Avd. för grubblerier av Jenny Offill

Det här är återigen en sådan där omskriven bok, som syns lite överallt. Dessutom så är den blurbad på framsidan som ”en av årets 10 bästa böcker” av New York Times. Jag kan lätt dra öronen åt mig när det gäller den typen av böcker, för jag tänker att de aldrig kan leva upp till sitt rykte. Och nej, jag tycker nog inte att Offills bok är en av de bästa jag läst. Men med det sagt så är det ändå en väldigt bra och fascinerade bok jag precis lagt ifrån mig.
Avd. för grubblerier är en roman om ett äktenskap, och en kvinnas tysta kamp med sin man, sig själv och det liv som tynger henne i stort sett varje dag. I små fragment kastas vi fram och tillbaka genom hennes liv, författarkarriären som kom av sig, mannen hon mötte som friade på ett museum, barnet som kom med alla sina behov. Kärleken till mannen och till barnet river och sliter i henne, fyller henne med ljus samtidigt som det för med sig sorg och ilande rädsla. Men tiden går och så även dagarna i lägenheten, och dottern växer och kvinnan lyssnar förtrollad på det lilla barnets funderingar. Men så en dag ställs äktenskapet framför sitt svåraste test. Mannen har varit otrogen med en yngre kvinna på sitt arbete. Och Avd. för grubblerier blir just det, det ständiga grubblandet över vad som hände mellan de två och hur det kunde hända.
Det här låter kanske inte så upplyftande direkt. Och det är det så klart inte, det här är en roman tyngd av sorg och mörka tankar. Men på samma gång så är det en fnissig roman, jag skrattar gott åt kvinnans funderingar och åt de människor hon möter. Jag känner med henne, och vill gärna träffa henne över en kaffe i ett solvarmt Brooklyn, för att prata liv och sorg. Fast det skulle hon nog avsky tror jag. Kanske lika mycket som hon avskyr yogan, där det enda vettiga är ”de tio minuter men får en filt över sig och får spela död”.
Först har jag svårt att läsa de olika fragmenten, jag blir irriterad över att hoppa hit och dit. Men sen tänker jag att det är som att få läsa en snutt ur någons hjärna, för precis så där tänker vi, en tanke där och en tanke här som kan skilja sig åt i år och platser. Och nu tycker jag det är just Offills sätt att skriva som gör att romanen står ut och att det är det som gör den bra. Texten skimrar svagt, och jag tänker att det nog är precis så här för väldigt många små familjer där man tappar bort varandra och sedan börjar undra om man ens hittade varandra från början.

/ Malin