Det förlorade landskapet av Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates har bjudit in oss till en minnesresa i hennes fotspår. Destinationen är en resa tillbaka till 40-talets New York. Närmare bestämt hennes uppväxt på bondgården i Lockport. Stoffet till boken kommer mestadels från tidigare publicerade essäer och anteckningar. Nu har hon sammanställt materialet för att ge oss en tydligare bild av sin barndom. Som läsare får vi följa hennes brokiga väg mot författarbanan. Det är en väg som både kantas av fattigdom, utanförskap och våld. Joyce blev själv aldrig misshandlad eller sexuellt utnyttjad men hon såg kamrater som föll offer. Våld blir ett tema som hon senare väver in i många av sina böcker. Det finns mängder med nycklar i boken för att öppna upp och förstå Joyce författarskap lite bättre.

Detta skulle kunna bli en väldigt traditionell självbiografi. Men Joyce är helt enkelt för egensinnig för att göra det så enkelt. Hon litar helt enkelt inte på sina egna minnen. Detta är ett problem som otaliga författare brottas med. Ett exempel är Harold Pinter vars litterära karaktärer ofta minns helt olika versioner av samma händelseförlopp. Joyce menar att den som återberättar sin barndom konstruerar ofta ihop en egen sanning. Vem förde egentligen minnesanteckningar när man var tre, fyra år? De första åren i Lockport beskriver hon inte ens ur sitt eget perspektiv, eftersom hon helt enkelt inte minns. Då får en mycket speciell höna på bondgården bli berättaren i boken. Vi får helt enkelt föreställa oss ungefär hur hönan kom att uppfatta Joyce. Då kan man förstå att detta inte är några vanliga memoarer. Frågan är om det ens är memoarer? Många personer i boken är nämligen hopslagna och har fått fiktiva namn. Joyce är mycket noga med att inte hänga ut någon som kan ta skada. Hon har verkligen helgarderat sig i från det som hon väljer att kalla "självutlämningslitteratur". Trots att hon har ett så misstänksamt förhållningsätt mot sin egen berättelse så blir det aldrig distanserat. Vi får  ta del av mycket personliga ögonblick, tankar och rädslor. Särskilt kring det komplicerade förhållandet till hennes syster Lynn Ann Oates som föddes svårt funktionsnedsatt. 


Efter att ha läst boken känns det som att vi känner Joyce Carol Oates lite bättre. Då har hon ändå hållit oss på kärleksfullt avstånd. Vilken annan författare klarar av det?
/Henrik