Tips och tankar kring böcker, läsning, musik och film från Karlskronas bibliotek



torsdag 28 februari 2013

Vinterdagbok av Paul Auster


Författaren Paul Auster är kanske mest känd för sin romanserie New York-trilogin som består av delarna: Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. Jag har länge tänkt läsa något av honom, men det har aldrig blivit av, så när biografin gavs ut i januari fanns det ingen tvekan. I Austers Vinterdagbok versar han fram kroppens historia - hur njutningar och smärta har präglat den - vem den har älskat med men även hur den förändras i takt med åldrandet. Auster berättar om barndomsminnen som präglat honom - som när en blixt träffade en ung okänd pojke vilket innebar att han omedelbart dog och det faktum att Auster själv stod enbart en meter ifrån... Men den berör såklart även tidiga förälskelser och de två mest centrala kvinnorna i hans liv, hans fru och författarkollega Siri Hustvedt samt hans mor. Auster guidar oss även genom de 21 olika adresser han levt på i New York och Brooklyn fram för allt. Biografin är skriven i du-form, vilket ger känslan av att han nog skrivit dagboken för sin egen skull - och att den möjligen fungerar som ett samtal med hans olika jag genom livet. Auster bär på mycket ångest och skuld. Han bearbetar bland annat den bilolycka som nära hade ihjäl hela hans familj och den skuld han känner samt moderns plötsliga död där han i stunden grips av en våldsam panikattack och dödsångest istället för den sorg och saknad som han kanske borde upplevt. Kort och gott, en bok om livet.

Auster även gett ut memoarerna Att uppfinna ensamheten, Den röda anteckningsboken och Ur hand i mun.

/Sara

måndag 25 februari 2013

Fin skildring av en mors liv

Kristoffer Leandoer är författare, översättare och litteraturkritiker. Han har gett ut ett antal böcker tidigare, bl.a. poesi och litteraturkritik. 2010 gav han ut essäsamlingen ”Mask” som handlar om användningen av pseudonymer inom litteraturen, en mycket intressant och läsvärd bok som jag verkligen kan rekommendera. Hans nya bok är dock en roman, fast den har självbiografisk bakgrund. Den heter ”September” och handlar om hans mamma, som gick bort i cancer, bara 42 år gammal. Kristoffer själv var då bara 16 år. Boken tillkom när Leandoer en dag insåg att han själv var äldre än hans mamma någonsin blev, och att hans egen son nu var lika gammal som han själv var när han förlorade sin mamma. I boken berättar han om sin mammas liv, från den strikta uppväxten i en prästfamilj, via studier i Lund, fram till familjelivet med man och barn, och till sist sjukdomen som tog hennes liv. Boken är skriven som en roman, och hela dialogen och även språket i övrigt flyter på så otroligt fint och det är så mitt i prick hela tiden! Och just detta att han skriver om sin egen mamma tillför faktiskt en extra dimension till läsningen, det känns väldigt äkta och blir stundvis också riktigt känslosamt. En fin föräldraskildring skriven av det vuxna barnet, som kan se och skildra både förälderns förtjänster och tillkortakommanden. Boken är utgiven av Natur & kultur.

/Åsa

torsdag 21 februari 2013

Gale av Karl Eder


Karl Eder kan ha skrivit årets debutroman, redan... Romanen Gale, från Natur & Kultur, är nämligen en tät, psykologisk thriller som är svår att släppa ifrån sig. Det nygifta paret Devan och Gale, gör sig av med sitt hem och sina tillhörigheter för att ge sig ut på en seglats över Atlanten - en livsdröm de länge burit på. De köper segelbåten Vrenja och annonserar efter en liten besättning. De får svar från två unga män, Matthias från Berlin och vår huvudperson Daniel, från Sverige. Samtliga använder havet som en tillflyktsort för deras problem som de nu lämnar bakom sig. Tillsammans ska de umgås under mycket speciella förhållanden under en lång tid framöver. Ombord blir det nästan genast en tryckt och obehagligt stämning, men nu är det för sent att vända om och ge upp… Vädret växlar mellan outhärdlig hetta och stiltje då besättningen kämpar mot den tristess som infinner sig vid båtens stillastående tillstånd tills att det stormar så att båten Vrenja näst intill förliser, vilket skapar en oerhörd skräck hos huvudpersonerna då de tvivlar på den kunskap de trodde att de besatt för att lyckas med seglatsen. Ju mer tiden går växer tvivlet hos deltagarna, stämningen blir hotfull och det bildas misstänksamhet, oro och ingen vågar lita på den andre och de ångrar alla att seglatsen blev som den blev. Och de problem som besättningen försöker fly ifrån kommer ganska snart ikapp dem... Oerhört god läsning utlovas, läs Gale.

/Sara

fredag 15 februari 2013

Gul utanpå av Patrik Lundberg


Gul utanpå fast vit inuti, såsom en banan, det är Patrik Lundbergs debutroman om sin uppväxt i Sölvesborg, som adoptivbarn från Kora. Boken har rönt stor uppmärksamhet, i alla fall här i Blekinge, och reservationskön på biblioteket är lång. Vad som gjort den så uppmärksammad ställer jag mig lite frågande till, efter att ha läst den, för det finns åtskilligt man kan ha synpunkter kring, som inte direkt är till bokens fördel. Däremot lyfter den många intressanta frågeställningar kring det här med adoption och dess konsekvenser, och tydliggör många ack så självklara egentligen, men ändå inte så synliga fös oss icke-adopterade, aspekter av förutfattade meningar och okunskap. Och framför allt hur onödigt klumpigt och sårande man kan agera när man pratar ogenomtänkt. Så boken är en bra väckarklocka, ja - att synliggöra ens eget omedvetna förhållningssätt, kanske, och lyfta upp viktiga frågor i ljuset.

Patrik beskriver hur de unga åren kunde te sig i hemmakrokarna runt Sölvesborg - på både gott och ont, och hur han senare mådde allt sämre ju äldre han blev. Hans flytt till Malmö blev ett avstamp i en bättre riktning, och han började plugga till journalist, för skriva ville han verkligen. Eller - beskriva verkligheten, snarare. Där och då uppenbarar sig tillfället att åka till sitt ursprungs Korea som utbytesstudent i en termin, och stora delar av boken handlar om just detta. För där vill han, har han insett, försöka hitta sina biologiska föräldrar, vilket han inte upplevt sig ha haft något behov av tidigare. Men efterforskningarna gav inte alltid de svar han ville ha, utan ibland helt andra, men det är ändå en spännande inre resa man får följa honom på.

Mindre spännande - och framför allt ointressant och onödigt privat - känns de ständigt återkommande beskrivningarna av två helt andra saker som tycktes uppta betydligt mer av hans mentala energi än kulturkrocken av att plötsligt se ut som alla andra men inte vara det (jämför med Sverige där han var som alla andra men inte såg sådan ut..). Och de två något tröttsamma inslagen som fick mer utrymme än det finns läsintresse av, gissar jag, är hans ständiga huvudbry kring hur att få till eventuella utlösningar i total avsaknad av avskildhet, samt ett fokus på fylla, som nästan gav mig som läsare mer huvudvärk än han lyckades få... Det finns privata saker och privata saker - allt behöver man inte bjuda ut till allmänheten, i synnerhet inte om man är en tämligen offentlig person som syns i lite olika sammanhang. Och för hans del borde det vara betydligt viktigare att bli förknippad med adoptionsfrågor än sex och fylla. Dessutom har han lite att jobba på om han ska kalla sig skribent - boken hade vunnit på bättre struktur och språkbruk.

/Tuija

torsdag 14 februari 2013

Jag biter i apelsiner av AnnaKarin Thorburn


I romanen Jag biter i apelsiner, från Gilla förlag, är huvudpersonen och berättarjaget så innerligt förälskad i sin sambo Ödlan. De har ett unikt samspel som är svårt att sätta ord på, så fysiskt närvarande, där alla sinnesuttryck får spelrum. Ödlan är konstnär och arbetar dagar och nätter i sin ateljé medan vår huvudperson studerar franska på universitetet som tidsfördriv. På biblioteket möter hon Lo, en lång och gänglig halvfransos som går i samma kurs. Försiktigt, försiktigt närmar hon sig honom, kanske på grund av den mystik och tystlåtenhet han utstrålar, vilket hon är främmande inför, kanske på grund av att Ödlan är alldeles för upptagen med sitt skapande. Orsakerna är svåra att förstå till en början men klarnar efter hand då det handlar om en form av bekräftelsebehov. Efter några möten på biblioteket får hon följa med Lo hem, de inleder med andra ord en relation. För det är något med Lo, något magnetiserande, något som gör henne fullkomligt febrig och matt i hans närhet. De spenderar flera kvällar ihop på hans balkong med vin och Yatzy som sällskap, inlindade i filtar... Trots detta fortsätter hon att vara tillsammans med sin Ödla, som hon inte är mindre kär i för det. Hon lurar även Lo i detta eftersom han inte känner till det dubbelspel hon ägnar sig åt.

Vår huvudperson är mycket splittrad och trasig sedan länge, då ångesten kommer för nära inpå springer eller cyklar hon bort den. En anledning till att hon försätter sig i den här komplicerade situationen beror på hennes ständigt närvarande men frånvarande mamma, som lämnade familjen då berättarjaget var ett barn. Därför söker vår huvudperson bekräftelse, trygghet, kärlek och passion hos såväl Ödlan som Lo. Men det är ingen hållbar situation, hon tvingas välja, något som ger oväntade konsekvenser...

