Midnattssolens timme av Cecilia Ekbäck

Jippie tjohej, en ny bok av Cecilia Ekbäck! Perfekt tänkte jag, och plockade med mig den på fjällresan. Vilket för övrigt var en perfekt miljö att läsa denna pärla i, då den utspelar sig högt upp i Lappland vid foten av det ständigt ruvande berget Svartåsen. Även Ekbäcks förra bok, I vargavinterns land, utspelar sig vid Svartåsen men då 1717. Jag var väldigt förtjust i den boken och har tänkt på den ofta sedan jag läste den. Jag skrev ett inlägg på bloggen om den, som du hittar här. De här två böckerna är dock helt fristående från varandra, de har platsen som gemensam berättare med det är allt.
Men nu vidare till den nya boken, Midnattssolens timme! Nu är det år 1856 och återigen präglas Svartåsen av mörka händelser. Tre män; en präst, en lagman och en nybyggare har hittats brutalt mördade inne i byns prästgård. På golvet bredvid dem sitter en blodig man med kniv som inte säger ett knyst. Men eftersom han är same så kastas han omedelbart i häktet, oavsett bekännelse eller inte. Ryktet om de grymma morden i Svartåsen får snabbt vingar upp till Stockholm och hamnar på justisteministerns bord. Det är extra besvärligt med omständigheterna i Svartåsen, eftersom kungen vill sälja sina gruvor i området och ett trippelmord kan lätt lägga en viss sordin på stundande affär.
Justitieministerns svärson, mineralogen Magnus Stille blir skickad till platsen för att undersöka händelsen. Eftersom att han av en händelse behöver kartlägga fyndigheterna i berget så har han en anledning att flyga under radarn och samtidigt nysta i det som hänt. Med sig på resan får Magnus något motvilligt sin svägerska Lovisa, som hamnat i onåd hos sin far och blir bryskt ivägskickad för att klara sig på den tuffa resan bäst hon kan.
Men på Svartåsen frodas hemligheterna i skuggan av det hotfulla berget. Inget är som det verkar, och i skuggorna smyger ständigt undflyende gestalter förbi. Den som ser allt är den samiska kvinnan Ester, men hon sitter tyst vid sin lägerplats och bidar sin tid. Ska den allvarliga men samtidigt hetsiga Magnus få de svar han söker? Och hur ska Lovisa passa in i Svartåsen, med sina snåriga tankar och sitt trasiga inre? Mörkret sänker sig över Svartåsen, ännu en gång. Midnattssolens timme drabbar mig lika mycket som Ekbäcks förra bok, jag är så glad i hennes kärva men målande språk. Allt är ackompanjerat av det stora mörka berget vars skugga kastar sin långa hotfulla arv genom tiderna och över människorna som bor där. På samma gång vilar det en skörhet över berättelsen, över det Sverige som en gång var och hur vi även då inte kunde hejda oss från att stöta bort de vi såg som annorlunda. Det är en fängslande bok, ständigt i samspel med den hårda natur som vi människor bosatt oss i. 

/ Malin