In memoriam: Ursula K. Le Guin 1929-2018

Det är en stor sorg för mig att Ursula K. Le Guin gått bort. Hon har haft gränslös betydelse för science fiction och fantasy och är en av de författare vars fantasi jag beundrar mest. I sinnesvidgande verk avslöjade hon vår världs trasighet genom att öppna upp andra världar. I The Word for World is Forest är det inte andra som hotar oss på jorden, utan vi som invaderar en annan planet och exploaterar andra och naturen de lever av, en bok om människans inneboende destruktivitet men också om vår vilja att reparera den skada vi orsakat. I The Dispossessed tror invånarna i två världar att de lever i motsatta ekonomiska system, medan deras makteliter i själva verket drivs av samma egenintressen, deras trånga synsätt likt fängelser de inte tillåter sig själva att lämna, isolerade i en konformitet som blockerar ifrågasättande. I The Left Hand of Darkness eliminerar hon könsroller för att se vad som finns kvar, vad människans hjärta består av. Om dessa sf-böcker är tankeexperiment, så är den mystik och symbolik vi möter i de klassiska Earthsea-böckerna i högre grad karaktärsdrivna känsloexperiment, en dekonstruktion av universella myter och arketyper. Det finns många andra fina böcker lika fyllda av idéer och spänning, som den historiska romanen Lavinia, men dessa är axplock av verk av en mästerlig berättare, vars fängslande röst lever vidare i berättelser som aldrig kommer att tystna.

/Johan

Rebecca av Daphne du Maurier

Att återbesöka en älskad klassiker är en nervpirrande väg som många av oss drar oss lite för att ta. Kanske den inte håller längre, kanske är jag inte den läsare jag en gång var? Och kanske den inte var så bra egentligen, utan mer att den boken passade mig precis just då?
Så det var med bävan jag öppnade Rebecca och återigen färdades till det mystiska Manderley. Boken har nu kommit i fin nyutgåva från Modernista. Rebecca var en av mina absolut största läsupplevelser när jag var den där tonåringen som ivrigt nosade på dörren till vuxenvärlden. Och jag kan inte nog beskriva glädjen när jag upptäckte att jag nu även som vuxen var tvungen att stanna uppe halva natten för att läsa klart. Som hon kunde skriva, Daphne du Maurier!
Rebecca, tillsammans med Jane Eyre var de två böcker som väckte min kärlek till de mörka historierna, där dimman smyger runt fötterna på en, det drar från osynliga dörrar i stora stengods, och ständigt hör man fotsteg av någon som inte finns.

De här två böckerna la grunden för min resa in i spök- och skräckhistoriernas värld, en värld som ständigt pockar på min uppmärksamhet. Jag har många gånger funderat över varför jag just så gärna vill återkomma dit, där det är mörkt och otäckt, men jag tror att det har att göra med den trygga rädslan där jag som läsare alltid har kontroll. Verkligheten har inte alls samma charmerande drag, om man så säger. Efter de här två klassikerna så kastade jag mig ivrigt över allt som bibliotekarien på mitt landsortsbibliotek kunde ge mig i skräck- och spökväg. Även om hen nog tyckte jag var lite väl ung för Pestens tid. Men det är en annan historia.
Den berömda inledningen med strofen; ”I natt drömde jag att jag kom till Manderley igen”, får läsaren att genast ana lummiga trädgårdar och drömsk herrgård. Vår berättare, den nya namnlösa Mrs De Winter talar med både kärlek och rädsla om Manderley, och vi förstår snabbt att hon och hennes make i bokens början befinner sig utomlands och att det som vi ska få vara med om i berättelsen, det har redan skett. Så börjar vår resa, med att den unga frun kommer hem till Manderley med sin betydligt äldre make, Maxim De Winter. Hon är blyg och nervös, och inte blir det bättre av att bara själva anblicken av godset vid vattnet väcker både förälskelse och rädsla. Snart förstår hon att skuggan av Max förra fru, Rebecca är mer levande än något annat och skräcken slår snart sina klor i henne.
Språket fångar mig som aldrig förr och jag kan som nästan ta på den mättade doften av vansinnigt blommande rhododendron och ljudet av steg som försvinner så fort man vänder sig om. Hur sentimentalt jag än må se på den här romanen, så kan ingen ta ifrån den att det är oerhört smart och vackert skrivet, och spänningen stiger med varje sida för att sedan sjunga ut i öronbedövande crescendo. Så om ni ska klämma en klassiker i sommar, slå er ner kanske redan nu, mellan hägg och syren för att färdas till Manderley igen.

