Den hand som först höll min av Maggie O´Farrell

”Lyssna. Träden i den här berättelsen vaknar, ruskar på sig och rättar till grenarna igen. En byig vind blåser in från havet och de rastlösa träden knycker otåligt på nacken, som om de visste att någonting är på väg att hända.”

Men åh, vad jag tyckte om den här boken! Så pass att jag låg vaken till klockan ett på natten och läste i ljuset av en darrig liten lampa och regnet smattrande mot rutan.
I Den hand som först höll min möter vi två kvinnor i två olika tidsepoker i det bullriga London. Lexie som flyr det trista Devon för att söka lyckan i London under det sjudande 50-talet. För i staden lockar arbete, självständighet, ett eget rum samt en karismatisk och smått galen man, Innes Kent. Men där väntar även en balansgång för att inte tappa bort sig själv på vägen.
I nutidens London lever en chockad nybliven mamma med sin sambo och ett litet barn. Elina minns inget av den dramatiska förlossningen, och hennes dagar flyter in i varandra som ett tjockt obehagligt töcken. Förtvivlat försöker Elina hitta sig själv igen, och sin identitet. Medan hon inget minns, så börjar istället hennes man Ted minnas fler och fler saker från sin egen barndom när han nu ser sin egen lille son. Och minnena stämmer inte överrens med den verklighet som Teds mor matat honom med.
De här två kvinnornas liv flätas långsamt, långsamt ihop mot ett gemensamt öde. Under bokens gång leder berättaren oss varsamt fram genom Lexie och Elinas vardagar som pågår 50 år ifrån varandra. En av styrkorna i boken tycker jag just är den utomstående berättaren, som tar lite form av en filmkamera som detaljerat beskriver allt vi ser, så som läsaren själv står i rummet med Elina eller Lexie. Speciellt förtjust är jag i de kapitel som följer Lexie och hennes rätt så dramatiska liv. Jag vill bara sträcka mig in i boken och gå bredvid henne.
Den hand som först höll min är en vacker och spännande bok där inget blir tråkigt. Och de fallgropar som kan finnas i en sådan här, inte helt ovanlig story, där undviker O´Farrell skickligt att falla i dem.
I några timmar levde jag tätt inpå de här två kvinnorna, så tätt att jag drömde om dem när jag läst klart boken. Jag vaknade frampå småtimmarna, och var fortfarande så inne i berättelsen att jag var tvungen att sträcka ut handen och känna på människan bredvid mig, samt lyssna efter ljuden från min egen stad. För ett ögonblick fick jag för mig att jag sov i ett dragigt vindsrum i 50-talets London. Det är ett bra betyg på att bokens historia håller och klamrar sig fast i en.

Maggie O´Farrell debuterade med den här boken 2010, men det är först nu den är översatt av Etta förlag. Hennes senaste bok, Sommaren utan regn gavs dock ut i svensk översättning förra året, och den ser jag fram emot att läsa!

/ Malin