots det, alltså också en riktigt hjärtevärmande solskenshistoria, som rör sig kring ett antal lite småtrasiga människoöden i de spriddaste åldrar – precis som i Paulette! Här är det lille Tom som får världen att snurra, han är elva år och bor tillfälligt i en husvagn med sin mamma, som är 25 (!) och inte riktigt vill kännas vid varken föräldraansvar eller annat. När de inte har så mycket att äta besöker han olika grannars grönsaksländer för att ”låna” lite, och en dag ramlar han över en gammal kvinna som gråtandes ligger hjälplös bland kålen. Han lyckas hjälpa henne både där och då, och även senare, och de utvecklar en speciell sorts vänskap. En annan sorts speciell vänskap utvecklar han parallellt med en ung man som dykt upp i trakten, och kring dessa fyra personer blottas så småningom upp gemensamma band som ingen av dem anat fanns.

Det är alltid väldigt udda karaktärer i Constantines värld, som det trots alla deras tillkortakommanden är svårt att inte tycka om. Och alldeles särskilt lille Tom…

/Tuija

fredag 20 februari 2015

"Förtvivlade människor" av Paula Fox

Boken skrevs 1970 med originaltiteln ”Desperate characters”, men har egentligen först nu fått den uppmärksamhet den förtjänar, mycket tack vare Jonathan Franzen som hyllat den och även skrivit förordet till den amerikanska nyutgåvan. Nu finns boken också i en fin svensk nyutgåva från Natur & Kultur.

Den tunna boken (knappt 200 sidor) är till sin form närmast ett drama, eller ett kammarspel. Den utspelar sig under några få dagar 1969 och involverar en handfull personer som står varandra nära. I centrum finns Sophie och Otto Bentwood, ett par i 40-årsåldern som bor i Brooklyn, ett område i New York som under den här tiden genomgick en förvandling. Idag är det ett fint område, då var det på uppgång, men med slummen bara runt hörnet.

Det är inga stora händelser som skildras, snarare sker förändringarna inom huvudpersonerna. Historien börjar med att Sophie blir biten av en vildkatt hon matat ett tag. Detta verkar vara en av orsakerna till den kris som får paret att fundera över sina liv, sitt förhållande och de val de gjort. En annan bidragande faktor är att Ottos affärspartner och vän sedan många år bestämmer sig för att avsluta deras samarbete. Helt plötsligt är det som om de ser på sina liv med nya ögon, och de är inte helt nöjda med vad de ser.

Den korta berättelsen säger en del om sin samtid, men framförallt är den en ögonblicksbild ur några människors liv. Språket är exakt och väl avvägt, inte ett ord saknas, inte ett ord är överflödigt. Karaktärerna tecknas tydligt och skarpt i all sin svaghet och styrka. Läs ”Förtvivlade människor”, men låt läsningen få ta tid, den är väl värd det.