/ Malin

It’s a Wonderful Life

“What is it you want, Mary? What do you want? You want the moon?

Just say the word and I'll throw a lasso around it and pull it down.”

 
Den här underbara repliken var det enda jag var bekant med vad gäller den här filmen. Och förmodligen är jag inte ensam om det. Filmen har undkommit mig många gånger genom årens lopp. It’s a Wonderful Life från 1946 har legat på min ”att se”-lista ett bra tag, och nu i denna juletid stod filmen äntligen på sin tur. Den har ju varit en av de klassiska julfilmerna som man måste ha sett minst en gång, enligt många listor. Jag blev inte besviken, tvärtom – jag blev snarare trollbunden när väl filmen sattes igång. Den börjar på ett lite annorlunda sätt; med två stjärnor på himlen som pratar om att hjälpa George Bailey i en viss tidpunkt i hans liv. Dessa stjärnor är egentligen änglar som vakar över oss, och skickar ned hjälp för att få oss att se på saker och ting från ett annat perspektiv när det behövs. Clarence, en ängel som inte fått sina vingar ännu, har fått just detta i uppdrag.

Vi börjar följa unge George Bailey på ca 10 år, från den dagen han räddade sin bror, Harry, ur en isvak som han olyckligtvis åkte ner i. Enligt änglarna var det just denna händelse som började forma Georges liv. Hans största önskan i livet var att åka och studera och bli arkitekt, men även ut och resa. Tyvärr går ju livet aldrig som man har tänkt sig, så även för George. Efter att hans pappa dog strax innan avfärd, fick han avbryta sina resplaner och ta över ansvaret på sin pappas företag, Buildings and Loans, vid 21 års ålder. Det var mer eller mindre ett krav, annars skulle stadens rikaste bankman, Henry Potter, själv ta över företaget. Man får därefter följa George genom hans liv, alla dess vägskäl, och vi ser sakta men säkert hur hans drömmar kommer allt längre bort. Så även George, då han blir mer och mer frustrerad över varje hinder som kommer upp på hans väg. Och kulmen på det hela blir när en medarbetare på hans företag lyckats slarva bort en insättning på 8,000 dollar. Hans liv raseras totalt.

It’s a wonderful life är en märklig titel på filmen när man väl ser den, men slutklämmen gör det hela desto bättre. Även om det låter som att det är en deprimerande film så är så inte fallet. I själva verket är stämningen väldigt glad och skämtsam, en feel-good film. Man får en skön känsla efter filmen som sitter i ett tag. James Stewart gör en av sina bästa roller i denna film, och man kan inte heller förneka att Donna Reed bär sin del av filmen på sina axlar. Det är en film som ger mycket även när man ser om den, eftersom dess händelserikedom och höga tempo gör att man upptäcker nya saker som man missat tidigare. Och om man inte sett den innan är det definitivt en film att se – särskilt vid den här tiden på året!

Och att hela filmen slutar på Julafton mitt i snöiga Bedford Falls, kunde inte vara bättre, då filmen vann en Oscar för sitt nya sätt att simulera snöfall i en film.

/Helen

Sommarläsning

Vad är egentligen Sommarläsning?  För många brukar sommarläsningen innebära att man vill koppla av med en lättsam bok. Kanske vill man sluka en deckare i hängmattan eller mysa med en feel-good roman på stranden. Det är inte så konstigt. Det finns ju lätta, fruktiga sommarviner och lätta luftiga sommarkläder. Så nog föredrar vi lätta sommarböcker.  På min lista finns följande!
Den som finner - Stephen King
Detta är den andra delen i trilogin om poliskommissarie Bill Hodges. King har förvånansvärt många strängar på sin lyra. Han skriver nämligen inte bara fantasy och skräck. Han kan numera titulera sig som deckarförfattare. Första delen (Mr. Mercedes) var tyvärr något av en besvikelse. King kändes inte alls hemma i deckargenren. Boken saknade de överaskande vändningar som annars är så vanliga i hans böcker. Jag har dock större förhoppningar på andra boken i serien. Den handlar om en kille som blir besatt av sin favoritförfattare. Boken har lånat mycket inspiration från Lida, som är en av Stephen Kings bästa böcker. Han har ju vid ett flertal tillfällen skrivit om besatthet och utforskat gränsen mellan beundran och galenskap. Det här kan säkert bli bra!

