Den brittiska deckarförfattaren Ruth Rendell gick bort i maj 2015. Hon hade då givit ut ett stort antal böcker, varav många om kommissarie Wexford, men även fristående psykologiska thrillers och spänningsromaner under pseudonymen Barbara Vine. Med viss bävan tog jag mig an det som blev hennes sista bok, " Dark Corners". När man tillbringat så mycket tid i sällskap med en författare, vill man gärna få ett värdigt avsked.
Carl är författare, och bor i ett stort hus i London som han ärvt av sin far. För att få in lite extra pengar hyr han ut övervåningen. Hyresgästen, Dermot, är en lite udda figur, men Carl är nöjd så länge han betalar hyran i tid. Carls far hade samlat på sig en stor mängd läkemedel som fått stå kvar i ett av husets badrum. När Carl en dag har besök av sin väninna Stacey, beklagar hon sig över att hon gått upp så mycket i vikt att hon inte längre får några roller som skådespelerska. Carl minns då att det finns piller för viktminskning i badrumsskåpet, och Stacey övertalar honom att få köpa en del av dem. Några dagar senare får Carl veta att Stacey hittats död i sin lägenhet. Bredvid henne låg en karta tabletter. Utredningen visar att det var dessa som orsakade hennes död. Carl blir först förkrossad, men lyckas sen intala sig själv att ingen kunde förutsett detta, och att det inte var hans fel.
Allt verkar återgå till det normala, tills Carl blir uppsökt av sin hyresgäst, Dermot. Han visste om medicinskåpet och dess innehåll, och såg dessutom Carl ge tabletterna till Stacey. Nu erbjuder han sin tystnad mot att han aldrig mer behöver betala någon hyra... Det hela utvecklar sig till en komplicerad utpressningssituation. Samtidigt har Staceys väninna Lizzie, som var den som fann henne död, bosatt sig i hennes luxuösa våning, och har inga planer på att flytta därifrån, trots att lägenheten nu tillfallit Staceys kusin i arv...
"Dark Corners" har allt det bästa man förknippar med Ruth Rendells författarskap, och jag tror inte någon av hennes många trogna läsare blir besviken. Som så många gånger tidigare skildrar hon vanliga människor, som genom något litet misstag plötsligt finner sig indragna i en mardrömslik situation. Rendell var en mästare på att skildra människors psyken under press och de irrationella gärningar de kan begå. Hon förnyade och breddade deckargenren, och vi är många som kommer att sakna hennes böcker. Jag kan i alla fall glädja mig åt att jag fortfarande har några av de äldre böckerna olästa!
/Åsa
Bara de ljusa minnen vi fått tack vare Stan Lee lyser upp den dunkla sorgen över hans bortgång. Det värmer oss att minnas hur stort hjärta han hade. Hur samvetsfullt ansvarskännande, som Peter Parker. Hur jämlikt inkluderande av alla annorlunda, som Xavier. Hur fördomsfritt välkomnande av mångfald, som T'Challa. I direkt motsats till de vi är i våra sämsta stunder, då vår misstro isolerar oss från varandra, representerar Stan Lee empatisk hoppfull tro på det bästa inom oss, vilket innebär att alla kan bli superhjältar. Till och med en tanig, fattig, tonårig vetenskapsnörd från Queens. Till och med en skygg, socialt avig forskare som har svårt att hantera starka känslor, som rädsla och ilska. Jag lyfter mitt glas för Stan Lee, tidernas främste serieskapare inom superhjältegenren. Excelsior!
Inlägg
