Hjärnan darrar av Klara Wiksten

Vi har alla mött dem någon gång. De som inte passar in i vårat inrutade samhälle. Det är just dessa annorlunda människor som Klara Wiksten berättar om i sin grafiska roman "Hjärnan darrar". Det är både en sorglig och rolig hyllning till besvärliga människor. Det kan handla om tanten som skriker i tunnelbanan om jordens undergång, gubben som vägrar bära skor eller alkisen som sitter och super på en bänk. Klara Wiksten har själv varit nere på botten och slussats runt i Kafka-liknande åtgärdsprogram. Det ska vara sysselsättning till varje pris! Genom dessa tillfälliga stödinsatser har hon stött på en mängd människor som alla tycks befinna sig i samhällets periferi. De är arga, glada, bräckliga och störiga. Men hur hamnade de i samhällets skuggland? Vad hände med dem sedan? Vad drömde de om? Det kanske låter tröstlöst och deprimerande men det är stundtals väldigt roligt och klarsynt. Många av karaktärerna är fantastiska människor som sprudlar av livskraft. Samhället försöker dock envist att stöpa dem i en och samma form. Resultatet är anpassning istället för utveckling. Därför blir det ofta de påklistrade jobbcoacherna som framstår som bokens töntar. De hejar ivrigt på och erbjuder potatistryck på t-shirts och rockkväll med chips och dipp. Som sagt, sysselsättning till varje pris...
Bilderna i boken är egentligen inte särskilt vackra. De är grovt ritade och lite kantiga. Men det känns helt rätt. Livet är ofta kantigt och lite utanför linjerna. Precis som människorna i boken också tycks gå bredvid linjerna. Men hur ska boken läsas? Är det meningen att man ska skratta eller gråta? Kanske är boken ett sätt för Klara Wiksten att söka kontakt och försoning med människor som hon själv inte kunde nå när hon mådde som sämst. Ibland ber hon karaktärerna om ursäkt för att hon aldrig tog ett ordentligt avsked. Ibland finns det en uppgiven ton gentemot läsaren när hon förklarar att hon inte orkat färglägga eller fylla i alla detaljer. Det är hur som helst en bok som både stör och berör. Någon beskrev Klara Wikstens berättelser som lågmäld genialitet. Det är förmodligen så träffande som det bara går.


/Henrik