Människorna - Matt Haig
Den här boken finns än så länge bara utgiven på engelska. Den kommer i svensk översättning i höst. Det verkar vara en riktig pärla. Boken handlar om utomjordingar från den fredliga planeten Vonnadoria. Där finns varken krig, våld eller hat. De upptäcker att människorna är på väg att uppfinna en ny teknologi som kan förgöra hela universum. För att förhindra en katastrof av astronomiska mått så bestämmer de sig för att åka till jorden och stoppa eländet. Väl på plats så upptäcker utomjordningarna att vår blåa planet har ganska mycket härliga saker att erbjuda. Tex musik, posei och jordnötssmör. Vem blir inte på gott humör av den synopsisen?

Doktor Faustus - Thomas Mann

Denna tegelsten går helt emot det jag skrev om lättsamma böcker. Av någon outgrundlig anledning så har min sommarläsning nästan alltid bestått av minst en Thomas Mann. Att bestiga hans författarskap är knepigt och det tar lång tid, men böckerna är så förbaskat bra skrivna att det alltid känns värt det i  slutänden. Detta är dock den första boken som jag gick bet på. Det är den klassiska Fausthistorien applicerad på en ung tonsättare vid namn Adrian Leverkühn. Han säljer sin själ till djävulen för att alltid förbli ett konstnärligt geni. Thomas Mann drar många  paralleller till nazismens grymhet och andra världskriget. Språket består av svindlande meningar (ibland en halv sida långa). Det var så pass avancerat att jag drabbades av akut huvudvärk och gav upp efter hundra sidor. Min arma läslust förbjöd mig sedan att röra vid boken tills lånetiden gått ut. Nu är jag dock revanschsugen och vill peta in ännu ett storverk i min kunskapsbank.

/Henrik

Bergtagen av Thomas Mann

Uttrycket att "bli bergtagen" är något som härstammar från gammal folktro. Det innebar att troll och oknytt med hjälp av magi kunde lura med sig godtrogna människor upp i bergen. Den som återvände eller blev släppt från bergets magi hade ofta fått en starkt förändrad personlighet. Ett känt exempel på bergtagning är den klassiska Wagneroperan Tannhäuser där berget representerar ett slags syndens näste.

Den tyska författaren Thomas Mann inspirerades både av folksagor och Wagner när han skrev sitt existentiella  mästerverk "Bergtagen. Handlingen i boken utspelar sig på sanatoriet Berghof i Davos. Den unge Hans Castorp besöker sin lungsjuka kusin. Han förtrollas genast av den märkliga atmosfären på sanatoriet och patienternas dekadenta livsstil. Här tycks tiden stå helt stilla. Patienterna äter storslagna middagar, sveps in i varma filtar och ligger i bekväma vilstolar. Det är en luxuös väntan på efterlivet och alla boende tycks befinna sig i skuggan mellan liv och död.

Under natten fraktas de döda ner för berget i skydd av mörkret och alla spår efter dem försvinner. Castorp blir så uppslukad att han önskar sig själv sjuk. Hans önskan går i uppfyllelse då det snart visar sig att även han har lungtuberkulos. Castorp blir kvar på Berghof och fastnar i bergets suddiga gränsland och tidsbegreppen luckras upp. Vi möter också en mängd märkliga karaktärer som alla representerar olika ideologier och filosofiska strömningar i ett förstadium till den tyska Weimarrepubliken. En personlig favorit är Mynheer Peeperkorn, en dominant, bullrig festprisse som vräker i sig mat och sprit och som alla lyssnar blint på även om han är oförmögen att avsluta en enda mening.


Att läsa bergtagen är verkligen som att bestiga ett berg. Det är ett storslaget men svårgenomträngligt verk. Den är sprängfylld med tysk politik, filosofiska idéer och mångtydliga referenser. Thomas Manns avsikt var att fånga det parlamentariska kaos och de konflikter som Tyskland befann sig i under 1900-talets första årtionden. Det är en uppgörelse mellan humanism och radikalism. Men Thomas Mann väver också in frågor kring sjukdom, död, tid, kärlek och sexuellt begär.
Det är inte lättsmält men den som vågar djupdyka i denna läsutmaning kommer bli rikligt belönad.