/Åsa

tisdag 17 februari 2015

Chocken efter fallet av Nathan Filer

Bokförlaget Sekwa kanske många av er känner till, det svenska förlaget som ger ut översatt fransk litteratur med fin fingertoppskänsla. För något sedan startade de även förlaget Etta, som ger ut engelskspråkiga guldkorn. Från dem kommer just den här boken, Chocken efter fallet av Nathan Filer som kom förra året.
 Chocken efter fallet
Här möter vi Matthew, en ung man med ett turbulent inre. Matthew sitter på en psykiatrisk avdelning i Bristol och försöker berätta sin historia. För oss, för sig själv, eller för den som vill lyssna. Han knapprar på en gammal skrivmaskin och ritar stora och intensiva teckningar boken igenom. För det är enda sättet för Matthew att hitta sin historia. Redan på sida två så presenterar han nämligen sin älskade bror Simon. Simon, som några sidor senare kommer att vara död. Men Matthew är säker på att vi kommer tycka om Simon, trots att han aldrig blev sig lik efter sin död… Under historiens gång så pratar Matthew hela tiden direkt med oss läsare. Till slut så känns det som att jag sitter där bredvid honom i det torftiga rummet, där vi röker cigarett efter cigarett.
Många år har nu gått sedan broderns död, brodern som dog under oklara omständigheter. Men för Matthew är såret färskt. Simon finns hela tiden i periferin, hans ansikte syns i vattenpölarna, i ljusen på födelsedagstårtan. Och Simon vill att Matthew ska komma och leka med honom. Leka för alltid, i eviga tider. Men det är ingen annan som ser Simon, bara Matthew. Därav rummet på den psykiatriska avdelningen.
Det här är en vacker liten historia om den djupa sorgen efter de vi mist. Skulden och skammen. Det är en historia om de starka band vävda av kärlek som sträcks och töjs mellan syskon. Det är historien om det barn som blev kvar, i en värld där inget längre är sig likt, en värld där en psykisk sjukdom bäddar ner sig likt en galen och lömsk orm längst in i hjärnans dunkla vrår. Chocken efter fallet är en rå berättelse, men samtidigt en finurligt ömsint bok. Jag både fnissar, drar efter andan och blir djupt berörd av Nathan Filers bok.

/Malin

måndag 16 februari 2015

"Rule Britannia!" av Johan Hakelius (2014)

 Återigen gör Johan Hakelius nedslag bland den brittiska historiens personer och händelser, denna gången från sista delen av 1800-talet - den viktorianska eran, fram till ca 1945. Det ska sägas direkt att Hakelius inte gör några som helst anspråk på att ge någon rättvis eller heltäckande bild av brittisk historia. Hans texter förhåller sig inte heller till den brittiska kolonialismen och dess följder, på något som helst kritiskt sätt. Det är helt enkelt inte syftet med boken. I förordet skriver han själv att han ser sin bok som en kuriosabod, där man kan titta runt på det som intresserar en, och lämna resten därhän.

 I ljuset av DN:s konstaterande att historieböckerna i skolan främst skildrar männens historia, är det dock glädjande att Hakelius lägger lika mycket omsorg på att gestalta den brittiska historiens tokiga kvinnor, som de tokiga männen. I de första kapitlen skildras några av den brittiska kolonialmaktens företrädare, och deras ständiga försök att upprätthålla civilisationens alla bekvämligheter, oavsett vilken gudsförgäten eller krigshärjad del av världen de befinner sig i, genom att omge sig med teserviser, brevpressar, rökrockar, och andra i sammanhanget lika oanvändbara föremål. Även dåtidens kungligheter, drottning Victoria och hennes älskade Albert uppträder flitigt. Vanligt folk får man dock leta efter någon annanstans, men mellan raderna kan man läsa att det nog inte alltid var så roligt att vara en vanlig Londonbo under den här tiden.

Mitt favoritkapitel är ”Djuren är väl också män’schor?” som handlar om viktorianernas fäbless för att avbilda djur i mänsklig skepnad. Även om fenomenet med gulliga kattfilmer på Youtube tillhör vår egen tid, har det definitivt sin föregångare i den viktorianska tidens målningar av kattungar på tebjudning eller hundar i kostym. Det var också under denna tid många av våra än idag mest populära djurberättelser kom till, exempelvis Alice i Underlandet, Det susar i säven och Beatrix Potters sagor.

”Rule Britannia!” är rolig och bildande, och Hakelius skriver med stor kunskap om sitt ämne och mycket humor. Han är dock svag för årtal och personnamn, och gör gärna små utvikningar och parenteser, vilket gör boken ganska faktaspäckad.