Jag slukade den här boken, jag älskade till exempel det ryckiga, osammanhängande men samtidigt kittlande språket. Jag läste febrilt ut boken på en dag och känner starkt med huvudpersonen och hennes inre röra. Jag vill veta hur hennes tankar går då hon vaknar upp ur sin kärlekshypnos, kan hon laga sig själv? Hur går man vidare mot något annat?

Det här är en stark debut av AnnaKarin Thorburn, enligt mitt tycke, och jag ser fram emot fler läsupplevelser av henne.

/Sara

tisdag 12 februari 2013

Följ råden och bli en glad gubbe!


När jag såg Handbok för glada gubbar - 109 goda råd för att nå livets höjdpunkt på en skylthylla i biblioteket blev jag nyfiken på boken, mycket på grund av den glada rödrutiga flugan på omslaget. Författaren, Dag Sebastian Ahlander, är nybliven pensionär och har tidigare mest skrivit barnböcker, främst faktaböcker om historia. Han bytte sin slips mot glada röda flugor då han fyllde 50. 
De 109 råden är utformade som korta kåserier. I boken uppmanas läsaren att glädja sig åt vardagen och att försöka få människor som man möter att le. Läsaren uppmanas att börja studera för att hålla hjärnan igång och få tillfälle till givande diskussioner med unga studenter. Man ska alltid ha nya projekt på gång. Att ägna sig åt sin trädgård ger både är terapi och motion. Man ska inte sälja sitt hus utan glädja sig åt all plats som blivit över och som kan användas till arbetsrum, hobbyrum, musikrum och annat trevligt. Det är en kul och trevlig bok som ger ett och annat gott råd även till en kvinnlig nybliven pensionär.
/Katarina

måndag 11 februari 2013

Biblioterapi

Biblioterapi är enligt svenska Wikipedia...

"...att läsa en bra bok och uppleva en terapeutisk effekt fysiskt eller psykiskt [...] en process där läsaren identifierar sig, känner igen sig i texten och lever sig in i den så mycket att hon får hjälp att se på sitt eget liv från ett helt nytt perspektiv."

Receptbelagda? ;-)
I England ska läkare börja skriva ut böcker på recept till patienter med lättare psykiska besvär. Man har sammanställt en lista med titlar inom psykologiområdet, läs mer om detta i en artikel i Guardian. Men även skönlitteratur kan ha en gynnsam effekt på lättare depressioner och nedstämdhet. Man kan bli hjälpt av att läsa om andra som varit i samma situation, eller så kan det vara skönt att bara få fly in i en annan verklighet för en stund. Läs gärna även denna artikel i Guardian om hur böcker kan fungera som terapi.

Själv vänder jag mig gärna till mina kära pusseldeckare när jag behöver lite pepp, till exempel Agatha Christie, Maria Lang eller P D James, och det gör absolut inget om jag redan har läst boken - det kan tvärtom förstärka känslan av något välbekant och tryggt. En annan tröstläsning är Tove Janssons muminböcker, till exempel Pappan och havet eller Farlig midsommar, de är fulla av klokskap och kanske ger de också associationer till barndom och trygghet...

Vilken bok får dig att må bättre? Svara gärna i kommentarerna!

/Åsa

fredag 8 februari 2013

Kom ska vi tycka om varandra och Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel


Hans Koppel, alias Petter Lidbeck, har ganska nyligen kommit ut med sin andra, av tre, planerade thrillers, som heter Kom ska vi tycka om varandra. Eftersom jag inte hade läst den första, Kommer aldrig mer igen, tänkte jag att det kunde vara lämpligt att läsa dem i rätt ordning. Vilket jag nu efteråt inser inte skulle haft någon större betydelse, eftersom anknytningspunkterna böckerna emellan är få. Det är en och samma journalist som halvperifert figurerar i båda, liksom två klåpare till polisen. Vilket är nog så ovanligt inom deckargenren! Fast å andra sidan är det inget krimteam i centrum, som löser fallen - det är helt andra, helt vanliga människor, som börjar nysta i konstigheterna som uppstår. Andra likheter mellan böckerna är kvinnor som hoppar över skaklarna, liksom deras män som i dessa lägen är osedvanliga mjukisar, som bara önskar att deras kvinnor inte ska lämna dem, oavsett... Och båda böckernas öppningsscener är ganska makabra...

Att Lidbeck tar ut svängarna, det har märkts inte minst i hans barn- och ungdomsproduktion - många gånger ganska skruvade eller småläskiga saker. Här - för vuxna - kan han sväva ut precis hur mycket han vill i sin fiktiva obehagligheter. Och det gör han. I den första boken är det en hustru och mamma som blir kidnappad och inspärrad i ett ljudisolerat rum i grannens källare. Varje dag under mycket, mycket lång tid tvingas hon åse hur hennes man och barn fortsätter livet utan henne, medan hennes man är den huvudmisstänkte. Samtidigt utsätts hon för ofattbara ävergrepp, som har kopplingar till hennes tonårstid.

