I Hundarna på Huvudgatan tar vi del av Johannas liv från att hon växer upp på 1970- och 80-talen fram till dagens samhälle. Hennes liv präglas mycket av att pappan är socialdemokratiskt kommunalråd i en kommun i Sverige som ”haft socialdemokratisk ledning sedan den allmänna rösträttens införande”.
Titeln på boken alluderar till en Springsteen-låt nämligen The Promised Land vari Bruce och även Johannas pappa under en biltur tar i när han sjunger i refrängen ”The dogs on main street howl 'cause they understand… And I believe in a promised land”. Pappan förklarar för barnet Johanna att det förlovade landet är ett samhälle man bygger upp tillsammans och som är värt att ta strid för – ”För att vi har rätt. Så enkelt är det”.
Något annat som tar form i Johanna – genom mormoderns gudstro och framväxande från den egna konfirmationen – är hennes egna kristna tro som så småningom leder till att hon utbildar sig och arbetar som präst i Svenska kyrkan.
I boken kastas vi lite fram och tillbaka mellan årtalen och den tar sin början i ett avvisande av en flyktingpojke år 2011 – då Johanna försöker till varje pris hindra utvisningen men inte lyckas.
Boken griper tag i mig genom sitt skildrande av vardagsliv både psykologiskt och politiskt. Brustna förhoppningars betydelse tas upp i boken – för Johannas pappa, för Johanna . Och för vems skull vi ibland gör saker. Är det så att ibland är det också för vår egen skull som vi vill hjälpa andra?
/Lotta
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar