”En syster i mitt hus” av Linda Olsson

Linda Olsson har ju skrivit ett antal vackra, stillsamma romaner, sedan debuten ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”. Dessa har uppskattats av många, men senast gav hon sig i kast med ett deckarprojekt med medförfattaren Adam Sarafis; ”Ingenting är glömt”, som nog fler än jag tyckte var ett svagare och väldigt annorlunda verk. Nu har hon däremot hittat tillbaka till berättandet där stillsamma tankar i fåordig stil driver fram ett livsdrama – nej, egentligen två – för det är Marias tankar vi får följa, i mötet med systern Emma.

Maria bor nämligen ensam i Spanien, och har en smula oöverlagt bjudit ned sin syster på besök när de sågs senast, vilket var vid moderns begravning två år tidigare. Besöket blev aldrig av just då, men nu har plötsligt Emma hört av sig, och står en dag nere i byn där Maria möter upp henne. Det är ett ytterst trevande återseende, vi får ana att väldigt mycket har hänt – under barndomen, efter barndomen, men också sedan de senast möttes, två år tidigare. Det är ett familjedrama som spelas upp inför oss, under trevande ordalag, av två ytterst sköra kvinnor som egentligen inte vågar närma sig allt det svåra. Sakta men succesivt får vi som läsare inblick i två levnadsöden som för alltid är starkt sammanbundna av styrkor, svagheter och skuld, och inte minst den allomfattande längtan efter kärlek som de alla är svältfödda på. Under veckan som Emma är i Spanien får vi följa med på en stark och gripande resa genom systerskap och försoning, där sanningen måste ses ur betraktarens ögon. En mycket berörande roman, på det lilla och snabblästa omfånget av ca 200 sidor, som jag nog kommer att bära med mig länge.

/Tuija