Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey

Den här boken tycker jag ni alla ska låna, klicka hem eller smyga ner i varje julstrumpa ni kommer åt! För en mer perfekt roman att ägna lediga vinterstunder åt, det vet jag då inte om jag kan hitta just nu.

Jag ville aldrig att den skulle ta slut, och drog ut på läsningen så mycket jag bara kunde. Jag var väldigt förtjust i Ivey´s förra bok, Snöbarnet, även den var oerhört vacker och sinnlig läsning.
Vi befinner oss i Alaska, 1885, och tiden står och stampar. Det är innan den stora guldrushen, och efter att ryssarna har dragit sig tillbaka. Och Alaskas karta är fortfarande till stor del outforskad. Överste Allen Forrester, en krigshjälte med år av erfarenhet i ryggen får det prestigefyllda uppdraget att leda en expedition längs den beryktade Wolverinefloden i Alaskas vildmark. Ryssarna har försökt och misslyckats, och andra amerikaner likaså. Det går även rykten om att just en av de ryska expeditionerna aldrig kom tillbaka igen, det viskas om att de istället blev föda åt ursprungsbefolkningen..

Längs Wolverinefloden lever folktron kvar med ett starkt grepp, monster och underliga ljud ses som vardagsmat. Forrester ger inte så mycket för de ryktena dock, han anser sig vara en seriös upptäckare, och ser fram emot ett år utlämnad åt naturens nycker. Med sig har han en liten tapper skara, som nu ska leva och färdas tillsammans. Snart upptäcker gruppen att inget av det de tror sig veta om livet och världen är värt något. För ute i de vildaste av världar ska de finna båda sitt mod och möta sina djupaste rädslor.
I Vancouver finns Allens hustru kvar, Sophie som är gravid. Hon hade mer än gärna följt med sin make, för i henne lever en lika stark längtan efter att få upptäcka nya saker, att få styra stegen dit ingen förut har gått. Sophie försöker få tiden i staden att gå, som ensam och gravid så är inte Vancouver så värst förlåtande eller lockande. Hennes år är även det ett farligt äventyr med snårigheter. Där ryms rädsla, upptäckarlust och djup sorg.
Vi följer dessa båda själar på drift genom deras dagböcker och brev till varandra. I deras ord återfinns den djupa kärlek som Allen och Sophie delar, trots sitt korta äktenskap. Deras drömmar och förhoppningar, farhågor och mardrömmar.
Det här är en speciell bok, den lyfts framåt som på ett stormigt hav av en båt i mjukaste silke. Språket är som en smekning, trots att kapitlen är fyllda av spänning och iver att läsa vidare. Det är en långsam bok fast det är ändå en sträckläsningsbok. Det är som en saga för vuxna!
Jag fylls av drömmar om blåa berg och vilda skogar, om himlastormande kärlek och vänskap, om magi och trolldom. Den väcker även vrede över hur den vite människan alltid tar sig grymma friheter mot ett folk som ständigt blir av med just sin frihet. Och jag fyller min att-läsa-lista med titlar om Alaska, upptäcksresande och texter av ursprungsbefolkningen.
Så, lös er biljett på resan som är Mot den glittrande snön vid världens ände. Ni kommer inte att ångra er! Kanske går ni som jag, en nyans rikare och mjukare därifrån.

 / Malin