/Åsa

fredag 13 februari 2015

The One I Love

En av de absolut bästa filmerna som jag kom över förra året var "The One I Love" en film som egentligen bara utgörs av två personer, Sophie och Ethan. Paret har kärleksproblem och uppsöker därför en terapeut som efter några sessioner istället hänvisar dem till en stuga i skogen dit han skickat flertalet par som efter en avkopplande helg sedan löst sina problem. Sophie och Ethan beger sig dit utan någon aning om vad de ger sig in på. Så fort en av dem entrar stugans gästhus sker nämligen minst sagt mystiska saker med dem och deras känslor... Och tyvärr kan jag inte säga något mer utan att avslöja alltför mycket! Filmen är onekligen svår att berätta om eftersom hela handlingen omkullkastas efter 15-20 minuter, men jag lovar er att den är sevärd! Den är dessutom svår att klassa då den innehåller delar av kärlek, drama, komik men även viss övernaturlighet. Rollerna spelas av briljanta Elizabeth Moss och Mark Duplass, Ted Danson spelar terapeuten som lurar in dem i det här dilemmat. Så om du får nog av renodlad romantik i helgen, med tanke på Alla hjärtans dag som stundar, se "The One I Love", ett alternativt relationsdrama.

/Sara

torsdag 12 februari 2015

Etthundra mil

Ja, så heter Jojo Moyes senaste roman, som säkert många feelgoodgillare väntat på. Och de har inte väntat förgäves, kan jag säga. Det är en fantastisk charmig historia, med karaktärer som etsar sig fast och en spänning som gör den till bladvändare.

I kapitel med omväxlande berättare får vi lära känna den ensamstående mamman Jess, som sliter hur mycket som helst för att få ekonomin att gå ihop. Hennes man har lämnat henne, och han bor hemma hon sin mamma, fortfarande för deprimerad för att kunna jobba, och därmed kunna betala något som helst underhåll för barnen. Som båda är hans, men tonårskillen Nicky är från ett av hans tidigare förhållanden – men Jess håller honom lika kär som om det var hennes egen son. Men pengarna räcker som sagt aldrig till ändå, hur många extrajobb hon än har.

Vi får också inblick i Tanzies liv, dottern, som visar sig vara en naturbegåvning i matematik, men en udda liten fågel i den vanliga skolans sammanhang. Men en dag erbjuds hon en unik möjlighet att få börja på en privatskola där hennes talanger skulle få en chans att blomma ut ordentligt, men de ynka 10 % av kostnaden som Jess skulle behöva stå för, de finns ju inte. Förrän de får veta att vinstpengarna från en matematiktävling skulle kunna täcka behovet.

Och av flera olika slumper hampar det sig så att den lilla familjen, tillsammans med sin stora illaluktande hund baxar in sig i den välbärgade Eds bil, som erbjudit sig att köra dem tvärs genom hela Storbritannien till just nämnda mattetävling. Ed, som är affärsmannen som anställt Jess som städerska i sin semesterbostad, men som hamnat i problem och anklagas för insiderbrott. Detta möte mellan människor vars vägar aldrig annars skulle ha korsats, sätter oerhört djupa spår hos dem alla, och efter det blir livet sig aldrig likt igen. Men inte som man kan föranledas att tro… För det är ingen enkel väg till feelgood här, det handlar om trasiga, ledsna, utsatta, kämpande människor, som är goda, varma, rättrogna, och vill väl, men som livet bråkar riktigt ordentligt med. Det är människor som det är oerhört svårt att inte tycka om, och som man bär med sig länge efteråt. En riktigt läsvärd upplevelse, som säkert kommer att delas av många.

