Nu har solen och värmen stannat ett par dagar här nere i södra Sverige, och då passar denna bok alldeles utmärkt att lägga några timmar på!För i England har det inte regnat på tre år, inte en droppe. Människor är desperata, och all form av vätska är hetare än en katt på ett plåttak på marknaden. Bara något så trivialt som att på engelskt maner ta en pint på puben kostar en förmögenhet. Men framförallt så blir samhället mer och mer utarmat, inget växer och allt blir brunt. Förutom på gården Källan. För där regnar det, natt efter natt. Ingen kan förklara varför och resten av England står förbluffade, och människor och djur börjar vallfärda dit.
På gården Källan bor Ruth med sin man Mark. På gården skulle de börja om, lämna det kaosartade livet i London bakom sig. Men så slutar då vattnet att falla från skyn och på Källan bryter snart samma kaos ut. Omgivningen vill åt Källan, och världen börjar långsamt sippra in på gården. Och så en dag hittas Ruth och Marks barnbarn Lucien drunknad på gården och allt ställs på sin spets.
Källan är en märkligt spännande bok, en dystopi, men ändå inte. En tät roman om inte bara en värld där vi precis som nu inte kan värja oss mot naturens krafter, utan lika mycket en roman om kärlek, desperation, ensamhet och det vackra och sorgsna i det lilla. En roman som kräver uppmärksamhet och eftertänksamhet av sin läsare. Men ack så värt!
Själv så fick jag minnesfragment serverade från min barndoms varma somrar där regnet aldrig föll, och gården blev brunare och brunare, och pappas veck i pannan djupare och djupare. Så kom till slut oväder och vatten, men ofta för snabbt och för ivrigt, och vi kunde hjälplöst bara se hur spannmålen slogs ner av vattnet, och hur det flöt hårt över jorden som inte orkade ta emot det.
Källan är en stark och tät bok, som håller mig på helspänn hela vägen in i mål. Det är även den typ av bok som stannar kvar ett tag efteråt, en sådan där berättelse som man måste tänka klart på.
/ Malin
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar