Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Åh, denna bok. Den krossar mitt hjärta i åttahundra trasiga små bitar. Jag har medvetet läst den långsamt, så långsamt att jag nästan gör våld på mitt läsarjag. För jag vill inte att Ljuset vi inte ser ska ta slut. För när den är slut så kan jag aldrig ha den oläst igen. Och det är näst intill sorgligt.
Romanen fick Pulitzerpriset 2015, och den är en bjässe på 600 sidor. Låt inte det avskräcka er dock, för boken är väldigt luftigt skriven med korta kapitel. Snarare tar de hundratals sidorna slut alldeles för fort. Jag är närmast avundsjuk på de av er som har den här boken framför er.
Ljuset vi inte ser utspelar sig under de febriga och blodfyllda år som är andra världskriget. I kapitel om varandra följer vi två unga människor och deras öden som så småningom sammanstrålar. Marie-Laure flyr med sin pappa när nazisterna ockuperar Paris och soldaterna svämmar över gatorna i hennes älskade stad. En stad hon numera bara känner till med hjälp av sina händer som ständigt far över den modell som fadern gjort över staden. Marie-Laure är nämligen sedan en tid tillbaka blind. Men med ett hemligt uppdrag i väskorna och faran jagandes i hasorna så ger sig den blinda flickan och pappan sig iväg till den lilla kuststaden Saint-Malo.

Samtidigt i Tyskland så försöker den unge Werner leva sitt liv på barnhemmet som ligger i en liten smutsig gruvstad. Och Werner vet så väl att så fort han blir gammal nog så väntar en vardag långt nere i kolgruvan, där han ska arbeta tills den dag han faller ihop eller omkommer i ett ras så som pappan redan gjort. Ingen utväg finns för Werner, inga andra vägar att gå. Tills han en dag får användning av sitt specialintresse, att laga radioapparater och andra tekniska pryttlar åt nyhetstörstande tyskar i staden. Och när en framstående nazist i området får upp ögonen för Werner så blir han snart rekryterad till Hitlerjugend, och den unge pojken ser sin chans till ett annat liv. Så en dag finner han sig posterad i den lilla kuststaden Saint-Malo, medan bomberna faller och där det i ett fallfärdigt gammalt hus sitter en blind flicka…

Ljuset vi inte ser är en himlastormande vacker roman som rymmer sorg, hopp, död och liv. Människoöden, magiska stenar och skrapande radiorapporter om det liv som flytt. Om den grymhet som ryms i vissa människors inre, men även om den godhet som strålar som ett ledljus från andra. Jag tror det kommer ta mycket lång tid för mig att glömma Marie-Laure och Werner. På kvällarna när solnedgången färgar stadstaken orange och ljudet av hav når mitt fönster, så tänker jag på Marie-Laure och hennes modell över sin omgivning, och hur hon sitter där med havets ljud i öronen och låter sina smala fingrar vandra över modellerna hennes far byggt. För med dem ser hon ljuset som vi andra inte ser.

/ Malin