/Tuija

tisdag 10 februari 2015

Vi från Jedwabne av Anna Bikont

Jag vet knappt hur jag ska hitta orden inför den här recensionen av boken Vi från Jedwabne av Anna Bikont. Det är en bok som drabbar mig hårt, hårt, hårt. Och det är en bok som vi alla borde läsa, kanske att vi till och med har en skyldighet att läsa den.
 Vi från Jedwabne är en bok i reportageform, om en massaker på den judiska befolkningen i den polska byn Jedwabne. Den 10 juli 1941 tvingas alla Jedwabnes judar ut från sina hem och förs under förnedring, hot och grov misshandel till en lada utanför byn där de sedan brändes levande ihjäl. I flera dagar efteråt går även jakten på de få judar som lyckas fly lågorna. Detta är kulmen på en våg av våldsamma pogromer som sveper över det ockuperade Polen sommaren 1941. Dock så är inte mördarna tyska nazister, utan polska grannar, människor som levt tillsammans med den judiska befolkningen i generationer tillbaka.
När kriget så till slut var över, föll skulden på massakern på de tyska nazisterna, och inte förrän i början på 2000-talet uppdagades sanningen. Men i Jedwabne har alla genom åren vetat vad som hände.
Journalisten Anna Bikont drivs av att utreda massakern, och synliggöra vad som egentligen hände den där varma sommardagen för länge sedan. Under fyra år reser hon till Jedwabne, övriga Polen, USA och Israel. Hon letar efter den handfull judar som överlevde mardrömmen på torget i byn, de som sedan lyckades överleva resten av Förintelsen. Bikont jagar vittnen samt de dömda mördare som än idag förnekar sin inblandning. Men även nästa generation, barn till de judiska offren och barnen till de polska mördarna. Bikont går en fullkomlig strid till mötes. I Jedwabne finns ingen som vill tala, ingen som vill minnas, ingen som vill få besök, ingen som vill kännas vid det som hände. Till den minnessten som står på åkern där ladan stod i lågor, dit går bara oframkomliga lervägar och ingen vill hålla platsen i ordning. Senast 2011 vandaliseras monumentet med hakkors och orden; They were flammable. Antisemitismen lever och frodas i Jedwabne, och Anna Bikont får dörren i ansiktet fler gånger än jag orkar räkna. Men Bikont ger sig inte.
Och resultatet av hennes ansträngningar blir boken Vi från Jedwabne. Den handlar om det fruktansvärda brott som begicks den 10 juli 1941. Den handlar om det mest fruktansvärda som inte får ske. Men den handlar lika mycket om ett samhälle som inte vill kännas vid sin historia. Om människor som inte vill ta ansvar, som konstruerar sina egna sanningar och minnen. Den handlar om vår tid. Den handlar om den irrationella rädslan för det som är annorlunda. Den handlar om den normalisering av rasism och antisemitism som blir allt vanligare över hela vår värld idag.
Vi från Jedwabne är en svår bok att läsa. Den är svår för att ämnet i sig är fruktansvärt. Den är svår för att den är tung. Men den är samtidigt oerhört välskriven och otroligt bra. Genom boken finns bilder som träffar mig så väldigt hårt rätt in i hjärtat. Bilder på hela familjer. De sitter där finklädda och ser allvarligt in i kameran. De har livet framför sig. Några år, månader eller veckor efter att deras porträtt är tagna, så är i stort sett alla av dem döda. Hela generationer borta. Och på deras minnen och deras massgravar vandrar fortfarande människor som hatar dem för deras judiska identitet. Igen och igen blir de mördade. Kapitel 12 som heter: De hade vodka, vapen och hat, är en av de svåraste texter jag någonsin läst. Jag känner mig fullständigt tom efteråt. Även de absolut sista sidorna i boken, där Bikont med hjälp av en karta av dåtidens Jedwabne går igenom gata för gata och de judiska familjer som bodde där är oerhört gripande.
Anna Bikont skriver att sedan boken kom ut i sin första upplaga i Polen 2004 så har mycket hänt. Polen lyssnar och försöker trevande göra upp med sin historia. Men. I Jedwabne har ingenting förändrats.

Jag märker att jag trots allt har hittat ord om den här boken. En väldig massa ord. Men jag tror inte vi kan prata för mycket om det här. Läs Vi från Jedwabne av Anna Bikont. Ta ett kapitel då och då. Vi har alla ett ansvar att göra det. Aldrig får vi glömma det som hänt, och det som kan hända igen.

/ Malin

måndag 9 februari 2015

"Bära mistel" av Sara Lidman (1960)

”Bära mistel” utspelar sig på 1930-talet i Norrland. Linda Ståhl driver ett pensionat i det lilla samhället Mellanträsk, och hon är på många sätt en ganska ovanlig kvinna för den här tiden. Hon har ärvt ett stort skogsbruk som hon själv drivit under lång tid, och för pengarna hon tjänade köpte hon sitt pensionat. Linda har dessutom två barn med olika män, och är inte gift med någon av dem, utan lever ensam med sin lilla dotter, och tjänstefolket på pensionatet. Hennes sätt att leva gör att hon möts med viss misstänksamhet från en del bybor.

