Sankmark av Jhumpa Lahiri

Så har jag lagt ifrån mig en tjock, vemodig historia – vacker, eftertänksam, och väldigt, väldigt sorglig. Jhumpa Lahiri, prisbelönt amerikansk författarinna, har skrivit en fascinerande familjehistoria som dels utspelar sig i Indien och dels i USA, och som tar sin början under efterdyningarna av andra världskriget och Indiens delning. Det är i första hand historien om två riktigt nära – men väldigt olika – bröder, som växer upp i utkanterna av Calcutta, vid sankmarkerna. Den sankmark som senare kommer att bli en sorgens plats för så många.

Båda bröderna är intelligenta högskolestuderande, men väljer väldigt olika banor för sina liv; medan Udayan blir starkt politiskt engagerad i den maoistiska Naxalitrörelsen och dras mot det extrema utrycket i fattigdomens namn, väljer Subhash att resa till Amerika för vidare doktorandstudier. Brevledes får han så småningom veta att Udayan, utan någons vetskap, har gift sig, och med sin Gauri flyttat in i föräldrarnas hus igen. Han låter påskina att han lagt det politiska engagemanget åt sidan, och nu i lugn och ro ägnar sig åt att undervisa. Men något år senare får han ett annat brev, från sina föräldrar denna gång, att han måste komma hem. Hans bror är död. Och detta blir upptakten till hur livet kommer att formas för flera inblandade, på det mest oväntade sätt, och med de mest oanade konsekvenser.

Subhash gör det enda han känner kan vara rätt – han tar Gauri till sin hustru och tar henne med sig till Amerika. Detta är enda sättet som hon kan komma ifrån svärföräldrarna som totalt ignorerat henne hela tiden, det enda sätt han känner att han kan rädda henne från dem – han har dessutom själv totalt tappat kontakten med dem sedan tidig uppväxt. Men Gauri väntar Udayans barn – men det vet endast svärföräldrarna och Subhash. Alltså tar han på sig ett livslångt faderskap för Bela, fast han egentligen bara är farbror. Vilket blir hans och Gauris hemlighet i alla år.

I omvända berättarperspektiv får vi omväxlande följa Subhash och hans ensamma liv i USA – först på egen hand, men sedan också med Gauri. Hon å sin sida försöker så småningom lära sig att älska Subhash, med det förflutna släpper aldrig taget. Vi får också följa Udayan och alla de ödesdigra val som slutar med hans egen avrättning, som Gauri i viss mån är inblandad i. Men vi får också följa den unga flickan och senare kvinnan Bela, dottern, som aldrig lyckas komma över vad hennes mamma gjorde, och hanterar det på sitt eget säregna sätt.

Den här lågmälda sorgsenheten som ligger som en grå höstdimma över så många människors liv är väldigt fint skildrat. Det finns så mycket inbyggd tragik, och ändå så mycket stillsam acceptans kring sakernas förhållande – att livet blev som det blev. Det gör ont att se hur människor kan bli så känslomässigt stympade av omständigheter som ligger långt utanför deras egen räckvidd. Men det finns hopp. Tackochlov.

Det är varmt, vackert och mycket läsvärt. Men med ett väldigt stråk av sorg över alltihop.

/Tuija