Tomasfilmerna av Marie Norin

Novellsamlingen "Tomasfilmerna" är knappast något för lata dagar i solen. Här skildras ensamma människor och slitsamma relationer. Nio stycken noveller berättar om ett antal människor någonstans i Sverige. Kommunikationsbrist tycks vara ett gemensamt tema. Det själsliga mörkret lurar ständigt runt hörnet. Inte ens vädret tycks vara på karaktärernas sida. Ömsom ösregnar det, ömsom steker solen och klibbar fast kläderna mot huden. I en av historierna har en pojke (förmodligen) slagit ihjäl sin mamma och förvarar henne i frysen. Nästa historia handlar om en kvinna som helt plötsligt går vilse på sitt eget kontor. En annan historia handlar om en man som får en bit kött mellan tänderna som inte går att få loss, vilket i sin tur tycks skapa en känslomässig barriär mellan honom och hans flickvän.


Titeln skvallrar om en förankring i film. Berättelserna är korta, tablåliknande och avskalade på känslor. Jag får direkt tankarna till Roy Anderssons filmer. Vi får egentligen bara bevittna små scener ur folks liv. Istället för att få en djupare historia så kastas vi mitt in i en händelse. Sällan får historierna någon förklaring eller någon upplösning. Det är ungefär som när man sitter på en tågstation och ser folk välla fram på perrongen och ibland snappar man upp korta historier i förbifarten. Ibland är samtalen triviala och ibland är de djupt personliga. Men det är aldrig dina historier. Berättelsens kärna tillhör någon annan. Ungefär så känns det att läsa Marie Norins texter. Ibland blir avsaknaden av känslor nästan obehaglig och lite ångestfylld. Därför känns det helt fel att läsa detta när solen skiner. Egentligen skulle jag vilja ha novemberkyla och orkanvindar utanför fönstret. Det hade ramat in novellerna bättre. Men det kan man ju inte klandra Marie Norin för. På det hela är hon en mycket egensinnig och intressant författare som är väl värd ett möte.


/Henrik