/Henrik

"Go set a watchman" av Harper Lee

“Go set a watchman” är ett återfunnet bokmanus av Harper Lee och alldeles nyutgivet. Av en slump läste jag ”To kill a mockingbird” denna sommar. ”Go set a watchman” är ingen fortsättning på den historien. Samma persongalleri återkommer dock. Flickan Scout är nu en 26-årig kvinna och kallas inte längre Scout utan Jean Louise. Hon har åkt till New York och levt där i några år. Denna sommar återvänder hon till Maycomb county för att träffa sin åldrande far. Hennes bror Jem är död. Atticus hennes far har istället tagit Scouts barndomsvän Henry (Hank) under sina vingars beskydd för att låta honom ta över som advokat/jurist.

Mötet med Maycomb och dess invånare blir ett kraftfullt uppvaknande för Jean Louise. Atticus och så även Henry liksom många andra goda samhällsmedborgare i Maycomb visar sig sympatisera med KKK och är överens om att göra vad de kan för att behålla och befästa segrationen mellan vita och svarta i södern. Det råder kraftiga motsättningar och upprörda känslor på båda sidor. De med makt vill ha kvar sitt hierarkiska samhälle med vita män, White trash och svarta.

För Jean Louise blir det en så intensiv och känslosam insikt att hon mår fysiskt illa. Hon som har vuxit upp med ” equal rights for all, special privileges for none”. Ord inpräntade i henne av hennes far, Atticus. Nu måste hon ifrågasätta allt, hela sin barndom, hela samhället där hon vuxit upp. Det blir turbulent för alla. Där hennes excentriske farbror Jack blir den som gjuter olja på vågorna och får känslorna att stillna. Navelsträngen är klippt.

Så har jag också nyligen sett filmen ”The Butler” som också handlar om rasfrågan i USA fast från ett annat håll. Huvudpersonen Cecil Gaines fostras till en s k husnigger och lyckas komma sig upp i världen. Cecil Gaines sätt att ta sig fram i den vita världen är att hålla en låg profil. Hans äldste son blir den som gör revolt mot sin far och mot segregationen.

Finns på biblioteket: The Butler

/ Carina

To kill a mockingbird av Harper Lee

Denna sommaren har jag läst ”To kill a mockingbird” av Harper Lee. Boken gavs ut 1960 i USA och räknas till en av de amerikanska klassikerna. Har länge funderat på att läsa den och i sommar blev det då äntligen av.

”To kill a mockingbird” är mycket bra. Flickan Scout för ordet, berättar om det som händer och hur hon upplever allt. Hennes far, Atticus är änkling. Scout har sin äldre bror Jem som idol och förebild, som små hänger de ihop och leker jämt. En annan viktig person i hushållet är Calpurnia, den svarta hushållerskan.

De lever sedan generationer tillbaka i det lilla samhället Maycomb, Alabama. I Maycomb känner alla alla. Det finns oskrivna seder och bruk som gäller, som Maycomb-bo finns detta i ryggraden. Samhället har tydliga sociala skikt; tjänstemän, stadsbor, bönder, arbetslösa, fattiga, svarta. Atticus är advokat för staten, så familjen finns i det övre samhällskiktet.

Bokens kärna är barndomsskildringen. Scouts tankar och funderingar om det som händer och varför det händer. Med öppna och oskyldiga ögon blir hon vittne till mänskligt beteende som förvirrar och väcker frågor. Atticus tilldelas uppdraget att försvara en svart man anklagad för våldtäkt på en vit ung kvinna. Den vita unga kvinnan tillhör en familj som idag kallas ”white trash”. White trash står långt ner på samhällsstegen, men anser sig själva vara bättre än de svarta.

Detta försvarsuppdrag startar en serie händelser där mycket är obehagligt. Harper Lee har fångat den amerikanska södern i ett nötskal. Rasismen, fördomarna, hatet, kärleken, den sociala skiktningen, lynchmobbarna, den polerade ytan. Mänskligt beteende när det är som bäst och värst.

Absolut en klassiker och rekommenderad läsning!

Något som jag helt hade missat var uppståndelsen kring ett nyfunnet ej publicerat manuskript av Harper Lee – ”Go set a Watchman”. En fortsättning på ”To kill a mockingbird”!

”Go set a watchman” finns att köpa nu. Den ska förstås läsas, men längre fram i höst.