En dag kommer spelmannen Björn Ceder för att bo på pensionatet några nätter. Han och hans kompanjon ägnar hela somrarna åt att åka runt i Norrland och spela i byarna, på dansbanor och i sockenstugor. Nu har spelkompisen övergivit honom, och Björn är desperat då han måste tjäna ihop hela årets försörjning på att spela under sommarmånaderna.

Linda blir omedelbart förälskad i Björn, och de hittar ett gemensamt intresse i musiken. När han ber henne följa med på turné, lämnar hon pensionatet och familjen utan att tveka, för att kuska runt med Björn och spela på olika ställen. Linda sköter ekonomin och bokningarna, och tvättar och sköter hushållet när de är på resa. Samtidigt bara väntar hon på att något ska hända mellan dem, men Björn ger henne tvetydiga signaler, ena stunden är han flörtig och nästa avvisande.

Linda lägger märke till att när de är ute i byarna på turné, så försvinner Björn ofta iväg om kvällarna tillsammans med okända unga män. En dag berättar han för henne utan omsvep att han är homosexuell. Lindas känslor är dock desamma, och hon fortsätter hoppas. Extra jobbigt är det att Björn verkar ha henne som täckmantel, så att alla de möter på resan tar för givet att de är ett par, och det gör Lindas förtvivlan ännu starkare. Det gör att hon i sin tur blir avvisande mot Björn, som inte förstår vad det är med henne.

Under flera års tid turnerar Linda och Björn under sommarhalvåret, och under vintrarna lever de på varsitt håll. Situationen blir till slut ohållbar och de drivs båda in i ett destruktivt beteende på varsitt håll. Som läsare känner man sympati med både Linda och Björn, de har inte haft det så lätt i livet, och fått kämpa för att ta sig fram. Man önskar att det ska sluta väl för dem båda, men tyvärr blir det inte riktigt så...

Förlaget Modernista, som gav ut ”Bära mistel” på nytt för några år sedan, kallar romanen för en ”roadmovie om omöjlig kärlek”. Boken är en fin skildring av Norrland och alla människor paret möter på sina resor. Personerna tecknas levande och trovärdiga, framför allt Linda, och jag tycker också att hon framstår som den starkare av de två, även om hon till synes befinner sig i underläge.

När vi presenterade den här boken på förra veckans Café Bokstugan med temat "olycklig kärlek", slogs vi av likheten mellan Lidmans Linda Ståhl och Lena Anderssons karaktär Ester Nilsson. Det är två starka kvinnor som kämpat för att ta sig dit de är, men som i ett slag blir helt förvandlade när de träffar en man, och ger upp allt för att följa honom. Vi kom också att prata om vad det är som är så intressant med olyckliga kärleksskildringar. Kanske är det just detta med kärlekens förmåga att förändra och förvrida människor, och den svindlande tanken på hur mycket man egentligen skulle offra för kärleken...

/Åsa

fredag 6 februari 2015

Det handlar om dig av Sandra Beijer

I och med tisdagens bokcafé har jag ägnat januari månad åt att läsa enbart hjärtekrossande och tårdrypande litteratur. Det var i samband med det som jag kom över ungdomsromanen "Det handlar om dig" av debutanten Sandra Beijer, en bok som jag velat läsa sedan den gavs ut våren 2014. Sandra Beijer är dock ingen okänd skribent, i alla fall inte för de som tagit del av hennes välkända blogg även kallad "Nio till fem", vilken hon drivit sedan 2005. Bloggen innehåller ögonblicksbilder ur hennes liv, film-, litteratur- och musiktips och en hel del texter om kärlek. Man skulle till och med kunna påstå att en hel generation präglats och växt upp till hennes blogg. Hennes publik kanske nu bara kommer att växa då hennes skrivande nått andra höjder.