I uppföljaren är det också en hustru och mamma, som efter en konferensotrohet blir utsatt för stalking - sjuklig förföljelse - av mannen i fråga. Och sjuklig är bara förnamnet... Om hon bara hade vetat vad hon gav sig in i!

Absolut läsvärda spänningsromaner, om man inte tillhör den känsligare sorten!

/Tuija

torsdag 7 februari 2013

Modernista pulp

Då och då sneglar jag i tidskriften Vi läser, en tidskrift som det borde sneglas i oftare eftersom man ofta blir enormt inspirerad till böcker som annars hade gått en obemärkt förbi. Redaktören Yuikko Duke rekommenderade vid det tillfället deckaren En sista riktig kyss av James Crumley och vanligtvis hade jag vänt blad men rubriken "Svart pärla från ett iskallt amerikanskt 70-tal" fångade mig. Jag upptäckte då att boken ingick i serien "Modernista pulp" som gavs ut 2008. I serien finns tre andra titlar: Jesus son av Denis Johnson, Skuld av Ian Banks och Mördaren i mig av Jim Thompson, som finns att låna på biblioteket här i Karlskrona. De är samtliga hårdkokta, råa och med mycket osympatiska huvudkaraktärer, precis som jag önskar... Dock verkar de enligt min mening ha hamnat i skymundan, det vill säga placerade i magasinet. Så om du gillar klassisk noir eller som tröttnat på brott i skärgårdsmiljöer, är detta något för dig. Själv slits jag mellan huruvida jag ska börja med Crumley eller Thompson, eller kanske läsa dem parallellt?

/Sara

måndag 4 februari 2013

Biografier i Bokstugan ikväll!

Temat för kvällens Café Bokstugan är "biografier". Vi får besök av Agnetha Ersson Eriksson som berättar om sin bok "Skuld, skam och rakblad" som hon skrev om sin dotter och hennes sjukdom. Vi pratar med henne om boken och om hur det är att skriva om en nära anhörig. Torsten och jag har också samlat ihop några bra tips på biografier - gamla pärlor såväl som nyutkomna. Kvällen avslutas med bokutlottning, och som vanligt kommer det goda fikat från Systrarna Lindqvists. Ta gärna med er egna tips och funderingar kring böcker och läsning!

Vi ses i stadsbibliotekets hörsal kl. 18 ikväll. Varmt välkomna!

/Åsa

fredag 1 februari 2013

Erik Winter - återuppstånden!


För gamla inbitna, frälsta Erik Winter-fans, som med sorg i hjärtat trodde att han dog i den tionde och, trodde man sista "kommisarie Winter-deckaren", så hör och häpna - han är återuppstånden! Nu får vi upptäcka att Åke Edwardson tydligen inte riktigt ville släpa taget om sin eftertänksamma och filosofiska göteborgskommissarie, utan låtit honom uppstå i en lite äldre, mer ärrad upplaga, några år efter drunkningsolyckan i den spanska swimmingpoolen. Eftersom han alltså mot alla odds överlevde, släppte taget om polisjobbet, och bosatte sig med familjen nere i Marbella, och har därefter tagit det väldigt lugnt. Men som så många gånger förr inom genren, har ju krimfolk lite svårt att hålla sig borta från elände något längre tag, så också Erik Winter, och därför återvänder han hem, själv, för att göra lite nytta igen. Givetvis sker genast ett bestialiskt mord på en småbarnsmamma och två av hennes barn, i en villa ute på Amundön, söder om Göteborg. Dock skonades en liten bebis från knivdåden, vilket förvirrar i utredningen. Den spretar åt mpnga olika håll, saknar motiv och hänger allmänt löst och är svår att få grepp om. Men Winter, Ringmar och övriga gänget lyckas givetvis till slut ringa in både inblandade och skyldiga. Och det varken är - eller bli - någonsin som man tror.

Kommissarie Winter har ju filmats i omgångar - alla de första böckerna med Johan Gry, min gamla klasskamrat, i huvudrollen, som var hyfsat välgjorda och boktrogna. Men 2010 kom en ny omgång i TV med Magnus Krepper i huvudrollen, som kändes som en total slakt av den karaktär Åke Edwardson byggt upp, vilket var väldigt synd, för inte många tittare kan ha blivit nyfikna på böckerna efter det. För böckerna är ju ofrånkomligen en helt annan upplevelse, främst för Edwardsons språk och rytm, som bär en eftertänksamhet och språkkänsla, som ytterst få inom deckargenren uppvisar. Vad den nya boken heter? "Hus vid världens ände"...

/Tuija