Oscar Levertins vänner av Martina Montelius

I romanen "Oscar Levertins vänner" blommar en helt ny typ av romanfigur upp i svensk samtidslitteratur, nämligen kulturtanten. En vanlig föreställning om kulturtanten är kanske den att hen är en van biblioteksbesökare, med andra ord bokälskare, klär sig i Gudrun Sjödén-mönstrade plagg och har möjligtvis en kortklippt page samt ett eldigt rött läppstift. Nå, nog om mina fördomar, för så ser inte Martina Montelius kulturtant ut. Hon målar upp en svulstig och kåt medelålders kvinna, nämligen Boel Märgåker som är ordförande i den obskyra litteraturföreningen "Oscar Levertins vänner". Medlemmarna beger sig här iväg på en litteraturkryssning till Finland. En kryssning vars syfte inte är att lyssna till scensamtal mellan författare utan i första hand dricka, knarka och förlusta sig i varandra bakom stängda hyttdörrar. Montelius språk är inte bara underhållande och fyllt av humor utan minst sagt ocensurerat då vi får ta del av köttsliga lustar, kroppsvätskor och Boel Märgåkers lössläppta sinne. Vi lär dessutom känna övriga medlemmar i föreningen som alla tampas med diverse sociala svårigheter och psykiska besvär. I Montelius sommarprat i P1 som sändes förra året, kallade författaren och teaterchefen kulturtanterna för "Sveriges främsta rebellrörelse", något som hon verkligen framhäver i den här, ömsom tokiga ömsom varmhjärtade och frihetsbejakande romanen om Boel Märgåker: en kulturtant som är beredd att döda för att försvara Joyce Carol Oates.

/Sara