"Det handlar om dig" är en slags brevroman, där en femtonårig jag-berättare, med mörkrött hår utan styrsel, skriver till ett du: den läspande femtonåriga pojken som briljerar med ryska språkkunskaper och fastnar i vår huvudpersons medvetande efter en stökig hemmafest. Med små steg närmar de sig något som ser ut att bli den första stora kärleken. Men deras förhållande är inte helt okomplicerat. Annat kommer emellan såsom vänner och frestelser. Osäkerhet och missförstånd gör att de till slut sårar varandra utan att egentligen mena det. Det hela leder till ett onödigt uppbrott. Vi följer sedan hur de försöker hitta tillbaka till varandra, en smärtsam läsning.

Det hela låter kanske som en banal och lite förutsägbar berättelse men tack vare det otroligt finstämda språket, den detaljrika beskrivningen av en nyförälskelse samt allt som man som läsare känner igen sig i så är romanen verkligen läsvärd. Med korta kapitel valsar Beijer rytmiskt igenom nyförälskelsens olika stadier: nyfikenheten, saknaden, längtan, frustrationen och våndan.

/Sara

torsdag 5 februari 2015

Irene Panik

 - "en dråplig roadtrip genom svensk glesbygd”, är Carin Hjulströms senaste roman, där hon, oväntat nog, slagit an den populära humorgenren. Irene Pährson är huvudkaraktärens egentliga namn. Hon är 48 år, utbildad bibliotekarie, men har varit hemmafru i alla år och servat maken, barnen och gårdens alla djur. En dag har hon helt enkelt fått nog av sitt trista liv, och av en slump fått höra att föreläsare minsann, de som far runt i organisationer och företag, är ett släkte som kan dra in stora pengar. Så varför inte hon? Hon känner sig ju som ett proffs på problemlösning kring vardagens ständiga kaos och panik. Så hon kallar sig för professor Irene Panikowskij, drar iväg en massa mail – och får några uppdrag! Så när hon ska till att berätta för maken att hon ska ut och kaosföreläsa och att han själv får ta hand om livsruljangsen några veckor, då berättar han att han träffat en annan. Och den bomben stärker henne än mer i att det nu är dags att dra.

Så iväg från gården nära Landvetter åker hon iväg norrut med tåg, till bland annat Ånge och Nordmaling, vet inte vad hon ska föreläsa om, men har fantastisk is i magen och snappar upp både ett och annat användbart från alla udda människor hon möter på.

Så mycket märkligt händer under resans gång, inte minst ett meteoritnedslag i Värmland som drar massor av folk och som hon blir satt att organisera, att hon knappt hinner tänka på kaoset hemma, och kaoset i sitt eget äktenskap - tvärtom inser hon ganska snabbt att hon borde gjort något åt sitt liv långt tidigare. Men hon inser ju också att det aldrig försent att omformulera sina drömmar och att våga leva dem! Och innan äventyret är slut har hon rönt så otroligt mycket uppskattning, inte bara för den hon är, utan också för vilken otroligt driftig projektledare hon blivit. Inte en hennes egen man skulle nog känna igen henne!

Här finns en ständigt pågående lågmäld humor, men även både lite djup och svärta mellan varven och också ett lite tankeväckande anslag. En lättsam historia som roar för stunden.

/Tuija

onsdag 4 februari 2015

"Stalker" av Lars Kepler

Bakom pseudonymen Lars Kepler döljer sig författarparet Alexandra och Alexander Andohril. Detta är den första Kepler jag läser, men det är den femte med karaktären Joona Linna, kriminalkommissarie. Jag tycker ”Stalker” var bra, spännande och en riktig bladvändare. Att det är två författare märks inte alls berättelsen flyter på.