/Carina

Filmklassiker: Arsenik och gamla spetsar

I år är det 110 år sedan skådespelaren Cary Grant (1904-1986) föddes. Han var en av sin tids största filmstjärnor och spelade huvudrollen i ett flertal av Alfred Hitchcocks filmer, bland annat Ta fast tjuven! (1955) och I sista minuten (1959). Han blev även berömd för sin komiska timing och kan ses i många komedier från 1930-talet och framåt. En av dessa är Arsenik och gamla spetsar från 1944. Filmen är baserad på en pjäs och handlingen är en absurd historia. Två till synes snälla, ordentliga gamla damer har tagit på sig som sin uppgift att förgifta ensamma, äldre herrar med arsenik för att hjälpa dem ut ur sin ensamhet och sitt lidande. Genom en olycklig slump upptäcker deras brorson (Cary Grant) vad fastrarna håller på med. Han måste försöka hålla det hemligt för sin fästmö (Priscilla Lane), och senare även polisen, och detta leder till en mängd märkliga och lustiga situationer.

Hur tramsig handlingen än låter så är Arsenik och gamla spetsar en mycket rolig, kvick och smart komedi. Cary Grant får utlopp för hela sin komiska talang och de två gamla damerna (Josephine Hull och Jean Adair) balanserar perfekt på gränsen mellan godhet och galenskap. Filmen är regisserad av Frank Capra, en av Hollywoods största regissörer. Han är kanske mest känd för den klassiska julfilmen Livet är underbart (1946) med James Stewart i huvudrollen, men Arsenik och gamla spetsar räknas också till ett av Capras mästerverk. Jag har sett filmen flera gånger och tycker att den är lika hysteriskt rolig varje gång. Passar perfekt som verklighetsflykt en mulen höstkväll. Den utspelas dessutom på Halloween!

Arsenik och gamla spetsar finns att låna på stadsbiblioteket.

/Maja

Helgtips: Filmklassiker x 2

När höstmörkret kryper sig på och regnet smattrar mot fönstret passar det fint med en mysig filmstund i soffan. Här kommer två tips på filmklassiker som lyser upp även de gråaste av dagar. Båda filmer finns att låna på stadsbiblioteket.

Afrikas drottning (regi: John Huston) från 1951 utspelas under första världskriget i Belgiska Kongo där Rose Sayer (Katharine Hepburn) arbetar som missionär. Hon tvingas dock fly då tyska soldater bränner ner byn där hon har arbetat. Den försupne Charlie Allnut (Humphrey Bogart) låter henne åka med på hans rostiga, gamla ångbåt ”Afrikas drottning” som ska föra dem i säkerhet. Rose har dock en annan plan. Hon vill göra om ångbåten till en torpedbåt och på så vis bekämpa tyskarna. En galen plan tycker Charlie, som ändå snart ger med sig och de kastas in i ett farligt äventyr där de tvingas bekämpa allt från blodiglar och krokodiler till tyska soldater. Det är två av Hollywoods största stjärnor genom tiderna som spelar Rose och Charlie i denna film: Katharine Hepburn, berömd för sina många moderna, djärva kvinnoporträtt, och Humphrey Bogart, hyllad för sin roll som Rick i Casablanca bland annat. Bogart vann för övrigt sin enda (!) Oscar för rollen som Charlie i Afrikas drottning.

Om du känner dig pigg på något mer melodiöst så kan jag tipsa om musikalen Paraplyerna i Cherbourg (regi: Jacques Demys) från 1964. I huvudrollen som Genevieve ser vi en ung Catherine Deneuve (senare berömd för sin medverkan i bland annat Repulsion och Belle de Jour). Genevieve arbetar i sin mammas paraplyaffär i Cherbourg på den franska västkusten och hon är förälskad i Guy (Nino Castelnuovo), en ung, ambitiös bilmekaniker som bor i samma stad. Deras lycka och förälskelse är dock kortvarig då Guy värvas som soldat till kriget i Algeriet. Genevieve upptäcker snart att hon är gravid och väntar på sin älskade Guy. Men hon kan inte vänta hur länge som helst… Paraplyerna i Cherbourg är som en tonsatt färgexplosion. Scenografin är vacker och fint färgstark, och likaså de snygga 1960-talskläder som Genevieve bär. All dialog sjungs fram, och det är en bitterljuv musikal som stannar kvar hos tittaren länge efteråt.

/Maja