"Karthago" av Joyce Carol Oates

"Karthago" av Joyce Carol Oates har hyllats av internationell media. Washington Post skriver att den är briljant och att handlingen har överväldigande vändningar. Brittiska Guardian beskriver den som djuplodande och stark. Oates är en av vår tids mest framstående författare, en av de litterära mästare jag beundrar allra mest. Hon behärskar att skriva i många olika genrer; förra årets "De fördömda" var en skräckroman som Stephen King höjde till skyarna. "Karthago" kan ses som en thriller och har som sådan oförutsägbara avslöjanden som vänder upp och ner på det man trodde man visste. Men det är också en psykologiskt insiktsfull roman och har jämförts med Dostojevskijs "Brott och Straff". Romanen utforskar människans förmåga till våld, kärlek och förlåtelse. Vi får delvis följa en ung man som försöker återhämta sig efter att ha fått en hjärnskada i en strid i Irak, delvis familjen till en försvunnen ung kvinna. Familjens chock och sorg efter försvinnandet speglar hur USA traumatiserats av terrordåden 11 september och krigen som följde. Denna familj blir ett mikrokosmos av USA som blivit alltmer sargat och splittrat efter många år av krig som slutat i tragedi även för många överlevande. Oates visar hur bräcklig en familjs sammanhållning är då den ställs inför en katastrof, men också hur vi har en inneboende förmåga att nå försoning

Cressida, dottern till en advokat och före detta borgmästare i en liten stad i USA, har försvunnit efter att ha gått till ett uteställe med dåligt rykte. Enligt vittnen sågs hon sist i sällskap med Brett Kincaid, en traumatiserad 27-årig krigsveteran. Innan Brett skrev in sig i armén och tjänstgjorde i Irak hade han ett förhållande med Cressidas äldre syster, Juliet. Cressidas föräldrar har utåt sett ett lyckat, lyckligt äktenskap. Men då de konfronteras med den psykiska påfrestningen att förlora sin dotter, spricker fasaden och hemligheter och svagheter avslöjas. Vi får följa familjen Mayfield när de blir alltmer desperata i sitt sökande efter den försvunna dottern. Pappan vägrar acceptera möjligheten att Cressida är död, samtidigt som denna hemska tanke ger honom ögonöppnande insikter och gör att han börjar ifrågasätta allt han trott på. Han plågas alltmer av allt han borde gjort annorlunda i sitt liv och allt han tagit för givet. Detta låter som om det skulle stanna upp tempot i boken, men berättandet har oupphörligen en rasande intensitet och handlingen växlar snabbt mellan yttre pulshöjande händelser och inre omvälvande reflektioner. Spänningsmomenten avlöser snabbt varandra när familjen förlorar kontrollen över sin desperation att hitta dottern och som läsare väntar man andlöst på att allt fler frågor ska få svar. Gick Cressida vilse i naturreservatet? Blev hon bortförd? Vad hände i Bretts bil, varför fanns det blodstänk på passagerarsätet? Är Brett skyldig till mord? Är det sant att han inte kommer ihåg någonting av den natten? Och sedan kommer de oväntade frågorna, de mer hårt hållna hemligheterna. Varför bröt Brett förlovningen med Cressidas syster Juliet, den vackra, religiösa och populära av de två systrarna? Och varför attraherades Cressida, den mer svårhanterliga systern, av honom efter att han kom tillbaka från kriget med en hjärnskada? Ju närmare svaren vi kommer, desto mer ökar spänningen i intensitet.

Vad som är säkert är att Cressida, den besvärliga av de två döttrarna, ifrågasatte allt, gjorde sin omgivning obekväm. Hon vantrivdes i den lilla staden där de religiösa, konforma invånarna lever förutsägbara liv utan reflektion. Hon led nästintill till döds av tristess, otålighet, rastlöshet och stod inte ut med hur lättrogna folk var. Religiositet och patriotism tråkade ut henne, hon tappade lite mer av sin tro på mänskligheten för varje dag som gick. Samtidigt får vi följa Bretts historia, hur han går igenom en troskris i Irak. Efter att ha bevittnat en våldtäkt har han svårt att skilja mellan verklighet och mardrömmar. Cressida är dock den mest komplexa, mest intressanta, av bokens karaktärer, och just därför är det så svårt att acceptera möjligheten att hon kan ha dött den natten då hon försvann. Hos Cressida fanns en längtan att bryta mot trångsynta, invanda sociala konventioner. Som läsare spekulerar man om hon kanske ville lämna sin familj för att upptäcka vem hon var utan dem, utan deras definition av henne. Innan hon försvann sökte hon efter en omvandling och det var som om hon sökte sig till Brett för att hon trodde att tillsammans med honom kunde hon hitta sin sanna plats i världen. Boken är konsekvent mästerlig, liksom Oates karriär. Jag kan inte rekommendera den här nagelbitaren nog!

/Johan