En stalker är ”en person som maniskt och systematiskt förföljer en annan person” enligt NE.se . Handlingen börjar med att polisen får ett filmklipp där en kvinna blivit filmad när hon rör sig bakom fönstret i ett upplyst rum. Senare hittas kvinnan brutalt mördad. Flera mord följer med samma tillvägagångssätt och polisen inser att man har att göra med en seriemördare. Det finns likheter med ett mord som Rocky Kyrklund dömdes för några år tillbaka i tiden. Rocky finns dock kvar på sjukhuset som patient dömd till rättspsykiatrisk vård. Är det en copycat eller någon som mördar på Rockys uppdrag? Polispusslet är igång och Erich Maria Bark (hypnotisören) måste återigen hypnotisera Rocky för locka fram minnen. Jonna Linna kommer tillbaka och styr upp jakten.

Spännande som sagt och jag stördes inte alls av att intrigen återknöt till tidigare böcker. Många moderna författare har ett filmiskt berättande dvs man kan föreställa sig filmen under läsningen, detta gäller även paret Kepler. Så jag tror inte jag har fel när jag anar en ny Kepler-filmatisering.

/ Carina

måndag 2 februari 2015

Om Kyrklunds "Solange" och Café Bokstugan imorgon

Willy Kyrklund föddes i Helsingfors 1921, men kom till Sverige på 1940-talet. Han avled 2009 och hade då skrivit ett tjugotal romaner, novellsamlingar och dramer. ”Solange” var inte hans första roman, men den blev hans genombrott, och anses av många vara det mest lättillgängliga av hans verk. Boken är tunn, men innehållet digert.

Berättelsen följer den unga Solange från barndomen, då hon är ett drömmande och lyckligt barn som älskar att sjunga och dansa. Hon kastas abrupt in i vuxenvärlden och verkligheten den dag hon av en vuxen bekant får höra att hon är omusikalisk och saknar all taktkänsla.

Det är som om Solange inte är ämnad för den här världen. Hon är som en främmande fågel i tillvaron, hon har svårt att finna sig tillrätta i vardagslivets alla praktikaliteter. Hon får arbete på ett kontor där hon ständigt får anstränga sig för att verka normal; byta färgband på skrivmaskinen och gå på toaletten lika ofta som alla andra. Hon sorterar papper och pärmar utan att riktigt veta vad hon gör, hon vet bara att det är så man ska bete sig, och att det är viktigt att vara normal.

På kontoret träffar hon Hugo, som är effektiv och rationell både i arbetet och privat. Solange och Hugo dras till varandra trots att de på många sätt är varandras motpoler – eller kanske just därför. Han står för förnuftet – hon för känslan. Han lever i verkligheten – hon i drömmen. Till en början lyfts Hugo av Solanges känsla och dröm, men snart dras hon ner av hans förnuft och verklighet. Hon vill leva, han vill bara överleva.

De gifter sig och får en son. Solange blir hemmafru, men hon är främmande även inför detta liv. Det är som om hon bara låtsas leva vardagsliv och sköta matlagning, städning och inköp. Solange och Hugo försöker nå fram till varandra, men kommer istället allt längre ifrån varandra. Till slut orkar inte Solange kämpa mot förnuftet och vardagen längre, och slutet är inte lyckligt, men ändå fint på ett sätt.

Språket är koncentrerat och närmast lyriskt vackert i vissa formuleringar. Stilen är bitvis experimentell, det är ibland oklart vem som berättar, och vad som är inre monolog och yttre dialog. Det är en fin och sorglig liten berättelse, som bör läsas i mindre doser för att ingen formulering eller nyans i språket ska gå förlorad...

Om du vill ha fler tips på kärlekshistorier genom tiderna -– kom då till Café Bokstugan imorgon tisdag den 3/2 kl. 18 i stadsbibliotekets hörsal. Carina, Sara och jag bjuder på fina boktips om brustna hjärtan och obesvarad kärlek - men även några lyckliga slut. Det blir också bokutlottning, och så kommer förstås Systrarna Lindkvists café och surdegsbageri att vara på plats och servera gofika för liten slant.

Varmt välkomna!
/Åsa